Så tar jag mig an utmaningar – Dagar som idag, när jag vill dra mig ur

Jag ser mig själv som en ganska modig person. Inte när det kommer till fysiska utmaningar, då är jag en kyckling och har alltid varit, men i sociala sammanhang. Och andra utmaningar, som inte innefattar typ hopp från höga höjder eller annat läskigt.

Men så ibland, trots att jag inte är särskilt rädd för utmaningar, tar det emot. Jag börjar tvivla på vad jag kan, om jag vågar, om jag kommer klara av det och om jag kommer palla stressen.

Idag var en sådan dag. En dag som jag igår kände "Imorgon blir en dag att bara överleva". Anledningarna var några stycken olika. Det jobbigaste var att jag skulle köra bil själv (med Bello, vilket gjorde det ännu mer nervöst) på massa ställen norr om stan där jag aldrig kört. Jag är egentligen inte rädd för att köra bil, men jag kan bli stressad när jag inte vet vart jag ska och när gps:en (som är TUR att jag har såklart) pratar olika och konstigt ibland. Och så barnet i bilen, då kan man ju verkligen inte råka typ krocka lite.

En annan grej som gjorde mig lite nervös var att förberedelserna för inspelningen blev ganska hastiga och lite utom min kontroll eftersom vi haft ganska kort tid på oss denna omgången av Älskade unge. Till saken hör att Johan hade jobb på TT och inte kunde filma, därför tog vi in en annan fotograf (som är jätteduktig) men det gjorde ju att den gamla vanliga tryggheten med Johan försvann. Vi är ju ett så inarbetat team, Johan och jag, och behöver knappt prata med varandra på inspelningsplats. Så även om Adam är toppen blir det ju ändå inte lika lätt som vanligt.

Och så just det. Att Johan jobbade på TT idag. Från kl 6 på morgonen. Vilket då innebar att jag hade hela morgonen själv med barnen som skulle iväg till föris. Och så en inspelningstid att passa och dessförinnan skulle jag köra till Mörby för att hämta livräddningsdocka. Stressande tanke, trodde inte att jag skulle hinna helt enkelt.

Men då kom jag att tänka på Cirkeln. "Vilken cirkel?" tänker ni. Jo.

Denna cirkeln. Den har hängt kvar i mitt minne sen jag var på kamratstödjarkurs i nian på högstadiet. Då hade vi en ledare som skulle lära oss ditten och datten om värderingar, om att våga ha civilkurage och om att va trygg i sig själv. Då presenterade han denna cirkeln.

Det finns säkert ett namn på detta, och kanske återger jag inte det helt som han beskrev (det var ju trots allt ett gäng år sen...eeh... typ 15?) men jag berättar så som jag minns. Och det är SÅ bra!

Kolla på cirkeln på bilden ovan. Innanför cirkeln finns ett gäng kryss. Dessa kryss symboliserar erfarenheter du redan har. Saker du har gjort, vågat och klarat av. Kryssen utanför cirkeln symboliserar saker och utmaningar som du ännu inte tagit dig an.

För att utvecklas som person ska målet vara att hela tiden utöka cirkeln, eller linjen. För varje grej du åtar dig, som är lite utav en utmaning, växer din cirkel (eller ditt amöbaliknande område, som på bilden). Du vill helt enkelt samla så många kryss som möjligt. När du lycktas fånga ett nytt kryss känner du dig nöjd och blir sugen på att fånga fler.

Ganska logiskt va?

Men så ibland kommer sådana dagar som idag, där man överväger att strunta i det där krysset som man siktat in sig på. Blåsa av allting och dra sig undan. Skjuta på det eller inte göra det alls. Och varje gång du "fegar ur", eller backar för att du inte vågar, försvinner ett av dina kryss som du redan hade. För när du skjuter upp, eller blåser av, för att du inte vågar kommer även en känsla av misslyckande. Istället för att växa blir du mindre, tappar självförtroende och kanske självkänsla. För du ville ju våga egentligen. Din ring (eller amöba) minskar och det blir lättare att dra sig ur även nästa gång.

