Så blev jag en som dömer andra mammor

Jag säger förlåt. Och ber om ursäkt för om jag uppfattats som dömande mot andra mammor. Några har uppenbarligen tolkat mig så, och det är så långt ifrån mitt syfte man kan komma - För jag vill ju inspirera. Men kanske har jag uttryckt mig lite klumpigt, och dessutom med dålig tajming, så nu ber jag om ursäkt. Och förklarar hur jag menar.

Om du missat gårdagens inlägg om egentid, och hur jag ser på behovet av det, kan du läsa HÄR först. Om du vill förstås.

Jag erkände igår att jag förut tyckt att en del mammor har haft för tidigt fokus på egentid när de fått barn. Jag skrev också att jag ändrat syn på det men att jag fortfarande tycker att tre dagar efter förlossning kanske är något tidigt att börja tänka på egentid.

Det är en generell tanke, samtidigt som jag utgår från mig själv. Jag har för egen del svårt att föreställa mig känslan av att vilja komma bort en längre stund från barn och familj så nära inpå att mitt barn har kommit till världen. Mina känslor säger att jag bara vill va nära. Och det gör inte mig till en bättre mamma än någon som vill komma iväg, absolut inte, men det är MIN upplevelse av att få barn. Och jag utgick från den när jag skrev igår.

Men givetvis har alla sin situation, sin bakgrund och sina behov. Och självklart ska man göra det som känns bäst för sig, sitt barn och familjen. Jag är ju förespråkare för egentid! Jag hade dålig koll på att Ida Warg fått skit för att hon ville komma iväg och lyxa lite - och såklart ska hon göra det! Jag kanske till och med önskar att jag hade kunnat ha samma behov lite tidigare under mitt föräldraskap. Och framför allt sett behovet när det väl började komma (för jag hade inte det i början).

För det är ju så, att det är lite sent nu för mig. När jag behöver det sådär överdrivet mycket, för att inte bryta ihop typ. Och för egen del har jag haft väldigt svårt att släppa kontrollen och ansvaret för barnen till Johan. Trots att han är en erfaren pappa, som jag litar på, har jag haft svårt att släppa taget.

För jag har varit rädd att något ska hända. Något som skulle kunna ske utan att jag är där, där för att förhindra eller rädda. Eller kunna göra mitt bästa i alla fall. Som jag inte hade kunnat göra om jag inte var där. Men så kan man ju inte tänka. Och jag har kommit från det mer och mer.

Ida skriver om jämställdhet i sitt inlägg efter att hon fått en elak kommentar kring egentid, och visst är det bra att hon och Alexander tar stort ansvar båda två. Jag är imponerad över hur de delar, för jag har nog inte varit lika bra på det där. Att låta Johan komma fram.

Nu blev detta väldigt babbligt, men jag känner att jag vill babbla av mig. Det är ju inte svartvitt detta. Mitt syfte är att lyfta olika ämnen och vinklar när det kommer till föräldraskap och personlig utveckling för just mammor och föräldrar - Just för att vi ska diskutera och våga öppna oss för varandra.

Påhopp och elaka kommentarer tar jag verkligen avstånd ifrån, jag hoppas att Ida och andra mammor som fått skit kan låta det rinna av sig och göra sin grej.  Däremot tycker jag om när ni uttrycker era tankar i kommentarer här, det öppnar ofta upp för vidare reflektion!

Så tack för att ni påminner mig ibland, och fortsätt peppa varandra! Ska vi köra en live ikväll (onsdag) kl 21 kanske?

Är jag på rätt spår tycker ni? Tryck på hjärtat längst ner <3

37

Varför är det så svårt att va nyttig? Och att va förälder? Och allt?

Vi ÄR i Skåne! Och möttes första dagen av REGN. Ironi alltså. Men det behövs ju såklart. Och vi har haft en härlig dag i skogen i Skrylle och i lanthandeln i Torna Hällestad. Och nu har Pigga veckan ballat ur helt.

Vi kom fram strax innan nio igår kväll, barnen kom i säng strax innan tolv och jag och mamma satt och pratade till klockan två på natten. Jag i min tur somnade sen vid tre. Och så vaknade barnen kvart över sju. Så ja, ganska trött idag.

