Det stora inlägget om nattning – Och vår vändning

Det är inte direkt någon hemlighet att vi har haft det jäkligt kämpigt med nattning sista tiden. Jag har väl inte pratat jättemycket om det men för några dagar sen bad jag, på Instagram, om era bästa tips och råd för att lyckas med nattning. För vi behövde verkligen det.

Och jag fick verkligen ta del av många erfarenheter och tips!

Men vi spolar tillbaks lite.

Vår nattningssituation har sett väldigt varierande ut de senaste åren. Jag kommer inte dra hela köret (för det kommer jag inte ens ihåg) men jag plockar upp det som känns viktigt.

Ennis har alltid haft lätt för sömn. När han var bebis satte man bara honom i sängen, sen skrotade han runt lite och somnade för sig själv. När han har blivit äldre har han alltid velat att man ska va i rummet tills han somnar och det har ändå varit ganska självklart för oss, speciellt sen vi började natta Ennis och Idde tillsammans.

Ennis tycker om att sova, även om han på senare tid hellre vill va uppe och leka. Men han har liksom inget jättemotstånd till att gå och lägga sig, han uppskattar lässtunden och avslappningsmusiken. Han sover gott, tassar ofta in till oss någon gång på natten och kryper lugnt ner i den så kallade ”bredvidsängen” och somnar om.

Idde är inte riktigt likadan. Om man säger så.

Jag vill inte lämna ut min lilla dotter för mycket, därför försöker jag formulera mig så väl jag bara kan. Samtidigt känns det viktigt att dela med sig av denna situationen då jag vet att några av er har likadana typer hemma och gärna tar emot tips och tar del av erfarenheter.

Idde tycker inte om att sova. Hon vill inte gå och lägga sig, har alltid sovit ganska oroligt och drömmer mycket. Hon kan var arg i sömnen och om man gör minsta fel på natten när hon vaknar/halvvaknar kan det bli skrik så hela huset vaknar.

Idde har inte heller riktigt samma behov av sömn som Ennis, hon slutade sova på dagen för snart ett år sen men behöver fortfarande mindre nattsömn än Ennis som är 1,5 år äldre. Detta, tillsammans med gå-och-lägga-sig-motståndet (och en rad andra faktorer), gör att våra nattningar inte går så smidigt som man hade velat.

Det har gått lite i vågor, vissa perioder har nattningarna funkat, men på senare tid har det blivit riktigt jobbigt och helt ohållbart. För alla. Förut har det oftast varit jag som nattat, medan Johan ägnat sig åt hemsysslor alternativt jobbat, men på senare tid har han tagit fler nattningar. Jag tror absolut inte att kaoset beror på det, men både han och jag har ”misslyckats” i princip varje kväll. Och när jag säger misslyckats talar jag, i alla fall för egen del, om att någon blivit arg. Eller flera. Eller alla. Och nattningen har bara känts tråkig, jobbig och påfrestande. Och när barnen sen sover sköljer det dåliga samvetet över en.

Det känns som att hela situationen har eskalerat till något som bara blivit mer och mer negativt laddat och tålamodet har blivit kortare och kortare. Mitt totala breakdown kom i helgen när vi var hos min barndomsbästis Louice i Örebro. Barnen var fantastiska både på fredagen och lördagen men nattningen på lördagen urartade helt. Det slutade med att jag tog Idde under armen, bar ut henne på en grushög i trädgården och skällde. Vidare till att jag, efter att ha försökt hämta nytt tålamod, fick sätta ut barnet igen då jag faktiskt inte klara av att hantera henne. Jag bröt ihop i Louices armar och hon tog sen Idde på promenad i vagnen och jag gick snyftandes in och försökte få resterande två barn att somna.

Jag kommer inte skriva vad det var som ledde till denna cirkusen, av respekt till min dotter och hennes integritet, men det var något som för mig var helt oacceptabelt och faktiskt sårande och kränkande.

Jag önskar att jag hade hanterat situationen annorlunda, skulle jag se en förälder skälla på sitt barn på det där sättet hade jag inte tyckt att det hade känts bra. Men även om alltihop gick över styr, och jag önskar att det blivit annorlunda, var det nog bra för oss att det hände. För det blev en vändpunkt för mig, och förmodligen även en ögonöppnare för Idde.

