Idag fick hon va “Bara Idde”

Jag brukar ju prata om att det är viktigt att få ”komma iväg” ibland och inte bara vara mamma. Få lov att vara bara jag. Endast ha ansvar för mig själv och mina egna toalettbesök, matintag och nu-skulle-jag-vilja-göra-detta-behov. För ju fler barn jag fått, och ju längre tiden gått utan att jag har kontakt med den där ”bara-jag-personen”, desto viktigare blir det. Annars går i alla fall jag under.

Och det handlar inte om att jag tycker mindre om min familj eller att jag behöver komma ifrån dem. Utan jag behöver bara få va en person ibland som inte tar hand om någon annan. Tar hand om mig själv. För när man får barn är det så lätt att alla behov, förutom de mest grundläggande, läggs åt sidan. Till och med de grundläggande behoven läggs till viss del åt sidan. Äter gör man nån gång sen, toalettbesök görs med sällskap eller under stress, sömnen… ja, det vet vi vad som händer med den.

Men det är ju bara vi själva som kan ta oss tiden. Ställa kraven och ge oss tillåtelse att bara få va oss själva, utan förälderansvaret.

Men hur är det egentligen med barnen?

Idag gick Idde tillbaka till förskolan efter att ha varit borta i flera månader. Nu senast på grund av hennes strul med blindtarmen, och innan dess var hon hemma i väntan på att Bello skulle opereras och ingen fick dra hem sjukdomar.

Hon har alltså varit ”Bara dotter” under ganska lång tid. Kanske kommer någon som läser nu tycka att såhär små barn mår bäst av att vara med sina föräldrar, att hemmet är det bästa stället för barnen att vara på fram till skolstart. Men jag tror inte det. Kanske för någon, absolut, men inte för alla. För vet ni vad som blev så tydligt efter att jag hämtat Idde på föris idag?

Hon hade fått va ”Bara Idde” – HELA dagen. Leva ut, vara en kompis, va efterlängtad som person och vän i gruppen - Vara sitt bästa jag. Utan att vara dotter. Hon var så uppspelt och lycklig när jag kom att jag blev helt varm i hjärtat. Hon hade haft en sån jäkla bra dag. Pedagogerna redovisade noll klag på ont eller orkeslöshet. Bara tummar upp.

Tydligast blev det när vi kom hem. För så fort vi kom innanför dörren föll hon tillbaka. Gnäll, sätta sig emot, klaga på ont, inte orka, inte äta osv osv. Och jag vet att barn ofta biter ihop på förskolan för att sen släppa på allt när de kommer hem. Men det var inte så idag. För jag såg i hennes ögon och på hela hennes kropp hur lycklig hon var efter dagen på föris. Och jag märkte så tydligt att det var dåliga vanor hon kom in i när vi kom hem. Inte ”äkta” ont eller ledset.

Det var skönt på två sätt. Skönt att veta att hon faktiskt är pigg och inte har så ont och är så trött som hon vill påvisa ibland här hemma. Och så skönt för att jag vill att Idde ska få va en härlig person. Känna att hon ÄR en härlig person. Inte för att jag och Johan inte visar henne det hemma, jag lovar er att vi lägger massvis med energi på det, men hon själv har så lätt att komma in i rollen som en som är krånglig. Det har liksom blivit hennes grej. Och visst har väl även vi den uppfattningen över lag, att hon är en liten krångel-maja (jag var också det när jag var liten), men vi gör verkligen allt för att inte ha den inställningen mot henne. Vi är oftast öppna, glada och börjar på ny kula för att ge Idde de bästa förutsättningarna att komma ur den där rollen. Men på sista tiden, när hon dessutom varit sjuk och helt ur form, har det blivit svårare.

Och därför är jag SÅ glad över hennes dag på förskolan idag och jag hoppas att resten av veckan blir lika bra. Så hon får tanka på lite av sitt ”Bara Idde”.

Ikväll fick jag frågan i dm på insta ifall vi tror att Idde har någon diagnos eftersom jag ofta beskriver henne som "svår". Vi tror inte att hon har den typen av utmaningar eftersom hon kan kontrollera sitt "svåra". På förskolan är det inga problem alls. Så vi tror helt enkelt att hon är en sån som behöver testa, och det riktar hon mot oss eftersom vi är hennes absoluta trygghet. Inget konstigt egentligen. Hon jämförs också med sina två klacksparksinställda typer till bröder och då behövs inte så mycket för att bli den krångliga.

