Nu vågar jag hoppa

Hej allesamman! Vad glad jag är att ni är här och läser, för det betyder att ni blir nyfikna. Jomen visst, som ni säkert redan har fattat är det fotograf jag tänker att jag liksom.. ska bli. Eller va.

Jag har ju fotat länge och mycket, och flera gånger de senaste åren har tanken slagit mig.. att jag kanske ska satsa på foto. Men så har nästa tanke kommit och den har tydligt sagt "Det finns SÅ många som är fotografer idag Kajsa Stina. Det är inte ens lönt att ge sig in i branschen".

Men så nu, när vi rörde om lite i grytan här under början av året var det som att det bara kom till mig.. fast på riktigt denna gången. Och det är ju samma konkurrens nu som de senaste åren, om inte ännu mer, men vet ni - Det skiter jag i. För jag måste ju faktiskt prova. För om jag inte testar vet jag inte heller om det går, eller inte.

Det sjukaste med allt det här är att när jag väl bestämde mig för att börja fota på riktigt var det som att en helt ny värld öppnade upp sig för mig. Plötsligt ser jag mig omkring med helt andra ögon. Det är helt överväldigande och jag blir nästan för full på intryck på nå vis. Jag ser ljus, linjer, former och färger HELA tiden. Extremt roligt, men också lite jobbigt. När man kör bil till exempel...

Nu börjar i vilket fall en ny resa för mig, och det känns jättejättejätteroligt! Jag har köpt mig en sprillans ny Canon 5d och jäklar vad jag ska köra! Men jag måste erkänna att det är jäkligt läskigt... Jag har ju visat hur mycket bilder som helst genom bloggen och Instagram, men vet ni vad skillnaden är? Nu ska jag liksom stå för mina bilder. Och jag ska fota åt andra.

Men någonstans vet jag att det är lugnt. Att jag kan, att jag kommer komma in det snabbt. I lördags fotade jag mitt första event, som fotograf och inte bloggare, och redan efter det tillfället kände jag mig mycket tryggare i rollen. Sen är det bara att fortsätta suga åt sig kunskap, prova sig fram, våga testa och våga våga (som Vanja säger).

Jag sitter och lägger sista bitarna på plats på nya hemsidan, och hade hoppats på att kunna lansera idag. Men det får ta lite extra tid, jag vill i alla fall ha en någorlunda okej sida att visa upp 😀 Jag skriker till på Instagram när den ligger live 🙂

Vad tror ni nu då? Kommer jag greja detta? (Säg JA)

50

Nya tider för mig… och bloggen…

Hej alla fina följare, hoppas att ni har haft en härlig vecka och en grym start på veckan som kommer! Jag har ju inte varit inne och härjat här på bloggen på EN HEL vecka - och det finns anledningar till det. Det är även en del av min nya plan för mina sociala kanaler.

"Vaddå??" Tänker ni. Jo.

Jag kommer från och med nu publicera ett inlägg i veckan här på bloggen. Inte varje dag, som jag i perioder gör, och inte heller var tredje vecka (som jag också har haft perioder av). Det blir ett inlägg varje måndag, och där delar jag med mig av veckan som varit, planer och tankar för framtiden, roliga nyheter, känslor kring familjelivet, fina bilder osv osv - ALLT som jag brukar vilja dela med mig av, men nu lite mer paketerat!

Tänk lite som en podd eller ett TV-program där man släpper ett avsnitt i veckan. Varför skulle man inte kunna blogga på samma sätt?

Det tror jag att man kan! För...

... det blir mer hanterbart för mig att hålla igång bloggen. Ni vet ju att jag lever i ett lite speciellt läge med jobb och karriär just nu, och har det lite knivigt med tiden. Svårt att veta vad man ska, och KAN, lägga som prio och det är ofta som sådant som inte genererar direkta pengar får gå bort. Det blir därmed svårt att hålla kontinuitet i bloggen och jag känner mig tyvärr ofta jagad och "tvungen" att blogga och får då göra det sent på kvällen när jag egentligen inte orkar.

Jag vill ju så gärna blogga, och upplever dessutom att både jag och ni tycker att det är mer engagerande här inne nu för tiden, men när det blir ett outtalat krav tappar jag lusten och börjar fundera över mina "varför" osv.

Och som vanligt när jag svajar, svajar även ni som följer - och det blir en tråkig cirkel där allt går åt fel håll. Jag tappar bort mina läsare och därmed försvinner gnistan.

Så därför är jag nu SÅ GLAD över att jag kommit på hur jag ska göra! Ett inlägg i veckan innebär att jag kan göra stora maffiga inlägg om jag vill och har möjlighet, eller mindre snabba om tiden är knapp. För då har jag ändå en hel vecka på mig liksom. Och det är bara en dag jag behöver ha "kravet" (förstå mig rätt) att blogga. Jag behöver inte känna varje kväll efter nattning att resten av kvällen ska gå till blogg, när jag egentligen behöver vika tvätt eller vill göra något annat.

