Det stora inlägget om BELLO!

Vet ni vad?? Den här lille gossen blir 6 månader om två dagar - den 8:e alltså. Kan man fatta? Nä.

Jag ser nu att vissa bilder inte är helt skarpa, men det får man stå ut med. Han är ju så gullig.

Eftersom uppdateringen här på bloggen varit lite kass de senaste månaderna har ni ju missat typ allt som hänt med Bello. Eller inte allt såklart. Ni vet ju att det var tufft i början, att vi var på kontroller osv, men också att allt visade sig vara helt okej med vår store lille pojk.

Så, vad har hänt sen sist? Jo.

Pojken kunde, för drygt en vecka sen, helt plötsligt sitta själv. Det gick nästan över en natt. Stadigt sitter han dessutom - Han sitter där han sitter om man säger så. Men vi lägger ju kuddar om han sitter rakt på golvet, eller sitter han i sin pöl med mjuka kanter. Men han har väl bara ramlat bakåt typ två gånger eller nåt.

Bello gillar att sova, det har han gjort sen han kom. Han sover ganska mycket på dagen fortfarande och även på natten. Han sover hela nätter sen han var drygt 5 månader. Ibland vaknar han vid 4-5 sådär för mat, men oftast håller han sig till strax efter kl 6 eller närmare halv sju. Eller som idag. Kl 8.

Det är ju väldigt skönt för oss på ett sätt, men mina tuttar tycker det är lite småjobbigt. Vilken tur då att pojken också börjat käka lite annat. Vi är lite flummiga sådär, har ingen rutin på det riktigt, men han får oftast ett mål gröt om dagen. Sen får han lite puréer ibland - morot, potatis, frukt. Han tycker också om att tugga på sin tuggis som man fyller med banen tex.

Jag gillar att amma men tycker ändå att det ska bli rätt skönt att trappa ner. Bello gillar ju också tuttemat väldigt mycket så vi får väl se hur allt går. Han får ändå bestämma i slutändan.

Bellan föddes ju stor som ni vet - Och han fortsätter att växa. På 5-månaderskontrollen, som blev drygt en vecka sen, vägde han 9740 g och var 69 cm lång. Hans lår är de rulsigaste jag vet och benen är starka. Han gillar att stå men det är ganska korta stunder. Det är trots allt en del kropp att hålla upp.

Nu har Bello storlek 5 i blöjor - Alldeles lagom till att storasyster slutar med blöja. Vi är mitt i den potträningen - men det är ett heeeelt annat inlägg.

Pojken älskar att ligga på mage och vänder sig typ direkt när man lägger honom. Han började väl vända sig från rygg till mage strax innan 4 månader. Först provade han att vända sig från mage till rygg nån gång vid tre månader - Det testade han 2 ggr sen var det bra med det - Så det har han inte gjort sen dess. Han hittade sina fötter för några veckor sen, och ibland kan han tycka det är mys att ligga på rygg och greja med dem, men oftast är det ligga på mage som gäller.

Inga tänder har kommit än, men de andra två barnen hade inte heller det vid 6 månader vad jag minns. Men dreggla kan pojken så vi har väl trott att tänderna är på g mer än en gång om man säger så. Dock inga små riskorn än.

Bello gillar att greja med sina saker och gnager på allt. Han använder inte napp, även om vi försökte i början. Han suttar mycket på fingrarna och nån gång ibland hittar han tummen. Men mest gillar han snuttefiltar.

Denne bebisen är den nöjdaste bebis jag vet. Han gör inte mycket väsen av sig - förutom när han skrattar och tjoar - och kräver inte mycket. Han sover som sagt hela nätter och är tålmodig som få när de andra syskonen kräver sitt.

Det bästa han vet är när man kittlar honom och busar - Och han är verkligen kittlig. Ibland räcker det man tittar på honom så kittlas det 🙂 Han tycker också om när man sjunger för honom, och det gör både jag och Johan mer än gärna.

Han är väldigt lik Ennis till utseendet ibland, medan har har sitt alldeles egna utseende andra stunder. Ljusa blå ögon som sin far och världens vackraste mun. Han har kvar sina storkbett men det i pannan har bleknat en del. Jag tänker så sällan på det, det är liksom inget som vi bryr oss om. Mer än att det är gulligt.

I helgen gick Bello över till att sitta i vanlig bilbarnstol, något han egentligen skulle behövt gjort för typ två månader sen. Han fick verkligen inte plats i babyskyddet, speciellt inte nu när man behöver klä på honom lite mer. Men ni sitter han i Iddes fd bilbarnstol och det är verkligen skönt för honom.

Sittdelen i vagnen tog vi fram till honom strax efter fyra månader. Bugaboo Donkey har ju tre lägen och mellanläget funkade fint för Bello vid 4 månader och är även nu det läget vi har mest. Nu sitter han även i vår Britax go och det funkar fint.

