Inte det viktigaste i hela världen – men viktigt för att jag ska må bra

Hej allihopa! Idag blir det inlägg i annonssamarbete med Freska som kommer och städar hemma hos oss varannan vecka. Alltså inte hela företaget utan en av deras städare. Dessutom den mest noggranna städare vi någonsin anlitat, kanske den mest noggranna i världen? 😀

Närå. Men hjälp vad vi uppskattar hemstädning just nu, nu när det behöver läggas mycket tid på jobb och man inte har tid att hålla sådär rent som man önskar. Vissa provoceras av att man anlitar städföretag, men jag fattar inte riktigt grejen.

Såhär tänker jag.

Att ha rent och ordnat runtomkring sig är inte det viktigaste i hela världen, det finns grejer som spelar betydligt större roll. Hälsa, klimatförändringar, världskonflikter osv. MEN. Vi lever våra egna liv och vi lever för att må så bra som möjligt. Och i ett stressigt huvud behövs det ibland lite hjälp. Jag kan tex ibland strunta i att plocka leksaker på kvällen för att jag är för trött, jag tänker att det inte spelar någon roll för att det ändå kommer se likadant ut imorgon. Men de gångerna jag bestämmer mig för att plocka, då känns det så jädrans gött efteråt.

Det är som att man liksom kan andas ut. Det blir lugnt runtomkring. Och samma är det med hemstädning.

Känslan av att komma hem till ett nystädat hem är så jäkla skön. Mina axlar ba "neeeeer". Vid senaste städtillfället hade jag under dagen glömt att vi hade städning hemma, ni kan ju tänka er överraskningen när jag kom hem. Fasen vad viktigt det är att omge sig med rätt energier. För det är just det som händer. Jag får bra energi och kan va en mycket härligare och mysigare person och mamma där på kvällskvisten.

Dessutom är det skitbra att ha städning varannan vecka, för då tvingas man faktiskt ställa iordning lite kvällen innan och på morgonen. Plocka leksaker, disk, klädhögar och annat smått och gott som hamnat på fel ställe - så städaren kan komma åt att städa på bästa sätt. Då gör man liksom halva jobbet själv på nå vis, och framför allt blir det där röjet gjort eftersom man har en konkret anledning till att städa.

Och det är så fint att kunna sätta lite blomster på köksön eller matbordet när det är rent och städat!

Om ni blir sugna på att prova hemstädning under en period kan jag tipsa om Freskas annorlunda och grymma Black Friyay-kampanj som ger 50% mer till städarna i lön när du bokar städning under fredagen den 23:e november. Visst känns det ganska rätt i tiden? Bort från köphetsen liksom.

Så passa på att boka imorgon fredag om ni också vill få ner axlarna lite, kunna lägga mer tid på barnen och dessutom stödja ett företag som har fina villkor för sina anställda. Direkt till bokning HÄR. 

Lita ALLTID på magkänslan. Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Jag visste det. Jag visste att det inte va bra med Idde. Och ni som följt vet att vi var inne med henne på akuten ett antal gånger. Vi var till och med inne med henne ytterligare en gång, för att bli hemskickade igen, innan hon till slut blev inlagd för operation. Men den gången skrev jag inget, för jag skämdes nästan. Vem är vi att komma in till akuten titt och tätt? Jag kanske är en sån mamma som liksom verkar vilja att barnet ska va sjukt.. en överdrivet nojig typ som kommer in med ungen för minsta lilla magknip.

Men så var det inte. Men man börjar ju tvivla till slut.

När vi var inne med henne sista gången började läkarna på akuten prata som att vi skulle få åka hem igen, och då bröt jag ihop. Idde hade legat i smärtor hela natten och jag hade väntat in i det sista med att åka in igen, eftersom vi varit där och blivit hemskickade bara någon dag innan. Och att vi skulle få åka hem igen fanns inte på kartan för min del. Och på något sätt fick jag fram det. Att vi åker ingenstans förrän vi får veta mer. Strax efter jag sagt det spydde Idde upp vattnet hon nyss fått framför alla läkarna och de fattade att det var allvar.

Och två dagar senare beslutades det om operation av blindtarmen.

Blindtarmen var inte särskilt inflammerad just då, men hade ju varit några veckor tidigare och då behandlats med antibiotika. Men de valde att ta bort den och kirurgen sa efteråt att den inte var brusten men var lite ful och svår att få bort eftersom den liksom vuxit fast i bukväggen. Men jag fick ändå känslan av att de inte tyckte att det var så farligt liksom.. även om de sa att det var bra att blindtarmen togs bort till slut. Först sa de att hon skulle få antibiotika men valde sen bort det eftersom den inte var brusten. Tur att hon återhämtade sig utan det, med tanke på vad som kom fram igår.

