När Idde hittar på hyss

Godmorgon (eller förmiddag kanske) på er 🙂 Redan igår morse var Idde piggelin sånär som på lite förkylningsgrejer och ett rött öga. Full fart från start. Självklart är jag glad att hon repar sig fort, men lite halvjobbigt när hon kör om mig i friskhet och jag inte orkar med tempot...

Det är verkligen en liten Lotta / Emil / Madicken / Pippi vi har här hemma. Igår när Ennis och Bello sov på dagen ville jag passa på att slumra lite också. Jag försökte bädda ner mig och Idde i soffan framför just Madicken (ingen slump att vår lilla älskar att titta på dessa karaktärer kanske...) men Idde kunde inte slappna av och for runt som ett skållat troll. Hon började ta fram pennor och papper och det var ju bra tyckte jag. Kan du sitta där och rita lite och titta på Madicken så kan jag få slumra några minuter bara.

Jovisst.

För det första var det rätt svårt att slumra över huvud taget eftersom Fia-Lotta for upp och ner från knarrande stolen, hämtade och tappade saker, slängde alla korkarna till tuschpennorna på golvet osv osv. Och för det andra...

... man kan tydligen inte somna en kvart när Idde är vaken själv.

"Jag är Poppy!" sa hon med ett leende när jag vaknade. Sträckte fram en fin teckning som hon knåpat ihop till mig och var supernöjd med sitt tuschmålade ansikte. Vad gör man liksom 😀

Till detta var det också utklädning med utekläder, dvs ett halvt kilo sand på vardagsrumsgolvet.

Sånt är var det hela dagen sen, och jag älskar verkligen hennes kreativitet. Men när man är sjuk själv, och ska ta hand om resten också, så orkar man till slut inte. Så i slutet av dagen var jag ganska trött på hennes idéer av olika slag. Det var ju verkligen inte bara "härliga och påhittiga" grejer, om man säger så.

Johan jobbade igår och som ni märker så gick det ju sådär för mig hemma med kidsen. Nu blev det jobb för honom även på helgen så jag har idag och imorgon framför mig, att rodda med barnen. Jag ska verkligen skärpa till mig, och göra så det blir bra trots att jag mår rätt pissigt.

När du tror du gör ditt bästa - Ansträng dig lite till.

Nu ska bara den här korven vakna och sen är vi igång alla. Idde har vaknat på sämsta möjliga humör, Ennis är pigg (efter att ha sovit hela dagen igår) och jag har bomull i huvudet, ont i tandköttet, kliande och ömmande munsår på hela högerkinden och tilltäppt näs- och halsparti (om ni förstår vad jag menar utan att skriva för äckliga saker). Trycker nog i mig några piller för att öka förutsättningarna för en bra dag.

Om inte annat måste man bli på lite härligare humör genom att titta på dessa bilderna på Idde från igår. Lilla ungen <3

Ha nu en fin helg, och hoppas att ni är friska i alla fall! KRAM

29

Akuten med Idde igen – Vad är det för fel?

Åh ni som följer på Instagram vet kanske att vi fick åka in med Idde till akuten tidigt tidigt imorse igen. Hennes mage har inte blivit helt bra efter operationen och hon har haft attacker med smärta, kräkningar och konstigt bajs två omgångar efter att hon opererade bort blindtarmen. Efter drygt två dygn med ont åkte Johan med henne strax efter klockan fem imorse.

Och i eftermiddag kom de hem - utan resultat. Röntgen, ultraljud och prover - men läkarna hittade ingenting. På ett sätt är det ju skönt, hade det varit något allvarligt hade de ju upptäckt det vid detta laget. Samtidigt är det otroligt frustrerande att vi aldrig kan få reda på varför hon har ont. Hon har haft ganska dålig aptit sen operationen och blir loj ibland.. och så riktigt ont i omgångar. Och det måste bero på något. Hon kan inte ha det såhär.