Att göra pigga drinkar känns ännu mer avlägset. Jag är såååå himla opeppad och osugen alltså haha. Jag köpte lite grejer innan vi åkte ner men det fick hänga med ner och nu ligger det bara här och väntar. Selleri, avokado, äpplen, citron, ingefära och babyspenat.

Varför ska det var så jäkla tråkigt att va nyttig liksom?

Så min nya utmaning i denna totalt opigga veckan är: Att göra EN pigg drink - av det jag tog med mig ner. Sen tänker jag att jag ska försöka göra en drink i veckan framöver istället. Det kanske är en bättre strategi..? Hur gör ni som håller på med sånt här för jämnan? Går ni upp en halvtimme tidigare på morgonen? Hur får ni idéerna till alla olika? Eller kör ni samma alltid? Tips mottages gärna!

Idag blev det som sagt regn, skog, lanthandel och fika får vår del. Och jag fick slumra en stund på soffan på eftermiddagen (i sällskap av film, barn och maracas typ. Men ändå).

Imorgon ska det bli bättre väder och vi satsar på att åka till Malmö för att vara med på inspelningen av Sommarlov. Vi får väl se hur det blir, känns som en utmaning bara jag tänker på det - Men man måste ju ta sig an sådana också. Att samla kryss med barnen är ju också bra - Har ni missat Cirkeln och kryssen (om att ta sig an utmaningar) hittar ni det inlägget HÄR.

Dagen igår, när vi åkte ner, var fantastisk! Det gick jättebra att köra, jag var pigg och barnen var mysiga och fina mot varandra. Drömdag! Idag var vi tillbaka i stöket, med en trött mamma och barn som testar och utmanar. Kivas med varandra och testar tålamodet. Men jag kämpar. Laddar om. Gör om. Gör rätt. Gör fel. Och rätt igen.

Och mamma och pappa finns här och hjälper mig.

Min sensate metod för att bryta när det börjar gå åt fel håll är att latja. Sätta igång musik och börja dansa eller som idag, leka monter-kull och gå bananas. Det får bli "stökigt" och härjigt en stund - Det är ju på ett roligt sätt. Jämför med stök och härj på ett tråkigt sätt, som det blir annars. Så får andra stå ut helt enkelt.

När de har roligt, har de roligt. Och de kan va så fina mot varandra. Och nu börjar Bello kunna va med, och Ennis och Idde tar hand om honom så fint. Sen tycker de såklart att han är jobbig när han ska riva duplo och sånt.

Jag har alltid lite dåligt samvete när jag kommer hit med min cirkus. Det är så mycket hela tiden liksom. Men jag vet att mamma och pappa tycker om att ha oss här och gärna hjälper med barnen. Och barnen känner sig så trygga och bekväma här. Det märks så tydligt och det känns så himla fint. Fint att kunna ge barnen detta.

Håll nu tummarna för oss imorgon! För att det blir uppehåll, för att vi kommer iväg i tid och för att det går bra på plats i Malmö! Och hoppas att ni har det fint, och inte är för besvikna på min icke-piggavecka.

Men tyckte ni om kvällens inlägg, och bilderna (som jag själv är otroooligt nöjd med), så tryck på hjärtat! Kram!

45

5 skämmiga eller hemliga föräldrafakta om mig!

Hallå ja. Dagen idag blev åter sådär konstig och flytande, men ändå väldigt mysig. Idde kräkte kl tre i natt och sen ända fram till morgonen med jämna mellanrum. Sen hängig, febrig och sovig under dagen. SÅ himla konstigt. Vi har fått tid på vårdcentralen imorgon eftermiddag och jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt.

Men man kan inte lägga massa tid på att gå och va orolig och måla fan på väggen - Därför tänkte jag muntra upp mig själv, och er (förhoppningsvis), genom några skämmiga eller hemliga förändrafakta som ni inte visste om mig!

Okej, då kör vi.