Jag blev dock lite ledsen över att jag uppenbarligen beskriver våra svårigheterna mer än enkelheterna och det härliga. Det är kanske inte så konstigt eftersom det ofta är i det krångliga man behöver skriva av sig, höra era erfarenheter och kanske råd. Engagemanget blir större hos er läsare när det är utmaningar.

Men detta blev en påminnelse om att lyfta mer av allt det som är fint och roligt och vackert med vår unge, och det är ju det mesta. Hon vårt mest påhittiga, roliga och knasiga barn. Alltid med glimten i ögat. Sjunger, dansar och spexar. Hon går sin egen väg och är stark som bara den. Hon vet vad hon vill och ser till att det blir så. Jag är så himla nyfiken på hur hon kommer använda alla sina förmågor framöver. Älskade Idde.

 31

Rosor av lönnlöv – Så gör du! + Idde är tillbaka!

Tack för att vi får va i hösten! Och idag har vi gjort något av lönnlöven vi samlade häromdagen - Rosor. Så himla enkelt och och fint, och man kan variera i oändlighet. Göra en enstaka och sätta i en vas eller göra en hel bukett!

Hur gör man då? Eftersom det var många som ville ha en tutorial på Instagram blev det ett klipp på IGTV idag. Klicka HÄR och kolla på klippet eller gå till min IGTV-kanal i min profil på Instagram.

Jag publicerar även klippet på YouTube på tisdag, i liggande format, om man hellre vill titta på det.

Pysslet funkar fint både som vuxen-göra och tillsammans med barnen. Det är också mysigt att bara ta fram löv och så får alla pyssla hur de vill. Idag satt mina barn och klippte i sina löv, gjorde figurer, klistrade på papper och dekorerade med paljetter. Och jag gjorde några rosor.

Idde har blivit bättre för varje dag som gått. Hennes sår på magen har dock blivit lite rött och svullet på ett ställe, men det är nog lugnt. Vi får ha lite koll. Hon är i alla fall pigg och det känns så skönt. Sover bättre på nätterna och vi behöver inte proppa i henne så mycket smärtstillande. Idag var hon ute och gick balansgång.

Bara en sån sak.

Imorgon åker min lilla mamma hem till Skåne och vi är tillbaka i det vanliga, vad nu det är. Nu känns det som att vi kommit på fötter lite i alla fall, jag hoppas och tror det håller i sig! Det har varit SÅ värdefullt att ha mamma här denna veckan, tack mor <3

Hoppas ni har haft en fin lördag och får en härlig dag imorgon <3 Ska ni göra rosor kanske? 😉

27

Håller drömmen på att gå i kras?

Hej vänner. Först lite uppdatering kring lilla Idde och sen några tankar om resten av hösten och hur det ska bli med allt. Känslorna nu alltså. Överallt, som man brukar säga.

Idde är opererad och det gick bra. Såg ut som en så kallad kronisk blindtarmsinflammation när de väl opererade och det var något mer komplicerat än vad kirurgen hade trott. Men han var nöjd och det känns skönt. Efter en ytterligare stökig dag igår med infarter som inte funkat och flera stickförsök fick Idde till slut smärtstillande och näring i drop. Hon repar sig sakta men säkert och har börjat äta lite och dricka igen. Jag hade en rätt tuff förmiddag igår och blev så less när vi behövde fortsätta plåga Idde med stick och annat obehagligt. Bröt ihop lite och grät som ett barn men samlade mig igen. Vafan liksom. Kämpa. Gråt och kom tillbaka med rena ögon typ.

Nu känns det positivt men jag kan inte slappna av riktigt förrän om några dagar när man ser att operationen är komplikationsfri och hon inte har ont. Ikväll har vi tagit bort infarten på foten då Idde hade ont av den och dessutom fick svullna tår som oroade mig (och sköterskan) lite. Så nu är det smärtstillande på annat sätt som gäller. Trots lite kvarstående oro väljer jag såklart ändå att va positiv och tänker att det ska bli bra nu. Att vi kan få gå vidare i livet, landa lite hemma, få olika saker på plats och ägna oss åt vardagslivet liksom.

