Historien om Bello, den okända tvillingen, “missfallet” och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.

Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.

Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.

Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.

Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.

Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.

Men så fel man kan ha.

Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.

Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).

Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.

Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.

Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt.

Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.

Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.

Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.

Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.

Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss.

Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.

Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.

39

Därför stannar vi alla hemma

Hej alla! Vad glad jag är att så många börjat kommentera här på bloggen - jag ska svara er alla ikväll när barnen sover! Men först tänkte jag svara på en fråga här i inlägget, för kanske undrar fler varför vi gör som vi gör.

Det var nämligen en läsare som gjorde iakttagelsen att jag ofta stannar hemma med alla barnen när ett barn är sjukt, och undrade lite kring det. När det är magsjuka är det ju självklart, då får ju inte syskon va på förskolan. Men annars då? Jo, jag ska förklara lite 🙂

Vår livssituation just nu innebär att Johan ofta börjar jobba så tidigt så han inte hinner lämna barn på förskolan, eller är han iväg på jobbresor. Jag har alltså ofta barnen själv och kör hela lämningsgrejen.

Det har blivit så att vi har barnen på förskola i ett samhälle bredvid vårt och det tar 12-15 minuter att köra dit. Vi behöver alltså köra bil, alternativt cykla om det är den årstiden (vilket det inte är nu hehe). Så om ett barn är sjukt, och jag är själv med barnen, måste jag alltså dra med det sjuka barnet vid lämning. Ibland går det, om det är på sluttampen och barnet är hemma för att vila upp sig, men om det sjuka barnet är ordentligt sjukt går det inte.

Som idag, när Bello hade haft nästan 40 graders feber på natten och hostat och gråtit mycket, hade jag inte hjärta att först väcka honom (när han väl sov) och sen klä på honom och åka iväg. Så då fick alla va hemma. Dessutom fick vi tid på vårdcentralen för Bello på förmiddagen och då hade det blivit två resor för honom om jag skulle lämna först. Och sen ytterligare en vid hämtning.

Så därför blir det ibland att alla är hemma när en är sjuk. Och då får man göra sitt bästa. Att försöka jobba samtidigt som man har alla tre kan man typ glömma. Kanske en stund när Bello sover och Ennis och Idde får sitta med iPad, men inte mer än så. Och det har jag accepterat nu. Så då känns allt mycket lättare.

Idag blev i alla fall Bello kollad av läkare och fick hostmedicin och penicillin utskrivet. Om han har feber i natt igen ska han börja med penicillinet imorgon. Jag hoppas han slipper, men bra att vi har det och att de kunde utesluta lunginflammation. Nu trodde läkaren att han hade öroninflammation på g, men jag vet inte. Bara han blir frisk.

Imorgon hoppas jag kunna lämna de stora på förskolan så jag kan rå om Bello lite extra ❤️

21

Allt om Bello just nu + Årets adventsljusstake!

Aaah det blir inte lika ofta jag skriver här på bloggen nu - FÖRLÅT! Jag hinner fan inte alltså! Nästan varje dag tänker jag att jag vill blogga men mitt dygn (samma som erat antar jag) har liksom för få timmar. Men jag har absolut inte tappat sugen (som jag gör i tid och otid) utan det är helt enkelt för mycket annat som måste gå före.

Men nu är jag här! Så kom till sak!

Jag skriver alldeles för sällan och Bello. Helt sjukt ju, det händer ju massa roligt och intressant kring honom! Nu är han tex 18 månader och var på kontroll  med Johan i fredags. Han var 89 cm lång, vägde 14,5 kilo och klarade att bygga torn och allt det där som man ska.

Han är inte särskilt tidig med ord, men kan givetvis alla Babblarnas namn. Han kan säga mamma och pappa men väljer för tillfället att kalla både mig och Johan för mamma (förmodligen av praktiska skäl, alltid är det väl nån som kommer eller svarar liksom). Däremot babblar han mycket som är helt obegripligt, och precis såndär var Ennis också. Så det blir nog bra.

Tyvärr åker Bello på rätt mycket sjuka och Johan tror ibland att han har klen hälsa. Det tror inte jag. Däremot tror jag att Ennis och Idde dragit hem massa skit innan Bello själv började på föris och numera går han ju själv där och drabbas av än det ena än det andra. Ennis och Idde började ju förskolan nästan samtidigt (Ennis började i maj, sen var det sommarlov och sen började Idde i slutat ev augusti samma år) så där var det ju ingen som drog hem nåt. Dessutom tycker jag att det ofta är Idde som blir sjuk först här hemma. Så ingen oro direkt hos mig. Mer än att jag tycker synd om honom att han ska behöva va sjuk titt och tätt.

Nu är han då febrig och förkyld igen och måste va hemma imorgon. Han fick ju vaccin i fredags men de biverkningarna ska inte komma förrän om 1-2 veckor, så då får vi väl vabba igen. Herre.

Runt förra helgen hade han flera dagar som han var grinig och vi fattade inte riktigt varför. Sen insåg jag att han fick minst fyra tänder samtidigt. Så det växer för fullt i den där lilla munnen och för tillfället verkar det inte göra så ont. Men det kommer ju komma ännu mer här framöver.

Bello är ju dessutom det barnet med den mest bedårande lilla pussmunnen i vår familj. Och han är den som pussas mest och bäst! Kan ju inte bli fel alltså!

Ni minns säkert att Bello föddes med storkbett i pannan, på näsan och på ögonlocken. De har bleknat men finns kvar, i alla fall prickarna i pannan och lite rött på näsan. Jag tänker aldrig på det, han är så söt och de där prickarna är liksom Bello. Alla blir vi olika och Bello blev sånhär. Världens gulligaste.

Vi ligger lite efter med julen i år (surprise! Not... har väl varit så i flera år nu tror jag) men igår kväll fick jag äntligen till en adventsljusstake så vi kunde tända andra (och första) ljuset idag på andra advent! Det blev en sånhär variant i år, fyra krukor ihop sådär. Fint va?!

Idag har jag och barnen varit i fina lokala blomsterhandeln här i Västerhaninge och köpt årets julablommor! Har dock inte hunnit sätta dem i krukor och placera ut dem än.. det är mycket man ska hinna! Försöker rensa ut här hemma och sälja iväg grejer också (kan ni se på mina intsta stories) och även det tar sin lilla tid.

Nu ska vi filma några klippisar till ett jobb och sen blir det väl sängen. Måste försöka sova mer men samtidigt vill jag använda mina timmar till roliga och vettiga saker. Men sova är ju också ganska vettigt!

Hoppas ni har haft en mysig helg! Godnatt.

Avslutar med några bilder på min tokiga dotter. Tryck på hjärtat ifall ni gillade dagens inlägg, då blir jag glad! <3

38

Så lyckades vi med Bellos inskolning

Nu går han på förskolan, vår Bello. Hur har det gått då? Jomen jättebra. Alltså verkligen jättebra. Okej, det kommer säkert komma ett bakslag och han kommer väl bli ledsen NÅGON gång säkert - Men just nu känns det avlägset som bara den.

Vi hade lite oväntad tur i oturen med Bellos inskolning. Två grejer blev inte alls som vi hade tänkt, men någonstans blev liksom själva inskolningen kanske bättre just på grund av dessa två saker.

  1. Inskolningen sköts fram i drygt en och en halv månad på grund av den här operationen som Bello hade planerad. Eftersom Ennis och Idde drog hem massa förskolebaciller sköts operationen fram flera gånger, även om vi till slut höll alla ungar hemma för att Bello skulle kunna genomgå sin operation. Men till slut blev den av och eftersom jag blev inlagd med Idde på sjukhus fick Johan skippa två dagars jobb i slutet av förrförra veckan och kunde därför börja skola in Bello då.

Det blev ju jäkligt stökigt den här tiden innan han kunde skolas in, jag har inte kunnat jobba och dessutom har Idde varit dålig till och från. Jag har inte haft några föräldradagar kvar så när jag inte vabbat har det varit noll inkomst typ. Men för Bellos del var detta precis perfekt. Det är som att han liksom behövde den där extra en-och-en-halva månaden för att bli helt mogen. För det har hänt så himla mycket med honom den här sista tiden och det känns också mycket tryggare för oss. Nu är han redo.

2. Min mamma, mormor alltså, skolade in Bello de två första dagarna i förra veckan och lämnade/hämtade även på onsdagen. Mamma kom upp för att hjälpa oss eftersom Idde låg på sjukhus för femtioelfte gången och Johan inte kunde hoppa mer jobb på SVT. Om inte mamma kommit hade vi inte kunnat fortsätta Bellos inskolning, då hade jag fått ha barnen på sjukhuset med Idde. Och sen Bello hemma eftersom vi behövde va med honom två dagar på föris den veckan, innan man vinkar.

Det som blev så jäkla bra med att mamma skolade in Bello var att det liksom blev ett mellanting. En trygg person för Bello, men ändå inte hans mamma eller pappa. Dessutom är min mamma förskollärare, och vet preciiiis hur inskolningar går till, så det var helt klart också en fördel.

Kanske hade det varit superlätt att skola in Bello ändå, det kommer vi ju aldrig få veta, men denna varianten var helt perfekt för oss. Bello har gått flera dagar själv nu, och två dagar efter tre-dagars-helg utan minsta problem. Han vinkar hejdå och blir sådär lagom glad när man kommer. Varken superglad eller ledsen för att han kommer på att man varit borta. Äter som en häst och sover gott på vilan. Sprider glädje och har kommit in i gruppen med självklarhet.

Givetvis är det också en fördel att Bello vistats i förskolemiljön under hela sitt liv, vid lämning och hämtning. Han är van vid miljön, personerna och att Ennis och Idde är trygga där. Så det känns verkligen bra.

Jag fattar ju att detta är en rätt sällsynt situation, men kanske ska man inte va rädd för att berätta att det faktiskt kan va bra om en trygg mormor/farmor/morfar/farfar hjälper till med inskolningen. Det kanske finns regler för detta, att förskolorna inte vill det, vad vet jag. Men jag tyckte det var skitbra för min unge. Ett mellanting och inte så stort brott för honom känslomässigt. En mjuk övergång.

Hoppas det har gått fint även för er andra som skolat in era små i höst <3

25

När ska han våga ta första steget?

När tror ni han ska börja ta sina egna första steg?

Jag tror snart, men inte riktigt än. Han har blivit så stadig på sista tiden, Bello, men han vågar inte riktigt ta de där egna stegen. Han går fint utmed möbler och även när han håller med en hand i mitt finger.

Så det ÄR nära!

Han är ju ganska försiktig, vår pojk. Och det var även Ennis i den åldern. Ennis började gå vid 14 månader och jag tippar på att Bello gör detsamma. Bello och Ennis känns väldigt lika på många sätt.

Annat är det med vår Iddeliten. Hon har ju en annan typ av personlighet, om man säger så. Hon vill ju framåt på ett helt annat sätt. Men hon var inte supertidig med att gå, men tidigare än sina brorsor. Vid 13 månader gick hon, på eget initiativ. Provade och provade, och så gick det till slut. Kan själv.

När började era barn gå?

34