Plötsligt sitter du HÄR! Med ett enstaka kryss, och mår dåligt. Och vet kanske inte ens varför. Ett typiskt exempel på personlig inveckling istället för utveckling. Och där vill vi inte hamna, visst?

Det är ju HÄR vi vill va! Massa kryss och tummar upp! Starkt självförtroende, bra självkänsla. Vi går framåt, utvecklas och blir vårt bästa jag.

Det är kanske inte så lätt som det ser ut. Men om man ser utmaningar på detta sätt, i lite halvtaffliga bilder på en bit kartong, blir det kanske något tydligare. Det blir kanske liiite lättare att ta sig an det, eller vad säger ni?

Jag vill tillägga att jag tycker att man ska säga nej, eller dra sig ur, ifall magkänslan (långt långt inne) tydligt säger "NEJ". Det är en annan grej. Och jag tror någonstans att vi alla kan känna av om det är ett NEJ eller en mindre rädsla som man faktiskt kan, och förmodligen vill, komma förbi. Ett tydligt NEJ kan ju faktiskt också va ett kryss.

SÅ. Denna cirkel dyker ofta upp i mitt huvud när ja står inför utmaningar. Och idag, trots att jag vaknade supertrött och med magknip och huvudvärk, tog jag ett kryss. Kanske till och med FLERA kryss. Och dagen blev ju HUR BRA SOM HELST. Det gick smidigt med barnen på morgonen och jag var mer än en halvtimme för tidigt på location för inspelning. Körningen gick fint och jag hittade bra. Inspelningen flöt på och var rolig dessutom, teamet var toppen och vi var klara tidigare än jag trott. Jag och Bello kom hem hela och jag behövde inte ens pusta ut och säga "jag överlevde". Även om det var just det jag gjorde. Men känslan efter var istället "Yes! Jag klarade det här! och det var inte så farligt.."

Så prova denna Cirkeln vänner. Om ni vill göra det ännu tydligare kan ni till och med märka upp era kryss med specifika utmaningar, om ni känner att det blir ännu mer givande då.

Lycka till! Och kom ihåg att trycka på hjärtat ifall ni gillade detta!

Puss på er!

56

 

Resan mot Mitt Bästa Jag – Är ni med?

Nu är det dags för nya utmaningar för mig! Jag har ju krisat ett tag (30-årskris?) och verkligen känt att jag står på ett ställe i livet där jag vill hitta en väg att gå, hitta vem jag är, vad jag är bra på, vad jag vill, vad jag kan. Jag vill må så bra som möjligt, både fysisk och psykiskt, och jag vill bli trygg i min kropp, mina värderingar och mitt föräldraskap. Jag vill vara en härlig fru och den bästa mamman jag kan vara.

Det är med andra ord dags för mig att påbörja Resan mot Mitt Bästa Jag.

Och denna resan kommer ni få ta del av. Resten av året (till att börja med) kommer mycket av det jag gör, och skriver om, utgå från projektet att bli mitt bästa jag. Jag kommer dela med mig på bloggen och Instagram till en början, men om tiden finns skulle det vara roligt att även göra lite på YouTube.

Vad innebär detta egentligen nurå?

Jo. Det finns många delar av mitt liv där jag känner ett behov av att utvecklas. Jag vill hitta mig själv när jag är som bäst, när jag når min fulla potential och när jag har god fysisk och mental hälsa.

Områdena som jag vill utvecklas inom är egentligen samma grejer som jag skriver om, och delar med mig av, idag. Så mina kanaler kommer handla om samma saker som innan (blandningen ni vet, som ni gillar ju. Och jag) men jag kommer ta mig an det på ett lite annorlunda sätt.

Jag gör detta för att utvecklas själv MEN OCKSÅ för att kanske inspirera er! Efter att ha undersökt min målgrupp och publik lite närmare har jag fattat att ni är många som står där jag står. Där man varit mycket mamma på sista tiden och inte så mycket sig själv. Kanske vill ni följa med på resan och hoppa på lite ni med?

