Historien om Bello, den okända tvillingen, “missfallet” och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.

Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.

Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.

Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.

Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.

Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.

Men så fel man kan ha.

Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.

Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).

Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.

Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.

Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt.

Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.

Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.

Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.

Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.

Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss.

Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.

Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.

42

Om att kissa på sig och mista nyårs-peppen

Gott nytt år fina ni!! Tänk att ni väljer att kika in här och läsa var och varannan dag, då och då eller någon gång ibland - SÅ stort! Oftare och oftare får jag fina meddelanden och kommentarer från er, att jag och min familj inspirerar och sprider glädje. Det känns otroligt härligt att kunna ge det till er <3

Jag hoppas att ni har haft fina helger, mysig jul och festligt nyår!

Jag är både peppad och skraj inför nya året. Mest peppad trodde jag igår - Idag har tyvärr tvivlet tagit stor plats i mitt huvud och jag har tänkt saker som "Jag lägger ner", "Kommer vi nånsin bli friska?", "Jag tjänar inga pengar", "När ska jag få möjlighet att jobba igen?", "Hur kan jag tro att jag kommer att lyckas?".

Trist som bara den.

Som tur är har jag världens bästa make som snabbt kunde fånga upp mig på förmiddagen och ge mig lugnare perspektiv. Idag kan vi inte göra mycket åt de där tankarna ändå, tyckte han. Och precis så är det ju.

Vi har haft en mysig dag tillsammans och varit i lekparken här i Västerhaninge (fast bilderna i inlägget är från mellandagarna när mina fina föräldrar var uppe och barnen kunde åka pulka pga snö. Idag är det tö och is).

Idde mår bättre idag och om natten blir okej ska barnen gå på föris imorgon.

I lekparken var det skojigt, jag studsade på ute-studsmattan, kissade på mig lite och insåg att jag fick upp flåset av att studsa. Jag vill studsa mer! Men då måste jag sluta kissa på mig först. Och det leder oss mycket smidigt in på årets första poddavsnitt av Inte bara MAMMA!

Här är hon - Hon som ger en nyanserad bild av synen på och känslorna kring den omtalade "Mammakroppen". Vi pratar om att just kissa på sig, om vikten av att knipa och hitta kontakten med bäckenbotten efter graviditet och förlossning. Varför vill man börja träna efter graviditeten? För vems skull? När kan man börja träna och vad är det första man kan göra? Varför är det viktigt och hur i helsike kan man göra för att bara "komma igång"?

Massa suuuuperbra tips och tankar för sånna som mig, som varit gravida mest hela tiden de senaste åren och knappt vet vad knip är. Och för alla andra som är intresserade av att känna livet i sig igen efter att kroppen haft det stora uppdraget att va gravid och föda fram barn (på ett eller annat sätt).

Fritt från hets men fullt av inspiration! Precis så som det ska va såhär första dagen på 2019! Lyssna nedan eller i din podcastapp!

Jag kommer fylla på med tankar, drömmar och mål för 2019 här på bloggen kommande veckor - För jag ÄLSKAR nystarter! Jag vet att vissa i sociala medier flaggar för att inte ha några nya höga krav på sig själva och det nya året, och det passar säkert fint för dem.

Men för mig är det istället som att ge sig själv nya chanser. Visst att det ofta är att man inte uppnår sina mål eller önskemål, men så länge man inte ser det som nederlag är det ju helt lugnt. Då provar man bara igen nästa nystart. För det finns alltid något som man önskar förändra, lägga till eller ta bort för att man ska må bättre och trivas mer med sin tillvaro helt enkelt. Och det kan ju aldrig va fel, att vilja må så bra som möjligt.

Ett av mina önskemål är att komma igång med träning. Anna kommer va min PT och det ska bli riktigt spännande med vårt första träningstillfälle då hon liksom ska få bedöma mig lite. Kolla magen, spänningar osv.

Visst får man köpa nya träningskläder när det är nytt år och nystart? Hör inte det till lite? Det tycker jag! Ska spana på nya brallor i alla fall!

Hoppas ni blir inspirerade av veckans avsnitt och sättet som jag (och Anna) vill belysa träning på. Känna livet i sig, som Madicken skulle sagt.

Gott nytt år vänner - nu ser vi framåt tycker jag!

