Missar vi våra barns uppväxt?

Ska våra barn växa upp och ständigt ha en kamera eller mobil upptryckt i ansiktena? Hela tiden va någon framför kameran, på stillbild eller film. Aldrig få va bara barn, bara få uppleva något som inte fastnar på bild och dokumenteras för att tittas på i efterhand. Ska de växa upp med föräldrar som alltid ser på dem genom en lins?

Nää fan.

Ni vet ju att jag inte har några problem med att ta bilder på barnen, eller filma dem, och publicera i mina sociala kanaler. Mycket av det jag gör på blogg, Instagram och YouTube kretsar ju kring barnen och föräldraskapet. Och jag tycker att det är okej. Jag väljer (för mig självklart) att inte publicera bilder på mina barn när de är nakna, ledsna eller mår dåligt. Men glada vanliga barn är inga problem för mig.

Men det slog i i lördags, inför vår söndag med kalas och besök på Hågelby gård, att vi ALDRIG upplever något (som är lite utöver det vanliga dårå) utan att dokumentera det. En ny tradition för oss är att varje höst åka på Hågelby gårds 4H- och skördedag där barnen kan prova rida, klappa djuren, åka traktor osv. Superfin miljö, glada barn och extremt många tillfällen att ta fina bilder och filma fina filmer. Men i lördags kände jag att NÄ, vi måste fan kunna åka iväg på något vackert och roligt UTAN att fota. Bara vara. Uppleva. Låta barnen få vara i nuet, och låta oss få va med.

Så jag och Johan kom överens på söndagsmorgonen, om att låta bli mobiler och kamera under dagen. Det var mitt initiativ, och det märktes väl eftersom Johan inte riktigt kunde hålla sig under dagen... men jag tog inte en enda bild. Filmade noll film. Och det känns så bra.

Men var det lätt eller? Verkligen inte.

Bara tanken på att jag inte skulle få fota mina gulliga barn under dagen gjorde mig stressad. Ennis var finklädd och skulle på kalas, och jag fick en impuls att ta bild men avstod. Jag valde att bara se på honom, hur fin han var, och insupa det. På kalaset var det inga problem, det brukar ändå va svårt att fota när man inte vet om andra barn får va med på bild osv. När vi kom till Hågelby gård kom flera tillfällen då jag i vanliga fall hade tagit upp kameran och fångat ögonblicket eller ljuset, men jag struntade i impulsen. Jag hade inte finkameran med mig, men mobilen låg ju i tygpåsen så jag hade ju kunnat om jag tvunget hade behövt.

Men så skönt det var att slippa tänka på det, att göra stories eller ta bilder. Tänk att ha två händer fria istället för en (då den andra ofta håller mobilen redo).

Och nej, jag kommer inte sluta ta bilder på barnen eller sluta filma. Men jag kommer fortsättningsvis va noga med att känna efter, vad är viktigast här? Funkar det att filma/fota detta utan att tulla på upplevelsen? Eller kan vi skippa dokumentationen här och bara vara, och leva med att vi inte kan kika på det i efterhand? Det kommer jag ha med mig från min kamerafria dag, som ofrivilligt blev två eftersom jag uppenbarligen blev kvar i känslan idag.

Därav en kompott av gamla fina bilder i detta inlägg!

Jag hoppas ni tar med er detta och funderar över era mobil- och kamerabeteenden (även om jag tror att jag är "värre" än alla er tillsammans haha). Det handlar ju även om att glo i mobilen istället för på sina barn, men den biten kan vi ta en annan gång! Det blir för långt annars!

Kram på er! Och kom ihåg hjärtat här nere ifall ni tyckte att jag hade en poäng idag 🙂

46

46

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.