Här kommer några områden som jag vill utvecklas inom och därmed kommer dela med mig av i mina sociala kanaler:

  • Föräldraskap. Jag ÄR en bra mamma. Men inte den bästa jag kan vara. Jag kan bli mer medveten, analysera mer, ge mer kärlek, lyssna mer. Jag vill bli mer öppen för inspiration i föräldraskapet, får råd och diskussion. Jag kommer fortsätta skriva om föräldraskapet på ungefär samma sätt som förut, eftersom jag redan innan har haft en strävan att utvecklas som förälder.

 

  • Mental hälsa/personlig utveckling. Ett lite nytt område för er kanske, men inte för mig. Jag älskar sånt som har med mental hälsa och hjälp till självhjälp å göra, jag har bara inte haft så mycket tid att götta mig i det de senaste åren. Men jag tycker att analyser av den egna personen, andra människor och sociala fenomen är otroligt spännande. Jag kommer framöver dela med mig av bok- och poddtips och egna tankar om mental hälsa och personlig utveckling.

 

  • Mat/Hälsa/Träning. Jepp, det blir mer sånt framöver, men inte på något hetsigt sätt alls. Jag är där och nosar ibland men motivationen försvinner ofta efter ett tag. Nu står jag vid ett ställe i livet där jag måste börja ta hand om min kropp. Jag behöver bli stark i kroppen och jag behöver ge den rätt energi. Min förhoppning är att inspirera med träning på otränad-3-barnsmamme-nivå och roliga nyttiga smoothies kanske!

  • Relationer. Vi är ganska bra på vår relation, Johan och jag. Men långt ifrån så bra vi kan vara. Både jag och Johan vill nog jobba lite mer på vår relation, hitta vårt bästa vi. Jag vet också att flera av er följare uppskattar när vi prata relationer - Så det passar väl utmärkt att lägga lite mer krut på detta?!

 

  • Mitt jobb-jag. Vilket är det? Är jag en riktig företagare eller vill jag gömma mig bland tavlor i en ateljé på landet? Detta är den mest oklara biten egentligen, men det gör den också otroligt spännande. Den har ju väldigt mycket med min identitet å göra - Vem fasen är jag och vad är jag bra på? - och därför är den väldigt viktig på denna resan. Jag kommer dela många tankar och funderingar med er.

 

  • Mode/stil/skönhet. Vad är det? Ja det är ju både utsida och insida om ni frågar mig. Jag älskar kläder, frisyrer och smink och det är inget jag skäms över. Jag märker att jag mår bra av att göra mig fin, klä mig snyggt och skapa på min egen kropp liksom. Just nu är jag dessutom snyggare än någonsin (ja det är sant, jag har aldrig varit snyggare om ni frågar mig!) men jag har något av en klädkris. Jag har alltid haft en väldigt varierad stil, och tyckt att det funkar hur bra som helst att köra 50's ena dagen och punk andra. Men nu har jag kommit till en punkt där jag kan klä på mig, se mig själv i spegeln och ba "Nääää, vad jag ser FÅNIG ut!". Därför tar jag med detta på resan att bli mitt bästa jag. Jag ska också hitta min bästa stil, och mitt snyggaste jag. Jag kommer dela outfits för dagen, klädtips, sminktips, inspiration, stil. Ni vet. Kul va?

Ojoj, vad mycket det blev! Och då har jag nog inte ens tagit med alla delar!

Men vad tycker ni? Är det en bra grej detta? Är ni med mig på denna resan? Känner ni att ni står på liknande ställe i livet och vill inspireras? Eller på ett annat ställe och vill inspireras ändå?

Hoppas! Tryck gärna på hjärtat om ni gillar! Och skriv en kommentar! (Det borde va enklare att kommentera nu, jobbar på att få till ett bra blogg-tema som är lätt för er att orientera er på).

Puss!

59

När ska han våga ta första steget?

När tror ni han ska börja ta sina egna första steg?

Jag tror snart, men inte riktigt än. Han har blivit så stadig på sista tiden, Bello, men han vågar inte riktigt ta de där egna stegen. Han går fint utmed möbler och även när han håller med en hand i mitt finger.

Så det ÄR nära!

