Min tid som influencer är över

Hej allihop! Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag bara uteblev förra måndagen. Skitkonstigt ju. Men tiden bara flög iväg, det var massvis med annat att tänka på och jag glömde liksom bort att meddela min frånvaro helt enkelt.

Och här kommer vi direkt till mitt "problem" som influencer. Ja för det är ju ändå influencer jag har försökt va ett bra tag nu, om än micro. Att jag inte riktigt kan hålla vad jag lovar när det kommer till närvaro på sociala medier, Youtube och blogg. Jag försöker ofta, och misslyckas lika ofta.

Och det kan ju tyckas va ett mindre problem. Många av er säger "dyk upp när du känner för det, vi finns här" osv - Och det är verkligen SUPERFINT! Men. det håller inte i längden, om man vill bygga upp ett förtroende hos följarna/lyssnarna/läsarna. Det räcker med att man, som i måndags, uteblir när man sagt att man ska dyka upp - det upplevs nämligen som något nonchalant. Jag tror inte att någon av er aktivt tänker att jag är nonchalant och skiter i er, men det påverkar förmodligen er helhetsbild av mina "häng" och ni tappar sakta men säkert motivationen att följa mig.

Och det är kanske nu jag inser att min tid som influencer är över. Nu har jag gjort mina försök, och har haft jätteroligt, men det är nog inte influencer jag ska va. Jag har, som ni vet, försökt länge. Varit frustrerad över att jag inte når ut till fler och kommit med nya idéer jämnt och ständigt - allt för att se om det kanske är den sidan av mig som ni vill se. Men det har aldrig lyft. Och det kommer förmodligen aldrig göra det heller.

Exakt vad det beror på vet såklart inte jag. Det är säkert en kombo av många olika saker. Men jag känner att när det börjar ta så mycket på mitt självförtroende och självkänsla att jag börjar tvivla på mig själv som person får det va stopp. Jag har alltid haft ganska god självkänsla och gott självförtroende men jag måste erkänna att det på sista tiden har kommit åt mig. Att folk inte verkar vilja följa mig, och att det måste bero på att jag är trist.

Och nu är jag INTE ute efter att ni ska skriva att jag visst är bra osv, jag vill bara förklara varför jag behöver sätta stopp här. Jag vill inte att min självbild (inkl självförtroende och självkänsla) ska påverkas så mycket av sociala medier och influencerskapet som det faktiskt har börjat göra. Jag behöver börja leva mer i det riktigt livet och komma ifrån känslan av att jag bara är bra om jag får tillräckligt många likes eller följare.

För hur mycket man än säger att man inte bryr sig, så bryr man sig. Speciellt om man ser sig själv som en influencer. För då hänger allt på det. Och då kommer vi till nästa grej som även den bidrar till att jag "slutar". Att försöka pitcha sig själv som "micro-influencer" till företag är typ som att skriva till kungen och fråga om inte han kan komma på din sons födelsedag. Det är jävligt svårt att få ett ja. I alla fall om du vill tjäna pengar på det (inte på kungens närvaro, utan samarbeten såklart).

Och att gång på gång få nej (eller ofta uteblivna svar) när man presenterat sitt pris, sin räckvidd eller sitt följarantal och engagemang blir för tråkigt i längden. Företag vill gärna satsa på micro-influencers, men de vill helst inte betala mer än någon tusing om man har tur. Och det går inte att leva på (om man inte gör ett sponsrat inlägg om dagen, vilket då är omöjligt pga se ovan (kungen och det)). Dessutom skulle det va riktigt tråkigt för er att följa.

Okej. Nog med gnäll. Nu vill man ju veta vad detta innebär. Ska du lägga ner insta och allt eller?

Nej jag kommer inte lägga ner insta. Förmodligen inte bloggen heller. Men jag kommer ändra fokus. Jag kommer fortsättningsvis inte se på mina sociala kanaler som influencerkanaler. Det kommer helt enkelt istället bara vara jag - som privatperson och som fotograf. Jag kommer vilja marknadsföra mig som fotograf och vara närvarande för att nå ut med mina tjänster och mitt skapande. Jag kommer dela med mig av mitt liv som förut, men bara för att jag känner för det. Inte för att jag "måste".

Och varför finns det ett måste?

Jo, om man vill leva på att vara influencer behöver man ha kontinuitet, man behöver ha ett högt engagemang och man behöver växa. Och då "måste" man posta varje dag, synas och höras jämnt, skriva om saker som väcker stort engagemang osv osv. För annars får man inge spons. Och det är just här det sker en förändring. Jag kommer sluta leta spons. Jag kommer inte kontakta någon för att sälja in mig själv som influencer och jag kommer inte säga ja till samarbeten som inte bidrar väsentligt till min familjs försörjning.

