När jag inser att jag inte njutit av att vara med mina barn

Hej allesamman. Vet ni vad som slog mig häromdagen? Att nu är allt så jäkla mycket lättare än det varit. Jag tänkte tillbaka på våren och sommaren som var extreeeemt tålamodsprövande för min del, med barn som bråkade och stökade suuupermycket. Jag minns ju att jag skrev här på bloggen titt och tätt om olika vardagssituationer som verkligen var utmaningar för oss. Hämtning på förskolan, nattning, bråk mellan syskon, hur man hanterar ilska, hur man måste börja om på noll osv osv. HUR MYCKET SOM HELST JU!

Det var ju grejer hela tiden. Varje dag. Och när jag ser tillbaka kämpade vi verkligen. Och vi ville så gärna få saker att funka. Vi gjorde vårt yttersta, men stod ofta tomma och villrådiga ändå.

Idag var jag hemma med alla tre eftersom Bello är krasslig och jag ändå skulle vabba för honom. Vädret var ruskigt och barnen trötta på morgonen, så jag valde att ha alla hemma. Jag skulle ju jobba när Bello sov och då kunde de stora lika gärna sitta med iPad en stund. Och så himla mysigt vi har haft det. Det är liksom inte längre en kamp att ha hand om alla tre själv. Vi kan faktiskt va hemma en dag (och bara inne till och med) och bara ha det bra tillsammans. Utan att jag håller på att gå sönder.

När jag tänker på det blir jag dock lite sorgsen. Tänk. Under ca ett år har jag inte njutit av att va med mina barn särskilt ofta. Eftersom det nästan alltid har varit en kamp. Hålla huvudet över vattenytan. Överleva dagen. Att ha barnen hemma under 6 veckor i somras, när Johan jobbade mycket, var tungt som fan. Jag visste det innan, under tiden och efter. Men helst av allt ville jag ju bara njuta. Men det gick inte. Och det gör mig så ledsen när jag tänker på det.

Men jag är också så jäkla glad att vi fått rätt på saker och ting. Och att allt går lättare nu beror på flera olika faktorer. Dels har vår lilla flicka utvecklats enormt under hösten, både med språk och annat. Hon har förmodligen gått och haft lite ont och känt obehag i magen längre än vad vi tror vilket säkert har tagit sig uttryck i rastlöshet (vid nattning tex), dåligt humör och massa annat som vi uppfattat som hennes egenskaper. Hon har ju också blivit äldre och hon och Ennis kan leka mer på samma plan tillsammans.

Och så hela sjukhusgrejen. Jobbig för henne såklart, och hon bearbetar fortfarande, men den gjorde nog också mycket med henne. Mycket som faktiskt gjorde att hon växte. Och hennes och min relation framför allt. Vår relation mådde bra av att bara va vi, på ett sjukhusrum där vi bara hade varandra. Inga måsten (förutom allt sjukhusigt såklart). Men bara vi.

Sen kan man väl tänka att våra försök att få ordning på saker, att lösa olika situationer här hemma och i vardagen, gett lite resultat ändå. Jag tror att barnen känner sig ganska trygga nu. Och det känns så himla bra.

Och lillgossen har ju blivit äldre. Han är i och för sig inne i en dra-ut-allt-jag-kan-period, men han är ju så mycket mer självständig nu. Och med. Fattar ni hur vackert det är att se de tre leka ihop?

Tänk att den här mamman faktiskt känner att det är gött nu. Jag kan äntligen längta efter att få va med mina barn när jag inte är med dem, jag ser fram emot en hemmadag själv med barnen, jag känner mig inte stressad över situationen med barnen längre och jag tycker att det är riktigt roligt att va mamma.

TACK.

28

Därför heter hon Idde Jackie Annabelle

Ibland undrar någon hur vi valde namn till våra barn. Vi har ju liksom lite ovanliga namn sådär. Idag tänkte jag berätta om Iddes namn. Idde Jackie Annabelle.

Innan vi visste att vårt första gemensamma barn var en pojke hade vi massa förslag på flicknamn. Jag minns inget av dem nu och det gjorde jag uppenbarligen inte heller när vi fick veta att andra barnet var en flicka. För vi hade ganska svårt att komma på, och enas om namn, till vår flicka. Vi höll på mest innan hon föddes och hade namnen typ klara när hon väl kom. Men vi stötte och blötte som attan när hon låg i magen.