Innan Idde och Johan åkte hem fick de remiss för att kolla allergier, bland annat gluten. Så vi får se när vi blir kallade. Måtte det gå fort.

Sen de kom hem har det varit både och. Vissa stunder är hon uppe och leker och är glad, har ätit lite men sen kommer ontet. Och ikväll har hon riktigt ont igen. Johan har burit henne i sele och försökt få henne på andra tankar. Busat och hittat på lekar. En fin pappa den där Johan.

Ennis, som nog har varit ganska orolig för Idde idag, hängde på buset förstås.

Nu hoppas vi på att vi kan få en tid för att kolla gluten mm så snart som möjligt efter nyår. Och att det onda släpper för denna gången så Idde kan få ha det lite lugnt. Jag vill inget hellre än att hon ska få va frisk och glad och mysig. Min lilla flicka.

Jag vill också säga tack för alla otroligt fina kommentarer på Instagram idag, ni är så himla fina mot oss. Stöttar och peppar och skickar krya på. Och delar med er av erfarenheter för att det kanske kanske kan hjälpa oss att komma fram till vad det kan va som är fel.

Tack!

Imorgon är det nyårsafton och jag ska se om jag kan knåpa ihop lite tankar kring det under dagen. Har många!

35

När jag inser att jag inte njutit av att vara med mina barn

Hej allesamman. Vet ni vad som slog mig häromdagen? Att nu är allt så jäkla mycket lättare än det varit. Jag tänkte tillbaka på våren och sommaren som var extreeeemt tålamodsprövande för min del, med barn som bråkade och stökade suuupermycket. Jag minns ju att jag skrev här på bloggen titt och tätt om olika vardagssituationer som verkligen var utmaningar för oss. Hämtning på förskolan, nattning, bråk mellan syskon, hur man hanterar ilska, hur man måste börja om på noll osv osv. HUR MYCKET SOM HELST JU!

Det var ju grejer hela tiden. Varje dag. Och när jag ser tillbaka kämpade vi verkligen. Och vi ville så gärna få saker att funka. Vi gjorde vårt yttersta, men stod ofta tomma och villrådiga ändå.

Idag var jag hemma med alla tre eftersom Bello är krasslig och jag ändå skulle vabba för honom. Vädret var ruskigt och barnen trötta på morgonen, så jag valde att ha alla hemma. Jag skulle ju jobba när Bello sov och då kunde de stora lika gärna sitta med iPad en stund. Och så himla mysigt vi har haft det. Det är liksom inte längre en kamp att ha hand om alla tre själv. Vi kan faktiskt va hemma en dag (och bara inne till och med) och bara ha det bra tillsammans. Utan att jag håller på att gå sönder.

När jag tänker på det blir jag dock lite sorgsen. Tänk. Under ca ett år har jag inte njutit av att va med mina barn särskilt ofta. Eftersom det nästan alltid har varit en kamp. Hålla huvudet över vattenytan. Överleva dagen. Att ha barnen hemma under 6 veckor i somras, när Johan jobbade mycket, var tungt som fan. Jag visste det innan, under tiden och efter. Men helst av allt ville jag ju bara njuta. Men det gick inte. Och det gör mig så ledsen när jag tänker på det.

Men jag är också så jäkla glad att vi fått rätt på saker och ting. Och att allt går lättare nu beror på flera olika faktorer. Dels har vår lilla flicka utvecklats enormt under hösten, både med språk och annat. Hon har förmodligen gått och haft lite ont och känt obehag i magen längre än vad vi tror vilket säkert har tagit sig uttryck i rastlöshet (vid nattning tex), dåligt humör och massa annat som vi uppfattat som hennes egenskaper. Hon har ju också blivit äldre och hon och Ennis kan leka mer på samma plan tillsammans.

Och så hela sjukhusgrejen. Jobbig för henne såklart, och hon bearbetar fortfarande, men den gjorde nog också mycket med henne. Mycket som faktiskt gjorde att hon växte. Och hennes och min relation framför allt. Vår relation mådde bra av att bara va vi, på ett sjukhusrum där vi bara hade varandra. Inga måsten (förutom allt sjukhusigt såklart). Men bara vi.