Förstå hur SKÖNT detta är för mig. Att bara skita i det. För då behöver jag inte jaga mer. Det spelar ingen roll om jag får tre likes på en bild, eller 500. Det gör inget att jag ständigt tappar följare på Instagram, för det är inget företag som ska bedöma mig efter den siffran och kanske ge mig pengar. Jag kan dela med mig av det jag vill, till er som kommer hänga kvar, men helt utan krav på att dyka upp en viss tid eller dag eller jämnt och ständigt. Och det är inte för att jag inte bryr mig om er som följer, men hos mig kommer det inte va fullservice helt enkelt.

Jag är otroligt tacksam och glad över det lilla community som jag har, ni är fantastiska! När man tänker efter är det ändå lite sjukt att så pass många ändå följer och läser. Det är ju ändå ett gäng, och det är riktigt fint när det kommer till kritan.

Jag kan va helt öppen och säga att jag inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med bloggen. Just nu lutar det åt att flytta över allting till min nya fotograf-sida och sen blogga när jag får feeling framöver. Då blir det mer fotorelaterat men jag vill ändå bjuda in människor i min verklighet, så man slipper nog ändå inte mina ungar och lite vardagsrealism ibland.

För nu är det foto som gäller för mig, och jag har bestämt mig för att få det att flyga. Och då behöver jag också lägga min tid och energi på just det. Jag måste passa på att tacka er alla som skrev "Heja!" på förra inlägget, jag blir superglad för peppen! Så roligt att ni tror på mig <3

Trots att jag kommer sluta med sponsrade inlägg osv har jag ett samarbete som fortfarande pågår och det är ett av mina bästa. Därför kommer det komma ett samarbete-inlägg i veckan - och då blir det förmodligen mitt sista.

Nåja. Nu blev detta skitlångt, och säkert osammanhängande, men vad gör väl det? Jag tror någonstans att ni förstår, och kanske har fattat det innan jag ens fattat det själv.. att det är dags att ta ett steg tillbaka på influencerfronten.

Och kom ihåg! Jag försvinner inte! Jag har bara ett annat mål.

Kram på er <3

44

En vinst och en förlust – På Alla Hjärtans Dag

Hej hörni! Glad alla hjärtans dag! Idag uppdaterade jag min sida, jag vet ju att den krånglar massor och att man ibland inte kan se senaste inlägget tex. Så då tänkte jag att jag får väl uppdatera då. Det är ju såklart bra MEN, det är helt ny miljö att jobba i (och säkert mycket bättre i längden) men jag har inte satt mig in i det än. Så OM detta inlägget blir konstigt på något vis, håll ut! Jag ska lära mig nya miljön så snabbt jag kan 😀

Jag tror dessutom att denna nya miljön och redigeraren kommer passa mig perfekt då den påminner om ett annat verktyg jag använder, till Inte bara MAMMA-sajten tex (Squarespace heter det verktyget och det är så enkelt och bra!) Nu kanske jag äntligen kan bygga en sån sida jag vill ha! Vi får se.

Idag var det ju Alla hjärtans dag och vi firade med hjärt-plättar. Jag målade hjärtan på kinderna när jag skulle hämta barnen, men det var tydligen inte så himla speciellt. Mina barn är liksom vana vid att jag är SUPERTOKIG så två små hjärtan på kinderna var ju... som vanligt...typ.

Igår och idag har jag varit i vårt förråd och sorterat mitt tyglager. Bestämt vad jag ska behålla, vad jag ska sälja och vad jag ska skänka bort. Och så kört hem det mesta som jag ska behålla. Så nu är hela hallen full med tyger. Hjälp. Ska organisera in det i min lilla skapar-garderob där uppe under helgen. Jag har inte visat er än, men jag har fått ett eget "rum" kan man säga (eller ja, garderob). Kommer visa er när jag fått lite ordning där.

Det ska i alla fall bli riktigt skönt att bli av med lite tyger som jag ändå aldrig kommer använda. Jag rensar ju i livet, ni vet.

Är det någon som är intresserad av ett litet tyglager så tjoa till! Jag kan skicka bilder 🙂

Idag hände två grejer. En bra och en dålig. Eller ja. Den dåliga var inte så farlig. Skrapade två trisslotter och vann inget 😀 Den braiga grejen var att vi har hittat en som vill ta över vår lokal - och vi ska skriva papper imorgon! Jag är lite spänd, måste ju åka dit själv eftersom Johan är iväg, men jag ska nog reda det. Har ju hjälp av mäklaren som tur är.