Idde krånglar väldigt mycket vid läggning. Hon har svårt för att slappna av i kroppen och kan liksom inte tillåta sig själv att somna. Det blir mycket tjat och tillrättavisande och ofta blir Idde väldigt arg. Detta har jag försökt hantera på olika sätt men det har aldrig blivit riktigt bra. Det är inte mycket som biter på henne, att försöka avleda och vara pedagogisk är otroligt svårt. Det går nästan inte att få henne med sig. Att bli arg är helt lönlöst. Men det har ofta slutat vid ilska på sista tiden. Mitt tålamod har bara blivit kortare och kortare, och frustrationen över att situationen håller på att glida mig ur händerna har varit otroligt jobbig.

Eftersom Idde har haft så svårt blir det också svårt för Ennis att komma till ro, de kan även dra igång varandra numera. Bello börjar också bli större och kräva annat än när han var en bebis som sov hela tiden. Att ratta denna nattning själv (som det ofta blir) har varit helt omöjligt.

Och så kom då detta till slut. Kraschen.

Efter att Louice kommit tillbaka med Idde, som först somnat i vagnen men sen vaknat igen, gick jag ut för att prata med min lille unge. Hon såg att jag var väldigt ledsen och vi pratade. Hon tog själv upp vad som gick fel och sa att vi hade bråkat. Och höll med om att det inte blev så bra. Och så lovade vi varandra att det inte skulle bli sådär igen. Och sa förlåt.

Det blev så tydligt efter detta. Det är vi vuxna som är ansvariga för att bryta detta och hitta en lösning. Hitta sätt. Metoder. Lugn. Det är bara vi som kan sätta stopp och verkligen förändra. Så nu gjorde jag det.

Och vet ni vad? Fyra kvällar i rad har vi lyckats, barnen och jag. Vi har haft tre kvällar i princip HELT utan skrik, bråk, ilska eller överdrivet krångel. Igår kväll blev det något stökigare, då Bello inte ville sova och härjade som bara den istället, men jag lyckades hålla situationen kontrollerad ändå. Och utmaningen med att undvika konflikt med Idde gick bra även igår kväll.

Många kommenterade mitt inlägg på Instagram och kom med tips som funkat och funkar för dem, och jag plockade några till att börja med. Egentligen är det inget nytt, vi har gjort så förut, men på senare tid har vi framför allt tappat rutin. Vi har aldrig haft någon jättetydlig nattrutin men ändå, vi har kört något som i alla fall liknat en rutin. I perioder. Och det är väl ett misstag vi gjort, att vi inte har hållit i. Men men.

Den nya rutinen är mycket enkel. Hemligheten är nämligen en annan, som jag kommer till. Vi borstar tänderna och tar på pyjamas alternativt bara tar av kläder pga sjukt varmt nu. Barnen får välja varsin bok som vi läser inne i nederslafen i deras nya vånings-/familjesäng. Varannan kväll börjar vi med Ennis val, varannan med Iddes. Går bra. Jag ligger i mitten, på tvären, och Ennis och Idde på varsin sida om mig. Och så läser jag. Efter det släcker vi och de får lyssna på saga eller musik. Förut har vi kört att de får turas om att välja vad vi ska lyssna på, men nu väljer jag. De kvällar som det tidigare varit Ennis tur att välja vad vi ska lyssna på blir det protest från Iddes sida och släckningen blir negativt laddad för henne. Därför har jag bestämt att jag väljer, och det accepteras av barnen.

Jag har nu valt att hålla på Iddes välling till släckning. Det blir som en morot för henne, dessutom är det bra att hon får den när det verkligen är dags att somna. Förut har hon fått den lite tidigare under nattningsprocessen och då kan hon ofta hinna komma igång igen innan det är dags att verkligen sova. Nu har vi också bestämt att hon alltid ska få välling, och vid samma tillfälle, så hon behöver inte tjata. Hon vet att hon kommer få. Vi har lagt ner att vi ska försöka dra ner på det. Skitsamma om hon är över tre år, om hon mår bra av det finns det inget som säger att vi tvunget ska sluta.