Han är ju ganska försiktig, vår pojk. Och det var även Ennis i den åldern. Ennis började gå vid 14 månader och jag tippar på att Bello gör detsamma. Bello och Ennis känns väldigt lika på många sätt.

Annat är det med vår Iddeliten. Hon har ju en annan typ av personlighet, om man säger så. Hon vill ju framåt på ett helt annat sätt. Men hon var inte supertidig med att gå, men tidigare än sina brorsor. Vid 13 månader gick hon, på eget initiativ. Provade och provade, och så gick det till slut. Kan själv.

När började era barn gå?

33

Det stora inlägget om nattning – Och vår vändning

Det är inte direkt någon hemlighet att vi har haft det jäkligt kämpigt med nattning sista tiden. Jag har väl inte pratat jättemycket om det men för några dagar sen bad jag, på Instagram, om era bästa tips och råd för att lyckas med nattning. För vi behövde verkligen det.

Och jag fick verkligen ta del av många erfarenheter och tips!

Men vi spolar tillbaks lite.

Vår nattningssituation har sett väldigt varierande ut de senaste åren. Jag kommer inte dra hela köret (för det kommer jag inte ens ihåg) men jag plockar upp det som känns viktigt.

Ennis har alltid haft lätt för sömn. När han var bebis satte man bara honom i sängen, sen skrotade han runt lite och somnade för sig själv. När han har blivit äldre har han alltid velat att man ska va i rummet tills han somnar och det har ändå varit ganska självklart för oss, speciellt sen vi började natta Ennis och Idde tillsammans.

Ennis tycker om att sova, även om han på senare tid hellre vill va uppe och leka. Men han har liksom inget jättemotstånd till att gå och lägga sig, han uppskattar lässtunden och avslappningsmusiken. Han sover gott, tassar ofta in till oss någon gång på natten och kryper lugnt ner i den så kallade ”bredvidsängen” och somnar om.

Idde är inte riktigt likadan. Om man säger så.

Jag vill inte lämna ut min lilla dotter för mycket, därför försöker jag formulera mig så väl jag bara kan. Samtidigt känns det viktigt att dela med sig av denna situationen då jag vet att några av er har likadana typer hemma och gärna tar emot tips och tar del av erfarenheter.

Idde tycker inte om att sova. Hon vill inte gå och lägga sig, har alltid sovit ganska oroligt och drömmer mycket. Hon kan var arg i sömnen och om man gör minsta fel på natten när hon vaknar/halvvaknar kan det bli skrik så hela huset vaknar.

Idde har inte heller riktigt samma behov av sömn som Ennis, hon slutade sova på dagen för snart ett år sen men behöver fortfarande mindre nattsömn än Ennis som är 1,5 år äldre. Detta, tillsammans med gå-och-lägga-sig-motståndet (och en rad andra faktorer), gör att våra nattningar inte går så smidigt som man hade velat.

Det har gått lite i vågor, vissa perioder har nattningarna funkat, men på senare tid har det blivit riktigt jobbigt och helt ohållbart. För alla. Förut har det oftast varit jag som nattat, medan Johan ägnat sig åt hemsysslor alternativt jobbat, men på senare tid har han tagit fler nattningar. Jag tror absolut inte att kaoset beror på det, men både han och jag har ”misslyckats” i princip varje kväll. Och när jag säger misslyckats talar jag, i alla fall för egen del, om att någon blivit arg. Eller flera. Eller alla. Och nattningen har bara känts tråkig, jobbig och påfrestande. Och när barnen sen sover sköljer det dåliga samvetet över en.

Det känns som att hela situationen har eskalerat till något som bara blivit mer och mer negativt laddat och tålamodet har blivit kortare och kortare. Mitt totala breakdown kom i helgen när vi var hos min barndomsbästis Louice i Örebro. Barnen var fantastiska både på fredagen och lördagen men nattningen på lördagen urartade helt. Det slutade med att jag tog Idde under armen, bar ut henne på en grushög i trädgården och skällde. Vidare till att jag, efter att ha försökt hämta nytt tålamod, fick sätta ut barnet igen då jag faktiskt inte klara av att hantera henne. Jag bröt ihop i Louices armar och hon tog sen Idde på promenad i vagnen och jag gick snyftandes in och försökte få resterande två barn att somna.