Men sen blir det ju liksom definitivt. Vi lämnar en era bakom oss, även om vi inte flyttar ut på studs. Men det är ändå ett steg i en riktning som känns ny och lite spännande. Man vet inte vad som ska hända.

Förresten. SKÖNT att jag inte är ensam om att va trött och ha svårt att få tummen ur. Någon skrev en sån bra kommentar, att man har alla sinnen på sin vakt när man är med barnen så när man inte är med dem slappnar man av och då blir det liksom sådär trögt. Det stämmer ju så himla bra.

Jaha, nu får vi se om detta inlägget ser normalt ut eller om det blir kaos.

Kram på er, och hoppas ni har haft en fin alla-hjärtans!

24

Nu vet jag varför jag inte får något gjort

Kolla vilken bild jag hittade, en liten Idde på armen i ett väldigt stökigt kök. Och med väldigt mycket snagg (på mig alltså). Minns att det är en ögonblicksbild som Johan tog i farten.. den är fin på nå vis!

Idag kom jag på en grej.. Nu när barnen går på förskolan (allihopa) känner jag mig lite vilsen om dagarna. Utan mål liksom. Gör lite här och lite där, men vet inte riktigt för vad. Jag har blivit lite bättre på att acceptera att vi är i ett förändringsläge, och jag tycker till och med att det är spännande stundvis, men det är svårt att va effektiv.

Jag har svårt att känna att jag tar vara på tiden, jag kan fastna lite för länge vid sådant som är lite av ett flyktbeteende. Och så dricker jag alldeles för mycket kaffe och har ett otroligt sötsug som gör att jag stoppar i mig sötsaker i tid och otid. Och jag har tänkt att det förmodligen beror på läget just nu. Och det gör det säkert, till viss del, men idag kom jag på den huvudsakliga anledningen till att jag "inte får nåt gjort" och varför jag måste hålla på att stoppa i mig hela tiden.

JAG ÄR TRÖTT.

Så enkelt är det. Jag är så jävla trött. Jag sover aldrig en hel natt, blir väckt minst en gång per natt av Bello och minst en gång av Idde. I natt var det tre gånger Bello (som vaknade och grät) och tre gånger Idde (som hade ont på något diffust ställe och tjöt i högan sky + inte kunde slappna av). Och det är oftast flera gånger upp och ner ur sängen på nätterna. Ibland ner för att göra välling. DESSUTOM går jag och lägger mig för sent om kvällarna. Har börjat gå upp i lite god tid på morgonen, för att undvika stress och kanske hinna med en dusch eller så, och det trivs jag med (när jag väl kommer upp vill säga) men det gör ju också att jag sover ännu mindre.

Så ja. Det är kanske inte helt konstigt att jag hela tiden har känslan av att jag måste ha energi och därför dricker kaffe som vatten och äter godis titt och tätt. Och blir sittande lite för länge med luren i handen för att jag inte kan förmå mig att "komma igång".

Skönt ändå när man inser saker. Inte bara kör på och trycker ner sig själv för att man inte är så effektiv och driftig som man önskar. Ibland får man också se saker för vad de är och va lite schysst mot sig själv.

Ta hand om er! Och SOV 😀

25

8 anledningar till att det är kris

... och vi vabbar oss in i februari! Stackars lille Bellan som åker på allt. I natt hade han 39,3 i temp och var mycket ledsen... hostade och grät. Han har haft feber på dagen idag också men är uppe och lite halvpigg sådär, trots allt. Ennis och Idde fick stanna hemma eftersom Bello var så dålig på natten och jag inte ville åka iväg med honom för att lämna de andra två. Johan började tidigt och dessutom skulle vi behövt skotta fram bilen.. Så ja. Hemmadag idag.

Jag tänkte dela med mig av lite tankar kring det här med att vi gör oss av med lokalen, och att jag har nån slags kris. Proffsbilderna är från eventet jag pratade på förra veckan.

Om ni inte läst om beslutet, och vad som ligger bakom, kan ni först göra det HÄR. Annars blir det kanske obegripligt. Men i alla fall. Här kommer lite historia.

Jag och Johan träffades på försommaren 2011, då bodde jag i Malmö och jobbade som jeansansvarig på Carlings. På hösten flyttade jag till Gotland för att plugga till föremålsantikvarie, något jag gjorde på impuls efter att ha fått reda på att en bekant skulle läsa det - och jag blev sugen.