Sen är jag hos barnen tills de somnat. Idde krånglar lite hela tiden, även när vi läser, och vissa dagar sitter jag till slut upp i sängen och Idde somnar i min famn. Innan hon somnar har hon farit runt i sängen, lekt med sin docka och sina gosedjur, varit ur sängen för att leka med dockhuset, varit utanför rummet för att hitta på annat, varit uppe på toa, osv osv. Men tills slut ligger hon där och sover, på tvären bredvid sin storebror i nederslafen, och ingen har varit arg.

Och vet ni vad hemligheten är?

Tålamod.

Efter cirkusen i helgen bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att jag ska ha det bästa tålamodet en förälder kan ha. Och då har jag redan jävligt bra tålamod.

Jag bestämde mig för att bli mer lyhörd för vad det egentligen är Idde behöver och följa henne i större utsträckning. Jag ger henne numera två alternativ istället för att bestämma helt åt henne, då känner hon att hon har kontroll och får styra själv. Istället för att tjata försöker jag hitta andra, mjukare sätt att parat med henne på. Jag förbereder mycket och förklarar mycket. Man kan kanske tycka att jag pratar för mycket (ibland går min mun hela tiden) men det känns som att det behövs. För till slut får jag henne med mig. Jag berättar om konsekvenser istället för att ”hota” (ni förstår vad jag menar med hota tror jag) och har gett mig fasiken på att vara pedagogisk och lugn in i det sista. Om hon gör något jag inte gillar eller accepterar tar jag bara bort exempelvis hennes händer och upprepar hela tiden, med lugn låg röst, att jag inte vill att hon gör så. Sen ger jag henne ett annat förslag på mysigare sak att göra.

Idde kan vara väldigt fysik och kramig ibland, men när hon ska sova får man knappt röra henne. Det är tråkigt tycker jag, det är ett av mina sätt att visa min kärlek till barnen, men nu har jag accepterat det fullt ut och försöker inte ens vid läggning. Jag kan fråga om hon vill hålla handen exempelvis och då svarar hon ibland ja och ibland nej. Men det viktiga är att jag för övrigt låter det vara på hennes initiativ hur mycket fysisk kontakt vi ska ha. Och det varierar verkligen från minut till minut. Ena stunden får man inte ens hålla handen medan hon i andra stunden ska ligga ihopkrupen i min famn. Men jag följer henne, och låter henne hålla på fram och tillbaka tills hon känner sig bekväm. Och så frågar jag hela tiden om det känns bra nu. Då får hon konstatera även för sig själv att det känns bra och då kommer hon lite snabbare till ro.

Jag har helt enkelt mer tålamod. Jag har helt släppt tanken på att försöka hinna något efter nattningen och har inställningen att det får ta den tid det tar. Bara den grejen minskar ju stressen hos mig själv och påverkar givetvis då mitt tålamod under nattningen i positiv riktning. Jag har gett mig fasiken på att inte bli arg, men givetvis kommer jag säkert misslyckas med det någon dag (och så många gånger jag bestämt mig för detta förut, men misslyckats). Men nu är det verkligen en grundregel för mig. Jag får inte bli arg.

Detta blev ett helt extremt långt inlägg, men jag känner att ni behöver få ta del av alla bitar för att förstå just vår situation och därmed också veta hur ni eventuellt kan inspireras. Nu kommer jag ta nattningen på detta sättet ett tag för att barnen ska komma in i rutinen och för att nattningen ska bli positivt laddad igen. Sen kan Johan komma in och ta kvällar och göra på sitt sätt, fast samma varje gång. Det gör inget att man gör olika som föräldrar, bara barnen vet vad som gäller.

Det kommer förmodligen bli svårare om Bello inte somnar lätt innan Iddes och Ennis nattning, som han gjort flera dagar nu, men det får jag ta när det blir. Jag siktar i alla fall på att försöka få honom i säng innan så jag kan ägna mig åt Ennis och Idde sen.

Jag kan hålla på i evigheter märker ni, men nu avslutar jag för denna gången. Håll nu tummarna för oss och att vi lyckas få till en god vana! Jag hoppas också att någon kan bli hjälpt eller inspirerad av detta, jag vet att det är ett gäng som också har det tufft.

