Sommarfest, Dagens outfit och Vem vill ha månadslistor?

Hej alla! Det har ju blivit mycket tema-inlägg på sista tiden, och det är ju kul! Roligt att skriva och kul med respons från er läsare. Men här kommer ett sånt där vanligt det-här-har-vi-gjort-idag-inlägg. För det är också kul.

Idag var jag först inne i lokalen och hade en mät-person där som skulle klura ut hur stor vår lokal egentligen är. Sen blev det lite jobb vid datorn innan jag skulle åka för att gå på barnens sommarfest på förskolan.

Men precis innan jag skulle åka från lokalen ringde fönstersnickaren och ville komma å mäta. Typ på direkten. Och eftersom vi är angelägna om att få våra fönster bytta körde jag hem, släppte in killarna, och fixade picknick till sommarfesten. Sen lyckades jag komma precis i rätt tid till förskolan, fast utan jordgubbar eftersom jag inte hann köpa det pga fönsterkillar. Men det gick fint med päron, kakor och tetrasaft också.

Barnen skulle börja med att sjunga och kom ut på gården till Shuffla. Där började mina tårar spruta. Inte så sentimental låt kanske men jag blir alltid så rörd när barnen gör nåt sånt där som de sett fram emot och som betyder mycket för dem. Så det var fint att se dem sjunga och göra rörelserna. Och Idde var så tjusig i sin krona.

Sen hade vi picknick på konstgräset, lekte lite, fotade vid fotostället och åkte sen hem.

Hemma i trädgården blev det en stunds lek och foto med självutlösaren. Det tycker barnen är jätteroligt så det är mitt nya sätt att fånga dem på bild! Men det kan ju va lite knixigt med skärpan ibland, och lite svårt att veta om man får med fötterna eller inte. Och man orkar kanske inte hålla på i evigheter alltid. Så idag blev det lite klippta tår 🙂

Byxorna köpte jag på Monki igår, kände att jag behövde lite svala sommarbyxor. Visst är de snajdiga? Stylade med enkel svart t-shirt som jag knutit i ena sidan ba. Och så favoritscarfen som mamma hade när jag var liten. Den använder jag till allt.

Ikväll har barnen varit supervilda så jag har inte ens brytt mig om att försöka börja natta. Bello har somnat och nu bloggar jag i väntan på att mina andra två ungar ska lugna ner sig. Och det börjar faktiskt bli lite lugnt här nu. Så det är kanske läge att föreslå en tandborstning.

Och sen är det ju ny månad imorgon! Och jag har såklart glömt de där månadslistorna som jag påbörjade i början på året. Vad tycker ni, vill ni ha månadslistor? Tryck hjärtat i så fall, så jag vet om det är poppis eller ej!

Sov gott sen!

35

Kaos! Måste jag? Eller måste jag inte?

Det är inte lätt nu alltså. Det är så mycket som är ovisst, och jag har SÅ mycket jag vill göra. Idag har jag och Bello varit i vår lokal och röjt. Vi ska ju sälja. Men när jag är där och grejar och håller på får jag alltid tusen idéer om vad man skulle kunna göra där.

På något sätt är jag inte klar där. Men kanske har jag inget val, jag måste kanske va klar. Eller måste jag det?

Fy vad svårt. Vad vill jag? Vad kan jag? Vad är möjligt?

Ofta vill jag tro att allt är möjligt, bara man vill tillräckligt mycket. Men sen finns det en verklighet också. En verklighet där stor del av min tid går till att ta hand om mina små, och då framför allt Bello. Det gör såklart att jag inte kan dra igång något stort projekt. Samtidigt har jag jättemycket att stå i för tillfället och jag har superdåligt samvete för att jag inte tar vara på tiden med Bello tillräckligt mycket.

Ja jävlar. Det är upp och ner hela tiden här. Idéer som fajtas med dåligt samvete, tidsbrist, måsten, känslor, verklighet..

Egentligen kan jag inte dra igång något ordentligt förrän i höst, när Bello går på föris. Men vi kan kanske inte ha kvar lokalen tills dess, för att se om något kan bli där. Och jag vet inte ens om det är just där jag ska göra något.