Väl på Gotland både trivdes jag, och inte. Jag bodde i ett gulligt hus utanför Visby (som jag hyrde av min kusin och hans familj) och cyklade in till Visby om dagarna. Jag trivdes med boendet, helt okej socialt och jag hittade ett sällskap att dansa Lindy hop med och kvällskurs att gå. Och jag trivdes med Visby. Men utbildningen kändes... inte på tillräckligt hög nivå. Det var ibland som att va tillbaka på högstadiet med grupparbeten och kändes lite forcerat. Att utbildningen var ihopsatt med nöd och näppe typ.

Så jag kände ganska snabbt att jag inte ville lägga tre år av tid, energi och lån på en utbildning som inte höll måttet. Och så ville jag ju givetvis komma närmare min kärlek. Så i januari 2012 flyttade jag till Johan i Stockholm och på försommaren hittade vi vår lokal. Johan ville kasta loss från sitt jobb på UR och starta eget och jag ville öppna butik och ateljé. Så vi hittade en perfekt lokal där vi kunde kombinera det.

Det känns verkligen som en annan tid det där, känns som så längesen... det var då. Sen har det hänt massor på vårt ställe. Men först några tillbakablickar till..

I början av 2013 blev jag gravid och i november kom Ennis. Och i samband med det slutade jag att ha öppet regelbundet i butiken. Jag fortsatte ta klänningskunder för fest och bröllop och hade min ateljé kvar.

Men sen kom idén om att göra ett föräldraskapsprogram och Expressen TV nappade. En säsong med "Hej Bebis" och sen över till Aftonbladet för att fortsätta som "Älskade unge". Jag började som programledare och ökade sen på med att jobba med research och till slut även som producent. Vi hade flera produktioner igång och jag jobbade så mycket som jag kunde, med bebisar som avlöste varandra.

Successivt under åren blev vårt ställe mer och mer ett produktionsbolag helt och hållet och min ateljé stod mest ihoptryckt i ett inre rum för att sen flytta till ett förråd. Både jag och Johan har jobbat med TV-produktioner, content för sociala medier och filmer till företag. Jätteroligt!

Men de senaste två åren har vi blivit lite trötta. Det var mycket för mig med Bello i magen, väldigt tungt och begränsande. Och när han sen kom var det mycket med hälsan både för mig och bebisen. Och sen dess har vi haft det rätt tufft med sjukdomar och energi som försvunnit mer och mer. Vi har börjat jobba mer och mer med mindre frilansuppdrag och lokalen på Sofiagatan har nästan förfallit. Förra hösten och våren var vi knappt där och stället fylldes mest med grejer som vi inte visste var vi skulle ha.

Vi bestämde redan i våras att sälja men ångrade oss och ville ge det en chans till. Detta har jag redan skrivit om en del, så ni vet ju ad som hände under hösten och nu i början på året.. som gjorde att vi står här idag och ska släppa lokalen.

Det som blir jobbigt för mig är följande.