Dessutom är det bra för er som läser och följer. För då vet ni. Ni vet att det är på måndagar det dyker upp något nytt här. Och så har ni dessutom en hel vecka på er att trilla in och läsa, för jag vet att många av er som följer mig har mycket att stå i med familj och jobb osv. Då kan man ta det lugnt liksom 😀

Vad tror ni om upplägget? Kan det funka eller kommer man tröttna för att det är för sällan?

Ps. Jag kommer kanske ändå kika in någon gång mitt i veckan om jag får feeling eller har något som jag bara MÅSTE berätta. Men annars finns jag ju alltid på Instagram, både i flödet och på stories, och tänker att man kan få följa det dagliga där. Ds.

33

Han och jag – Så lever vi just nu

Minns ni att vi hade femårig bröllopsdag i september förra året? Och att jag överraskade Johan med att vi skulle bli fotade av min vän Johanna som är fotograf under namnet Wolff Weddings? Ni minns såklart, det var ett sånt fint dygn vi fick tillsammans, med övernattning på slott å allt!

Men så kom jag på i dagarna att jag bara visat några av bilderna från fotograferingen! Så här kommer massa fina bilder som Johanna tagit, varvat med tankar om min och Johans relation just nu. Och Johanna är ju bröllopsfotograf, så om det är någon som blir nyfiken - kika in på Wolff Weddings och se fler av Johannas underbara bilder <3

För tillfället ses jag och Johan väldigt sällan. Har vi tur blir det en gång i veckan, med ibland går det det nästan två veckor. Och nej, vi har inte separerat, såklart! Men de jobb som har kommit till oss nu under våren har varit Johans. Och just nu jobbar han med två projekt som båda innebär resor, mest inom Sverige men för långt ifrån hemma för att vi ska kunna bo ihop.

Så vi är ifrån varandra mycket just nu, under sex veckor. Det blir mycket jobb för Johan, och mycket familj för mig. Och det går bra, vi har gjort det förr. Men vi lever lite som i olika världar. Jag bygger upp vardagen efter mina villkor här hemma medan Johan är ganska bortkopplad från familjelivet just nu.

Och vi är ju, som ni vet, i en förändringsfas just nu. Vi gör förändringar i företaget och vårt arbetsliv och framtiden är lite oviss. Spännande men oviss. Och jag har det lite tufft i knoppen nu, det är mycket som rör sig där uppe, men ändå tycker jag att vi får ihop det.

Givetvis önskar varken Johan eller jag att vår situation ska va såhär uppdelad och... gammeldags liksom. Jag är hemma med barnen medan Johan jobbar. Men för oss gäller det att hela tiden anpassa oss efter vilka jobb som kommer till oss, och då kan det bli såhär.

Men vet ni vad hemligheten är, för att få det att funka?

Acceptans. Och förståelse.

Att acceptera att situationen är som den är, ÄR nödvändigt. Annars blir man missnöjd, bitter, enkelspårig och oflexibel. Ledsen, arg och deppig. Att acceptera betyder inte heller att det alltid måste va som det är nu - Om ett år kanske det ser annorlunda ut. Det viktiga är att ha ett öppet sinne och va flexibel på lång sikt. En dag blir det plötsligt min tur att jobba mer, och Johans tur att äntligen få spendera mer tid med barnen.

Som han längtar efter det.

Och så förståelse. Förståelse för den andres vardag och verklighet. Vi lägger mycket energi i det vi ägnar oss åt, och en klassiker är ju att den som jobbar mest tycker att den som har hand om familj och hem har det "lyxigt" - och tvärtom. Men vi ser det aldrig så. Vi vet att det är lika krävande båda delar. Att ta hand om fyra barn, hem och hus ensam är rätt tufft ibland. Och att jobba 12 timmar i sträck nästan utan paus, bära tung utrustning från plats till plats och alltid ha koncentrationsläget på - det är också tufft.

Men om vi kan sätta oss in i den andres verklighet blir det bra. Vi stöttar varandra och försöker ge den andre vad den behöver. Och när Johan är hemma försöker vi vara tillsammans så mycket det går. Vara nära och inte ha för höga förväntningar på hur det ska va när vi ses.

Så är det för oss just nu. Men snart kan vi börja på ännu ett nytt kapitel, och det ser jag verkligen fram emot. Det är alltid spännande att leva ihop med Johan, vi vet aldrig vad vi hittar på! 😀

43

Så stolt över Ennis och hans första riktiga vlogg

Jag är så OTROLIGT stolt och glad över att min lille pöjk Ennis har gjort sin allra första egna vlogg. Han älskar att hålla på med kameran, både filma och fota, och vi tycker såklart att det är fantastiskt! Med tanke på våra yrkesval kanske det inte är jättekonstigt.. hehe.