Jag kommer inte skriva vad det var som ledde till denna cirkusen, av respekt till min dotter och hennes integritet, men det var något som för mig var helt oacceptabelt och faktiskt sårande och kränkande.

Jag önskar att jag hade hanterat situationen annorlunda, skulle jag se en förälder skälla på sitt barn på det där sättet hade jag inte tyckt att det hade känts bra. Men även om alltihop gick över styr, och jag önskar att det blivit annorlunda, var det nog bra för oss att det hände. För det blev en vändpunkt för mig, och förmodligen även en ögonöppnare för Idde.

Idde krånglar väldigt mycket vid läggning. Hon har svårt för att slappna av i kroppen och kan liksom inte tillåta sig själv att somna. Det blir mycket tjat och tillrättavisande och ofta blir Idde väldigt arg. Detta har jag försökt hantera på olika sätt men det har aldrig blivit riktigt bra. Det är inte mycket som biter på henne, att försöka avleda och vara pedagogisk är otroligt svårt. Det går nästan inte att få henne med sig. Att bli arg är helt lönlöst. Men det har ofta slutat vid ilska på sista tiden. Mitt tålamod har bara blivit kortare och kortare, och frustrationen över att situationen håller på att glida mig ur händerna har varit otroligt jobbig.

Eftersom Idde har haft så svårt blir det också svårt för Ennis att komma till ro, de kan även dra igång varandra numera. Bello börjar också bli större och kräva annat än när han var en bebis som sov hela tiden. Att ratta denna nattning själv (som det ofta blir) har varit helt omöjligt.

Och så kom då detta till slut. Kraschen.

Efter att Louice kommit tillbaka med Idde, som först somnat i vagnen men sen vaknat igen, gick jag ut för att prata med min lille unge. Hon såg att jag var väldigt ledsen och vi pratade. Hon tog själv upp vad som gick fel och sa att vi hade bråkat. Och höll med om att det inte blev så bra. Och så lovade vi varandra att det inte skulle bli sådär igen. Och sa förlåt.

Det blev så tydligt efter detta. Det är vi vuxna som är ansvariga för att bryta detta och hitta en lösning. Hitta sätt. Metoder. Lugn. Det är bara vi som kan sätta stopp och verkligen förändra. Så nu gjorde jag det.

Och vet ni vad? Fyra kvällar i rad har vi lyckats, barnen och jag. Vi har haft tre kvällar i princip HELT utan skrik, bråk, ilska eller överdrivet krångel. Igår kväll blev det något stökigare, då Bello inte ville sova och härjade som bara den istället, men jag lyckades hålla situationen kontrollerad ändå. Och utmaningen med att undvika konflikt med Idde gick bra även igår kväll.

Många kommenterade mitt inlägg på Instagram och kom med tips som funkat och funkar för dem, och jag plockade några till att börja med. Egentligen är det inget nytt, vi har gjort så förut, men på senare tid har vi framför allt tappat rutin. Vi har aldrig haft någon jättetydlig nattrutin men ändå, vi har kört något som i alla fall liknat en rutin. I perioder. Och det är väl ett misstag vi gjort, att vi inte har hållit i. Men men.

Den nya rutinen är mycket enkel. Hemligheten är nämligen en annan, som jag kommer till. Vi borstar tänderna och tar på pyjamas alternativt bara tar av kläder pga sjukt varmt nu. Barnen får välja varsin bok som vi läser inne i nederslafen i deras nya vånings-/familjesäng. Varannan kväll börjar vi med Ennis val, varannan med Iddes. Går bra. Jag ligger i mitten, på tvären, och Ennis och Idde på varsin sida om mig. Och så läser jag. Efter det släcker vi och de får lyssna på saga eller musik. Förut har vi kört att de får turas om att välja vad vi ska lyssna på, men nu väljer jag. De kvällar som det tidigare varit Ennis tur att välja vad vi ska lyssna på blir det protest från Iddes sida och släckningen blir negativt laddad för henne. Därför har jag bestämt att jag väljer, och det accepteras av barnen.