Igår var Johan med Idde på återbesök efter några veckors återhämtning. Barnläkaren som de träffade sa då att labbet visat att blindtarmen faktiskt hade varit lite brusten på ett ställe. Dessutom hade det varit ganska komplicerat eftersom den var så deformerad pga flera självläkningar. Och just det kan också ha orsakat den smärtan hon hade.

Fattar ni hur skönt det kändes att få höra detta? Att få veta att min magkänsla var så jävla rätt.  Jag är så glad att jag stod på mig där sista gången. Och för att jag råkade bryta ihop, för det gjorde nog att läkarna fattade att det var allvar. Idde mår inte sådär om hon bara har en magsjuka eller förstoppning. Jag. Vet. Det.

Och jag är så tacksam att det blev operation till slut. Med tanke på att den faktiskt var brusten, trots att det inte syntes på varken prover eller ultraljud.

Nu är Idde nästan helt återställd. Sånär som på ett ärr som fortfarande läker lite på magen. Hon är sig själv igen, och DESSUTOM en "bättre" version av sig själv. Låt mig förklara kort.

Idde är vårt mest krävande barn. Hon är allt det där fantastiska men även bestämd, envis, arg, intensiv, högljud, missnöjd, skrikig, rastlös osv osv. Hon har alla de egenskaperna, men vet ni vad? När hon mår bra kommer inte de egenskaperna fram så ofta. Och det gör att vi funderar på hur länge hon har haft besvär av den här blindtarmen. Vi tror ju att hennes återkommande feber och kräkningar, som började i våras, beror på detta. Men det fattade vi ju inte då. Även om ingen annan blev sjuk så trodde vi att det var nån magsjuka. Nu har vi ju förstått att det förmodligen var blindtarmen som spökade och självläkte flera gånger. Och hon har säkert gått och haft lite orolig mage till och från sen i våras. Och kanske längre.

Tro fan att man blir rastlös, gnällig, arg, ledsen och tvär om man hela tiden har en mage som inte känns okej.

Dels har det säkert med faser och ålder att göra, men det känns även som att Idde mår så mycket bättre nu och kan släppa fram sina fina härliga sidor på ett helt annat sätt.

Tänk om hon hade fått gå med detta längre, så jäkla fel det hade kunnat bli. Och kanske farligt.

Lita alltid alltid alltid på magkänslan ni föräldrar. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och skit i om de verkar tycka att ni är jobbiga på akuten. En förälder känner sitt barn bäst, så lita på det. Magkänslan vänner, MAGKÄNSLAN.

38

Nu är den ute! Min nya podcast Inte bara MAMMA !!

Nu är den ute hörrni! Podden! Inte bara MAMMA! Jag är helt övertaggad och hoppas att ni vill lyssna!

Podden finns att hitta i din podcastapp (i alla fall på Podcaster som är iTunes grej) och på Acast. Annars kan man såklart lyssna här, lägger avsnittet längst ner.

Jag har ju också en sprillans ny sajt! Där finns allt om avsnitten, gästerna, kontaktuppgifter och möjlighet att lyssna såklart! Kika in på intebaramamma.com så får ni se!

Annars kan man ju trilla in på Facebooksidan och trycka LIKE och diskutera avsnitten! Kommer ha SÅ många intressanta personer som gäster! Och den första gästen är ingen mindre än Micke Gunnarsson - inspiratör och föreläsare inom föräldraskap och personlig utveckling. Kunde inte önska mig ett bättre premiäravsnitt!

Fattar ni hur bra detta kommer bli?? Och studion börjar ta form dessutom! Ni ska få se sen i veckan 🙂 Imorgon har jag inspelning med nästa veckas gäst, men jag håller lite på vem det är!

Nu kör vi!! Kom ihåg att trycka på hjärtat längst ner ifall ni är lika peppade som jag! 😀 PUSS

22

Idag fick hon va ”Bara Idde”

Jag brukar ju prata om att det är viktigt att få ”komma iväg” ibland och inte bara vara mamma. Få lov att vara bara jag. Endast ha ansvar för mig själv och mina egna toalettbesök, matintag och nu-skulle-jag-vilja-göra-detta-behov. För ju fler barn jag fått, och ju längre tiden gått utan att jag har kontakt med den där ”bara-jag-personen”, desto viktigare blir det. Annars går i alla fall jag under.

