En vinst och en förlust – På Alla Hjärtans Dag

Hej hörni! Glad alla hjärtans dag! Idag uppdaterade jag min sida, jag vet ju att den krånglar massor och att man ibland inte kan se senaste inlägget tex. Så då tänkte jag att jag får väl uppdatera då. Det är ju såklart bra MEN, det är helt ny miljö att jobba i (och säkert mycket bättre i längden) men jag har inte satt mig in i det än. Så OM detta inlägget blir konstigt på något vis, håll ut! Jag ska lära mig nya miljön så snabbt jag kan 😀

Jag tror dessutom att denna nya miljön och redigeraren kommer passa mig perfekt då den påminner om ett annat verktyg jag använder, till Inte bara MAMMA-sajten tex (Squarespace heter det verktyget och det är så enkelt och bra!) Nu kanske jag äntligen kan bygga en sån sida jag vill ha! Vi får se.

Idag var det ju Alla hjärtans dag och vi firade med hjärt-plättar. Jag målade hjärtan på kinderna när jag skulle hämta barnen, men det var tydligen inte så himla speciellt. Mina barn är liksom vana vid att jag är SUPERTOKIG så två små hjärtan på kinderna var ju... som vanligt...typ.

Igår och idag har jag varit i vårt förråd och sorterat mitt tyglager. Bestämt vad jag ska behålla, vad jag ska sälja och vad jag ska skänka bort. Och så kört hem det mesta som jag ska behålla. Så nu är hela hallen full med tyger. Hjälp. Ska organisera in det i min lilla skapar-garderob där uppe under helgen. Jag har inte visat er än, men jag har fått ett eget "rum" kan man säga (eller ja, garderob). Kommer visa er när jag fått lite ordning där.

Det ska i alla fall bli riktigt skönt att bli av med lite tyger som jag ändå aldrig kommer använda. Jag rensar ju i livet, ni vet.

Är det någon som är intresserad av ett litet tyglager så tjoa till! Jag kan skicka bilder 🙂

Idag hände två grejer. En bra och en dålig. Eller ja. Den dåliga var inte så farlig. Skrapade två trisslotter och vann inget 😀 Den braiga grejen var att vi har hittat en som vill ta över vår lokal - och vi ska skriva papper imorgon! Jag är lite spänd, måste ju åka dit själv eftersom Johan är iväg, men jag ska nog reda det. Har ju hjälp av mäklaren som tur är.

Men sen blir det ju liksom definitivt. Vi lämnar en era bakom oss, även om vi inte flyttar ut på studs. Men det är ändå ett steg i en riktning som känns ny och lite spännande. Man vet inte vad som ska hända.

Förresten. SKÖNT att jag inte är ensam om att va trött och ha svårt att få tummen ur. Någon skrev en sån bra kommentar, att man har alla sinnen på sin vakt när man är med barnen så när man inte är med dem slappnar man av och då blir det liksom sådär trögt. Det stämmer ju så himla bra.

Jaha, nu får vi se om detta inlägget ser normalt ut eller om det blir kaos.

Kram på er, och hoppas ni har haft en fin alla-hjärtans!

16

Nu vet jag varför jag inte får något gjort

Kolla vilken bild jag hittade, en liten Idde på armen i ett väldigt stökigt kök. Och med väldigt mycket snagg (på mig alltså). Minns att det är en ögonblicksbild som Johan tog i farten.. den är fin på nå vis!

Idag kom jag på en grej.. Nu när barnen går på förskolan (allihopa) känner jag mig lite vilsen om dagarna. Utan mål liksom. Gör lite här och lite där, men vet inte riktigt för vad. Jag har blivit lite bättre på att acceptera att vi är i ett förändringsläge, och jag tycker till och med att det är spännande stundvis, men det är svårt att va effektiv.

Jag har svårt att känna att jag tar vara på tiden, jag kan fastna lite för länge vid sådant som är lite av ett flyktbeteende. Och så dricker jag alldeles för mycket kaffe och har ett otroligt sötsug som gör att jag stoppar i mig sötsaker i tid och otid. Och jag har tänkt att det förmodligen beror på läget just nu. Och det gör det säkert, till viss del, men idag kom jag på den huvudsakliga anledningen till att jag "inte får nåt gjort" och varför jag måste hålla på att stoppa i mig hela tiden.