Jag har nu valt att hålla på Iddes välling till släckning. Det blir som en morot för henne, dessutom är det bra att hon får den när det verkligen är dags att somna. Förut har hon fått den lite tidigare under nattningsprocessen och då kan hon ofta hinna komma igång igen innan det är dags att verkligen sova. Nu har vi också bestämt att hon alltid ska få välling, och vid samma tillfälle, så hon behöver inte tjata. Hon vet att hon kommer få. Vi har lagt ner att vi ska försöka dra ner på det. Skitsamma om hon är över tre år, om hon mår bra av det finns det inget som säger att vi tvunget ska sluta.

Sen är jag hos barnen tills de somnat. Idde krånglar lite hela tiden, även när vi läser, och vissa dagar sitter jag till slut upp i sängen och Idde somnar i min famn. Innan hon somnar har hon farit runt i sängen, lekt med sin docka och sina gosedjur, varit ur sängen för att leka med dockhuset, varit utanför rummet för att hitta på annat, varit uppe på toa, osv osv. Men tills slut ligger hon där och sover, på tvären bredvid sin storebror i nederslafen, och ingen har varit arg.

Och vet ni vad hemligheten är?

Tålamod.

Efter cirkusen i helgen bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att jag ska ha det bästa tålamodet en förälder kan ha. Och då har jag redan jävligt bra tålamod.

Jag bestämde mig för att bli mer lyhörd för vad det egentligen är Idde behöver och följa henne i större utsträckning. Jag ger henne numera två alternativ istället för att bestämma helt åt henne, då känner hon att hon har kontroll och får styra själv. Istället för att tjata försöker jag hitta andra, mjukare sätt att parat med henne på. Jag förbereder mycket och förklarar mycket. Man kan kanske tycka att jag pratar för mycket (ibland går min mun hela tiden) men det känns som att det behövs. För till slut får jag henne med mig. Jag berättar om konsekvenser istället för att ”hota” (ni förstår vad jag menar med hota tror jag) och har gett mig fasiken på att vara pedagogisk och lugn in i det sista. Om hon gör något jag inte gillar eller accepterar tar jag bara bort exempelvis hennes händer och upprepar hela tiden, med lugn låg röst, att jag inte vill att hon gör så. Sen ger jag henne ett annat förslag på mysigare sak att göra.

Idde kan vara väldigt fysik och kramig ibland, men när hon ska sova får man knappt röra henne. Det är tråkigt tycker jag, det är ett av mina sätt att visa min kärlek till barnen, men nu har jag accepterat det fullt ut och försöker inte ens vid läggning. Jag kan fråga om hon vill hålla handen exempelvis och då svarar hon ibland ja och ibland nej. Men det viktiga är att jag för övrigt låter det vara på hennes initiativ hur mycket fysisk kontakt vi ska ha. Och det varierar verkligen från minut till minut. Ena stunden får man inte ens hålla handen medan hon i andra stunden ska ligga ihopkrupen i min famn. Men jag följer henne, och låter henne hålla på fram och tillbaka tills hon känner sig bekväm. Och så frågar jag hela tiden om det känns bra nu. Då får hon konstatera även för sig själv att det känns bra och då kommer hon lite snabbare till ro.

Jag har helt enkelt mer tålamod. Jag har helt släppt tanken på att försöka hinna något efter nattningen och har inställningen att det får ta den tid det tar. Bara den grejen minskar ju stressen hos mig själv och påverkar givetvis då mitt tålamod under nattningen i positiv riktning. Jag har gett mig fasiken på att inte bli arg, men givetvis kommer jag säkert misslyckas med det någon dag (och så många gånger jag bestämt mig för detta förut, men misslyckats). Men nu är det verkligen en grundregel för mig. Jag får inte bli arg.

Detta blev ett helt extremt långt inlägg, men jag känner att ni behöver få ta del av alla bitar för att förstå just vår situation och därmed också veta hur ni eventuellt kan inspireras. Nu kommer jag ta nattningen på detta sättet ett tag för att barnen ska komma in i rutinen och för att nattningen ska bli positivt laddad igen. Sen kan Johan komma in och ta kvällar och göra på sitt sätt, fast samma varje gång. Det gör inget att man gör olika som föräldrar, bara barnen vet vad som gäller.

