Missar vi våra barns uppväxt?

Ska våra barn växa upp och ständigt ha en kamera eller mobil upptryckt i ansiktena? Hela tiden va någon framför kameran, på stillbild eller film. Aldrig få va bara barn, bara få uppleva något som inte fastnar på bild och dokumenteras för att tittas på i efterhand. Ska de växa upp med föräldrar som alltid ser på dem genom en lins?

Nää fan.

Ni vet ju att jag inte har några problem med att ta bilder på barnen, eller filma dem, och publicera i mina sociala kanaler. Mycket av det jag gör på blogg, Instagram och YouTube kretsar ju kring barnen och föräldraskapet. Och jag tycker att det är okej. Jag väljer (för mig självklart) att inte publicera bilder på mina barn när de är nakna, ledsna eller mår dåligt. Men glada vanliga barn är inga problem för mig.

Men det slog i i lördags, inför vår söndag med kalas och besök på Hågelby gård, att vi ALDRIG upplever något (som är lite utöver det vanliga dårå) utan att dokumentera det. En ny tradition för oss är att varje höst åka på Hågelby gårds 4H- och skördedag där barnen kan prova rida, klappa djuren, åka traktor osv. Superfin miljö, glada barn och extremt många tillfällen att ta fina bilder och filma fina filmer. Men i lördags kände jag att NÄ, vi måste fan kunna åka iväg på något vackert och roligt UTAN att fota. Bara vara. Uppleva. Låta barnen få vara i nuet, och låta oss få va med.

Så jag och Johan kom överens på söndagsmorgonen, om att låta bli mobiler och kamera under dagen. Det var mitt initiativ, och det märktes väl eftersom Johan inte riktigt kunde hålla sig under dagen... men jag tog inte en enda bild. Filmade noll film. Och det känns så bra.

Men var det lätt eller? Verkligen inte.

Bara tanken på att jag inte skulle få fota mina gulliga barn under dagen gjorde mig stressad. Ennis var finklädd och skulle på kalas, och jag fick en impuls att ta bild men avstod. Jag valde att bara se på honom, hur fin han var, och insupa det. På kalaset var det inga problem, det brukar ändå va svårt att fota när man inte vet om andra barn får va med på bild osv. När vi kom till Hågelby gård kom flera tillfällen då jag i vanliga fall hade tagit upp kameran och fångat ögonblicket eller ljuset, men jag struntade i impulsen. Jag hade inte finkameran med mig, men mobilen låg ju i tygpåsen så jag hade ju kunnat om jag tvunget hade behövt.

Men så skönt det var att slippa tänka på det, att göra stories eller ta bilder. Tänk att ha två händer fria istället för en (då den andra ofta håller mobilen redo).

Och nej, jag kommer inte sluta ta bilder på barnen eller sluta filma. Men jag kommer fortsättningsvis va noga med att känna efter, vad är viktigast här? Funkar det att filma/fota detta utan att tulla på upplevelsen? Eller kan vi skippa dokumentationen här och bara vara, och leva med att vi inte kan kika på det i efterhand? Det kommer jag ha med mig från min kamerafria dag, som ofrivilligt blev två eftersom jag uppenbarligen blev kvar i känslan idag.

Därav en kompott av gamla fina bilder i detta inlägg!

Jag hoppas ni tar med er detta och funderar över era mobil- och kamerabeteenden (även om jag tror att jag är "värre" än alla er tillsammans haha). Det handlar ju även om att glo i mobilen istället för på sina barn, men den biten kan vi ta en annan gång! Det blir för långt annars!

Kram på er! Och kom ihåg hjärtat här nere ifall ni tyckte att jag hade en poäng idag 🙂

46

Att ofrivilligt vilja ha fler barn

Idag skulle jag lägga över massa gamla bilder från min iPad till datorn, för att göra lite plats på plattan till appar och annat till barnen. Jag hade en period precis före, under och efter graviditeten med Ennis då jag använde iPaden flitigt, men sen gick jag mer över till dator och telefon och barnen har haft den.

För ett tag sen hittade jag massvis med bilder i plattan, bilder som jag trodde fanns på en hårddisk som jag inte kunnat hitta. Kanske finns det ingen hårddisk utan jag har lagrat allting där på iPaden, jag vet inte. Tycker fortfarande att det finns bilder som saknas. Jag har ju blivit lite snurrigare de senaste åren... why..? 😀

Men i alla fall.

Jag la över bilderna och snabbkollade lite.. klickade upp en av bilderna när jag hade Ennis i magen. Och en till. En när han var nyfödd. Och en till. När jag gick min första promenad med vagnen. Ultraljudsbilder och skärmdumpar från gravidappen. Bilder på mig och Johan från tillfällen jag minns, när vi berättade om graviditeten och var på rutinultraljudet för att bla få reda på att vi väntade en pojke. Och jag blev såklart nostalgisk. Men inte bara det.