Givetvis finns det massa mer grejer jag skulle kunna skriva om, men det blir ju helt enkelt för långt. Men nu fick ni en liten Bello-dos i alla fall, ni som kanske var lite nyfikna på gossens framfart i livet.

Idag firar jag – Så jäkla bra jag är!

Ikväll firar jag med dessa två. Samfi Mupat och vin. Varför? Jo.

Idag är det exakt ett år sen jag gjorde något som jag alltid tänkt var för andra, något som andra gjorde. Inte jag. Vad vad vad undrar ni nu ivrigt, visst?

Jo. Jag tog körkort!

Teorin klarade jag två dagar innan och uppkörningen idag då för ett år sen. Sån jäkla bedrift alltså! Är det något jag är stolt över att ha klarat av, utöver burit och kämpat ut mina tre barn, så är det att ta körkort. Dessutom klarade jag allt på första försöket - Skryt lagom. JA!

Jag övningskörde några gånger för många år sen, tog några lektioner när jag bodde på Gotland för typ sex år sen, och bestämde då förra sommaren att jag skulle ta lektioner intensivt under två veckor. Så jag körde en lektion på förmiddagen och en på eftermiddagen, och läste teori däremellan. Och det var ju ett framgångskoncept, i alla fall för mig.  Gosedjuret var min maskot under körlektionerna och är döpt efter mina körlärare och receptionisten på Körkortsfabriken i Handen - Sam, Firat, Murat och Patrik.

Och jisses vad det underlättat vår vardag. Nu har vi dessutom två bilar och det gör allt sååå mycket smidigare, speciellt eftersom vi måste köra till föris. Vad jag inte hade några som helst planer på, och inte anade, var att jag några veckor efter detta skulle få reda på att jag väntade ännu en bebi. Kom som en chock men jag är så himla glad att han kom OCH att jag hann med det här med körkort mellan Idde och Bello. Och innan jag blev gravid framför allt.

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag har körkort. När jag kör känner jag mig som en kung varje gång, inte för att jag är världens bästa förare utan för att jag kör över huvud taget! Sen kör jag nog ganska bra ändå.. tror jag!

Nu kan jag inte fatta att jag inte tog körkort tidigare. Dock tror jag att jag hade en fördel när jag tog det så sent. Jag hade varit i trafiken rätt mycket längre än en 18-åring och hade dessutom ett mer utvecklat konsekvenstänk. Det tror jag hjälpte mig mycket och jag hade förmodligen inte klarat det lika lätt om jag gjort samma försök vid 20 t ex.  med det sagt vill jag uppmana att ta körkort tidigt men även peka på att det faktiskt finns vissa fördelar med att ta det sent också.

Men nu... grattis till mig!

En riktig uppdatering kring Don Bello – 3 månader idag!

Här är han. Don Bello Lennart.

Har ni sett nå vackrare? Ja det har ni ju säkert, om ni har egna barn osv, men ändå. Jag smälter varje gång jag ser honom, han har verkligen tagit mitt hjärta med storm. Jag är så svag för honom att jag inte vet var jag ska bli av. Lille store gossen min.

Idag är han på pricken 3 månader - Det firade vi med väg, mät och vaccinering på BVC. Hur gick det då?

Bra såklart.

Vikt: 8510 g. Längd: 65 cm. Herre.

Storlek 68 i kläder och 4 i blöjor. Vart ska detta sluta?

Inte så konstigt att man inte kan bära honom på en arm lite sådär som man kanske kan med andra spädisar. Och inte så konstigt att man efter att ha konkat babyskyddet mellan ytterdörren och bilen har ont överallt pga överansträngning av konstiga muskler och blåmärken på höft och ben. Det går nästan inte liksom.  Snart får han börja gå helt enkelt.

Närå.

Sprutorna gick bra också, en i varje ben. Han skrek lite men sen blev det bra. Han är inte så pipig av sig den där Don Bello. Inte som mor sin som knappt kan se en spruta utan att kroppen skakar sönder.

Han är duktig Bello, nu kan han sitta så fint när man håller honom i händerna. Han ligger och kämpar med nacken när han ligger på mage och kan hålla upp huvudet riktigt bra. Sover gör han fortfarande supermycket om dagarna - och nätterna. Förra veckan sov han 6-7 timmar i sträck på natten, hela veckan.

Skönt att få sova men brösten flippade såklart ur eftersom han helammar och käkar som vanligt på dagen. Nu har han dock ätit lite oftare hela dygnet så nu är det lite lugnt igen för tuttarna. Vi kör helt fri amning igen, det funkar bäst.

Jag vet att bilden inte är skarp, men den är så gullig så jag kan inte låta bli.