26

Bellos Förlossning – Filmen

forlossningen15 (1 av 1)

Vet ni vad? Nu har Johan klippt ihop en film om Bellos förlossning <3 Den är, precis som min förlossningsberättelse, ganska ocensurerad. Jag ser helt sjukt chockad ut osv, men det bjuder jag på. Det var ju sådär det var.

OCH!

Om ni gillar att hänga på YouTube, eller tänker att ni kanske SKA börja gilla det, får ni så himla gärna prenumerera på vår YouTubekanal. Vi skulle bli så himla glada om fler ville följa oss där, för då blir det ännu roligare att göra bra videos!

Se filmen nedan och hitta till NyponStinas YouTubekanal HÄR.

forlossningen12 (1 av 1)

Så himla skör

IMG_8983

Idag känner jag mig så jäkla skör. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, jag är liksom bara låg och ledsen. Jag känner mig otroligt trött, och det har ju sina orsaker i amningsnätter osv, men sömnig liksom. Ögonen svider nästan av trötthet.

Min hjärna har inte funkat alls idag känns det som. Jag hade glömt att vi hade ultraljud för Bello idag och jag glömde min börs hemma och hade noll koll på var den var. Och jag orkade knappt bry mig.

Allt runtomkring har känts otroligt rörigt och stökig. Vi stressade iväg imorse och tänkte egentligen vaccinera barnen mot TBE, men väl inne på vårdcentralen var det kaosigt och jag orkade inte ens släpa in barnen. Dessutom hade vi en tid att passa i stan så vi hade aldrig hunnit, med den kön som där var.

I stan hade vi möte om pensionssparande bla och det gick väl bra, men sen skulle vi ta oss vidare till revisorn - mitt i lunchrusningen i city. Usch. Jag får nästan panik av att gå med lille Bello i vagnen bland så mycket folk och trafik. Fy.

Efter revisorn hade vi ultraljud i Solna och åkte genom stökig trafik dit. Väl på sjukan var det rörigt och när vi väl satt där, på mottagningen för röntgen för barn, blev jag ännu mer sorgsen. Sjuka barn liksom. Finns det något värre?

Ultraljudet med Bello gick bra, men vi fick inget riktigt svar. Men han ligger på gränsen till att vi får gå på ännu en uppföljning. Får svar om 1,5 vecka ca.

Sen åkte vi för att hämta barnen på föris, hade mysig kväll och nu har jag nattat i nästan två timmar.

Men hjälp vad denna dagen har känts jobbig. Och jag känner mig fortfarande sorgsen. Trött. Dricker kaffe nu, äter rabarberpaj med jordgubbsmousse och smörkräm som blev över från helgens tårtbak. Skriver av mig på bloggen.

Min hy är hemsk - det är hormonerna va? Torr liksom. Och finnig. Får kleta på lite honung tänker jag, det borde va bra.

Men vet ni. En sak som har gjort mig väldigt glad idag är all fin respons jag fick på min förlossningsberättelse som jag publicerade igår. Så himla många fina kommentarer jag har fått, både här på bloggen och på Instagram. Det känns så jäkla bra att så många uppskattade vad jag skrev, och tyckte att ärligheten var toppen. Det gör mig glad, för man sitter ju ändå där och funderar på om man verkligen ska lämna ut sig sådär. Med detaljer som kanske inte är så glamorösa, och bilder där man ser helt chockad och rätt hemsk ut.

Men nu vet jag att det var helt rätt, med tanke på er respons. Tack! Jag tror att det kanske kommer en uppföljning också, med lite mer tankar kring hur jag känner kring mina tre förlossningar. Men kan inte riktigt säga när.

Nu ska jag be min man klia mig på ryggen. Kram på er och godnatt!