 

Jag fick en känsla i kroppen som bara skrek - Jag vill inte att detta ska va förbi för mig. Att jag ska ha varit gravid för sista gången, fått mitt sista barn och genomgått min sista förlossning. Jag ÄR inte klar.

Men samtidigt vill jag inte ha fler barn. Jag har mina tre skatter (och tre bonusar på det dessutom) och det är FANTASTISKT men också intensivt. Speciellt med tanke på att de kommit till oss så tätt. Graviditeterna har tagit mycket på mig, och de senaste åren har det varit mycket. Mycket med barnen men också med att vara egna företagare. Nu vill jag kunna ta hand om de barnen vi har och göra deras barndom vacker och minnesvärd. Jag vill också hitta tillbaka till mig själv, utanför att vara förälder, och jag vill känna mig frisk och stark. Och jag vill jobba.

Så ett barn till är inget vi planerar. Eller tänker att vi ska ha. Jag har en hormonspiral insatt och den varar i fem år. Och Johan är dessutom 52 år.

Under hela året efter att Bello kom var jag nog helt övertygad om att det inte skulle bli fler barn. Jag kände det i kroppen. Jag har haft ganska lätt för att rensa, sälja och skänka grejer som är bebis- och gravidrelaterade. Men på sista tiden.. ja kanske att jag vill, fast.. om länge liksom.

Samtidigt vet jag att en graviditet till kommer bli jobbig för mig. Min  första graviditet var en dans på rosor, mådde hur bra som helst och hade aldrig ont. Men sen blev det mer under andra graviditeten och tredje hade jag riktigt mycket problem, ont och var STOR. Så en ytterligare graviditet skulle förmodligen innebära mycket foglossning och mycket åderbrock och svullna ben och fötter. OM jag skulle bli gravid igen skulle det behövas en tydlig plan med träning, kost, rätt skor och stödstrumpor, sömn osv osv. Det skulle bli ett projekt.

Men jag behöver ju inte tänka på det nu. För jag ska inte bli gravid. Och jag ska väl inte ha fler barn visst?

Tänk att man kan va sån, att man vill ha fler barn...ofrivilligt liksom. Jag uppfattar det som att många verkligen känner sig klara efter ett visst antal barn. Klart att de kan bli nostalgiska, men att de liksom inte alls tänker att de ska göra det där igen. Jag själv har tydligen väldigt svårt att se att jag är klar och undrar såklart om många känner så? Att man liksom bara får bestämma sig för att gå vidare i livet och se fram emot andra saker.

Svårt. Tack för att ni ville läsa. Det kommer nog fler tankar om detta framöver.

Nedan - Min första bebis, helt ny. Ennis.

60

Om att rösta, klanta sig och VÅGA

Det har varit mycket röstsnack i sociala medier idag och i veckan. Jag har inte vevat så mycket, jag tycker att det är många andra som gjort det mestadels på ett bra sätt. Men idag ville jag uppmuntra till att rösta genom att visa att vi gör det. Så viktigt.

Och när jag stod där och tramsade i båset och ropade på Johan och frågade dumma frågor om hur man skulle göra och inte göra kom jag på en grej.

Det kanske är folk som skiter i att rösta för att de inte vet exakt hur man gör. Som kanske är nervösa för att göra fel, inte fatta, gå fel, säga fel sak, ställa sig i fel kö, sjabbla med legitimationen, missa nåt. Saker som kan kännas jävligt jobbiga för många. Och pinsamma situationer undviker man ju oftast om man kan.

Jag var lite nervös. Jag schabblade, jag pratade för högt och jag la fram mitt röstkort istället för legitimation. Jag frågade Johan tusen frågor trots att man ska sköta sitt där i båset och jag är fortfarande osäker på om jag tog rätt lappar där i lådorna.

Men jag har lärt mig att att ta den typen av situationer med en nypa salt. Vad är det värsta som kan hända? Vad händer om jag frågar när jag inte vet? Ingenting. Mer än att jag förmodligen får svar. Och kanske är det någon mer som undrar men inte vågar fråga och som hör min fråga och får veta svaret. Och skulle någon tycka att jag är korkad får de väl göra det på sin kant. Jag behöver inte lägga energi på det. Till nästa val ska jag nog göra en röstskola som visar precis hur det går till. Det finns säkert, men eftersom jag inte sett den är den inte tillräckligt synlig så då behövs det en som är mer tillgänglig. Påminn mig om knappt fyra år!