Sen kan man väl tänka att våra försök att få ordning på saker, att lösa olika situationer här hemma och i vardagen, gett lite resultat ändå. Jag tror att barnen känner sig ganska trygga nu. Och det känns så himla bra.

Och lillgossen har ju blivit äldre. Han är i och för sig inne i en dra-ut-allt-jag-kan-period, men han är ju så mycket mer självständig nu. Och med. Fattar ni hur vackert det är att se de tre leka ihop?

Tänk att den här mamman faktiskt känner att det är gött nu. Jag kan äntligen längta efter att få va med mina barn när jag inte är med dem, jag ser fram emot en hemmadag själv med barnen, jag känner mig inte stressad över situationen med barnen längre och jag tycker att det är riktigt roligt att va mamma.

TACK.

28

Därför heter hon Idde Jackie Annabelle

Ibland undrar någon hur vi valde namn till våra barn. Vi har ju liksom lite ovanliga namn sådär. Idag tänkte jag berätta om Iddes namn. Idde Jackie Annabelle.

Innan vi visste att vårt första gemensamma barn var en pojke hade vi massa förslag på flicknamn. Jag minns inget av dem nu och det gjorde jag uppenbarligen inte heller när vi fick veta att andra barnet var en flicka. För vi hade ganska svårt att komma på, och enas om namn, till vår flicka. Vi höll på mest innan hon föddes och hade namnen typ klara när hon väl kom. Men vi stötte och blötte som attan när hon låg i magen.

Först var vi inne på Annabelle. Det finns en vacker sång som Johan hittade i serien Hell on wheels där de sjunger om Annabelle och vi gillade båda det namnet. Och så kom skräckfilmen lagom till att Idde skulle födas, så det fick bli andranamn.

Jackie hittade vi i filmen Adam och Eva, där den unga skånska barnflickan heter Jackie. Vi tycker att den filmen är fantastiskt rolig och Jackie är ett ballt namn. Dock var jag tveksam till att ha det som tilltalsnamn även om det var Johans favvo ett tag. Våra grannar hade en liten ettrig tax när jag växte upp - den hette JACKIE!!! Så ja, det tog emot lite ändå.

Varför blev det Idde då? Jaaa... jag minns faktiskt inte helt.. vi värkte (verkte?) nog fram det. Jag kollade runt efter namn och så poppade det upp. Idde Schultz med Fiskarna i havet.. Idde i Alla tre-böckerna.. kanske fick jag idén undermedvetet därifrån. Men båda gillade det och då fick det bli Idde. Johan gillar det för att det inte slutar på A, som så många andra flicknamn. Jag tycker också att det är lite tufft sådär. Ingen man trampar på direkt. Och Idde är en riktig Idde. 77 kvinnor och två män i Sverige har Idde som tilltalsnamn.

Det namn som jag helst ville ha var Teddie. Men det vägrade Johan. När Idde var typ ett år började vi ett tag tvivla på hennes namn och provade att kalla henne Teddie några dagar, för då tyckte Johan plötsligt om det namnet. Men det gick såklart inte, och vi bytte tillbaka. Och nu känns det såklart helt rätt med Idde.

Idde Jackie Annabelle Romin. Heja dig ❤️

Vad heter era kids?

22

Lita ALLTID på magkänslan. Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Jag visste det. Jag visste att det inte va bra med Idde. Och ni som följt vet att vi var inne med henne på akuten ett antal gånger. Vi var till och med inne med henne ytterligare en gång, för att bli hemskickade igen, innan hon till slut blev inlagd för operation. Men den gången skrev jag inget, för jag skämdes nästan. Vem är vi att komma in till akuten titt och tätt? Jag kanske är en sån mamma som liksom verkar vilja att barnet ska va sjukt.. en överdrivet nojig typ som kommer in med ungen för minsta lilla magknip.