Först var vi inne på Annabelle. Det finns en vacker sång som Johan hittade i serien Hell on wheels där de sjunger om Annabelle och vi gillade båda det namnet. Och så kom skräckfilmen lagom till att Idde skulle födas, så det fick bli andranamn.

Jackie hittade vi i filmen Adam och Eva, där den unga skånska barnflickan heter Jackie. Vi tycker att den filmen är fantastiskt rolig och Jackie är ett ballt namn. Dock var jag tveksam till att ha det som tilltalsnamn även om det var Johans favvo ett tag. Våra grannar hade en liten ettrig tax när jag växte upp - den hette JACKIE!!! Så ja, det tog emot lite ändå.

Varför blev det Idde då? Jaaa... jag minns faktiskt inte helt.. vi värkte (verkte?) nog fram det. Jag kollade runt efter namn och så poppade det upp. Idde Schultz med Fiskarna i havet.. Idde i Alla tre-böckerna.. kanske fick jag idén undermedvetet därifrån. Men båda gillade det och då fick det bli Idde. Johan gillar det för att det inte slutar på A, som så många andra flicknamn. Jag tycker också att det är lite tufft sådär. Ingen man trampar på direkt. Och Idde är en riktig Idde. 77 kvinnor och två män i Sverige har Idde som tilltalsnamn.

Det namn som jag helst ville ha var Teddie. Men det vägrade Johan. När Idde var typ ett år började vi ett tag tvivla på hennes namn och provade att kalla henne Teddie några dagar, för då tyckte Johan plötsligt om det namnet. Men det gick såklart inte, och vi bytte tillbaka. Och nu känns det såklart helt rätt med Idde.

Idde Jackie Annabelle Romin. Heja dig ❤️

Vad heter era kids?

22

Lita ALLTID på magkänslan. Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Jag visste det. Jag visste att det inte va bra med Idde. Och ni som följt vet att vi var inne med henne på akuten ett antal gånger. Vi var till och med inne med henne ytterligare en gång, för att bli hemskickade igen, innan hon till slut blev inlagd för operation. Men den gången skrev jag inget, för jag skämdes nästan. Vem är vi att komma in till akuten titt och tätt? Jag kanske är en sån mamma som liksom verkar vilja att barnet ska va sjukt.. en överdrivet nojig typ som kommer in med ungen för minsta lilla magknip.

Men så var det inte. Men man börjar ju tvivla till slut.

När vi var inne med henne sista gången började läkarna på akuten prata som att vi skulle få åka hem igen, och då bröt jag ihop. Idde hade legat i smärtor hela natten och jag hade väntat in i det sista med att åka in igen, eftersom vi varit där och blivit hemskickade bara någon dag innan. Och att vi skulle få åka hem igen fanns inte på kartan för min del. Och på något sätt fick jag fram det. Att vi åker ingenstans förrän vi får veta mer. Strax efter jag sagt det spydde Idde upp vattnet hon nyss fått framför alla läkarna och de fattade att det var allvar.

Och två dagar senare beslutades det om operation av blindtarmen.

Blindtarmen var inte särskilt inflammerad just då, men hade ju varit några veckor tidigare och då behandlats med antibiotika. Men de valde att ta bort den och kirurgen sa efteråt att den inte var brusten men var lite ful och svår att få bort eftersom den liksom vuxit fast i bukväggen. Men jag fick ändå känslan av att de inte tyckte att det var så farligt liksom.. även om de sa att det var bra att blindtarmen togs bort till slut. Först sa de att hon skulle få antibiotika men valde sen bort det eftersom den inte var brusten. Tur att hon återhämtade sig utan det, med tanke på vad som kom fram igår.

Igår var Johan med Idde på återbesök efter några veckors återhämtning. Barnläkaren som de träffade sa då att labbet visat att blindtarmen faktiskt hade varit lite brusten på ett ställe. Dessutom hade det varit ganska komplicerat eftersom den var så deformerad pga flera självläkningar. Och just det kan också ha orsakat den smärtan hon hade.

Fattar ni hur skönt det kändes att få höra detta? Att få veta att min magkänsla var så jävla rätt.  Jag är så glad att jag stod på mig där sista gången. Och för att jag råkade bryta ihop, för det gjorde nog att läkarna fattade att det var allvar. Idde mår inte sådär om hon bara har en magsjuka eller förstoppning. Jag. Vet. Det.

