Tillbaks på ruta ett

Processed with VSCO with f2 preset

Jag tror att det är några av er som läser bloggen som också följer mig på instagram. Kanske på NyponStina-sidan på Facebook också? I så fall vet ni redan vad som hände igår.

Men för er som inte följer där, eller som missade, så var vi inne på akuten med Bello igår kväll. Jag tyckte att han andades häftigt och stötigt hela dagen och blev till slut ganska orolig. Jag ringde 1177 och fick rådet att åka in med honom, för en koll.

Och som ni vet sen tidigare inlägg så är jag otroligt skör just nu, så jag ba bröt ihop. Rinde Johan och kunde knappt prata. Han fick kasta sig i bilen från stan för att hämta Ennis och Idde, som jag egentligen skulle gjort. Jag åkte med Bello till Huddinge sjukhus.

På akuten tog de hand om oss direkt och undersökte Bello. Först tittade sköterskan på honom och sen läkaren. De stack honom i fingret för att kolla om han syresatte blodet bra. Johan kom efter ett tag, efter att han lämnat Ennis och Idde hos Hanna.

Och vi fick veta att allt såg fint ut. De var inte oroade för andningen, sålänge han inte fick indragningar mellan revbenen och verkade ansträngd. De sa att det kan bero på att han är lite stor, och måste kämpa lite mer bara. Så det lugnade ju ganska mycket. Men fy så orolig man kan bli.. Lille Bello.

Najell26 (1 av 1)

Nu blir det mycket bekymmer här känner jag, och det är ju tråkigt med tanke på att flera som följer och läser brukar säga att det är för att jag verkar så positiv.. och jag är det fortfarande! Jag lovar! Men jag måste också skriva när det är lite bekymmersamt känner jag.. det där med ärligheten ni vet. Men det kommer inte bli nån deppblogg, det lovar jag er.

Tillbaks på ruta ett. Rubriken till detta inlägget. Vad menas? Jo.

Efter förlossningen började ju min foglossning bli bättre för varje dag som gick, men jag fick istället ont på ett nytt ställe i bäckenet. Blygdbenet. Vissa nätter gjorde det så ont att jag inte kom ur sängen. Det kändes inte heller som att det blev bättre. Men så efter nån vecka började det bli bättre för att under några dagar va helt borta. Även eftervärkarna försvann och jag mådde ganska bra.

Men så nu är det som att allting kom tillbaka här. Jag har sen några dagar fått ont i blygdbenet igen och idag har jag haft som eftervärkar vid flera tillfällen. Och sen det där med ledsenheten och oroligheten, den är ju värre igen uppenbarligen. Hyn, med tillhörande munsår, har blivit sämre igen och munsåret har liksom kommit tillbaka trots att det var typ två veckor sen det kom. Magen, som jag tyckte hade dragit ihop sig bra, är lite rund och svullen igen.

Och det känns ju lite snopet. Kändes ju så himla skönt att va på G igen där förra veckan. Jag längtar ju tillbaka till att kunna röra mig utan ont och att "få tillbaka" kroppen. Jag vill kunna va glad och njuta men istället är det oron och ledsenheten som hägrar. Orkeslösheten.

Men man ska ju va snäll mot sig själv, jag vet. Många av er skriver det, och stöttar. Det känns fint.

Imorgon blir det läkarbesök på BVC med Bello och kanske kan jag få tummarna ur och sy en mörkläggningsgardin till barnens fönster, jag tog nämligen hem maskinen och lite grejer idag. Men vi får se. En dag i taget :)

Imorgon tänkte jag också publicera ett inlägg om en av de smartare bebisgrejerna jag har just nu, ett samarbete som jag är väldigt glad och stolt över. En liten hint nedan.

Kram.

Najell29 (1 av 1)

Så himla skör

IMG_8983

Idag känner jag mig så jäkla skör. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, jag är liksom bara låg och ledsen. Jag känner mig otroligt trött, och det har ju sina orsaker i amningsnätter osv, men sömnig liksom. Ögonen svider nästan av trötthet.

Min hjärna har inte funkat alls idag känns det som. Jag hade glömt att vi hade ultraljud för Bello idag och jag glömde min börs hemma och hade noll koll på var den var. Och jag orkade knappt bry mig.