Hur börjar jag?? Hjälp.

Jag har faktiskt en idé om hur jag ska komma fram till vad jag ska göra, och vem jag är när jag är som bäst, men den ska formas lite mer innan jag berättar om den här. För ni ska få ta del av det hela tänkte jag! Framtiden känns spännande, det gör den, men jag blir tokig av att inte veta vad som ska hända framöver.

Så just nu är det kaos i huvudet. Måste nog sova. Men först - Jobba, natta, vattna, diska, sortera tvätt osv osv.

Hejs!

24

Poddgäst! Och Mammakroppen – Från Ennis synvinkel

Denna mammakropp alltså. Oftast är jag helnöjd, och det är mest för att jag typ inte har tid att fundera över om jag är nöjd eller inte. Det är annat som känns viktigare helt enkelt. Och det är ju ganska skönt. Men ibland blir jag lite tveksam till hur den ser ut, när man ser bild på den tex.

Min käre 4,5-åring gillar att fota och filma med min mobil. Bilden ovan har han tagit tex. Jag tycker det är lite jobbigt när han ska springa runt med telefonen, jag vill liksom inte att den ska gå sönder eller att han ska lägga ut nå knäppt på Instagram (när han vill göra stories tex). Igår körde han tex ett litet foto- och filmrejs när jag precis hade duschat.. ni kan kanske ana varför jag inte tyckte det var så passande 😀 Så han får hålla på lite ibland, sen vill jag ha tillbaka telefonen (och kanske radera opassande material haha).

Nu har jag dock kommit på att jag kan utnyttja min sons intresse för foto! Han kan ju bli min personlige fotograf! Det är så ofta jag inte har någon som kan ta bild på mig - Nu har jag en! Han ska bara lära sig att hålla stilla osv.. men det kommer gå!

Det som är roligt med Ennis fotande är att han ser anda saker än vad man själv ser. Han väljer liksom andra motiv. Och det är där Mammakroppen kommer in i bilden igen. Kolla bara.

Yep. Det är min kropp. Helt ovetandes om att Ennis plåtar. Halvnaken, mjuk, säckig, dålig hållning. Precis så som den ofta ser ut. Jag sträcker liksom inte ens på mig. Lite magstarkt (hehe) för vissa kanske (det är ju trots allt lite naket), men jag tänker att man inte behöver titta om man inte vill.

När jag hittade bilden blev jag först förkrossad. Men herre! Är det SÅ jag ser ut?? Och nej vilken hemsk bild. Men sen. Nää. Det här är ju en fantastisk bild. Riktigt arty faktiskt. Rolig vinkel och helt omedveten position. Livet liksom. Och visst, min kropp ser ofta annorlunda ut. Sådär fixad och "snygg". Men den ser också ut såhär ibland!

Tack Ennis!

Om ni gillar att läsa om mina tankar kring sånt här, kan ni nu även HÖRA dem! Jag är nämligen gäst i veckans avsnitt av Babyz podcast! Där pratar jag Mammakropp med barnmorskan Carina och förlossningsläkaren Karin. Det blir även mycket snack om mina tre förlossningar, och hur olika de var. Riktigt trevligt att få komma och prata prata prata igen, jag blir riktigt poddsugen!

Lyssna på avsnittet i er podcastapp eller HÄR. 

Och kom ihåg. Mammakroppen har gett oss ungar. Som efter ett tag kan hålla i en kamera. Bara det liksom. Va stolta, och sträck på er (i dubbel bemärkelse haha).

Om ni gillar Ennis konstnärliga bild - Kom ihåg att trycka på hjärtat längst ner!

53

Det stora inlägget om nattning – Och vår vändning

Det är inte direkt någon hemlighet att vi har haft det jäkligt kämpigt med nattning sista tiden. Jag har väl inte pratat jättemycket om det men för några dagar sen bad jag, på Instagram, om era bästa tips och råd för att lyckas med nattning. För vi behövde verkligen det.

Och jag fick verkligen ta del av många erfarenheter och tips!

Men vi spolar tillbaks lite.

