Att älska sina barn olika

Mandag23_3 (1 av 1)

Jag har tänkt på en sak. Det är ganska intressant faktiskt.

Jag har ju två egna barn, och denna sk analysen utgår från dem. Jag har ju även tre fina bonusbarn men detta går liksom inte riktigt att applicera på bonusar, man känner ju trots allt lite olika för bonusbarn respektive de barn man burit i kroppen och fött ut.

Här kommer mina tankar i alla fall.

Ganska snart efter att jag fått mitt andra barn, Idde, insåg jag att jag kände olika för henne och Ennis. Till en början kunde jag inte sätta fingret på känslan, dessutom behöver man ju lite tid på sig att lära känna sitt nya barn. Jag och Ennis hade ju ett försprång.

Men känslan fanns där ett tag och jag tror att jag delade med mig av mina tankar till Johan. Kanske skrev jag några ord här i bloggen, jag minns inte riktigt. Men sen har jag inte funderat över det mer, förrän igår kväll när Iddan var uppe lite längre på kvällen eftersom hon sovit sent och länge på dagen.

iddeute2-1-av-1liten

Jag var själv med henne eftersom Johan var och tränade och hämtade storbarnen. Jag småpysslade lite och städade och Idde satt vid bordet och ordnade med kritor och ritade lite. Gjorde mig uppmärksam på lite olika saker och vi var tillsammans liksom. Det var mysigt stundvis men också lite jobbigt eftersom jag var trött och hon testade mig lite till och från. Sen kom hon bort och satte sig i mitt knä och jag pussade henne på huvudet.

Då kom känslan tillbaka, fast nu på ett lite annorlunda sätt. Nu började den med tanken "Jag känner inte denna personen utan och innan. Jag äger inte henne".

Det låter kanske konstigt, ingen äger väl någonsin någon, men jag har aldrig fått den känslan med Ennis. Tankarna som jag hade i början av min karriär som tvåbarnsmorsa kom tillbaka och jag funderade över mina känslor. Sen pratade jag med Johan om det.

ennisute1-1-av-1liten

Skillnaden är sånhär tror jag. Ennis och jag lever i symbios. Jag har skapat honom i min kropp och efter hans födelse har vi liksom fortsatt att vara samma på något sätt. Jag förstår nästan alltid honom, oftast innan han själv förstår sig själv. Vi har ett eget språk som inte hörs, inte syns. Vi bara är en och samma, fast ändå två såklart. Samtidigt är vi ganska olika i våra personligheter.

lilljulafton4-1-av-1

Med Idde är det något annat. Jag har ju bakat henne i min kropp på samma sätt som med Ennis, fött henne på "samma" sätt. Men för mig är hon nästan overklig. Jag kan se på henne och tänka "hur kan hon va min?" Jag avgudar liksom henne.

Till skillnad från med Ennis har jag ofta svårare för att förstå Idde, vad hon vill och sådär, men egentligen är vi väldigt lika. Hon påminner mycket om mig när jag var liten, både i humör och bestämdhet, och vi borde egentligen förstå varandra "bättre". Men kanske är det just det som gör att det skaver ibland, att vi är så lika. Men så tycker jag ju samtidigt att hon är så fantastisk, helt bedårande.

hostkvall4-1-av-1

Men visst är det otroligt intressant att man kan älska sina barn lika mycket - Men på helt olika sätt. Ska helt klart bli spännande att se hur kärleken till nya bebisen kommer se ut och kännas. Kanske på ytterligare ett sätt, vem vet?

Är det någon som känner igen sig?

Mandag23_4

1

13 thoughts on “Att älska sina barn olika

  1. Så skönt att läsa nåt sånt här! Känner igen mig mycket. när vår första föddes,så kände jag att det tog lång tid innan den där himla stormande kärleken kom för mig. Men jag kände ju att han älskade mig liksom. Sedan när vår dotter kom så kände jag den dära villkorslösa kärleken på en gång. Men då hade jag en konstig känsla av att hon inte älskade mig istället. Så konstigt.