JAG ÄR TRÖTT.

Så enkelt är det. Jag är så jävla trött. Jag sover aldrig en hel natt, blir väckt minst en gång per natt av Bello och minst en gång av Idde. I natt var det tre gånger Bello (som vaknade och grät) och tre gånger Idde (som hade ont på något diffust ställe och tjöt i högan sky + inte kunde slappna av). Och det är oftast flera gånger upp och ner ur sängen på nätterna. Ibland ner för att göra välling. DESSUTOM går jag och lägger mig för sent om kvällarna. Har börjat gå upp i lite god tid på morgonen, för att undvika stress och kanske hinna med en dusch eller så, och det trivs jag med (när jag väl kommer upp vill säga) men det gör ju också att jag sover ännu mindre.

Så ja. Det är kanske inte helt konstigt att jag hela tiden har känslan av att jag måste ha energi och därför dricker kaffe som vatten och äter godis titt och tätt. Och blir sittande lite för länge med luren i handen för att jag inte kan förmå mig att "komma igång".

Skönt ändå när man inser saker. Inte bara kör på och trycker ner sig själv för att man inte är så effektiv och driftig som man önskar. Ibland får man också se saker för vad de är och va lite schysst mot sig själv.

Ta hand om er! Och SOV 😀

20

8 anledningar till att det är kris

... och vi vabbar oss in i februari! Stackars lille Bellan som åker på allt. I natt hade han 39,3 i temp och var mycket ledsen... hostade och grät. Han har haft feber på dagen idag också men är uppe och lite halvpigg sådär, trots allt. Ennis och Idde fick stanna hemma eftersom Bello var så dålig på natten och jag inte ville åka iväg med honom för att lämna de andra två. Johan började tidigt och dessutom skulle vi behövt skotta fram bilen.. Så ja. Hemmadag idag.

Jag tänkte dela med mig av lite tankar kring det här med att vi gör oss av med lokalen, och att jag har nån slags kris. Proffsbilderna är från eventet jag pratade på förra veckan.

Om ni inte läst om beslutet, och vad som ligger bakom, kan ni först göra det HÄR. Annars blir det kanske obegripligt. Men i alla fall. Här kommer lite historia.

Jag och Johan träffades på försommaren 2011, då bodde jag i Malmö och jobbade som jeansansvarig på Carlings. På hösten flyttade jag till Gotland för att plugga till föremålsantikvarie, något jag gjorde på impuls efter att ha fått reda på att en bekant skulle läsa det - och jag blev sugen.

Väl på Gotland både trivdes jag, och inte. Jag bodde i ett gulligt hus utanför Visby (som jag hyrde av min kusin och hans familj) och cyklade in till Visby om dagarna. Jag trivdes med boendet, helt okej socialt och jag hittade ett sällskap att dansa Lindy hop med och kvällskurs att gå. Och jag trivdes med Visby. Men utbildningen kändes... inte på tillräckligt hög nivå. Det var ibland som att va tillbaka på högstadiet med grupparbeten och kändes lite forcerat. Att utbildningen var ihopsatt med nöd och näppe typ.

Så jag kände ganska snabbt att jag inte ville lägga tre år av tid, energi och lån på en utbildning som inte höll måttet. Och så ville jag ju givetvis komma närmare min kärlek. Så i januari 2012 flyttade jag till Johan i Stockholm och på försommaren hittade vi vår lokal. Johan ville kasta loss från sitt jobb på UR och starta eget och jag ville öppna butik och ateljé. Så vi hittade en perfekt lokal där vi kunde kombinera det.

Det känns verkligen som en annan tid det där, känns som så längesen... det var då. Sen har det hänt massor på vårt ställe. Men först några tillbakablickar till..

I början av 2013 blev jag gravid och i november kom Ennis. Och i samband med det slutade jag att ha öppet regelbundet i butiken. Jag fortsatte ta klänningskunder för fest och bröllop och hade min ateljé kvar.