Vår nattningssituation har sett väldigt varierande ut de senaste åren. Jag kommer inte dra hela köret (för det kommer jag inte ens ihåg) men jag plockar upp det som känns viktigt.

Ennis har alltid haft lätt för sömn. När han var bebis satte man bara honom i sängen, sen skrotade han runt lite och somnade för sig själv. När han har blivit äldre har han alltid velat att man ska va i rummet tills han somnar och det har ändå varit ganska självklart för oss, speciellt sen vi började natta Ennis och Idde tillsammans.

Ennis tycker om att sova, även om han på senare tid hellre vill va uppe och leka. Men han har liksom inget jättemotstånd till att gå och lägga sig, han uppskattar lässtunden och avslappningsmusiken. Han sover gott, tassar ofta in till oss någon gång på natten och kryper lugnt ner i den så kallade ”bredvidsängen” och somnar om.

Idde är inte riktigt likadan. Om man säger så.

Jag vill inte lämna ut min lilla dotter för mycket, därför försöker jag formulera mig så väl jag bara kan. Samtidigt känns det viktigt att dela med sig av denna situationen då jag vet att några av er har likadana typer hemma och gärna tar emot tips och tar del av erfarenheter.

Idde tycker inte om att sova. Hon vill inte gå och lägga sig, har alltid sovit ganska oroligt och drömmer mycket. Hon kan var arg i sömnen och om man gör minsta fel på natten när hon vaknar/halvvaknar kan det bli skrik så hela huset vaknar.

Idde har inte heller riktigt samma behov av sömn som Ennis, hon slutade sova på dagen för snart ett år sen men behöver fortfarande mindre nattsömn än Ennis som är 1,5 år äldre. Detta, tillsammans med gå-och-lägga-sig-motståndet (och en rad andra faktorer), gör att våra nattningar inte går så smidigt som man hade velat.

Det har gått lite i vågor, vissa perioder har nattningarna funkat, men på senare tid har det blivit riktigt jobbigt och helt ohållbart. För alla. Förut har det oftast varit jag som nattat, medan Johan ägnat sig åt hemsysslor alternativt jobbat, men på senare tid har han tagit fler nattningar. Jag tror absolut inte att kaoset beror på det, men både han och jag har ”misslyckats” i princip varje kväll. Och när jag säger misslyckats talar jag, i alla fall för egen del, om att någon blivit arg. Eller flera. Eller alla. Och nattningen har bara känts tråkig, jobbig och påfrestande. Och när barnen sen sover sköljer det dåliga samvetet över en.

Det känns som att hela situationen har eskalerat till något som bara blivit mer och mer negativt laddat och tålamodet har blivit kortare och kortare. Mitt totala breakdown kom i helgen när vi var hos min barndomsbästis Louice i Örebro. Barnen var fantastiska både på fredagen och lördagen men nattningen på lördagen urartade helt. Det slutade med att jag tog Idde under armen, bar ut henne på en grushög i trädgården och skällde. Vidare till att jag, efter att ha försökt hämta nytt tålamod, fick sätta ut barnet igen då jag faktiskt inte klara av att hantera henne. Jag bröt ihop i Louices armar och hon tog sen Idde på promenad i vagnen och jag gick snyftandes in och försökte få resterande två barn att somna.

Jag kommer inte skriva vad det var som ledde till denna cirkusen, av respekt till min dotter och hennes integritet, men det var något som för mig var helt oacceptabelt och faktiskt sårande och kränkande.

Jag önskar att jag hade hanterat situationen annorlunda, skulle jag se en förälder skälla på sitt barn på det där sättet hade jag inte tyckt att det hade känts bra. Men även om alltihop gick över styr, och jag önskar att det blivit annorlunda, var det nog bra för oss att det hände. För det blev en vändpunkt för mig, och förmodligen även en ögonöppnare för Idde.