Och det handlar inte om att jag tycker mindre om min familj eller att jag behöver komma ifrån dem. Utan jag behöver bara få va en person ibland som inte tar hand om någon annan. Tar hand om mig själv. För när man får barn är det så lätt att alla behov, förutom de mest grundläggande, läggs åt sidan. Till och med de grundläggande behoven läggs till viss del åt sidan. Äter gör man nån gång sen, toalettbesök görs med sällskap eller under stress, sömnen… ja, det vet vi vad som händer med den.

Men det är ju bara vi själva som kan ta oss tiden. Ställa kraven och ge oss tillåtelse att bara få va oss själva, utan förälderansvaret.

Men hur är det egentligen med barnen?

Idag gick Idde tillbaka till förskolan efter att ha varit borta i flera månader. Nu senast på grund av hennes strul med blindtarmen, och innan dess var hon hemma i väntan på att Bello skulle opereras och ingen fick dra hem sjukdomar.

Hon har alltså varit ”Bara dotter” under ganska lång tid. Kanske kommer någon som läser nu tycka att såhär små barn mår bäst av att vara med sina föräldrar, att hemmet är det bästa stället för barnen att vara på fram till skolstart. Men jag tror inte det. Kanske för någon, absolut, men inte för alla. För vet ni vad som blev så tydligt efter att jag hämtat Idde på föris idag?

Hon hade fått va ”Bara Idde” – HELA dagen. Leva ut, vara en kompis, va efterlängtad som person och vän i gruppen - Vara sitt bästa jag. Utan att vara dotter. Hon var så uppspelt och lycklig när jag kom att jag blev helt varm i hjärtat. Hon hade haft en sån jäkla bra dag. Pedagogerna redovisade noll klag på ont eller orkeslöshet. Bara tummar upp.

Tydligast blev det när vi kom hem. För så fort vi kom innanför dörren föll hon tillbaka. Gnäll, sätta sig emot, klaga på ont, inte orka, inte äta osv osv. Och jag vet att barn ofta biter ihop på förskolan för att sen släppa på allt när de kommer hem. Men det var inte så idag. För jag såg i hennes ögon och på hela hennes kropp hur lycklig hon var efter dagen på föris. Och jag märkte så tydligt att det var dåliga vanor hon kom in i när vi kom hem. Inte ”äkta” ont eller ledset.

Det var skönt på två sätt. Skönt att veta att hon faktiskt är pigg och inte har så ont och är så trött som hon vill påvisa ibland här hemma. Och så skönt för att jag vill att Idde ska få va en härlig person. Känna att hon ÄR en härlig person. Inte för att jag och Johan inte visar henne det hemma, jag lovar er att vi lägger massvis med energi på det, men hon själv har så lätt att komma in i rollen som en som är krånglig. Det har liksom blivit hennes grej. Och visst har väl även vi den uppfattningen över lag, att hon är en liten krångel-maja (jag var också det när jag var liten), men vi gör verkligen allt för att inte ha den inställningen mot henne. Vi är oftast öppna, glada och börjar på ny kula för att ge Idde de bästa förutsättningarna att komma ur den där rollen. Men på sista tiden, när hon dessutom varit sjuk och helt ur form, har det blivit svårare.

Och därför är jag SÅ glad över hennes dag på förskolan idag och jag hoppas att resten av veckan blir lika bra. Så hon får tanka på lite av sitt ”Bara Idde”.

Ikväll fick jag frågan i dm på insta ifall vi tror att Idde har någon diagnos eftersom jag ofta beskriver henne som "svår". Vi tror inte att hon har den typen av utmaningar eftersom hon kan kontrollera sitt "svåra". På förskolan är det inga problem alls. Så vi tror helt enkelt att hon är en sån som behöver testa, och det riktar hon mot oss eftersom vi är hennes absoluta trygghet. Inget konstigt egentligen. Hon jämförs också med sina två klacksparksinställda typer till bröder och då behövs inte så mycket för att bli den krångliga.

Jag blev dock lite ledsen över att jag uppenbarligen beskriver våra svårigheterna mer än enkelheterna och det härliga. Det är kanske inte så konstigt eftersom det ofta är i det krångliga man behöver skriva av sig, höra era erfarenheter och kanske råd. Engagemanget blir större hos er läsare när det är utmaningar.