Men sen kom idén om att göra ett föräldraskapsprogram och Expressen TV nappade. En säsong med "Hej Bebis" och sen över till Aftonbladet för att fortsätta som "Älskade unge". Jag började som programledare och ökade sen på med att jobba med research och till slut även som producent. Vi hade flera produktioner igång och jag jobbade så mycket som jag kunde, med bebisar som avlöste varandra.

Successivt under åren blev vårt ställe mer och mer ett produktionsbolag helt och hållet och min ateljé stod mest ihoptryckt i ett inre rum för att sen flytta till ett förråd. Både jag och Johan har jobbat med TV-produktioner, content för sociala medier och filmer till företag. Jätteroligt!

Men de senaste två åren har vi blivit lite trötta. Det var mycket för mig med Bello i magen, väldigt tungt och begränsande. Och när han sen kom var det mycket med hälsan både för mig och bebisen. Och sen dess har vi haft det rätt tufft med sjukdomar och energi som försvunnit mer och mer. Vi har börjat jobba mer och mer med mindre frilansuppdrag och lokalen på Sofiagatan har nästan förfallit. Förra hösten och våren var vi knappt där och stället fylldes mest med grejer som vi inte visste var vi skulle ha.

Vi bestämde redan i våras att sälja men ångrade oss och ville ge det en chans till. Detta har jag redan skrivit om en del, så ni vet ju ad som hände under hösten och nu i början på året.. som gjorde att vi står här idag och ska släppa lokalen.

Det som blir jobbigt för mig är följande.

  1. Vi har haft lokalen nästan sen vi träffades. I alla fall sen vi flyttade ihop. Sofiagatan har varit vårt kreativa ställe. Först ateljé och butik och sen kreativt produktionsbolag och studio. Den lokalen är så starkt förknippad med det jag ägnat mig åt i största delen av mitt vuxna liv. Utan den lokalen känner jag mig vilsen. Vart ska jag nu åka och låtsasjobba? Så känns det. (Och ja, det känns ofta som att jag låtsasjobbar eftersom det jag jobbar med är så diffust och ofta består av långa perioder av att söka och pitcha uppdrag som kanske ramlar in ett halvår senare).
  2. I och med att vi släpper lokalen tar vi bort en del av våra möjligheter att växa i företaget. Vi väljer att gå ner ytterligare till att frilansa eller ta uppdrag där vi inte kan ha anställda som jobbar. Inte som kan sitta och jobba på plats med oss i alla fall. Givetvis kan vi anlita fotografer, redigerare osv, men vi har ingen bas att erbjuda dem. Därför känns det som att det är ett steg något annat i vårt företag, och just nu vet jag inte riktigt vad.
  3. Jag är också lite rädd för att jag ska bli ännu mer hemmasittare än vad jag redan är (pga vab, sjukdom och annat som gör att jag inte kan komma iväg) och bara gå runt i mjukis hela dagarna. Nu har jag i alla fall en person (Vanja) som tittar på mig vid tvåtiden de dagar jag är i studion, och en och annan som glor in genom skyltfönstret. När vi släpper lokalen har jag ingen som tittar på mig ens, än mindre pratar med mig. Det blir jag och datorn, tvätthögarna, disken och allt annat som aldrig tar slut hemma och som är svårt att bortse från när man jobbar hemifrån. Och sen familjen såklart.
  4. Nästa grej. Vem är jag om vi ska skala ner vår verksamhet och kanske till och med ta anställningar? Vad kan jag? Vem vill att jag kommer och jobbar? Jag har ingen avslutad högskoleutbildning utan bara en jädrans massa kurser hit och dit. Jag har bra med erfarenhet och kunskap inom det jag gjort de senaste åren, men vem är min referens. Min man liksom? Vem ska tro på att jag kan? Och kan jag ens?
  5. Vad vill jag då göra om jag ska ta och börja på nytt blad? Är det nu jag ska bruka allvar och utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb? Eller ska jag försöka frilansa? Med vad då egentligen..?
  6. Det hela känns också som ett stort misslyckande för mig. Det var jag som skulle köra en nystart under hösten. Det var mina idéer som Johan valde att tro på. Det var jag som gick in som VD och skulle ge vårt företag ny luft under vingarna. Det var jag. Och jag kunde inte. Och jag vet att det inte är mitt "fel". Visst hade Johan kunnat ta all vab och sjukhusvistelser, men vi var ju tvungna att försörja oss under hösten. Och att göra en nystart i företaget skulle inte ge oss några miljoner på direkten precis. Det tar ju tid. Så ja. Misslyckande, helt klart.
  7. Och är det kanske nu jag måste fatta ett beslut kring sociala medier? Har det kanske kommit till den punkten att jag helt enkelt ska lägga ner och bli helt fri från blogg, instagram, youtube och podcast? Är det kanske nu jag ger upp och inser att "Nää, jag kommer aldrig kunna leva på detta"? Kanske. Hårt slit under så många år, men kanske är det inte tillräckligt. Jag älskar att hålla på, och jag tycker att det på många sätt har blivit ännu roligare sista tiden. Jag har ett utbyte med er som följer som gör mig glad och det verkar som att mina följare uppskattar det jag gör. Men när pengapressen gör sig påmind måste jag till slut välja. Och om det inte lyfter... då är det kanske dags. Men det beslutet är inte fattat än.
  8. Sista grejen som är jobbig med lokalsläppet är "Var ska vi ha alla grejer?". All utrustning, alla möbler, alla prylar. Vi har ju ett förråd, men utrustning måste vi ha hemma. Och vi bor ju då inte så himla stort med tanke på hur många vi är i familjen. Vi har redan alldeles för mycket saker här hemma och nu kommer det komma mera. DET får jag kaoskänslor av.