Allt runtomkring har känts otroligt rörigt och stökig. Vi stressade iväg imorse och tänkte egentligen vaccinera barnen mot TBE, men väl inne på vårdcentralen var det kaosigt och jag orkade inte ens släpa in barnen. Dessutom hade vi en tid att passa i stan så vi hade aldrig hunnit, med den kön som där var.

I stan hade vi möte om pensionssparande bla och det gick väl bra, men sen skulle vi ta oss vidare till revisorn - mitt i lunchrusningen i city. Usch. Jag får nästan panik av att gå med lille Bello i vagnen bland så mycket folk och trafik. Fy.

Efter revisorn hade vi ultraljud i Solna och åkte genom stökig trafik dit. Väl på sjukan var det rörigt och när vi väl satt där, på mottagningen för röntgen för barn, blev jag ännu mer sorgsen. Sjuka barn liksom. Finns det något värre?

Ultraljudet med Bello gick bra, men vi fick inget riktigt svar. Men han ligger på gränsen till att vi får gå på ännu en uppföljning. Får svar om 1,5 vecka ca.

Sen åkte vi för att hämta barnen på föris, hade mysig kväll och nu har jag nattat i nästan två timmar.

Men hjälp vad denna dagen har känts jobbig. Och jag känner mig fortfarande sorgsen. Trött. Dricker kaffe nu, äter rabarberpaj med jordgubbsmousse och smörkräm som blev över från helgens tårtbak. Skriver av mig på bloggen.

Min hy är hemsk - det är hormonerna va? Torr liksom. Och finnig. Får kleta på lite honung tänker jag, det borde va bra.

Men vet ni. En sak som har gjort mig väldigt glad idag är all fin respons jag fick på min förlossningsberättelse som jag publicerade igår. Så himla många fina kommentarer jag har fått, både här på bloggen och på Instagram. Det känns så jäkla bra att så många uppskattade vad jag skrev, och tyckte att ärligheten var toppen. Det gör mig glad, för man sitter ju ändå där och funderar på om man verkligen ska lämna ut sig sådär. Med detaljer som kanske inte är så glamorösa, och bilder där man ser helt chockad och rätt hemsk ut.

Men nu vet jag att det var helt rätt, med tanke på er respons. Tack! Jag tror att det kanske kommer en uppföljning också, med lite mer tankar kring hur jag känner kring mina tre förlossningar. Men kan inte riktigt säga när.

Nu ska jag be min man klia mig på ryggen. Kram på er och godnatt!

IMG_8982

När en främmande människa torkar dig i baken – Min förlossningsberättelse

forlossningen1 (1 av 1)

Det börjar med att någon tittar i dina trosor, tar din binda och kontrollerar om det är vatten eller "bara en flytning". Det är vatten. Du kissar i en mugg och ligger sen och väntar 1 timme istället för 20 minuter på att någon ska komma och berätta för dig om du får lov att stanna för att föda barn eller om du får åka hem igen. Eller promenera i sjukhusets korridorer i två timmar.

forlossningen25 (1 av 1)

forlossningen15 (1 av 1)

Det som sen följer är bara en lång väg mot total nakenhet. Efter en timmes promenad i tomma korridorer får du komma in på ett rum utan fönster. Du får ett par trosor som bara är nät och efter ett tag tar du av dem. En vit långskjorta täcker din annars nakna kropp och snart hänger den där skjortan bara på tre kvart, genomblöt av svett.

forlossningen17 (1 av 1)

Du står på alla fyra i sängen, lutar dig mot sängens lutande rygg. När någon frågar om du kan kissa svarar du att det har du nog redan gjort. Sen konstaterar du att du gjort det, rakt ner på de absorberande underläggen som någon byter med jämna mellanrum, eftersom det luktar. Fy vad det luktar, ta bort det.

Någon frågar om du vill föda i denna positionen. Ja. Det tror jag.

Sen skriker du. Vrålar. Och när du tror att du krystar ut din bebis, men i själva verket bara är 6 cm öppen, är det en främmande människa som torkar dig i rumpan då och då eftersom du råkar bajsa samtidigt som du krystar.