  1. Vi har haft lokalen nästan sen vi träffades. I alla fall sen vi flyttade ihop. Sofiagatan har varit vårt kreativa ställe. Först ateljé och butik och sen kreativt produktionsbolag och studio. Den lokalen är så starkt förknippad med det jag ägnat mig åt i största delen av mitt vuxna liv. Utan den lokalen känner jag mig vilsen. Vart ska jag nu åka och låtsasjobba? Så känns det. (Och ja, det känns ofta som att jag låtsasjobbar eftersom det jag jobbar med är så diffust och ofta består av långa perioder av att söka och pitcha uppdrag som kanske ramlar in ett halvår senare).
  2. I och med att vi släpper lokalen tar vi bort en del av våra möjligheter att växa i företaget. Vi väljer att gå ner ytterligare till att frilansa eller ta uppdrag där vi inte kan ha anställda som jobbar. Inte som kan sitta och jobba på plats med oss i alla fall. Givetvis kan vi anlita fotografer, redigerare osv, men vi har ingen bas att erbjuda dem. Därför känns det som att det är ett steg något annat i vårt företag, och just nu vet jag inte riktigt vad.
  3. Jag är också lite rädd för att jag ska bli ännu mer hemmasittare än vad jag redan är (pga vab, sjukdom och annat som gör att jag inte kan komma iväg) och bara gå runt i mjukis hela dagarna. Nu har jag i alla fall en person (Vanja) som tittar på mig vid tvåtiden de dagar jag är i studion, och en och annan som glor in genom skyltfönstret. När vi släpper lokalen har jag ingen som tittar på mig ens, än mindre pratar med mig. Det blir jag och datorn, tvätthögarna, disken och allt annat som aldrig tar slut hemma och som är svårt att bortse från när man jobbar hemifrån. Och sen familjen såklart.
  4. Nästa grej. Vem är jag om vi ska skala ner vår verksamhet och kanske till och med ta anställningar? Vad kan jag? Vem vill att jag kommer och jobbar? Jag har ingen avslutad högskoleutbildning utan bara en jädrans massa kurser hit och dit. Jag har bra med erfarenhet och kunskap inom det jag gjort de senaste åren, men vem är min referens. Min man liksom? Vem ska tro på att jag kan? Och kan jag ens?
  5. Vad vill jag då göra om jag ska ta och börja på nytt blad? Är det nu jag ska bruka allvar och utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb? Eller ska jag försöka frilansa? Med vad då egentligen..?
  6. Det hela känns också som ett stort misslyckande för mig. Det var jag som skulle köra en nystart under hösten. Det var mina idéer som Johan valde att tro på. Det var jag som gick in som VD och skulle ge vårt företag ny luft under vingarna. Det var jag. Och jag kunde inte. Och jag vet att det inte är mitt "fel". Visst hade Johan kunnat ta all vab och sjukhusvistelser, men vi var ju tvungna att försörja oss under hösten. Och att göra en nystart i företaget skulle inte ge oss några miljoner på direkten precis. Det tar ju tid. Så ja. Misslyckande, helt klart.
  7. Och är det kanske nu jag måste fatta ett beslut kring sociala medier? Har det kanske kommit till den punkten att jag helt enkelt ska lägga ner och bli helt fri från blogg, instagram, youtube och podcast? Är det kanske nu jag ger upp och inser att "Nää, jag kommer aldrig kunna leva på detta"? Kanske. Hårt slit under så många år, men kanske är det inte tillräckligt. Jag älskar att hålla på, och jag tycker att det på många sätt har blivit ännu roligare sista tiden. Jag har ett utbyte med er som följer som gör mig glad och det verkar som att mina följare uppskattar det jag gör. Men när pengapressen gör sig påmind måste jag till slut välja. Och om det inte lyfter... då är det kanske dags. Men det beslutet är inte fattat än.
  8. Sista grejen som är jobbig med lokalsläppet är "Var ska vi ha alla grejer?". All utrustning, alla möbler, alla prylar. Vi har ju ett förråd, men utrustning måste vi ha hemma. Och vi bor ju då inte så himla stort med tanke på hur många vi är i familjen. Vi har redan alldeles för mycket saker här hemma och nu kommer det komma mera. DET får jag kaoskänslor av.

Men allting löser sig. Det vet jag. Och jag kommer va glad sen. Men nu är det lite ovisst och det är jobbigt. Jag vet att när en dörr stängs öppnas en annan, men jag skulle gärna vilja veta lite vad som finns bakom den där nya dörren... bara lite lite lite? Det är så förbannat stressande att inte veta.

Tack för att ni låter mig dela denna resan med er, att ni stöttar och kommer med kloka ord. Det känns redan som att jag är på rätt väg, och det betyder jättemycket att ni hänger med i svängarna. Så tack!

27

Nu finns den ute

Hej fina ni, vad roligt att så många gillade vårt klipp och tankarna kring att inte gå ner sig i deppighet 🙂 Mer glädje åt folket helt enkelt!

Som ni vet ska vi släppa vår fina lokal i stan och nu ligger faktiskt annonsen ute! Fotografen var där i torsdags och tyckte såklart att lokalen var suuuperhärlig och kreativ och det var nästan jobbigt att höra att han fick massa idéer. Ni vet ju hur jag är, idéerna sprutar ju ur mina öron och jag har haft många planer för lokalen.. men det är bara att slå ifrån sig. Denna gången har vi verkligen fattat ett beslut och jag blir mer och mer övertygad om att det kommer bli bra. Och jag hoppas att någon annan kreativ person kan få ta över vårt fina ställe <3

Om ni är nyfikna kan ni kolla på annonsen HÄR.

Vi har så sjukt mycket snö så jag har typ aldrig sett nå liknande. Igår byggde vi snögubbe men den töade ihop lite och tappade näsan på kvällen. Så jag var inte alls beredd att vakan till ÄNNU MER snö. De va ba ut och skotta växthustaket på nytt, skotta fram soptunnor och göra väg lagom till att Johan skulle komma hem (och fram till dörren). Ennis var latmask och Bello sov, så jag och Idde gick ut en sväng.

Bra träning för den här lata mammakroppen 😀

 

Imorgon blir det tyvärr vab för min del då Bello inte är riktigt kry. Snor, mer hosta igen och lite feber. Så inställd poddintervju igen, hoppas kunna lösa det på nå vis.

Allt löser sig. Nu ska jag ta på mig tjocka kläder, stoppa lurar i öronen och gå och handla!

16