Men allting löser sig. Det vet jag. Och jag kommer va glad sen. Men nu är det lite ovisst och det är jobbigt. Jag vet att när en dörr stängs öppnas en annan, men jag skulle gärna vilja veta lite vad som finns bakom den där nya dörren... bara lite lite lite? Det är så förbannat stressande att inte veta.

Tack för att ni låter mig dela denna resan med er, att ni stöttar och kommer med kloka ord. Det känns redan som att jag är på rätt väg, och det betyder jättemycket att ni hänger med i svängarna. Så tack!

27

Nu finns den ute

Hej fina ni, vad roligt att så många gillade vårt klipp och tankarna kring att inte gå ner sig i deppighet 🙂 Mer glädje åt folket helt enkelt!

Som ni vet ska vi släppa vår fina lokal i stan och nu ligger faktiskt annonsen ute! Fotografen var där i torsdags och tyckte såklart att lokalen var suuuperhärlig och kreativ och det var nästan jobbigt att höra att han fick massa idéer. Ni vet ju hur jag är, idéerna sprutar ju ur mina öron och jag har haft många planer för lokalen.. men det är bara att slå ifrån sig. Denna gången har vi verkligen fattat ett beslut och jag blir mer och mer övertygad om att det kommer bli bra. Och jag hoppas att någon annan kreativ person kan få ta över vårt fina ställe <3

Om ni är nyfikna kan ni kolla på annonsen HÄR.

Vi har så sjukt mycket snö så jag har typ aldrig sett nå liknande. Igår byggde vi snögubbe men den töade ihop lite och tappade näsan på kvällen. Så jag var inte alls beredd att vakan till ÄNNU MER snö. De va ba ut och skotta växthustaket på nytt, skotta fram soptunnor och göra väg lagom till att Johan skulle komma hem (och fram till dörren). Ennis var latmask och Bello sov, så jag och Idde gick ut en sväng.

Bra träning för den här lata mammakroppen 😀

 

Imorgon blir det tyvärr vab för min del då Bello inte är riktigt kry. Snor, mer hosta igen och lite feber. Så inställd poddintervju igen, hoppas kunna lösa det på nå vis.

Allt löser sig. Nu ska jag ta på mig tjocka kläder, stoppa lurar i öronen och gå och handla!