Bara 6 cm öppen. Jag som trodde den var på väg ut.

forlossningen16 (1 av 1)

Under en timmes tid ger din kropp upp - Det kommer aldrig gå. Du klarar inte detta. Du lägger dig på rygg och värkarna, som tidigare känts som krystvärkar, går ner. Du somnar nästan och vill inte mer. De främmande personerna i rummet låter dig vila men bestämmer sen att du måste upp. Stå eller gå. Byta ställning. Du vill inte. De tjatar. Du får en smoothie from heaven och efter ett tag samlar du dina sista sketna krafter och bestämmer dig för att göra ett sista försök.

Du ställer dig upp och det blir allvar igen. Plötsligt svider det och det droppar blod på golvet. Du gråter. Gråter för att du inte vill, för att du vill, för att det gör ont och för att du blir rädd. Varför blöder det nu? Innan den är ute?

forlossningen18 (1 av 1)

Sen står du där på knä i sängen igen. Skriker - Du skriker så kraftigt att du har ont i halsen flera dagar efter. Någon bestämmer att du ska sätta upp ena benet så fotsulan är i britsen. Okej. Det gör ont för du har foglossning men i värkarna känns det bra, allt går framåt. Du spänner varenda muskel i kroppen, huvudet, till och med ögonen gör ont dagarna efter. Varje gång en värk kommer hoppas du så innerligt att det är den sista, men om och om igen tvingas du samla kraft. Kanske kommer den ut nästa gång.

När det gör som mest ont stirrar du in i en sköterskas ögon med en blick som om du skulle dö. På riktigt dö. Hon stryker undan ditt hår, som klibbar i ansiktet, och säger att du kommer klara detta.

forlossningen19 (1 av 1)

Och så hör du plötsligt skriket. Bebisen. Va? Kom den ut? Gjorde den verkligen det? Åh herregud.

forlossningen20 (1 av 1)

"Han kommer här, ta emot honom mellan benen" säger någon - Bebisen skjuts fram mellan dina ben och någon hjälper dig att få tag i den. De hjälper dig att vända dig till rygg och få bebisen på bröstet. Du ser att det är en pojkbebis och blir inte förvånad. Någonstans visste du det redan. Och nu är han där, i dina armar, och du är så chockad att du inte kan förstå det. Men du älskar honom redan.

forlossningen21 (1 av 1)

forlossningen10 (1 av 1)

Sen, när du tänker att det är över, är det någon som ska knåda och trycka på din onda mage så du åter skriker av smärta. Undersöka ditt sargade underliv och stoppa in ett finger i rumpan för att kontrollera att musklerna fungerar.

forlossningen14 (1 av 1)

Sen blir det lugnt. Du får äta och dricka. Hålla ditt nya barn. Ibland kommer de och klämmer på din ömma mage. Du får kissa på en potta, när din man sitter bredvid, men inget spelar någon roll. Du har just överlevt. Överlevt en förlossning och satt ett liv till världen. Inget kiss, bajs, blod eller galna vrål betyder något.

forlossningen22 (1 av 1)

Att föda barn är något av det mest utelämnande du kan göra. Det finns inget utrymme för tankar på hur du ser ut eller om du visar dig naken för sammanlagt typ 10 främmande personer. Du bryr dig inte om vad du säger, om du är otrevlig eller att du borde låta lite mindre för att inte störa någon annan.

Du är helt blottad och lämnad till personalen på förlossningen - och till din egen kraft och förmåga. Det är bara att lita på att kroppen gör det den ska. Och denna gången gjorde kroppen som den skulle, mer eller mindre.

forlossningen23 (1 av 1)

Vattnet gick 01.50 hemma i sängen. Trodde jag hade kissat på mig men konstaterade sen i badrummet att det nog var vattnet som gått eftersom det kom mer. Jag väckte Johan och som två förvirrade och till synes orutinerade föräldrar yrade vi runt och visste inte riktigt hur vi skulle hantera situationen. Vi hade ju fått reda på att det kunde gå snabbt eftersom bebisen låg långt ner.

Johan ringde Hanna och förberedde henne på att vi skulle komma med barnen. Jag ringde förlossningen och fick veta att vi kunde komma för kontroll i alla fall. Sen rafsade jag ihop grejer till barnen (vi hade bara förberett för att Hanna skulle komma till oss och inte tvärtom, men just denna natten jobbade hennes man). Sen åkte vi. Lämnade barnen, det gick bra, och sen vidare till Huddinge sjukhus. Fortfarande inga värkar.