Men så var det inte. Men man börjar ju tvivla till slut.

När vi var inne med henne sista gången började läkarna på akuten prata som att vi skulle få åka hem igen, och då bröt jag ihop. Idde hade legat i smärtor hela natten och jag hade väntat in i det sista med att åka in igen, eftersom vi varit där och blivit hemskickade bara någon dag innan. Och att vi skulle få åka hem igen fanns inte på kartan för min del. Och på något sätt fick jag fram det. Att vi åker ingenstans förrän vi får veta mer. Strax efter jag sagt det spydde Idde upp vattnet hon nyss fått framför alla läkarna och de fattade att det var allvar.

Och två dagar senare beslutades det om operation av blindtarmen.

Blindtarmen var inte särskilt inflammerad just då, men hade ju varit några veckor tidigare och då behandlats med antibiotika. Men de valde att ta bort den och kirurgen sa efteråt att den inte var brusten men var lite ful och svår att få bort eftersom den liksom vuxit fast i bukväggen. Men jag fick ändå känslan av att de inte tyckte att det var så farligt liksom.. även om de sa att det var bra att blindtarmen togs bort till slut. Först sa de att hon skulle få antibiotika men valde sen bort det eftersom den inte var brusten. Tur att hon återhämtade sig utan det, med tanke på vad som kom fram igår.

Igår var Johan med Idde på återbesök efter några veckors återhämtning. Barnläkaren som de träffade sa då att labbet visat att blindtarmen faktiskt hade varit lite brusten på ett ställe. Dessutom hade det varit ganska komplicerat eftersom den var så deformerad pga flera självläkningar. Och just det kan också ha orsakat den smärtan hon hade.

Fattar ni hur skönt det kändes att få höra detta? Att få veta att min magkänsla var så jävla rätt.  Jag är så glad att jag stod på mig där sista gången. Och för att jag råkade bryta ihop, för det gjorde nog att läkarna fattade att det var allvar. Idde mår inte sådär om hon bara har en magsjuka eller förstoppning. Jag. Vet. Det.

Och jag är så tacksam att det blev operation till slut. Med tanke på att den faktiskt var brusten, trots att det inte syntes på varken prover eller ultraljud.

Nu är Idde nästan helt återställd. Sånär som på ett ärr som fortfarande läker lite på magen. Hon är sig själv igen, och DESSUTOM en "bättre" version av sig själv. Låt mig förklara kort.

Idde är vårt mest krävande barn. Hon är allt det där fantastiska men även bestämd, envis, arg, intensiv, högljud, missnöjd, skrikig, rastlös osv osv. Hon har alla de egenskaperna, men vet ni vad? När hon mår bra kommer inte de egenskaperna fram så ofta. Och det gör att vi funderar på hur länge hon har haft besvär av den här blindtarmen. Vi tror ju att hennes återkommande feber och kräkningar, som började i våras, beror på detta. Men det fattade vi ju inte då. Även om ingen annan blev sjuk så trodde vi att det var nån magsjuka. Nu har vi ju förstått att det förmodligen var blindtarmen som spökade och självläkte flera gånger. Och hon har säkert gått och haft lite orolig mage till och från sen i våras. Och kanske längre.

Tro fan att man blir rastlös, gnällig, arg, ledsen och tvär om man hela tiden har en mage som inte känns okej.

Dels har det säkert med faser och ålder att göra, men det känns även som att Idde mår så mycket bättre nu och kan släppa fram sina fina härliga sidor på ett helt annat sätt.

Tänk om hon hade fått gå med detta längre, så jäkla fel det hade kunnat bli. Och kanske farligt.

Lita alltid alltid alltid på magkänslan ni föräldrar. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och skit i om de verkar tycka att ni är jobbiga på akuten. En förälder känner sitt barn bäst, så lita på det. Magkänslan vänner, MAGKÄNSLAN.

39