Historien om Bello, den okända tvillingen, “missfallet” och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.

Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.

Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.

Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.

Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.

Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.

Men så fel man kan ha.

Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.

Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).

Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.

Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.

Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt.

Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.

Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.

Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.

Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.

Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss.

Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.

Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.

39

Att ofrivilligt vilja ha fler barn

Idag skulle jag lägga över massa gamla bilder från min iPad till datorn, för att göra lite plats på plattan till appar och annat till barnen. Jag hade en period precis före, under och efter graviditeten med Ennis då jag använde iPaden flitigt, men sen gick jag mer över till dator och telefon och barnen har haft den.

För ett tag sen hittade jag massvis med bilder i plattan, bilder som jag trodde fanns på en hårddisk som jag inte kunnat hitta. Kanske finns det ingen hårddisk utan jag har lagrat allting där på iPaden, jag vet inte. Tycker fortfarande att det finns bilder som saknas. Jag har ju blivit lite snurrigare de senaste åren... why..? 😀

Men i alla fall.

Jag la över bilderna och snabbkollade lite.. klickade upp en av bilderna när jag hade Ennis i magen. Och en till. En när han var nyfödd. Och en till. När jag gick min första promenad med vagnen. Ultraljudsbilder och skärmdumpar från gravidappen. Bilder på mig och Johan från tillfällen jag minns, när vi berättade om graviditeten och var på rutinultraljudet för att bla få reda på att vi väntade en pojke. Och jag blev såklart nostalgisk. Men inte bara det.

 

Jag fick en känsla i kroppen som bara skrek - Jag vill inte att detta ska va förbi för mig. Att jag ska ha varit gravid för sista gången, fått mitt sista barn och genomgått min sista förlossning. Jag ÄR inte klar.

Men samtidigt vill jag inte ha fler barn. Jag har mina tre skatter (och tre bonusar på det dessutom) och det är FANTASTISKT men också intensivt. Speciellt med tanke på att de kommit till oss så tätt. Graviditeterna har tagit mycket på mig, och de senaste åren har det varit mycket. Mycket med barnen men också med att vara egna företagare. Nu vill jag kunna ta hand om de barnen vi har och göra deras barndom vacker och minnesvärd. Jag vill också hitta tillbaka till mig själv, utanför att vara förälder, och jag vill känna mig frisk och stark. Och jag vill jobba.

Så ett barn till är inget vi planerar. Eller tänker att vi ska ha. Jag har en hormonspiral insatt och den varar i fem år. Och Johan är dessutom 52 år.

Under hela året efter att Bello kom var jag nog helt övertygad om att det inte skulle bli fler barn. Jag kände det i kroppen. Jag har haft ganska lätt för att rensa, sälja och skänka grejer som är bebis- och gravidrelaterade. Men på sista tiden.. ja kanske att jag vill, fast.. om länge liksom.

Samtidigt vet jag att en graviditet till kommer bli jobbig för mig. Min  första graviditet var en dans på rosor, mådde hur bra som helst och hade aldrig ont. Men sen blev det mer under andra graviditeten och tredje hade jag riktigt mycket problem, ont och var STOR. Så en ytterligare graviditet skulle förmodligen innebära mycket foglossning och mycket åderbrock och svullna ben och fötter. OM jag skulle bli gravid igen skulle det behövas en tydlig plan med träning, kost, rätt skor och stödstrumpor, sömn osv osv. Det skulle bli ett projekt.

Men jag behöver ju inte tänka på det nu. För jag ska inte bli gravid. Och jag ska väl inte ha fler barn visst?

Tänk att man kan va sån, att man vill ha fler barn...ofrivilligt liksom. Jag uppfattar det som att många verkligen känner sig klara efter ett visst antal barn. Klart att de kan bli nostalgiska, men att de liksom inte alls tänker att de ska göra det där igen. Jag själv har tydligen väldigt svårt att se att jag är klar och undrar såklart om många känner så? Att man liksom bara får bestämma sig för att gå vidare i livet och se fram emot andra saker.

Svårt. Tack för att ni ville läsa. Det kommer nog fler tankar om detta framöver.

Nedan - Min första bebis, helt ny. Ennis.

60

Nu jäklar pratas det Mammakropp! Min debattartikel i Expressen idag

Hallå! Nu jäklar pratas det Mammakropp!

Några kanske har sett min senaste video i ämnet? Om inte - Kolla här först.

Det är inte lätt att prata om kroppen, och särkilt inte om den så kallade "Mammakroppen". Det blir alltid fel för någon.

Men jag tror att vi måste få prata lite. För om vi pratar om, och visar våra kroppar kan alla kroppar äntligen få bli okej. Och om man vill träna eller förändra något med kroppen ska man inte behöva bli dömd som dålig förebild eller sk "hetstränare". Alla kan väl få ta hand om sig själva liksom?

Och vet ni!

Det blev en debattartikel på Expressen idag! Lite vässad såklart, men med samma poäng.

Läs den HÄR.

Och kom nu ihåg. Alla kroppar är okej.

Om ni tycker att det här tugget jag kör är bra? Tryck gärna på hjärtat! <3

65

Om att sätta in kopparspiral – Ny video med tankar, bra info och hur det kändes

Jag har gjort en video där ni får följa med mig till barnmorskan när jag ska sätta in en kopparspiral! Rätt bjussigt ändå.

Såhär kändes det precis efter, trots lite yr. Men sen blev det lite värre.. mådde riktigt dåligt dagarna efter och började blöda. Nu har jag slutat blöda och ska se vad som händer närmsta tiden. Jag har hört en del historier, många säger att man blöder massvis vid mens tex, men jag ska ge det en chans.

Dela gärna med er av era erfarenheter av kopparspiral, och andra preventivmedel för den delen! Jag vill hitta det bästa! Är ni nöjda med spiral? Har ni blivit gravida ändå? Är det någon som inte blött massvis vid mens? Kommentera under inlägget eller på YouTube!

Här kommer klippet, kolla gärna! Jag pratar om känslorna innan, varför jag väljer spiral och hur det kändes att sätta in den. Och min barnmorska Ann Tiits svarar på massa frågor - Hur säkert det är tex.

Intressant och kul om jag får säga det själv!

42

Dricka alkohol efter graviditeten?

Tittar in med ett litet livstecken här - En ny video på tuben! Spelades in för några veckor sen då jag och Johan skulle smaka på rosé för första gången på typ ett år för mig. Det är en kortis och ganska rolig om jag får säga det själv 🙂 Titta gärna!

För övrigt har vi massa semester och gör roliga saker om dagarna. Nattningarna blir ganska långa och när jag kommer ner till mina föräldrar äter vi oftast och sen är klockan typ 23.30 och jag har inte hunnit blogga. Men så är det, man får ha lite ledigt ibland också 🙂

Stranden i Borrby och Ystad.

Eriksgården med hopp i halmen, fin lekpark och smarrig bärbuffé.

Och idag blir det Stadsparken i Lund igen och träff med min vän Olivia och hennes dotter Lovis <3