Och denna typen av osäkra situationer möter man ju nästan varje dag, varje dag kommer utmaningar till en som man måste ta sig an även om man känner sig lite osäker.

Men jag säger BA KÖR! Det kan inte hända nåt!

Jag hoppas kunna förmedla detta till mina barn, att inte dra sig undan för att det känns lite läskigt. De här två och den där lilla hjälmvaktaren i vagnen som ba hänger med på allt men som visar sig arg som ett bi när han inte får hålla valdagsglassen själv utanför mataffären.

Och till de stora såklart. Om fyra år får Albert rösta men han var såklart med idag och fingrade lite på lapparna. Någon frågade om han stod i kö och det kändes bra tydligen. Vem vill inte se vuxen ut liksom... harkel.

Jag ser ju numera också vuxen ut med mina små bekymmersrynkor som dykt upp under sommaren (mycket sol ger resultat...)

Och på tal om utseende - Ser inte jag liiite ut som typ en partiledare på just denna bilden?! Eller typ jättemycket? NyponPartiet tar stora steg framåt! Tror på fred på jorden, mycket pengar till alla och evigt liv. Då kommer allt bli bra.

Tack för idag och för att jag får rösta. Tack för att det verkar gå lite sämre för SD än vad många befarade och tack för att ni som kunde rösta idag gjorde det.

15

VEM ÄR BOVEN??

Okej. Tillbaka till verkligheten. Sommaren var lång, jag längtade lite till hösten, rutiner, få jobba osv. Men jag längtade fan inte till SJUKDOMAR. Hade liksom glömt bort att så fort barnen är på förskolan är det ju sjukdomar som gäller. Men en sak fattar inte jag.

VEM ÄR BOVEN??? Vem är det som börjar liksom? Alla är ju friska på sommaren så HUR ÄR DET MÖJLIGT att alla plötsligt blir sjuka bara för att de är på förskolan? Det går inte ihop.

Barnen hann väl vara på föris en och en halv vecka innan Idde blev sjuk. Sen hade vi kaoset på akuten förra veckan. Under tiden har Bellos haft dels förkylning och dels feber och är äntligen på bättringsvägen (trots feberprickar fortfarande). Igår vaknade jag med pangförkylning och hade sen feber i natt. Idag hängig som bara den. Ennis har också haft feber i helgen och har varit hemma idag. Det är verkligen trögt detta alltså.

Det dumma är att ingenting kan liksom komma igång. Bello har en operation som ska göras och eftersom han ska sövas ner behöver han va helt frisk. Vi har fått skjuta på den redan och jag vet fortfarande inte om han är frisk nog att göra den på torsdag då vi fått ny tid. Det hela har krockat med hans inskolning, som också skjuts på framtiden, eftersom det blir konstigt om han ska skolas in tre dagar och sen va borta i över en vecka för läkning. Så nu ser det ut som att han ska skolas in den 13 september. Från början var det 28 augusti som var satt.

Någonstans tror jag att det finns en mening med att det blir lite förskjutet, det känns nämligen som att Bello har behövt lite extra tid innan det är dags för föris. Det är små grejer som faller på plats nu, som gör att jag känner mig tryggare att lämna honom på förskolan. Han går till exempel mycket bättre nu bara de senaste dagarna, och det känns skönt. Så någon mening är det väl trots allt.

Igår fick Johan cykla och köpa massa citroner och ingefära och skit till mig som jag ska proppa i mig. Sen blir det väl att försöka få i sig sånt nyttigt igen för att inte åka på massa skit. Det blir ju helt klart lättare att ta hand om sjuka barn om man är frisk själv.. För barnen åker ju på sitt ändå känns det som... och är inte så sugna på grönkål och ingefära.

Med dessa sjukdomar som damp ner i helgen blev det inget nytt klipp på IGTV igår, och ingen ny utmaning i Resan mot Mitt Bästa Jag. Det beror på just det OCH på att jag kommer baka om lite. Återkommer ang det i veckan.

Nästa grej som är verklighet. Hemmet. Tvätten. och detta är den lilla tvätthögen ändå. Tänk att det aldrig ska ta slut. Och högst upp på min kravlista när vi köper/bygger nästa hus är TVÄTTSTUGA. Så värt.

Och idag kom våra nya fönster som står uppställda här och där i trädgården. Montören är seg på att återkomma men förhoppningsvis börjar de byta ut alla våra fönster i nästa vecka. Det blir såklart skönt med nya fönster men fan vad jobbigt ändå under tiden de håller på.. det är redan kaos här som det är.