Det kommer förmodligen bli svårare om Bello inte somnar lätt innan Iddes och Ennis nattning, som han gjort flera dagar nu, men det får jag ta när det blir. Jag siktar i alla fall på att försöka få honom i säng innan så jag kan ägna mig åt Ennis och Idde sen.

Jag kan hålla på i evigheter märker ni, men nu avslutar jag för denna gången. Håll nu tummarna för oss och att vi lyckas få till en god vana! Jag hoppas också att någon kan bli hjälpt eller inspirerad av detta, jag vet att det är ett gäng som också har det tufft.

Vi gör vårt bästa, men ibland kan vi faktiskt göra liiiite lite till. Bara vi tänker efter lite.

Tack för att ni pallade läsa, och tryck gärna på hjärtat om ni uppskattar denna typen av skitlånga utläggningar. Puss!

52

Jag trodde aldrig det skulle gå – Vaccinera barnen mot TBE

Idag hade vi ledigt från förskolan. Strax efter kl 13 hade vi nämligen fått tid på vårdcentralen för att vaccinera barnen mot TBE. Ni som följer på Instagram vet ju att det blev värsta kaoset när vi skulle vaccinera förra veckan på Minutkliniken på Ica Maxi. Ennis ryckte till när sprutan var i och fick värsta blåmärket och ont. Sen panik. Och då blev Idde rädd. Vi hade förberett barnen, men inte JÄTTEmycket kanske. man vill ju inte göra en grej av det heller, om det inte behövs.

Allt gick åt skogen i alla fall (förutom för oss vuxna och Albert dårå) och vi kunde inte ge vaccin.

Eftersom stick och sprutor är väldigt ångestladdat för mig blev det en jättejobbig grej av det hela. Jag mådde liksom fysiskt illa av situationen och tanken på att det aldrig skulle gå. Jag kände helt och hållet med Ennis, och tyvärr har han väl ärvt sin panik från mig.

Jag bad om tips från er följare på Instagram och fick massor. TACK! Vi bokade tid hos en barnvan sköterska på vårdcentralen och sen har vi övat hemma. Jag har tagit min nagel som spruta eftersom det ändå sticker lite liksom. Och så har barnen övat på att sitta stilla.

Väl på vårdcentralen ville Ennis gå in först. Han var "SÅ himla redo" tydligen. Vi hade med iPad som man fick titta på när man var inne med pappa för att ta spruta. Johan hade förberett sig på att hålla Ennis ett fast grepp, men när sprutan väl satt där gick det jättebra. Ingen panik eller ens gråt. Ennis promenerade ut till oss i väntrummet och var väldigt avslappnad och nöjd.

FATTAR NI HUR SKÖNT DET KÄNDES???

Sen var det då lilla Iddes tur. Efter en stund kom hon ut och kastade sig i famnen på mig. Grät och tyckte det gjort ont. Jag blåste, ojade mig och avledde sen. Och så var det bra. Och på vägen till affären för att köpa belöningsglass sa hon "Gick bra att ta spruta mamma!". Älskade Idde. Men stark var hon tydligen, och Johan hade fått hålla henne lite mer.

Sen fick Bello sin spruta i låret. Han sa tydligen ingenting precis. Gubben. Vi fick hänga kvar en kvart ungefär bara för att se så inte Bello fick allergisk reaktion. Eftersom han inte fått sitt 1-årsvaccin än ville man kolla det. Ingen reaktion. Så efter ett tag gick vi och köpte glass och göttade oss i framgångarna. Nästa spruta, som är om en månad, kommer ges av samma sköterska och på samma kontrollerade lugna sätt. Det känns också som att det hjälpte att vi pratade mycket om det, och övade, nu dagarna innan. Även om jag känt mig som en överdriven och ängslig mamma.

TACK FÖR ATT DETTA GICK SÅ BRA. All mamma-ångest borta.

Här kommer dessutom ett kort klipp om hur allt gick!

17