    1. Mm det är lite svårt att sätta ord på känslorna. Men det är också intressant att det kan kännas olika. Hoppas det känns bra nu då i alla fall 🙂 <3

  2. Gu vilka intressanta tankar och reflektioner! -häftigt!
    Och rätt coolt vad som händer med tankarna och känslorna när man vågar känna och vågar sätta ord på det.
    Modiga du!!!

    Kram
    Lina, Louises kompis 🙂

    1. Tack Lina <3 Jag tror det är bra att våga känna efter och bena ut sina känslor, annars blir det nog lätt att man får skuldkänslor.. som då kanske inte är befogade heller liksom. Bara för att man känner annorlunda mot ett barn jämfört med ett annat behöver ju inte det betyda att man känner mindre. Men det kan nog va lätt att försöka slå bort de känslorna utan att tänka ut vad det egentligen handlar om, och då stänger man ju in sig på nå vis. Äh, jag vet inte 🙂 Kram!

  3. Jag väntar med spänning på vårt andra barn som kommer i mars, bland annat för att jag är så nyfiken på hur det kommer kännas. Det är ju helt otänkbart nu tänker jag att älska någon så mycket som jag älskar vår dotter, men jag har ju förstått att det tydligen finns mer kärlek. Ska bli spännande att se om jag också tycker såhär!

    1. Jag var ganska rädd för att jag skulle känna mindre för Ennis när nästa bebis kom men det var nästan som att kärleken blev starkare än innan, och dubbel dårå 🙂 Men visst är det spännande! Kommer bli toppen tror jag <3 Lycka till!

  4. Vilket klokt inlägg, modigt av dig! Tänker att det nog är rätt så tabu att prata om att älska sina barn olika. Jag har själv inga barn ännu men känner absolut igen de mönster som du tar upp från min egen familj. I vuxen ålder har det blivit tydligt för mig “varför” mina föräldrar behandlat mig och mina syskon olika då och då – de är ju mer än sina roller “mamma och pappa”, och så är även deras barn. Mer än deras kids. Rätt självklart ju, men svårt att resonera kring pga… ja, tabu kanske, jag vet inte.

    1. Jamen eller hur, jag tror inte att människor vågar känna efter heller riktigt. Det blir bara som det blir och då kan det kanske bli fel ibland också, när man inte heller vet varför man agerar eller känner som man gör i olika situationer. Jag älskar mina barn lika mycket, men jag ser liksom på dem på olika sätt. Känslorna är olika men lika starka. Jäkla svårt att förklara 🙂 Intressant att du känner igen det från uppväxten. Jag funderar genast på om jag upplevt skillnader mellan hur mina föräldrar varit mot mig och min bror.. Vi är så totalt olika så givetvis har våra föräldrar behövt “tackla” oss olika, men jag har nog aldrig upplevt att de haft olika känslor inför oss. Intressant tanke det också..

      Min förhoppning är ju såklart att mina barn också ska känna sig lika älskade av mig och Johan, för det är de. Bara på lite olika sätt. Tack och kram!

  5. Gud vad spännande! Jag har haft exakt samma tankar, fast i andra ordningen. Jag kan ibland titta på min äldste som & tänka “kan han verkligen vara min?”. Som att jag har lånat denne lille fantastiske människan. Med min yngste son har jag känt att vi varit ett från början. Jag trodde att det hade att göra med att jag blivit tryggare i min roll som mamma, men då förstår jag nu att det kan vara likadant fast i andra ordningen, & att det kanske snarare har med individen att göra. Tack för att du delade med dig av detta! Jag kan verkligen relatera!

    1. Ah men spännande 🙂 Ja uppenbarligen har det nog mer med personlighet och individ att göra eftersom det kan va tvärtom också. Det är ju rätt intressant hur man funkar 🙂 Kram

  6. Hej!

    Tack för detta ärliga underbara inlägg! Känner igen mig i att känslorna är olika för mina två små barn. Älskar dem bägge smärtsamt mycket – men på olika sätt. Skönt att höra att vi är fler och även skönt att höra att vi är fler som funderar på om det är “okej” att känna så! (Såklart det är, men det är svårt med känslor och föräldraskap).

    Kram från Maria i Kyrkbyn som tycker väldigt mycket om att läsa din blogg (men som aldrig hittills kommenterat..)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.