Jag bara längtar efter att få visa er ett sånt därnt fint inspirerande hem någon gång. Ett sånt hem som jag egentligen tycker att jag borde ha, men aldrig får till. För det är alltid något projekt här som gör att det antingen är grejer överallt eller ofärdigt liksom. Antar att det är så att bo i hus som är byggt på 60-talet. Det kommer hela tiden nya grejer att fixa.. och tiden finns aldrig att göra klart..

Lyxproblem. Men ändå. Jag skulle så gärna vilja kunna ta sånna där fina bilder som folk trycker upp i sina instagramflöden (Hur kan någon ens ha det sådär hemma??)

Skitsamma! Jag är rätt nöjd ändå. Nu vill jag mest bli frisk! Här kommer i alla fall en bild på våra nya fönster. Fint va? 😀

Har ni klarat er från sjukdomar hittills eller är det VAB för hela slanten även hos er?

23

Att publicera bilder på sitt sjuka barn

Ni kanske vet att Idde blev sjuk förra helgen och att vi i början av veckan fick åka in till akuten med henne för misstänkt blindtarmsinflammation. Vi fick stanna över natten, hennes prover blev bättre och ontet försvann. Det var en irritation vid blindtarmen som kroppen verkar ha läkt själv. Så vi åkte hem med en Idde som nu är frisk men med kvarstående oro över vad det kan va som orsakar hennes återkommande feber och kräkningar. Vi har fått remiss till barnläkare som ska utreda. Vänta och se helt enkelt.

När ens unge blir sjuk sådär stannar allting upp, ni kanske vet. Ingenting annat är viktigt. Idde blev bättre ganska fort och nu är livet som vanligt igen, fast lite huller om buller (pga lite andra grejer som jag skriver om nästa vecka). Men nånstans är det ju det som är "som vanligt" i vårt liv, lite rörigt och rörligt sådär.

Jag tänker på de som har allvarligt sjuka barn, som aldrig kan släppa oron och som tvingas försöka få livet att rulla på ändå. Jag kan inte föreställa mig. Jag önskar ingen den situationen  och jag hoppas såklart att vi aldrig heller behöver befinna oss i den.

Jag är ju aktiv i sociala medier, på ett eller annat vis, i princip varje dag. När detta hände tog det liksom stopp för mig, jag visste inte vad eller OM jag skulle skriva något om det som hände just då. Jag vet att jag inte har någon skyldighet direkt, man måste få va privat när det behövs. Samtidigt vill jag ju berätta vad som händer. Innan vi visste hur allvarligt det var hade jag inte en tanke på att publicera någon bild på Idde och skriva om vad som hände, men nu i efterhand känner jag att jag kan dela med mig (även om vi fortfarande inte vet vad det är som spökar).

Jag känner också att jag kan publicera några bilder på henne, från sjukhuset. Men jag väljer bilder där hon mår bra, är tillbaka i sitt pigga jag (trots dropp) och inte är sårbar på det viset. Jag skulle aldrig lägga ut en bild där hon inte mår bra eller är ledsen. Detta är bilder som hon själv skulle tycka om, när hon målar till exempel.

Men var går egentligen gränsen? Kan man publicera bilder på sina sovande barn till exempel?

Jag tycker egentligen inte att det är så svårt, jag tror man får gå på magkänsla.  Bilder på sovande bebisar känns ju inte så konstigt, medan ett äldre barn kanske inte vill bli outad sovande (precis som att vi själva inte vill att någon publicerar bilder på oss när vi sover). Ett äldre barn kan å andra sidan själva välja att det är ok att filma eller ta bilder att publicera från exempelvis en sjukhussäng. De förstår fortfarande inte innebörden av en publicerad bild på nätet, så hur ska man tänka där?

Lite svårt ändå. Vi lever också i en tid då detta är vardagen. De allra flesta finns på sociala medier, om 20 år kommer det förmodligen inte ens va en diskussion. Samtidigt är det inget som säger att det är mer rätt eller fel bara för det.

Var och en får gå efter sin magkänsla, samtidigt som jag tror att det är viktigt att reflektera över sitt beteende i sociala medier. Inte bara köra på, utan publicera genomtänkt. Ibland blir vi blinda i denna värld av uppmärksamhet och bekräftelse i sociala medier. Och glömmer vad som är viktigt.

Ha nu en fortsatt fin fredag och underbar helg, så berättar jag på söndag hur jag tänker vidare med Resan mot Mitt Bästa Jag! Ber om ursäkt för utebliven dans denna veckan, jag lovade ju, men ja. Ni fattar ju.

KRAM

Nedan en trött, skitig och hungrig morsa efter ett drygt dygn på sjukhuset (nästan helt utan mat). Man har ju sett piffigare ut 😀

17