  1. Innan jag träffade Johan trodde jag att jag var en sån person som inte skulle få barn i livet. Jag gillade inte ens barn, visste inte hur man skulle vara med eller mot barn. Jag hade aldrig sett någon bild framför mig att jag skulle ha familj på det sättet, och framför allt kunde jag inte tänka mig att JAG skulle kunna/våga/vilja pressa ut en unge från underlivet. Det var sånt andra gjorde, inte jag.

Sen blev det ju lite annorlunda.

2. Jag är helt ööööverdrivet nojig när det kommer till barn och säkerhet.

Barnen sitter ALLTID säkert i bilen, i rätt bilbarnstol osv. Finns det inte stol, åker inte jag med barnen. Inte ens när vi var i New York, skulle passa flyget hem och bilstol saknades tullade jag på det. Vi väntade in rätt taxi - och hann i tid trots allt.

Folk får inte dricka te i mina barns närhet. Gör de det plockar jag typ undan barnen och ger halvsura blickar till tedrickaren. Och ja, det gäller även Johan, min mamma och Leo. Varför måste man dricka kokhett vatten med besk smak när det finns halvljummet kaffe med mjölk liksom.

Om vi fyller poolen i trädgården med vatten får inget barn vara ute utan uppsikt - även om de inte badar. Jag är alltid rädd att de ska hänga på kanten, ramla i, få en kallsup och inte komma upp ur vattnet.

Det finns fler nojigheter här men jag sparar dem. Blir långt annars.

3. Jag har fobi mot när mina barn gör konstiga saker med munnen. Ljud, spott, smask, fingrar eller olämpliga saker i munnen, nagelbitande osv osv. Jag klarar inte av det och får panikkänslor i kroppen. Speciellt ljud och nagelbitande är äckligt.

4. Jag tycker det är döööötrist med lekplatser och lekparker. Jag anstränger mig givetvis för barnens skull, men tycker inte det är kul egentligen. Jag är nog inte ensam här, men jag tänker att vi kan få lov att erkänna att lekparker inte är roliga för vuxna.

Jag drar mig också in i det längsta för att barnen till lekland - Det verkar BARA jobbigt, stökigt, farligt och fullt med bakterier. Hoppas jag slipper bita i detta sura äpple.

5. Jag troooor inte att vi kommer få fler barn - man jag har inte stängt dörren helt. Det skulle kunna bli en fyra (eller sjua för Johan) - Men inte nu.

Var det något ni redan visste? Eller något ni blev förvånade över? Kommentera gärna!

Idag blev det vattenlek och bygga bilbana av dynor i trädgården. Helt okej lagom aktivitet med tanke på omständigheterna. Nu sover Ennis och Idde medan Bello vägrade lägga sig och håller igång här bredvid mig fortfarande.

Kram och godnatt sen!

31

Ikväll blir det ännu ett kryss att fånga – Och TACK Vanja!

Åh men fina fina Vanja! Tack för att du pratade om min cirkel i er härliga podcast Josefin & Vanja! Jag är SÅ himla glad att den nådde ut och att så många gillade den! Har ni missat Cirkeln om personlig utveckling? Då finns inlägget HÄR eller två inlägg ner 🙂

Här har vi oss på Vanjas event för Valio i våras. Då hade inte lilla Tintin tittat ut än, men det har hon nu! Ni följer väl Vanja och läser hennes blogg? 

Nu ska jag fixa mig för kvällen - jag ska nämligen på galapremiär! Det innebär ännu ett kryss för mig faktiskt, eftersom jag ska hämta barnen på föris och sen köra in genom stan till SVT för att möta upp Johan som ska ta över barnen så jag kan gå på premiär. Det är tidspress och åter ska jag köra på ställen jag är ovan vid, denna gången med ALLA barn i bilen. Help.

Så håll nu tummarna för mig och önska mig en härlig kväll sen! 😀 Följ med på instagram stories vetja! @nyponstina ifall ni inte följer 🙂

Och efter att jag förstått att nya temat var suuuuperdåligt  (tack för feedback) - Vad tror ni om detta nudå? Tryck på hjärtat om ni gillar det!