Och jag är så tacksam att det blev operation till slut. Med tanke på att den faktiskt var brusten, trots att det inte syntes på varken prover eller ultraljud.

Nu är Idde nästan helt återställd. Sånär som på ett ärr som fortfarande läker lite på magen. Hon är sig själv igen, och DESSUTOM en "bättre" version av sig själv. Låt mig förklara kort.

Idde är vårt mest krävande barn. Hon är allt det där fantastiska men även bestämd, envis, arg, intensiv, högljud, missnöjd, skrikig, rastlös osv osv. Hon har alla de egenskaperna, men vet ni vad? När hon mår bra kommer inte de egenskaperna fram så ofta. Och det gör att vi funderar på hur länge hon har haft besvär av den här blindtarmen. Vi tror ju att hennes återkommande feber och kräkningar, som började i våras, beror på detta. Men det fattade vi ju inte då. Även om ingen annan blev sjuk så trodde vi att det var nån magsjuka. Nu har vi ju förstått att det förmodligen var blindtarmen som spökade och självläkte flera gånger. Och hon har säkert gått och haft lite orolig mage till och från sen i våras. Och kanske längre.

Tro fan att man blir rastlös, gnällig, arg, ledsen och tvär om man hela tiden har en mage som inte känns okej.

Dels har det säkert med faser och ålder att göra, men det känns även som att Idde mår så mycket bättre nu och kan släppa fram sina fina härliga sidor på ett helt annat sätt.

Tänk om hon hade fått gå med detta längre, så jäkla fel det hade kunnat bli. Och kanske farligt.

Lita alltid alltid alltid på magkänslan ni föräldrar. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och skit i om de verkar tycka att ni är jobbiga på akuten. En förälder känner sitt barn bäst, så lita på det. Magkänslan vänner, MAGKÄNSLAN.

38

Idag fick hon va ”Bara Idde”

Jag brukar ju prata om att det är viktigt att få ”komma iväg” ibland och inte bara vara mamma. Få lov att vara bara jag. Endast ha ansvar för mig själv och mina egna toalettbesök, matintag och nu-skulle-jag-vilja-göra-detta-behov. För ju fler barn jag fått, och ju längre tiden gått utan att jag har kontakt med den där ”bara-jag-personen”, desto viktigare blir det. Annars går i alla fall jag under.

Och det handlar inte om att jag tycker mindre om min familj eller att jag behöver komma ifrån dem. Utan jag behöver bara få va en person ibland som inte tar hand om någon annan. Tar hand om mig själv. För när man får barn är det så lätt att alla behov, förutom de mest grundläggande, läggs åt sidan. Till och med de grundläggande behoven läggs till viss del åt sidan. Äter gör man nån gång sen, toalettbesök görs med sällskap eller under stress, sömnen… ja, det vet vi vad som händer med den.

Men det är ju bara vi själva som kan ta oss tiden. Ställa kraven och ge oss tillåtelse att bara få va oss själva, utan förälderansvaret.

Men hur är det egentligen med barnen?

Idag gick Idde tillbaka till förskolan efter att ha varit borta i flera månader. Nu senast på grund av hennes strul med blindtarmen, och innan dess var hon hemma i väntan på att Bello skulle opereras och ingen fick dra hem sjukdomar.

Hon har alltså varit ”Bara dotter” under ganska lång tid. Kanske kommer någon som läser nu tycka att såhär små barn mår bäst av att vara med sina föräldrar, att hemmet är det bästa stället för barnen att vara på fram till skolstart. Men jag tror inte det. Kanske för någon, absolut, men inte för alla. För vet ni vad som blev så tydligt efter att jag hämtat Idde på föris idag?

Hon hade fått va ”Bara Idde” – HELA dagen. Leva ut, vara en kompis, va efterlängtad som person och vän i gruppen - Vara sitt bästa jag. Utan att vara dotter. Hon var så uppspelt och lycklig när jag kom att jag blev helt varm i hjärtat. Hon hade haft en sån jäkla bra dag. Pedagogerna redovisade noll klag på ont eller orkeslöshet. Bara tummar upp.

Tydligast blev det när vi kom hem. För så fort vi kom innanför dörren föll hon tillbaka. Gnäll, sätta sig emot, klaga på ont, inte orka, inte äta osv osv. Och jag vet att barn ofta biter ihop på förskolan för att sen släppa på allt när de kommer hem. Men det var inte så idag. För jag såg i hennes ögon och på hela hennes kropp hur lycklig hon var efter dagen på föris. Och jag märkte så tydligt att det var dåliga vanor hon kom in i när vi kom hem. Inte ”äkta” ont eller ledset.