Vi gör vårt bästa, men ibland kan vi faktiskt göra liiiite lite till. Bara vi tänker efter lite.

Tack för att ni pallade läsa, och tryck gärna på hjärtat om ni uppskattar denna typen av skitlånga utläggningar. Puss!

52

52

12 thoughts on “Det stora inlägget om nattning – Och vår vändning

  1. Fint och jobbigt inlägg. Är imponerad som det är över era tre barn under fem år. Men det du skriver är det som även för oss har varit nyckeln när situationer blivit ohållbara. Mentalt börja om på 0 och bara ha tålamod. Inte stressa, inte tjata, inte gå upp i varv. Strongt gjort! 👊🏻👊🏻

  2. Härligt att läsa! Har precis samma situation med min treåring, storasyskonet har alltid haft lätt för sömn, men treåringen vill inte sova alls. Det är rätt hälsosamt ändå att läsa att man inte är ensam, fint att du delar med dig! <3

    1. Tack. Jo det kan va skönt att veta att man inte är ensam, samtidigt som man givetvis inte önskar någon annan bekymmer. Men ja, ibland undrar man ju om det ”bara är vi som har det såhär” och då känns det ju skönt om det finns fler som har det lite likadant trots allt 🙂 Kram!

  3. Jag har en son på 2 år som är precis så! Vägrar sova, svårt att komma mer i varv och vill lixom inte slappna av alls! Han fladdrar runt i sängen, far hit och dit, plockar och donar. Han vill gärna retas när han märker att man tappar tålamodet, då gör han saker som han vet irriterar mig, som att sparkas eller stoppa fingrarna i halsen… Då vet han att jag reagerar, annars försöker jag inte bry mig om hans dumheter utan försöker avleda. Nattningarna är ofta långa.. Ca 2 timmar och man är så matt efteråt och känner sig ledsen eftersom man alltid blir arg när han flänger runt.. Han somnar lixom av utmattning efter 2 timmar.. Vagnen fungerar ibland men oftast är det samma även där, han hänger över kanten på vagnen och gapar, sparkar hej vilt..
    Jag förstår verkligen hur du känner, det är riktigt jobbigt.. Samtidigt älskar man så klart sitt barn och man vill inget hellre än att det ska fungera! Det är skönt att höra andra som är i samma situation, man känner dig inte lika ensam då om att ha ett barn som vägrar sova.. När andra berättar om att dom bara lägger barnet i sängen och barnet somnar själv..
    Tack för att du delar med dig! <3

    1. Nämen eller hur <3 Jag bad ju om lite nattningstips på insta och fick
      jättemånga bra! Det var bara det att jag också fick känslan av att alla andra hade fungerande nattningar förutom vi 😀 Men det var ju såklart de med lyckade nattningar som skrev, eftersom jag bad om tips och råd haha. Så jag tycker också att det är skönt att ni är några stycken som har det som vi. Hoppas ni får det lite lättare <3 Kram

  4. Jag läste något så bra härom dagen.

    ”Du behöver inte kontrollera dina barn, du behöver bara kontrollera dig själv”

    Visst var det bra? Det är mitt nya motto.

  5. Tack för att du delar med dig. Jag ska verkligen ta åt mig av allt du berättat. Ska också kämpa med mitt tålamod. Det känns som att det blir en ond cirkel annars och inget blir bra.
    Kram!

    1. Eller hur, onda cirklar vill man ju inte ens in i. Men så har det blivit för oss och nu gör jag allt för att ta oss ur den. och det går bra hittills tycker jag! Det låter kanske konstigt, och man ska absolut inte slå på sig själv, men ofta kan man faktiskt försöka lite lite till – Även om man tycker att man redan gör sitt bästa. Kämpa på! Kram

  6. Åh, Kajsa-Stina! Vilket fantastiskt fint inlägg! Din ärlighet kring föräldraskapet berör verkligen!! SÅ fint att läsa om hur du följer Idde och vill vara lyhörd för dina barns olika behov. Ett stort GRATTIS till din fina lilla trio som har dig som mamma! Allt gott!
    Kram Hanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *