På akuten igen, och läget just nu

Då var vi här igen, på akuten med lilla Idde och hennes mage. Jag tittar in här på bloggen och berättar lite om läget just nu, jag vet att flera undrar.

Igår natt fick lillan ont i magen igen och sen kom febern på tidig morgon. Sen var hon utslagen hela förmiddagen med fortsatt ont i magen. Vid lunch rådgjorde jag med 1177 som tyckte att jag skulle åka in. Och nu har vi varit här, sen kl 13 igår, och har fått sova i rum på akuten pga platsbrist på avdelningarna.

Under tiden jag skrev detta kom kirurgerna och kände på magen och har konstaterat en blindtarmsinflammation. Och den ska behandlas med sån stark antibiotika att vi blir inlagda i flera dygn.

Det känns väldigt skönt att få veta vad som är fel och jag hoppas verkligen att detta hjälper och att det inte kommer tillbaka sen.

Nu ska vi lösa det praktiska med hem (som är mitt i fönsterbyte och uppochnervänt), jobb, Bellos operation och hjälp att ta hand om Ennis.

Avslutar med denna bilden hemifrån.

62

Därför bröt jag ihop idag – Och dessa fyra grejer räddade oss på slutet

Fy fan vilken dag. I morse var det bara som att bägaren rann över. Vi har kämpat ett tag här, och jag försöker verkligen att vara positiv och lösningsinriktad så långt det går. Men när man kämpar och kämpar och pusslar och grejar med tillvaron för att det ska funka - då har man liksom inte mycket utrymme för fler motgångar.

Jag menar inte att vi har det supertufft, det finns de som har det kämpigare, men detta är läget just nu:

Bellos operation och inskolning är över en månad försenat. Jag går alltså "hemma" utan ersättning eftersom mina föräldradagar är slut. Barnen har ju varit sjuka en del så visst, lite vab, men ändå. Och alla barn är ju då hemma eftersom vi inte kan dra hem nå sjukdomar. Ennis och Idde klättrar på väggarna och vill till föris och jag är stressad eftersom jag skulle behöva jobba.

Imorse nös både Ennis och Bello några gånger och jag blev LIVRÄDD att de ska bli sjuka igen. Bellos operationstid är satt till tisdag nästa vecka nu och jag går på nålar. Vi måste få den operationen gjord för att hösten ska kunna börja.

Igår eftermiddag ringde montören av våra nya fönster och "behövde vabba i slutet av denna veckan" - dvs att vårt fönsterbyte skjuts upp ytterligare, till torsdag nästa vecka. Fönsterbytet är nu ca 1,5 månad försenat. Fönstren står i hela trädgården och förpackningar är inte helt täta. Jag hade redan börjat plocka undan framför fönstren i rummen på ovanvåningen, helt ogjort arbete med andra ord. Jag är jävligt trött på detta långdragna skit, och på Mockfjärds.

Och så imorse öppnade jag mailen och möttes av ett mail som sa att United screens, som är mitt YouTube-nätverk, säger upp mig. Jag fattar ju det, jag har ju inte lyckats va så kontinuerlig och produktiv där senaste året. Inte ökat i prenumeranter och mina visningar blir bara sämre och sämre. Men det blev liksom som ett kvitto på att jag är rätt misslyckad i sociala medier, trots att jag försöker ganska hårt. Och det beskedet blev liksom droppen som gjorde att jag bröt ihop och började störböla.

Sen var dagen körd. Jag fick ont i huvudet som först gick över vid fyra då jag tagit dagens första räddning - Ipren.

Dagens andra räddning var matbilen, som visserligen inte kom förrän nu på kvällen, men jag slapp dra ut alla ungar i detta pissvädret som varit idag.

Dagens tredje räddning var den här chokladglassen som vi slängde ihop där vid fyra (när dagen äntligen började bli bra). Den gjorde liksom alla glada. Och den är så enkel. Gör såhär:

Skiva 3 st (helst lite gröna) bananer och frys in. Några timmar räcker men gärna över natten.

Ta fram bananerna och mixa i matberedare eller mixer tillsammans med en skvätt havremjölk och två matskedar kakao. Det ska ju helst va raw kakao men vafan, vi hade bara vanlig hemma och det går också bra. Det ska ju alltid va så perfekt med sånna här nyttiga recept, men jag tänker att det är bättre att göra lite halvnyttigt än att inte göra alls bara för att man inte har allt hemma.

Just det. Sen är glassen klar och man kan toppa med det man har hemma, vi gjorde ju då enkelt igen och tog kokos och russin. Men nötter och bär är ju också ett tips.

Dagens fjärde räddning var introt till La La Land. Om och om igen, och barnen fick dansa.

Nu ska jag stoppa mina älsklingar i säng och bara tänka på de sista timmarna av denna dagen, som jag var en någorlunda okej mor.

Nya tag imorgon.

64

VLOGG och Bilder från vår FANTASTISKA dag på Astrid Lindgrens Värld!

Vissa saker tar lite tid här... bland annat detta inlägget, med tillhörande video, från vår dag på Astrid Lindgrens Värld i somras. Men här är det, efter önskemål från mina fina YouTube-titters som önskade den videon som nästa!

Det var ASVARMT (som alla andra dagar) men vi kämpade på. Och barnen var typ glada hela tiden ändå (mycket glass + KONSTANT upplevelseleverans), så vårt betyg är 10 Nypon av 10 möjliga.

Klippet ligger på tuben men också på IGTV. Vi filmade det stående så kanske är filmupplevelsen bäst på IGTV. Jag vet inte. Kolla var ni vill haha.

YouTube nedan.

IGTV - HÄR.

Och här kommer bilderna!

Idde ÄR Lotta på Bråkmakargatan. Tycker vi. Tycker hon själv. Hon älskar Lotta.

Och Ennis gillade föreställningen med Bröderna Lejonhjärta.

Och så Pippi. Allas favvo. Mest Iddes ändå. Att få träffa och krama Pippi var dagens, och kanske livets, höjdare.

Vill ni veta mer om dagen måste ni ju kolla klippet ba!

Just det! Jag hittade färgen jag vill ha på vårt hus. Här.

Kom ihåg hjärtat ifall detta va gillbart! Kram <3

37

Men brudar, har ni inte lite mer självrespekt än så?

Det kan tyckas vara en skitsak. Alla får väl göra som de vill. Sköt dig själv å skit i andra. Absolut. Men jag kan ändå inte sluta irritera mig på det.

Instagrampersoner som köper följare. WHY? Har ni inte lite mer stolthet än så? Skitsamma tänker kanske ni, vem bryr sig om jag har köpt ett gäng följare? Vad gör det för skillnad liksom? Instagram är väl inte på blodigt allvar?

Nä. Det är inte på blodigt allvar. Såklart. Men om man utger sig för att vara influencer, och tjänar lite kosing på det pga sitt följarantal bla, blir det ju lite mer allvar än lek.

Dels lurar du företag som kanske inte har bästa kollen på exakt vilka dina följare är, och därmed väljer att satsa pengar på dig och din följarskara som består av.. fejkisar? Givetvis är det upp till varje företag eller byrå att ha koll på detta, men ändå. Hur tror du att du framstår när de upptäcker att hälften av dina följare är fejk? Vill du verkligen ha den auran kring dig liksom. Skulle inte tro det.

Vad som gör det hela ytterligare störande är att det drar ner andra influencers i skiten. Vi som kämpar på med våra trogna men ganska små följarskaror, eller stora för den delen. Vi som vill göra business och ägnar oss åt detta som ett yrke till och med. När du köper dina följare ses inte bara du som oseriös - vi får också ta del av den uppfattningen. Tyvärr.

Jag kan inte ta en köbeföljar-person på allvar. Jag kan inte det. När jag upptäcker köbeföljare hos någon går den personen helt bort för mig. Helt. Det är något med självrespekten, eller bristen på den, som är så frånstötande för mig.

Men orka lägga energi på det. Nu har jag gjort det lite här, så nu får det va bra (om ingen blir förbannad och vill börja bråka/diskutera förstås, då pratar jag gärna vidare).

Hej!

28

Missar vi våra barns uppväxt?

Ska våra barn växa upp och ständigt ha en kamera eller mobil upptryckt i ansiktena? Hela tiden va någon framför kameran, på stillbild eller film. Aldrig få va bara barn, bara få uppleva något som inte fastnar på bild och dokumenteras för att tittas på i efterhand. Ska de växa upp med föräldrar som alltid ser på dem genom en lins?

Nää fan.

Ni vet ju att jag inte har några problem med att ta bilder på barnen, eller filma dem, och publicera i mina sociala kanaler. Mycket av det jag gör på blogg, Instagram och YouTube kretsar ju kring barnen och föräldraskapet. Och jag tycker att det är okej. Jag väljer (för mig självklart) att inte publicera bilder på mina barn när de är nakna, ledsna eller mår dåligt. Men glada vanliga barn är inga problem för mig.

Men det slog i i lördags, inför vår söndag med kalas och besök på Hågelby gård, att vi ALDRIG upplever något (som är lite utöver det vanliga dårå) utan att dokumentera det. En ny tradition för oss är att varje höst åka på Hågelby gårds 4H- och skördedag där barnen kan prova rida, klappa djuren, åka traktor osv. Superfin miljö, glada barn och extremt många tillfällen att ta fina bilder och filma fina filmer. Men i lördags kände jag att NÄ, vi måste fan kunna åka iväg på något vackert och roligt UTAN att fota. Bara vara. Uppleva. Låta barnen få vara i nuet, och låta oss få va med.

Så jag och Johan kom överens på söndagsmorgonen, om att låta bli mobiler och kamera under dagen. Det var mitt initiativ, och det märktes väl eftersom Johan inte riktigt kunde hålla sig under dagen... men jag tog inte en enda bild. Filmade noll film. Och det känns så bra.

Men var det lätt eller? Verkligen inte.

Bara tanken på att jag inte skulle få fota mina gulliga barn under dagen gjorde mig stressad. Ennis var finklädd och skulle på kalas, och jag fick en impuls att ta bild men avstod. Jag valde att bara se på honom, hur fin han var, och insupa det. På kalaset var det inga problem, det brukar ändå va svårt att fota när man inte vet om andra barn får va med på bild osv. När vi kom till Hågelby gård kom flera tillfällen då jag i vanliga fall hade tagit upp kameran och fångat ögonblicket eller ljuset, men jag struntade i impulsen. Jag hade inte finkameran med mig, men mobilen låg ju i tygpåsen så jag hade ju kunnat om jag tvunget hade behövt.

Men så skönt det var att slippa tänka på det, att göra stories eller ta bilder. Tänk att ha två händer fria istället för en (då den andra ofta håller mobilen redo).

Och nej, jag kommer inte sluta ta bilder på barnen eller sluta filma. Men jag kommer fortsättningsvis va noga med att känna efter, vad är viktigast här? Funkar det att filma/fota detta utan att tulla på upplevelsen? Eller kan vi skippa dokumentationen här och bara vara, och leva med att vi inte kan kika på det i efterhand? Det kommer jag ha med mig från min kamerafria dag, som ofrivilligt blev två eftersom jag uppenbarligen blev kvar i känslan idag.

Därav en kompott av gamla fina bilder i detta inlägg!

Jag hoppas ni tar med er detta och funderar över era mobil- och kamerabeteenden (även om jag tror att jag är "värre" än alla er tillsammans haha). Det handlar ju även om att glo i mobilen istället för på sina barn, men den biten kan vi ta en annan gång! Det blir för långt annars!

Kram på er! Och kom ihåg hjärtat här nere ifall ni tyckte att jag hade en poäng idag 🙂

46