Idde krånglar väldigt mycket vid läggning. Hon har svårt för att slappna av i kroppen och kan liksom inte tillåta sig själv att somna. Det blir mycket tjat och tillrättavisande och ofta blir Idde väldigt arg. Detta har jag försökt hantera på olika sätt men det har aldrig blivit riktigt bra. Det är inte mycket som biter på henne, att försöka avleda och vara pedagogisk är otroligt svårt. Det går nästan inte att få henne med sig. Att bli arg är helt lönlöst. Men det har ofta slutat vid ilska på sista tiden. Mitt tålamod har bara blivit kortare och kortare, och frustrationen över att situationen håller på att glida mig ur händerna har varit otroligt jobbig.

Eftersom Idde har haft så svårt blir det också svårt för Ennis att komma till ro, de kan även dra igång varandra numera. Bello börjar också bli större och kräva annat än när han var en bebis som sov hela tiden. Att ratta denna nattning själv (som det ofta blir) har varit helt omöjligt.

Och så kom då detta till slut. Kraschen.

Efter att Louice kommit tillbaka med Idde, som först somnat i vagnen men sen vaknat igen, gick jag ut för att prata med min lille unge. Hon såg att jag var väldigt ledsen och vi pratade. Hon tog själv upp vad som gick fel och sa att vi hade bråkat. Och höll med om att det inte blev så bra. Och så lovade vi varandra att det inte skulle bli sådär igen. Och sa förlåt.

Det blev så tydligt efter detta. Det är vi vuxna som är ansvariga för att bryta detta och hitta en lösning. Hitta sätt. Metoder. Lugn. Det är bara vi som kan sätta stopp och verkligen förändra. Så nu gjorde jag det.

Och vet ni vad? Fyra kvällar i rad har vi lyckats, barnen och jag. Vi har haft tre kvällar i princip HELT utan skrik, bråk, ilska eller överdrivet krångel. Igår kväll blev det något stökigare, då Bello inte ville sova och härjade som bara den istället, men jag lyckades hålla situationen kontrollerad ändå. Och utmaningen med att undvika konflikt med Idde gick bra även igår kväll.

Många kommenterade mitt inlägg på Instagram och kom med tips som funkat och funkar för dem, och jag plockade några till att börja med. Egentligen är det inget nytt, vi har gjort så förut, men på senare tid har vi framför allt tappat rutin. Vi har aldrig haft någon jättetydlig nattrutin men ändå, vi har kört något som i alla fall liknat en rutin. I perioder. Och det är väl ett misstag vi gjort, att vi inte har hållit i. Men men.

Den nya rutinen är mycket enkel. Hemligheten är nämligen en annan, som jag kommer till. Vi borstar tänderna och tar på pyjamas alternativt bara tar av kläder pga sjukt varmt nu. Barnen får välja varsin bok som vi läser inne i nederslafen i deras nya vånings-/familjesäng. Varannan kväll börjar vi med Ennis val, varannan med Iddes. Går bra. Jag ligger i mitten, på tvären, och Ennis och Idde på varsin sida om mig. Och så läser jag. Efter det släcker vi och de får lyssna på saga eller musik. Förut har vi kört att de får turas om att välja vad vi ska lyssna på, men nu väljer jag. De kvällar som det tidigare varit Ennis tur att välja vad vi ska lyssna på blir det protest från Iddes sida och släckningen blir negativt laddad för henne. Därför har jag bestämt att jag väljer, och det accepteras av barnen.

Jag har nu valt att hålla på Iddes välling till släckning. Det blir som en morot för henne, dessutom är det bra att hon får den när det verkligen är dags att somna. Förut har hon fått den lite tidigare under nattningsprocessen och då kan hon ofta hinna komma igång igen innan det är dags att verkligen sova. Nu har vi också bestämt att hon alltid ska få välling, och vid samma tillfälle, så hon behöver inte tjata. Hon vet att hon kommer få. Vi har lagt ner att vi ska försöka dra ner på det. Skitsamma om hon är över tre år, om hon mår bra av det finns det inget som säger att vi tvunget ska sluta.

Sen är jag hos barnen tills de somnat. Idde krånglar lite hela tiden, även när vi läser, och vissa dagar sitter jag till slut upp i sängen och Idde somnar i min famn. Innan hon somnar har hon farit runt i sängen, lekt med sin docka och sina gosedjur, varit ur sängen för att leka med dockhuset, varit utanför rummet för att hitta på annat, varit uppe på toa, osv osv. Men tills slut ligger hon där och sover, på tvären bredvid sin storebror i nederslafen, och ingen har varit arg.

Och vet ni vad hemligheten är?

Tålamod.

Efter cirkusen i helgen bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att jag ska ha det bästa tålamodet en förälder kan ha. Och då har jag redan jävligt bra tålamod.

Jag bestämde mig för att bli mer lyhörd för vad det egentligen är Idde behöver och följa henne i större utsträckning. Jag ger henne numera två alternativ istället för att bestämma helt åt henne, då känner hon att hon har kontroll och får styra själv. Istället för att tjata försöker jag hitta andra, mjukare sätt att parat med henne på. Jag förbereder mycket och förklarar mycket. Man kan kanske tycka att jag pratar för mycket (ibland går min mun hela tiden) men det känns som att det behövs. För till slut får jag henne med mig. Jag berättar om konsekvenser istället för att ”hota” (ni förstår vad jag menar med hota tror jag) och har gett mig fasiken på att vara pedagogisk och lugn in i det sista. Om hon gör något jag inte gillar eller accepterar tar jag bara bort exempelvis hennes händer och upprepar hela tiden, med lugn låg röst, att jag inte vill att hon gör så. Sen ger jag henne ett annat förslag på mysigare sak att göra.

Idde kan vara väldigt fysik och kramig ibland, men när hon ska sova får man knappt röra henne. Det är tråkigt tycker jag, det är ett av mina sätt att visa min kärlek till barnen, men nu har jag accepterat det fullt ut och försöker inte ens vid läggning. Jag kan fråga om hon vill hålla handen exempelvis och då svarar hon ibland ja och ibland nej. Men det viktiga är att jag för övrigt låter det vara på hennes initiativ hur mycket fysisk kontakt vi ska ha. Och det varierar verkligen från minut till minut. Ena stunden får man inte ens hålla handen medan hon i andra stunden ska ligga ihopkrupen i min famn. Men jag följer henne, och låter henne hålla på fram och tillbaka tills hon känner sig bekväm. Och så frågar jag hela tiden om det känns bra nu. Då får hon konstatera även för sig själv att det känns bra och då kommer hon lite snabbare till ro.

Jag har helt enkelt mer tålamod. Jag har helt släppt tanken på att försöka hinna något efter nattningen och har inställningen att det får ta den tid det tar. Bara den grejen minskar ju stressen hos mig själv och påverkar givetvis då mitt tålamod under nattningen i positiv riktning. Jag har gett mig fasiken på att inte bli arg, men givetvis kommer jag säkert misslyckas med det någon dag (och så många gånger jag bestämt mig för detta förut, men misslyckats). Men nu är det verkligen en grundregel för mig. Jag får inte bli arg.

Detta blev ett helt extremt långt inlägg, men jag känner att ni behöver få ta del av alla bitar för att förstå just vår situation och därmed också veta hur ni eventuellt kan inspireras. Nu kommer jag ta nattningen på detta sättet ett tag för att barnen ska komma in i rutinen och för att nattningen ska bli positivt laddad igen. Sen kan Johan komma in och ta kvällar och göra på sitt sätt, fast samma varje gång. Det gör inget att man gör olika som föräldrar, bara barnen vet vad som gäller.

Det kommer förmodligen bli svårare om Bello inte somnar lätt innan Iddes och Ennis nattning, som han gjort flera dagar nu, men det får jag ta när det blir. Jag siktar i alla fall på att försöka få honom i säng innan så jag kan ägna mig åt Ennis och Idde sen.

Jag kan hålla på i evigheter märker ni, men nu avslutar jag för denna gången. Håll nu tummarna för oss och att vi lyckas få till en god vana! Jag hoppas också att någon kan bli hjälpt eller inspirerad av detta, jag vet att det är ett gäng som också har det tufft.

Vi gör vårt bästa, men ibland kan vi faktiskt göra liiiite lite till. Bara vi tänker efter lite.

Tack för att ni pallade läsa, och tryck gärna på hjärtat om ni uppskattar denna typen av skitlånga utläggningar. Puss!

52