Innan Diddan blev sjuk igen hade vi en helt fantastisk dag i skogen, jag fotade massa och Ennis filmade. Och alla fick upptäcka skogen. Här kommer Ennis fina vlogg och sen några av de bilderna jag tog på fotografen. Bilder på de andra bedårande ungarna i höstljus kommer framöver, blev så jädrans många fina!

För att uppdatera kort om Idde så är hon tyvärr inte helt bra än. Inatt var vi inne på akuten igen då hon har kräkts och haft magont senaste dagarna. Blev hemskickade pga bra värden och ingen feber men hon är inte bra ändå. Så vi avvaktar, försöker få i henne mat och vatten och lindra magontet som kommer i omgångar. Himla jobbigt det här. Men det ska bli bra nu.

Hoppas ni vill kika på Ennis fina vlogg, och prenumerera gärna på vår YouTubekanal som vi kommit igång med igen och publicerar klipp på varje tisdag. Kom till kanalen HÄR. Hoppas ni vill hänga med oss även i videoformat <3

Puss och kram <3

33

Missar vi våra barns uppväxt?

Ska våra barn växa upp och ständigt ha en kamera eller mobil upptryckt i ansiktena? Hela tiden va någon framför kameran, på stillbild eller film. Aldrig få va bara barn, bara få uppleva något som inte fastnar på bild och dokumenteras för att tittas på i efterhand. Ska de växa upp med föräldrar som alltid ser på dem genom en lins?

Nää fan.

Ni vet ju att jag inte har några problem med att ta bilder på barnen, eller filma dem, och publicera i mina sociala kanaler. Mycket av det jag gör på blogg, Instagram och YouTube kretsar ju kring barnen och föräldraskapet. Och jag tycker att det är okej. Jag väljer (för mig självklart) att inte publicera bilder på mina barn när de är nakna, ledsna eller mår dåligt. Men glada vanliga barn är inga problem för mig.

Men det slog i i lördags, inför vår söndag med kalas och besök på Hågelby gård, att vi ALDRIG upplever något (som är lite utöver det vanliga dårå) utan att dokumentera det. En ny tradition för oss är att varje höst åka på Hågelby gårds 4H- och skördedag där barnen kan prova rida, klappa djuren, åka traktor osv. Superfin miljö, glada barn och extremt många tillfällen att ta fina bilder och filma fina filmer. Men i lördags kände jag att NÄ, vi måste fan kunna åka iväg på något vackert och roligt UTAN att fota. Bara vara. Uppleva. Låta barnen få vara i nuet, och låta oss få va med.

Så jag och Johan kom överens på söndagsmorgonen, om att låta bli mobiler och kamera under dagen. Det var mitt initiativ, och det märktes väl eftersom Johan inte riktigt kunde hålla sig under dagen... men jag tog inte en enda bild. Filmade noll film. Och det känns så bra.

Men var det lätt eller? Verkligen inte.

Bara tanken på att jag inte skulle få fota mina gulliga barn under dagen gjorde mig stressad. Ennis var finklädd och skulle på kalas, och jag fick en impuls att ta bild men avstod. Jag valde att bara se på honom, hur fin han var, och insupa det. På kalaset var det inga problem, det brukar ändå va svårt att fota när man inte vet om andra barn får va med på bild osv. När vi kom till Hågelby gård kom flera tillfällen då jag i vanliga fall hade tagit upp kameran och fångat ögonblicket eller ljuset, men jag struntade i impulsen. Jag hade inte finkameran med mig, men mobilen låg ju i tygpåsen så jag hade ju kunnat om jag tvunget hade behövt.

Men så skönt det var att slippa tänka på det, att göra stories eller ta bilder. Tänk att ha två händer fria istället för en (då den andra ofta håller mobilen redo).

Och nej, jag kommer inte sluta ta bilder på barnen eller sluta filma. Men jag kommer fortsättningsvis va noga med att känna efter, vad är viktigast här? Funkar det att filma/fota detta utan att tulla på upplevelsen? Eller kan vi skippa dokumentationen här och bara vara, och leva med att vi inte kan kika på det i efterhand? Det kommer jag ha med mig från min kamerafria dag, som ofrivilligt blev två eftersom jag uppenbarligen blev kvar i känslan idag.

Därav en kompott av gamla fina bilder i detta inlägg!

Jag hoppas ni tar med er detta och funderar över era mobil- och kamerabeteenden (även om jag tror att jag är "värre" än alla er tillsammans haha). Det handlar ju även om att glo i mobilen istället för på sina barn, men den biten kan vi ta en annan gång! Det blir för långt annars!

Kram på er! Och kom ihåg hjärtat här nere ifall ni tyckte att jag hade en poäng idag 🙂

46