38

Människor som hatar barn

Innerst inne vet jag att det inte var riktat till mig och Bello personligen. Men känslor går inte riktigt att styra över, och efteråt kände jag mig både ledsen och lite kränkt.

(Varvar dagens inlägg med bilder från helgens kalas hos Iddes kompisar och hemmamys).

I eftermiddags var jag och Bello inne på möte på Aftonbladet. Vi jobbar ju med en sommarsäsong av Älskade unge och har premiär på onsdag, så det är många bitar som ska falla på plats inför sommar och semestrar.

Jag jobbade hemma på förmiddagen och åkte sen pendeln in till stan så att jag lätt skulle kunna åka hem och sen ta bilen för att hämta de andra två på föris. Och det brukar gå ganska smidigt. Bello är ju en väldigt nöjd bebis, även om han har börjat ställa något högre krav sista tiden.

Idag somnade han i vagnen innan jag gått hemifrån, sen sov han hela vägen fram till Aftonbladet och vaknade i princip precis när mötet skulle börja. Men jag hade med mig klämmisar och kex så han tyckte mötet var helt okej.

Men så på tåget hem. Jag tog en plats där jag kunde ha vagnen framför mig, men Bello protesterade nästan direkt så jag lyfte upp honom. Tänkte att han skulle bli nöjd om han fick kika i fönstret. Men nej. Han ålade sig och kastade sig hit och dit och skrek helt sjukt höga skrik. Han är ju en helt onaturligt glad och nöjd bebis, men när han blir arg blir han ARG. Men det är ju då väldigt sällan. Och såhär arg som nu (utan att det är typ bajs i blöjan eller nåt) har han aldrig varit.

Givetvis försökte jag på alla sätt att lugna honom och få honom på banan igen. Sjöng, kittlade, lät honom klättra så mycket som det gick osv. Och en stund gick det bra. Men när vi började närma oss vår station hörde jag hur en tjej några säten bakom sa, till sin kompis i telefon, saker som ”De är ju gulliga när det sover, men annars sjukt jobbiga”, och ”När de ligger i magen är det ju en sak” och ”Om jag skulle bli gravid skulle jag fan göra abort” osv osv.

Jag antar att detta inte var en slump. Givetvis utgick hon från situationen på tåget, att det var en skrikig unge som störde henne (?). Och visst, det kan man ju irritera sig på, det gör till och med jag ibland om jag är trött eller vad det kan va.

Men jag skulle aldrig nånsin säga det högt?!

Det gör man ju bara för att vara elak. Eller? Vilket syfte har det annars? Någon av er som känner igen sig? Har ni råkat ut för den här typen av människor? Som hatar barn.

Och nej, det var ju förmodligen inte riktat mot oss som personer, hon känner ju inte oss. Men jag blev ändå ledsen. Min lilla älskling, som alltid är så vän dessutom, ska inte bli ett irritationsobjekt hos någon annan. Det vill inte jag. Jag fick liksom skuldkänslor inför Bello.

Jag satt där och tänkte lite på vad jag kunde svara ifall hon skulle säga något direkt till oss. Men det gjorde hon inte, vågade väl inte, och sen gick vi av.

Och visst. Barn kan va jäkligt jobbiga. Men de flesta föräldrar gör ju sitt bästa för att hantera situationer som denna. Det var ju inte så att jag jobbade för att störa alla i pendeltågsvagnen. Jag gjorde istället allt jag kunde för att min plötsligt jättemissnöjda unge skulle bli nöjd och glad igen, allt jag kunde. Jag sjöng till och med, så alla hörde. Imse vimse, Blinka lilla, Prästens lilla, I ett hus och till och med Babyloonz gav jag mig på. Ändå glodde folk som om jag var världens sämsta på att hantera barn. ”Kan hon inte få tyst på ungen” tänkte väl de flesta.

Jag brukar inte va så lättkränkt, men idag kändes det trist. Men jag får låta det rinna av mig. Det var ju mer hennes, och andras, problem än mitt egentligen.

Och alla har vi väl varit skrikiga ungar nån gång? Det får vi inte glömma. De som är missnöjda som vuxna kanske var ganska missnöjda även som barn..?

Erfarenheter?

20