Jag kom in, blev uppkopplad och kl 03.20 började värkarna komma. Jag var öppen 4 cm och fick va kvar men promenera i korridoren i 2 timmar. Efter 1 timme kändes det som att bebisen var på väg ner och vi fick komma in på ett rum.

Johan fixade lite med kameror, vi vill ju filma, och stöttade mig såklart hela tiden. I början var det lugnt men sen behövde jag verkligen honom. Han fick inte gå en meter ifrån mig. Inga ord behövdes, jag var så inne i mig själv, men behövde liksom ha honom där hela tiden. I min hand.

Sen vet ni vad som hände om ni läst ovan. Jag gav upp på mitten men tog mig tillbaka. Jag ville inte ha någon smärtlindring, kändes som att det varken skulle göra till eller från, så jag tog inget. Och det gick ju ändå. 10.35 började de riktiga krystvärkarna och 10.54 var han ute, Bello.

forlossningen12 (1 av 1)

Navelsträngen var supertjock och Johan klippte den i vanlig ordning. Och jag höll i videokameran när han klippte. Knasigt. Det fanns två moderkakor och kanske hade det funnits ett foster till. Kanske hade det i så fall tillbakabildats, eller blött ut med den blödning jag hade i vecka 7. Ingen vet, men det gör inget. Jag är nöjd med en bebis.

forlossningen5 (1 av 1)

forlossningen7 (1 av 1)

forlossningen6 (1 av 1)

Från första värk tog förlossningen 7,5 timme. Inte så lång förlossning, men otroligt jobbig. Min jobbigaste.

Moderkakan kom ut snabbt och livmodern drog ihop sig bra. Jag behövde bara sy ett stygn. Min kropp "mådde bra" och det var skönt. Vi stannade en natt tillsammans på BB och jag och Bello stannade ytterligare en natt för att se så hans blodsocker låg bra och för att hinna med pku-test och hörseltest.

forlossningen9 (1 av 1)

Processed with VSCO with f2 preset

Och vilken personal vi hade med oss hela tiden - särskilt på förlossningen. Barnmorskan Susanne, barnmorskestudenten Malin och sköterskan Fia var helt fantastiska att ha med sig under förlossningen. Vi är så tacksamma och nöjda med Huddinge sjukhus. Tack!

Och givetvis kommer det en förlossningsfilm. Även en från Iddes förlossning. Så håll utkik om ni vill se.

Tack för att ni orkat läsa hela denna berättelse, den blev lång. Men egentligen är den så mycket längre och det är inte helt lätt att välja ord. Händelser. Detaljer. Jag har säkert glömt något viktigt, eller mindre viktigt. Men man kan ju alltid komplettera :)

Kram och tack.

forlossningen13 (1 av 1)

Detta var jag – För 10 år sen

Balen_studenten_13 (1 av 1)

Man vet att man är vuxen när man kan säga "det där var 10 år sen" om en händelse, och man liksom var (typ) vuxen då för just 10 år sen.

För tio år sen var det försommar och jag gick mina sista dagar på Estetiska programmet, inriktning musik, på Spyken i Lund.

Balen_studenten_2 (1 av 1)

En vecka innan studenten var det bal och jag hade kämpat ihop en rätt grym klänning. 10 år kan tyckas som kort tid, men det är väääldigt lååång tid i teknik-år. Dvs - Fenomenet att fota allt och alla, hela tiden, överallt, uppochner, utochin och bakåfram fanns inte. Och vi hade ju kamera liksom, så längesen är det ju inte :D, men tydligen användes den inte riktigt på samma sätt som idag.

Det jag vill komma till är - Det finns inga bilder på mig och min klänning i helfigur. Alltså, Hallå??!! Hur tänkte vi egentligen? Tror i och för sig att det kan ha att göra med att jag gjorde mig tjusig hos en kompis i Lund och då fanns ju ingen pappa med kamera där. Och väl utanför Grand Hotel var det så sjukt mycket folk, varmt och jag var säkert halvlullig och stirrig redan då. Så min stackars far hade väl inte möjlighet att ta en vettig bild i helfigur.