Om jag glömt säga det så är vi nu helt fria från fler kontroller och undersökningar av hjärta, lungor och njurar. Allt ser helt enkelt bra ut och vi är heller inte oroliga längre. Han andas fortfarande häftigt ibland men det är ganska tydligt att det är för att han är uppspelt och verkar vilja mycket.

Han vill gärna prata och skratta men det är ju inte alltid det vill komma ut. Men han pratar mycket nu, och ler! Otroligt kontaktsökande och kommunikativ. Det är så fantastiskt att se och man blir aldrig mätt på det där, trots tre barn. Häftigt är det.

Nu ligger han och sover här i soffan bredvid mig. Ingen feber än, vaccinet ni vet, så jag tror han slipper. Lite rastlös här på kvällen bara, och säkert öm i låren. Men han är en kämpe min lille store Bello. Och som pricken över i, grädden på moset, i vår familj.

Fint det.

Kom ihåg att trycka på hjärtat här längst ner ifall ni gillar inlägget... och har läst hela vägen hit 😀

När vi var hos Lykke + Bellos hjärta

I lördags skulle vi åkt på kalas hos Lykke som fyllde 4 år. Men en timme innan vi skulle åka fick vi ett sms om att Lykke fått feber, att kalaset fortfarande skulle bli av men att det var förståligt om man avstod. Vi avstod.

Det kändes helt enkelt onödigt att riskera att dra på sig sjuka. Ennis blev jättebesviken och jag fick trösta honom en stund i knäet. Lykke var såklart också superbesviken men jag förstod det som att några ändå kom på kalaset, de utan bebisar kanske.

Men istället åkte vi och firade henne på tisdagen - Lycka för alla inblandade!

Vi ses otroligt sällan numera, men både barn och vuxna började leka direkt. Bara sådär.

Bellan och Nellan tog en lunch ihop. Gick hur bra som helst.

Johan fick låna.

Sen fick han sin egen igen. Och Fredrik fick sin bäbis.

Lykke och Ennis badade som bara den. Idde också efter en stund, när hon blivit varm i kläderna...

...Spindelmannen-kläderna. Och så fina fina Nell <3

Först ville Idde leka i lekrummet själv. Hon var liksom lite blyg och försiktig sådär i början, en sida vi sällan ser. Men den är helt okej den med.

Sen att man är bedårande till på köpet är inget minus precis.

Alla fick presenter till höger och vänster. Nell fick en napp-burk av oss, en som min mamma gjort. Lykke fick tre jordgubbar och en bok med Trolls. Våra ungar fick matchande shorts. Så gulligt (finns ej på bild dock).

Sen kom Emma med sina barn Silke, Louie och nyaste bebisen i sällskapet - Sid. Plötsligt var det fullt med typ likadana barn, och alla var nakna och badade. Helt omöjligt att hålla reda på vem som var vem. Bebisarna höll sig dock i varsin famn för att vara på den säkra sidan.

Sen kom vi på att vi såklart skulle ta bild på bebisarna på rad, sen upprepa varje år framöver. Får väl se om vi kan hålla traditionen men en första bild kunde vi få till, trots att Bellos ben var svåra att få med.

Bello 9 veckor och en dag, Nell 7 veckor och fem dagar och Sid 1 vecka och en dag.

Sen kom gosiga syskon och ville va med.

Vi åt alldeles för mycket onyttigheter och drack kaffe med havremjölk. Pratade och myste. Barnen hade superroligt och ville inte åka hem.  Men det fick vi förstås göra ändå för nästa dag skulle vi åka hem till Stockholm. Vi försökte få alla (bra) på bild men lyckades sådär.

Så himla fint med vänner.

Igår körde vi tillbaka till Stockholm, gick bra. Idag har vi varit på 2-månaderskontroll med Bellan och sen på ultraljud av hjärtat på samme lille man. Och det gick fint. Han vägde in sig på 7780 g och 61 cm och fick godkänt på BVC. Och ultraljudet sen - Det var bra! Pulsen har gått ner till fullt normal och hjärtat ser ut, och jobbar, precis som det ska.

Så. Himla. Skönt.

Inga fler kontroller. Älskade lille Bello.

Nu måste jag fortsätta packa upp och greja här hemma. Vi har ju varit borta i över två veckor så det är mycket grejer att ta itu med. Och klockan är visst typ tio. Men skitsamma, man får göra saker när man kan. Sen om det råkar va mitt i natten får det va mitt i natten. Just det, ska hänga en tvätt också... Godnatt!

Nu blir det inte mer

AvslutningBello1 (1 av 1)

Jag har fått nog. Nu får det räcka. Någonstans måste det ta stopp. Man kan inte hålla på hur länge som helst, någon måtta får det ju ändå vara.