IMG_8982

När en främmande människa torkar dig i baken – Min förlossningsberättelse

forlossningen1 (1 av 1)

Det börjar med att någon tittar i dina trosor, tar din binda och kontrollerar om det är vatten eller "bara en flytning". Det är vatten. Du kissar i en mugg och ligger sen och väntar 1 timme istället för 20 minuter på att någon ska komma och berätta för dig om du får lov att stanna för att föda barn eller om du får åka hem igen. Eller promenera i sjukhusets korridorer i två timmar.

forlossningen25 (1 av 1)

forlossningen15 (1 av 1)

Det som sen följer är bara en lång väg mot total nakenhet. Efter en timmes promenad i tomma korridorer får du komma in på ett rum utan fönster. Du får ett par trosor som bara är nät och efter ett tag tar du av dem. En vit långskjorta täcker din annars nakna kropp och snart hänger den där skjortan bara på tre kvart, genomblöt av svett.

forlossningen17 (1 av 1)

Du står på alla fyra i sängen, lutar dig mot sängens lutande rygg. När någon frågar om du kan kissa svarar du att det har du nog redan gjort. Sen konstaterar du att du gjort det, rakt ner på de absorberande underläggen som någon byter med jämna mellanrum, eftersom det luktar. Fy vad det luktar, ta bort det.

Någon frågar om du vill föda i denna positionen. Ja. Det tror jag.

Sen skriker du. Vrålar. Och när du tror att du krystar ut din bebis, men i själva verket bara är 6 cm öppen, är det en främmande människa som torkar dig i rumpan då och då eftersom du råkar bajsa samtidigt som du krystar.

Bara 6 cm öppen. Jag som trodde den var på väg ut.

forlossningen16 (1 av 1)

Under en timmes tid ger din kropp upp - Det kommer aldrig gå. Du klarar inte detta. Du lägger dig på rygg och värkarna, som tidigare känts som krystvärkar, går ner. Du somnar nästan och vill inte mer. De främmande personerna i rummet låter dig vila men bestämmer sen att du måste upp. Stå eller gå. Byta ställning. Du vill inte. De tjatar. Du får en smoothie from heaven och efter ett tag samlar du dina sista sketna krafter och bestämmer dig för att göra ett sista försök.

Du ställer dig upp och det blir allvar igen. Plötsligt svider det och det droppar blod på golvet. Du gråter. Gråter för att du inte vill, för att du vill, för att det gör ont och för att du blir rädd. Varför blöder det nu? Innan den är ute?

forlossningen18 (1 av 1)

Sen står du där på knä i sängen igen. Skriker - Du skriker så kraftigt att du har ont i halsen flera dagar efter. Någon bestämmer att du ska sätta upp ena benet så fotsulan är i britsen. Okej. Det gör ont för du har foglossning men i värkarna känns det bra, allt går framåt. Du spänner varenda muskel i kroppen, huvudet, till och med ögonen gör ont dagarna efter. Varje gång en värk kommer hoppas du så innerligt att det är den sista, men om och om igen tvingas du samla kraft. Kanske kommer den ut nästa gång.

När det gör som mest ont stirrar du in i en sköterskas ögon med en blick som om du skulle dö. På riktigt dö. Hon stryker undan ditt hår, som klibbar i ansiktet, och säger att du kommer klara detta.

forlossningen19 (1 av 1)

Och så hör du plötsligt skriket. Bebisen. Va? Kom den ut? Gjorde den verkligen det? Åh herregud.

forlossningen20 (1 av 1)

"Han kommer här, ta emot honom mellan benen" säger någon - Bebisen skjuts fram mellan dina ben och någon hjälper dig att få tag i den. De hjälper dig att vända dig till rygg och få bebisen på bröstet. Du ser att det är en pojkbebis och blir inte förvånad. Någonstans visste du det redan. Och nu är han där, i dina armar, och du är så chockad att du inte kan förstå det. Men du älskar honom redan.

forlossningen21 (1 av 1)

forlossningen10 (1 av 1)

Sen, när du tänker att det är över, är det någon som ska knåda och trycka på din onda mage så du åter skriker av smärta. Undersöka ditt sargade underliv och stoppa in ett finger i rumpan för att kontrollera att musklerna fungerar.

forlossningen14 (1 av 1)

Sen blir det lugnt. Du får äta och dricka. Hålla ditt nya barn. Ibland kommer de och klämmer på din ömma mage. Du får kissa på en potta, när din man sitter bredvid, men inget spelar någon roll. Du har just överlevt. Överlevt en förlossning och satt ett liv till världen. Inget kiss, bajs, blod eller galna vrål betyder något.

forlossningen22 (1 av 1)

Att föda barn är något av det mest utelämnande du kan göra. Det finns inget utrymme för tankar på hur du ser ut eller om du visar dig naken för sammanlagt typ 10 främmande personer. Du bryr dig inte om vad du säger, om du är otrevlig eller att du borde låta lite mindre för att inte störa någon annan.