Balen_studenten_4 (1 av 1)

Detta är väl det närmaste. Eller just det, det finns en halvsuddigbild från Facebook också där man ser klänningen framifrån. Det tråkiga är bara att det inte finns någon bild alls på ryggen där det är fräsig skärning och snörning. Nåja, här kommer suddbild.

1928967_15747860197_1198_n

Balen_studenten_3 (1 av 1)

Tuff frilla hade jag i alla fall!

Balen_studenten_1 (1 av 1)

Och jag gick på balen med Tolde, en klasskamrat och vän som jag tydligen sydde matchande slips till :D Så jädrans ambitiös man va då.

Studenten_balen_col1

Okej, så kom studenten dårå. Eftersom jag gjorde mig fin hemma på morgonen, innan champagnefrukost i stadsparken i Lund, hade vi sinnesnärvaron att även ta bilder på mig och min outfit innan jag åkte till stan. Hade sytt även denna själv. Rätt fin ändå va?

Studenten_balen_col2

Jag var rätt obekväm framför kameran då (kan ju även va en av anledningarna till 1,5 helfigursbild på mig i balklänning) och kunde inte va avslappnad och snygg bara. Det har ju ändrast en del, det där med bekvämligheten, sen jag träffade Johan. Något.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Familjen alltså!! Vad unga vi var allihop, med fräsiga frisyrer osv. Min mamma var lika gammal som Johan är nu, och pappa två år äldre. JESUS. Min storebror Gustav har skaffat mer hår, både på huvudet och hakan, annars ser han ju lika fräsch ut nu som då :) Det gör såklart mamma och pappa också... nu målar jag in mig i ett hörn här känner jag.

Nåja.

Studenten_balen_col4

Spexa kunde jag ju då tydligen..

Balen_studenten_16 (1 av 1)

Efter en dag på stan, med lunch och alldeles för mycket dagsfylleri, sprang jag ju då ut och skulle sen åka runt i stan som alla gör. De flesta stod på stora lastbilsflak medan vi var ett litet gäng som åkte nån retrolastbil som någon av oss fixade i sista stund. Blev hur bra som helst tyckte vi. Dock hade vi ingen musikanläggning men det löste vi smidigt med att sjunga själva eftersom vi var musikesteter. Inget konstigt alls.

Älskar bilderna.

Balen_studenten_15 (1 av 1)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Balen_studenten_21 (1 av 1)

Eftersom jag bodde utanför Lund fick jag ett ytterligare åk ut till landet! Gudfar Tommy fick köra.

Sen var det mottagning och hela baletten hemma hos mamma och pappa och sen åkte jag in till stan igen för eftersläpp och efterfest hos en klasskamrat.

Innan jag åkte såg jag tydligen ut såhär :D Whiskeyglas och tändare - allt man behöver..ellor??

Studenten_balen_col3

Sen började det riktiga livet dårå. Så säger man väl? Jodå, det gjorde det - Och tänk vad mycket som hänt på dessa 10 år. Det är helt obegripligt egentligen.

Nu när jag satt med min gamla hårddisk och letade bilder från 2007 hittade jag massor av bilder från dessa 10 år, så jag tänker att det kanske poppar upp något inlägg då och då med bilder och berättelser - Från 2007 och fram till nu.

Hoppas ni tycker det är lika kul som jag!

Balen_studenten_18 (1 av 1)

När inget passar

Skor2 (1 av 1)

Dessa dojjor har mina svullna gravidfötter knatat runt i de senaste månaderna. Jag växte liksom ur mina andra kängor och köpte då dessa, billiga, för att ha något att gå i helt enkelt.

Men nu är det ju sommar liksom, helt plötsligt. Och mina fötter är fortfarande svullna, passar inga skor.

Jag skulle egentligen även behöva ett par Birkenstock till, som jag kan ha ute, men det får vänta. Idag blev det dessa.

Skor4 (1 av 1)

Jädrans vad sköna de va då! Så mjuka. Det tycker jag att mina fossingar är värda.

Skor3 (1 av 1)

Skor5 (1 av 1)

Imorgon ska vi till BVC med den här lilla klumpen (Bello alltså) och hoppas att han lagt på sig lite. Med tanke på att han ätit varannan timme senaste två dygnen så borde väl nåt satt sig tycker man. Plutten.

Godnatt hörrni!

Skor6 (1 av 1)