Och såhär går tankarna kring hösten.

Vi var så på gång. Nya idéer och ny energi. Hösten skulle riva igång, barnen skulle gå på förskola och jag skulle ta chansen att sjösätta projekt som jag fnulat på ett tag. Istället för att släppa lokalen på söder skulle vi starta om på ny kula. Våga satsa.

Men så kom smällen och familjens hälsa sattes på spel. Idde har varit så sjuk till och från i flera veckor och Bellos operation, som hela tiden sköts framåt, präglade hela starten på hösten. Och vi är inte ur detta låsta läge än.

Den senaste veckan har jag börjat tvivla på om det kommer gå. Kommer vi kunna behålla lokalen? När kommer jag kunna börja jobba och sjösätta de idéer som vi valt att satsa på? Kommer alltihop gå i kras nu? Kanske är det kört. Iddes, och övriga familjens hälsa, är viktigare än allt och hon måste få bli frisk nu.

Men jag vägrar låta min dröm försvinna bort. Jag vägrar ge upp det som vi startat. Jag vet att det kommer att gå, allting kommer lösa sig. Familjen först och sen kommer möjligheterna med företaget smyga sig på. Allt blir till det bästa trots allt. Jag väljer att tro på det.

Imorgon kommer min älskade mamma upp och hjälper oss kommande vecka. Bello kommer kunna skolas in klart på förskolan, Idde ska repa sig ordentligt på sjukhuset och sen vila upp sig hemma. Johan jobbar alla dagar förutom fredag och att mamma kommer gör att vi kan klara veckan. Jag är så otroligt tacksam för att jag har min familj. Otroligt.

När Idde är frisk och Bello inskolad fortsätter projekten jag startat i nya studion. Jag har ju delat med mig lite, men imorgon kommer ni få en riktig bomb från studion och make overn, före-bilder och hur långt vi kommit hittills. Och så presenterar jag ett riktigt roligt samarbete för hösten, som har med skapandet av studion att göra, och som jag är SÅ stolt över! Det är en sån fantastiskt kreativ utmaning! Så alla ni som tycker det är skoj med mina entreprenörsprojekt och min kreativitet – Håll utkik imorgon söndag!

Nu känner ni va?! Att vi är på gång igen. Och kanske kommer det fler bakslag, kanske inte. Men vi tar oss förbi allt, allt blir bra till slut.

Ge upp är fan inte min grej. Nu ska jag fortsätta bygga min drömtillvaro med familj, entreprenörskap och kreativitet. Allt i den där finfina Nypon-mixen ni vet!

Puss och stort tack för ert fantastiska stöd i allt detta. Hur fint liksom.

47

Nu blir det operation

Hej fina ni. Vi är på sjukhuset igen för Idde har varit dålig i flera dygn. Magsmärtor som gör att hon ligger och vrider sig och skriker och kräkningar för minsta lilla hon får i sig. Vi har varit här sen igår morse då jag åkte in med henne efter en hemsk natt med smärtor.

Läkarna har varit lite frågande kring hennes smärtor eftersom hon inte har feber eller dåliga värden. Ultraljud och röntgen har gjorts på hela magen och de hittar inget annat än att blindtarmen är irriterad igen. Idag på förmiddagen fick vi veta att de bestämt sig för att operera bort blindtarmen.

Tanken var att hon skulle opereras på eftermiddagen men många allvarligare akuta operationer har kommit före, och det förstår man ju. Men kirurgen hoppas kunna operera klockan 22 ikväll så vi håller tummarna att det inte skjuts upp till imorgon. Det kan också bli en lucka innan dess. Idde är duschad två gånger och nu väntar vi. Efter att ha haft väldigt ont på eftermiddagen har hon nu fått morfin och sitter med iPad och är pigg i huvudet.

Bello har passat på att börja förskola idag och det har gått fint. På eftermiddagen fick jag sms från Iddes pedagoger med denna hälsningen. Jag började gråta. Jag är så glad att Idde har så fina människor omkring sig på dagarna, när dagarna är som vanligt.