Du är helt blottad och lämnad till personalen på förlossningen - och till din egen kraft och förmåga. Det är bara att lita på att kroppen gör det den ska. Och denna gången gjorde kroppen som den skulle, mer eller mindre.

forlossningen23 (1 av 1)

Vattnet gick 01.50 hemma i sängen. Trodde jag hade kissat på mig men konstaterade sen i badrummet att det nog var vattnet som gått eftersom det kom mer. Jag väckte Johan och som två förvirrade och till synes orutinerade föräldrar yrade vi runt och visste inte riktigt hur vi skulle hantera situationen. Vi hade ju fått reda på att det kunde gå snabbt eftersom bebisen låg långt ner.

Johan ringde Hanna och förberedde henne på att vi skulle komma med barnen. Jag ringde förlossningen och fick veta att vi kunde komma för kontroll i alla fall. Sen rafsade jag ihop grejer till barnen (vi hade bara förberett för att Hanna skulle komma till oss och inte tvärtom, men just denna natten jobbade hennes man). Sen åkte vi. Lämnade barnen, det gick bra, och sen vidare till Huddinge sjukhus. Fortfarande inga värkar.

Jag kom in, blev uppkopplad och kl 03.20 började värkarna komma. Jag var öppen 4 cm och fick va kvar men promenera i korridoren i 2 timmar. Efter 1 timme kändes det som att bebisen var på väg ner och vi fick komma in på ett rum.

Johan fixade lite med kameror, vi vill ju filma, och stöttade mig såklart hela tiden. I början var det lugnt men sen behövde jag verkligen honom. Han fick inte gå en meter ifrån mig. Inga ord behövdes, jag var så inne i mig själv, men behövde liksom ha honom där hela tiden. I min hand.

Sen vet ni vad som hände om ni läst ovan. Jag gav upp på mitten men tog mig tillbaka. Jag ville inte ha någon smärtlindring, kändes som att det varken skulle göra till eller från, så jag tog inget. Och det gick ju ändå. 10.35 började de riktiga krystvärkarna och 10.54 var han ute, Bello.

forlossningen12 (1 av 1)

Navelsträngen var supertjock och Johan klippte den i vanlig ordning. Och jag höll i videokameran när han klippte. Knasigt. Det fanns två moderkakor och kanske hade det funnits ett foster till. Kanske hade det i så fall tillbakabildats, eller blött ut med den blödning jag hade i vecka 7. Ingen vet, men det gör inget. Jag är nöjd med en bebis.

forlossningen5 (1 av 1)

forlossningen7 (1 av 1)

forlossningen6 (1 av 1)

Från första värk tog förlossningen 7,5 timme. Inte så lång förlossning, men otroligt jobbig. Min jobbigaste.

Moderkakan kom ut snabbt och livmodern drog ihop sig bra. Jag behövde bara sy ett stygn. Min kropp "mådde bra" och det var skönt. Vi stannade en natt tillsammans på BB och jag och Bello stannade ytterligare en natt för att se så hans blodsocker låg bra och för att hinna med pku-test och hörseltest.

forlossningen9 (1 av 1)

Processed with VSCO with f2 preset

Och vilken personal vi hade med oss hela tiden - särskilt på förlossningen. Barnmorskan Susanne, barnmorskestudenten Malin och sköterskan Fia var helt fantastiska att ha med sig under förlossningen. Vi är så tacksamma och nöjda med Huddinge sjukhus. Tack!

Och givetvis kommer det en förlossningsfilm. Även en från Iddes förlossning. Så håll utkik om ni vill se.

Tack för att ni orkat läsa hela denna berättelse, den blev lång. Men egentligen är den så mycket längre och det är inte helt lätt att välja ord. Händelser. Detaljer. Jag har säkert glömt något viktigt, eller mindre viktigt. Men man kan ju alltid komplettera 🙂

Kram och tack.

forlossningen13 (1 av 1)