15

Nu har vi fattat beslut

Äsch. Man ser ju i mina ögon att det är lite halvjobbigt just nu. Och just idag, när jag tar denna bilden, har jag dessutom massiv huvudvärk och extraslag på lilla hjärtat där innanför det ribbade linnet (som för övrigt bara glider upp över magen hela tiden).

Men ja. Ni som kollat på mina stories vet redan, men vissa kanske inte har sett. Vi har fått fatta ett beslut, Johan och jag, om att göra oss av med vår lokal i stan. Vi bestämde ju oss egentligen redan innan sommaren, men sen fick vi nya idéer och bestämde om. Vi ville ge det en sista chans. Göra om lite och prova några nya grejer. Nu när jag skulle kunna börja jobba lite mer på riktigt, utan att ta hand om barn samtidigt om dagarna.

Men som ni vet har hela hösten varit kaos. Idde har varit dålig till och från, legat inne på sjukhuset i omgångar och till slut opererats. Bello skulle skolas in och även han opereras och allting drog ut på tiden flera månader pga alla sjukdomar barnen åkte på. Julen kom och sen januari, och vi åkte på ännu mer. Influensan i två veckor.

Och jag vet att vi inte är ensamma om att va mycket sjuka, det ÄR så under småbarnsåren, men det går inte ihop med vårt liv som egenföretagare. För den sista lilla chansen som fanns för mig (och oss) att skapa något hållbart här i fina lokalen, den försvann. Jag har inte haft möjlighet. Och det är lätt att skylla på andra faktorer, inte ta ansvar själv, men ni anar inte vad jag har försökt.

Men livet verkar vilja något annat för oss nu. Och då är det dags att sluta streta emot.

Så vi bestämde oss förra veckan, och igår berättade jag för Vanja att vi ska sälja. Vanja har ju alldeles nyligen flyttat in och skapat så himla fint uppe på lilla loftet. Och vi sa tre månader till att börja med, men jag tror att vi båda såg framför oss att det skulle bli längre. Vi ville ju få vår verksamhet att lyfta, men den har inte gjort det nu när det verkligen behövs och vi måste ta bort kostnader för att överleva. Så det kändes supersorgligt att berätta för Vanja som blev ganska besviken men ändå förstod såklart. Hon fattar ju såklart grejen, och ser hur jag har försökt kämpa för det här. Men det känns inte så kul att utöver att "lägga ner" en egen grej samtidigt påverka någon annans situation. Sen är jag säker på att det kommer bli bra för Vanja även fortsättningsvis, hon har ju en förmåga att göra det mesta till någonting fint <3

Nu rinner tiden iväg här, och jag måste hämta barnen på föris, så det får bli mer om min personliga kris lite senare. Men jag kan ju säga så mycket som att det känns som ett stort misslyckande just nu. Jag ville så gärna. Men det gick inte. Och jag vet att det inte mitt "fel", det är ingens fel, men det går helt enkelt inte att göra allt samtidigt. Och jag fattar ju det. Men jag vill inte att det ska va så. Och jag tycker någonstans att jag borde fått ihop det.

Men jag kan inte va 85% vabbande mamma och samtidigt va VD och försöka satsa nytt på ett företag som kippar efter andan utan buffert. Och Johan har inte kunnat satsa på företaget då hans främsta uppgift under sommaren, hösten och vintern har varit att försöka försörja familjen och få in pengar här och nu. Så han har tagit jobb på andra ställen för att vi ska kunna försörja oss när jag vabbat, varit på sjukhus och dessutom själv varit sjuk.

Så nu är det dags att sluta kämpa. I alla fall för det här stället. Och jag kommer skriva mer om vad just detta "stället" betytt för mig och varför min identitetskris nu blir ännu tydligare.

Men inte nu. För nu ska jag hämta barn. Och tur är väl att Ipren finns för nu vågar jag sätta mig i bilen igen efter den här jävla huvudvärken som äntligen lagt sig lite. Men jag kommer följa upp. Och jag vet att jag kan va rätt dålig på det ofta, men denna gången ska jag. Lovar <3

69