Så nu blir det inte fler. Fler barn. Och det är inte för att jag har fått nog av de jag har 😀 Jag tror jag är mer tacksam än någonsin just nu. Nä, det handlar helt enkelt om att jag ba känner att jag är färdig nu.

AvslutningBello2 (1 av 1)

Efter Idde tänkte jag länge skriva ett inlägg om en eventuell nummer tre. Att det förmodligen inte skulle bli någon trea. Jag hann dock inte förrän jag var gravid igen. Men anledningarna var några stycken, som är ungefär samma som jag har till att det inte kommer bli någon fyra.

1. Jag skulle inte våga, för kroppens skull. Min kropp var redan rätt påfrestad efter Idde, framför allt hade jag problem med åderbåck och ytliga blodproppar. Redan då trodde jag inte att jag skulle våga bli gravid igen, med rädsla för blodpropp framför allt. Men så blev jag gravid plötsligt, och då var det bara att hantera den rädslan. Och påfrestan för kroppen. Och det var tufft, tuffare än någonsin, så en graviditet till är INTE att tänka på.

2. Man ska hinna ta hand om ungarna. Två stycken (+några stora bonusar varannan vecka) var helt hanterbart - tre små är på gränsen. Men det går! En fjärde liten, nej 😀

3. Jag vill göra något såntdärnt självförverkligande. Jag har så himla mycket inom mig, förutom att va mamma, och jag ba måste få det ur mig. Men som mamma till tre små barn, som kommit på 3,5 år, finns ingen tid. Eller energi. Och så länge de är små kommer det vara svårt att få tid till andra sk självförverkligande aktiviteter. Det är helt okej att lägga mina egna intressen åt sidan några år, jag får ju världens finaste gåvor i form av mina barn, men om man ba fortsätter skaffa ungar hela tiden blir det liksom aldrig min tur. Och nånstans längtar jag ju efter att få försöka förverkliga affärsidéer, jobba utan barn under armen, sy, måla, renovera. Jag behöver sånt också, för att va lycklig ända ut i fingertopparna. Om ni förstår.

Så därför blir det ingen fyra. Men framför allt bara känns det. Efter Idde hade jag svårt att vänja mig vid tanken att inte va gravid igen, ha en liten igen. Jag kunde inte göra mig av med alla gravidsaker eller bebiskläder. Några grejer sålde eller skänkte jag, men det tog emot. Och bebiskläder rensade jag inte alls. Någonstans kände jag att jag inte var klar, även om huvudet hade ovan nämnda anledningar aktuella.

Nu är känslan annorlunda. Jag ÄR klar. Och jag kan rensa. Självklart sparar jag en del, men jag känner verkligen att jag kan göra mig av med grejer. Väldigt skönt tycker jag.

Så det kommer bli en loppis eller bloppis! Får be att återkomma med mer info kring det, jag är mitt i renset! Och det blir ju mer efter hand som bebben växer här... men någon gång måste man ju börja sälja. Så det kommer när energin finns helt enkelt.

Avslutning1 (1 av 1)

Med det sagt ÄLSKAR jag min fina ungar. Och idag har de stora små haft sommarfest på föris. Vädret var skitrisigt men vi körde picknick ändå och barnen sjöng sommarsånger på gården. Idde ville komma till mig, Bello och Albert men Ennis stod kvar och sjöng och dansade för fullt. Såååå underbart att se!

Avslutning2 (1 av 1)

Och med min fantastiska framförhållning kom jag in i blomsteraffären en halvtimme innan festen och bad den härliga ägaren att fixa fem rosor med en liten kvist och provrör med vatten. Och hon fixade, så jäkla grymt! Tusen tack. Stressad som bara den var jag, kom ju på detta en timme innan festen. Barnen slutar inte för sommaren förrän till midsommar, men jag kom liksom på att vi borde ge present idag eftersom alla pedagogerna förmodligen skulle va där. Och för att alla andra säkert skulle ha presenter just idag haha.

Avslutning3 (1 av 1)

Korten fick vi fixa på när vi väl var på föris så det blev lite blött och knasigt. Men barnen kunde ge sina rosor och det kändes bra. Vi är ju så himla tacksamma och glada för att barnen får ha så roliga och givande dagar där.

Avslutning4 (1 av 1)

En bra grej. Jag börjar känna mig stark i kroppen igen. Det märktes framför allt idag när jag kände att jag faktiskt klarade av att rodda med barnen och picknick och allt. Med viss hjälp av Albert, men ändå!

Jag har fortfarande ont i bäckenet på nätterna, men på dagen känns det okej. Jag får mer energi och kan hugga i mer. Vara mer allert med barnen. Rodda mer. SKÖNT. Och nu vill jag bara fortsätta "tillbaka". Hejja hejja.

Puss!

AvslutningBello3 (1 av 1)