Det var skönt på två sätt. Skönt att veta att hon faktiskt är pigg och inte har så ont och är så trött som hon vill påvisa ibland här hemma. Och så skönt för att jag vill att Idde ska få va en härlig person. Känna att hon ÄR en härlig person. Inte för att jag och Johan inte visar henne det hemma, jag lovar er att vi lägger massvis med energi på det, men hon själv har så lätt att komma in i rollen som en som är krånglig. Det har liksom blivit hennes grej. Och visst har väl även vi den uppfattningen över lag, att hon är en liten krångel-maja (jag var också det när jag var liten), men vi gör verkligen allt för att inte ha den inställningen mot henne. Vi är oftast öppna, glada och börjar på ny kula för att ge Idde de bästa förutsättningarna att komma ur den där rollen. Men på sista tiden, när hon dessutom varit sjuk och helt ur form, har det blivit svårare.

Och därför är jag SÅ glad över hennes dag på förskolan idag och jag hoppas att resten av veckan blir lika bra. Så hon får tanka på lite av sitt ”Bara Idde”.

Ikväll fick jag frågan i dm på insta ifall vi tror att Idde har någon diagnos eftersom jag ofta beskriver henne som "svår". Vi tror inte att hon har den typen av utmaningar eftersom hon kan kontrollera sitt "svåra". På förskolan är det inga problem alls. Så vi tror helt enkelt att hon är en sån som behöver testa, och det riktar hon mot oss eftersom vi är hennes absoluta trygghet. Inget konstigt egentligen. Hon jämförs också med sina två klacksparksinställda typer till bröder och då behövs inte så mycket för att bli den krångliga.

Jag blev dock lite ledsen över att jag uppenbarligen beskriver våra svårigheterna mer än enkelheterna och det härliga. Det är kanske inte så konstigt eftersom det ofta är i det krångliga man behöver skriva av sig, höra era erfarenheter och kanske råd. Engagemanget blir större hos er läsare när det är utmaningar.

Men detta blev en påminnelse om att lyfta mer av allt det som är fint och roligt och vackert med vår unge, och det är ju det mesta. Hon vårt mest påhittiga, roliga och knasiga barn. Alltid med glimten i ögat. Sjunger, dansar och spexar. Hon går sin egen väg och är stark som bara den. Hon vet vad hon vill och ser till att det blir så. Jag är så himla nyfiken på hur hon kommer använda alla sina förmågor framöver. Älskade Idde.

 30

Rosor av lönnlöv – Så gör du! + Idde är tillbaka!

Tack för att vi får va i hösten! Och idag har vi gjort något av lönnlöven vi samlade häromdagen - Rosor. Så himla enkelt och och fint, och man kan variera i oändlighet. Göra en enstaka och sätta i en vas eller göra en hel bukett!

Hur gör man då? Eftersom det var många som ville ha en tutorial på Instagram blev det ett klipp på IGTV idag. Klicka HÄR och kolla på klippet eller gå till min IGTV-kanal i min profil på Instagram.

Jag publicerar även klippet på YouTube på tisdag, i liggande format, om man hellre vill titta på det.

Pysslet funkar fint både som vuxen-göra och tillsammans med barnen. Det är också mysigt att bara ta fram löv och så får alla pyssla hur de vill. Idag satt mina barn och klippte i sina löv, gjorde figurer, klistrade på papper och dekorerade med paljetter. Och jag gjorde några rosor.

Idde har blivit bättre för varje dag som gått. Hennes sår på magen har dock blivit lite rött och svullet på ett ställe, men det är nog lugnt. Vi får ha lite koll. Hon är i alla fall pigg och det känns så skönt. Sover bättre på nätterna och vi behöver inte proppa i henne så mycket smärtstillande. Idag var hon ute och gick balansgång.

Bara en sån sak.

Imorgon åker min lilla mamma hem till Skåne och vi är tillbaka i det vanliga, vad nu det är. Nu känns det som att vi kommit på fötter lite i alla fall, jag hoppas och tror det håller i sig! Det har varit SÅ värdefullt att ha mamma här denna veckan, tack mor <3

Hoppas ni har haft en fin lördag och får en härlig dag imorgon <3 Ska ni göra rosor kanske? 😉

27