Men detta blev en påminnelse om att lyfta mer av allt det som är fint och roligt och vackert med vår unge, och det är ju det mesta. Hon vårt mest påhittiga, roliga och knasiga barn. Alltid med glimten i ögat. Sjunger, dansar och spexar. Hon går sin egen väg och är stark som bara den. Hon vet vad hon vill och ser till att det blir så. Jag är så himla nyfiken på hur hon kommer använda alla sina förmågor framöver. Älskade Idde.

 30

Håller drömmen på att gå i kras?

Hej vänner. Först lite uppdatering kring lilla Idde och sen några tankar om resten av hösten och hur det ska bli med allt. Känslorna nu alltså. Överallt, som man brukar säga.

Idde är opererad och det gick bra. Såg ut som en så kallad kronisk blindtarmsinflammation när de väl opererade och det var något mer komplicerat än vad kirurgen hade trott. Men han var nöjd och det känns skönt. Efter en ytterligare stökig dag igår med infarter som inte funkat och flera stickförsök fick Idde till slut smärtstillande och näring i drop. Hon repar sig sakta men säkert och har börjat äta lite och dricka igen. Jag hade en rätt tuff förmiddag igår och blev så less när vi behövde fortsätta plåga Idde med stick och annat obehagligt. Bröt ihop lite och grät som ett barn men samlade mig igen. Vafan liksom. Kämpa. Gråt och kom tillbaka med rena ögon typ.

Nu känns det positivt men jag kan inte slappna av riktigt förrän om några dagar när man ser att operationen är komplikationsfri och hon inte har ont. Ikväll har vi tagit bort infarten på foten då Idde hade ont av den och dessutom fick svullna tår som oroade mig (och sköterskan) lite. Så nu är det smärtstillande på annat sätt som gäller. Trots lite kvarstående oro väljer jag såklart ändå att va positiv och tänker att det ska bli bra nu. Att vi kan få gå vidare i livet, landa lite hemma, få olika saker på plats och ägna oss åt vardagslivet liksom.

Och såhär går tankarna kring hösten.

Vi var så på gång. Nya idéer och ny energi. Hösten skulle riva igång, barnen skulle gå på förskola och jag skulle ta chansen att sjösätta projekt som jag fnulat på ett tag. Istället för att släppa lokalen på söder skulle vi starta om på ny kula. Våga satsa.

Men så kom smällen och familjens hälsa sattes på spel. Idde har varit så sjuk till och från i flera veckor och Bellos operation, som hela tiden sköts framåt, präglade hela starten på hösten. Och vi är inte ur detta låsta läge än.

Den senaste veckan har jag börjat tvivla på om det kommer gå. Kommer vi kunna behålla lokalen? När kommer jag kunna börja jobba och sjösätta de idéer som vi valt att satsa på? Kommer alltihop gå i kras nu? Kanske är det kört. Iddes, och övriga familjens hälsa, är viktigare än allt och hon måste få bli frisk nu.

Men jag vägrar låta min dröm försvinna bort. Jag vägrar ge upp det som vi startat. Jag vet att det kommer att gå, allting kommer lösa sig. Familjen först och sen kommer möjligheterna med företaget smyga sig på. Allt blir till det bästa trots allt. Jag väljer att tro på det.

Imorgon kommer min älskade mamma upp och hjälper oss kommande vecka. Bello kommer kunna skolas in klart på förskolan, Idde ska repa sig ordentligt på sjukhuset och sen vila upp sig hemma. Johan jobbar alla dagar förutom fredag och att mamma kommer gör att vi kan klara veckan. Jag är så otroligt tacksam för att jag har min familj. Otroligt.

När Idde är frisk och Bello inskolad fortsätter projekten jag startat i nya studion. Jag har ju delat med mig lite, men imorgon kommer ni få en riktig bomb från studion och make overn, före-bilder och hur långt vi kommit hittills. Och så presenterar jag ett riktigt roligt samarbete för hösten, som har med skapandet av studion att göra, och som jag är SÅ stolt över! Det är en sån fantastiskt kreativ utmaning! Så alla ni som tycker det är skoj med mina entreprenörsprojekt och min kreativitet – Håll utkik imorgon söndag!

Nu känner ni va?! Att vi är på gång igen. Och kanske kommer det fler bakslag, kanske inte. Men vi tar oss förbi allt, allt blir bra till slut.

Ge upp är fan inte min grej. Nu ska jag fortsätta bygga min drömtillvaro med familj, entreprenörskap och kreativitet. Allt i den där finfina Nypon-mixen ni vet!

Puss och stort tack för ert fantastiska stöd i allt detta. Hur fint liksom.

47