Nu håller vi tummarna för att operationen snart blir av, att den går bra och att Idde blir frisk nu. Vår lilla flicka. Håll gärna era tummar också <3

37

VAFAAN?!

Om det är en grej jag INTE vill så är det att min blogg och mitt instagramkonto ska bli nån sjukdoms- och klagohistoria där allt bara handlar om elände hela tiden. Och alla måste skicka styrkekramar i tid och otid.

Jag är ENORMT tacksam och glad för alla styrkekramar och allt pepp vi fått över sociala medier de senaste veckorna, ni är verkligen fina människor alla ni som följer och skriver. Jag har fått tips och råd och hjärtan i överflöd. Det betyder verkligen mycket.

Men samtidigt känns det inte helt bra att allt bara handlar om sånt som är tufft hela tiden. Jag vill verkligen inte att mina kanaler ska präglas för mycket av det.

Jag vill ju sprida glädje, hopp, energi och inspiration! Men livet är ju inte alltid sådant och jag vet också att många uppskattar att få ta del av de tuffa bitarna också. Ja jag vet inte.

Vi var ju verkligen på rätt spår här häromdagen. Vi fick komma hem från sjukhuset i onsdags och det kändes som att nu, nu kan det bara bli bra. Men så möttes vi av hantverkare som stökade hemma så vi kunde liksom inte ens va hemma (när vi väl skulle få "komma hem") så vi fick åka till Farsta centrum och slå ihjäl tid. Bello var nyopererad men pigg, men det kändes inte helt bra att dra iväg så med honom ändå. Idde skulle få sin första omgång antibiotika i munnen istället för i armen och spydde rakt ut på caféet vi satt på. Och så började nästa grej. Att få Idde att behålla medicinen. Detta fortsatte sen hemma på kvällen och morgonen.

Och när hon väl hade spytt av den tre gånger, gett på olika sätt och utblandat med olika grejer, blev det ju ännu svårare att "lura" i henne den.

Men så till slut hittade vi något som funkade! I kombination med inte så pedagogiska "hot" dock... men ändå! Jag fick henne att testa, och hon tyckte det var gott! Så då kunde hon få i sig allt.

Hemligheten! Jag fick tips av några, men tänkte att det nog ändå inte skulle gå (med tanke på att Idde är Idde), men var ju tvungen att testa. Och ja, det gick. I nappflaska så lite av lukten liksom försvann. Så även om hon var utan antibiotika ett dygn var vi positiva och tänkte åter igen NU, nu kan det bara bli bättre!

Men så igår började hon vägra igen. Vi fick i henne på morgonen men inte mer. Och sent på kvällen vaknade hon och var ledsen och efter en stund kräktes hon. Natten blev orolig och hon gnydde till och från. Jag låg bara och väntade på att det skulle bli sämre, men imorse var hon pigg.

Dagen idag har varit upp och ner. Pigg ena stunden men lite hängig nästa. Matlusten som bortblåst och hon har inte fått i sig mycket. Jag mutade i henne medicinen, i oboy, imorse men den kom upp två timmar senare. Ikväll har hon spytt på i princip tom mage.

Så nu sitter vi här, i soffan hon och jag, och jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Jag tar tempen med jämna mellanrum men hon har inte haft feber. Kanske är det antibiotikan hon reagerar på, vad vet jag. Vågar knappt ringa 1177 i rädsla för att de ska säga att vi ska åka in. Jag blir på riktigt tokig.

Allt på jobbfronten halkar efter som FAN och så länge Idde är dålig kan vi inte heller skola in Bello. En av oss måste ju försöka jobba. Det påverkar liksom vår försörjning det här långdragna. Och viktigast - Iddes hälsa. Hon måste få bli bra nu.

Jag bävar för natten men ska snart gå upp och stoppa om och natta Ennis och Idde. Sen har jag tusen grejer att ta tag i, som jag förmodligen inte kommer orka. Suck.

Nu har jag i alla fall fått ur mig detta tråkiga och tänker att kommande vecka, hur allt än artar sig, ska bli den positiva veckan. Jag ska verkligen försöka fokusera på allt som går bra, hur vi kan må så bra som möjligt och hitta energi igen.

Ta hand om varandra <3 Och förlåt igen.

31