Därför stannar vi alla hemma

Hej alla! Vad glad jag är att så många börjat kommentera här på bloggen - jag ska svara er alla ikväll när barnen sover! Men först tänkte jag svara på en fråga här i inlägget, för kanske undrar fler varför vi gör som vi gör.

Det var nämligen en läsare som gjorde iakttagelsen att jag ofta stannar hemma med alla barnen när ett barn är sjukt, och undrade lite kring det. När det är magsjuka är det ju självklart, då får ju inte syskon va på förskolan. Men annars då? Jo, jag ska förklara lite 🙂

Vår livssituation just nu innebär att Johan ofta börjar jobba så tidigt så han inte hinner lämna barn på förskolan, eller är han iväg på jobbresor. Jag har alltså ofta barnen själv och kör hela lämningsgrejen.

Det har blivit så att vi har barnen på förskola i ett samhälle bredvid vårt och det tar 12-15 minuter att köra dit. Vi behöver alltså köra bil, alternativt cykla om det är den årstiden (vilket det inte är nu hehe). Så om ett barn är sjukt, och jag är själv med barnen, måste jag alltså dra med det sjuka barnet vid lämning. Ibland går det, om det är på sluttampen och barnet är hemma för att vila upp sig, men om det sjuka barnet är ordentligt sjukt går det inte.

Som idag, när Bello hade haft nästan 40 graders feber på natten och hostat och gråtit mycket, hade jag inte hjärta att först väcka honom (när han väl sov) och sen klä på honom och åka iväg. Så då fick alla va hemma. Dessutom fick vi tid på vårdcentralen för Bello på förmiddagen och då hade det blivit två resor för honom om jag skulle lämna först. Och sen ytterligare en vid hämtning.

Så därför blir det ibland att alla är hemma när en är sjuk. Och då får man göra sitt bästa. Att försöka jobba samtidigt som man har alla tre kan man typ glömma. Kanske en stund när Bello sover och Ennis och Idde får sitta med iPad, men inte mer än så. Och det har jag accepterat nu. Så då känns allt mycket lättare.

Idag blev i alla fall Bello kollad av läkare och fick hostmedicin och penicillin utskrivet. Om han har feber i natt igen ska han börja med penicillinet imorgon. Jag hoppas han slipper, men bra att vi har det och att de kunde utesluta lunginflammation. Nu trodde läkaren att han hade öroninflammation på g, men jag vet inte. Bara han blir frisk.

Imorgon hoppas jag kunna lämna de stora på förskolan så jag kan rå om Bello lite extra ❤️

22

PANGSJUKA – Så mår vi nu

Ja det har varit lite tyst här senaste dagarna och de som följer på Instagram  vet att vi är sjuka i influensa här hemma. Det började med mig i måndags eftermiddag. PANGSJUK på natten med över 40 graders feber och tokfrossa. Och sen liggandes i några dagar med feber, huvudvärk och stel och öm kropp. Och förkylning. Och sen munsår på hela högra kinden. Kul.

Men värst är såklart att barnen, en efter en, blev sjuka. Första Idde, sen Ennis och så Bello. Inom loppet av ett dygn. Så ni förstår kanske varför det varit tyst här. Hög feber på alla små och helt utslagna. Tur att Johan förmodligen är immun (vi tror, när vi tänker efter, att han hade influensa förra året) och har kunnat ta hand om oss. Idag var han iväg på jobb men det gick ganska bra för mig att ta hand om barnen. Ennis sov till 15.30 men annars har de andra två varit piggare idag.

Världens sötaste och snorigaste Lill-Bello med Draken som han fick i julklapp. Jag önskar att jag hade bättre tålamod men just dessa dagar är det svårt. Bello är i en ganska krävande ålder och det krävs en del tålamod för att palla. Så idag var jag kanske inte den roligaste mamman men hoppas att jag mår lite bättre imorgon och ha lite mer ork och energi.

Nya tag. Det är fan inte alltid så lätt.

18

Akuten med Idde igen – Vad är det för fel?

Åh ni som följer på Instagram vet kanske att vi fick åka in med Idde till akuten tidigt tidigt imorse igen. Hennes mage har inte blivit helt bra efter operationen och hon har haft attacker med smärta, kräkningar och konstigt bajs två omgångar efter att hon opererade bort blindtarmen. Efter drygt två dygn med ont åkte Johan med henne strax efter klockan fem imorse.

Och i eftermiddag kom de hem - utan resultat. Röntgen, ultraljud och prover - men läkarna hittade ingenting. På ett sätt är det ju skönt, hade det varit något allvarligt hade de ju upptäckt det vid detta laget. Samtidigt är det otroligt frustrerande att vi aldrig kan få reda på varför hon har ont. Hon har haft ganska dålig aptit sen operationen och blir loj ibland.. och så riktigt ont i omgångar. Och det måste bero på något. Hon kan inte ha det såhär.

Innan Idde och Johan åkte hem fick de remiss för att kolla allergier, bland annat gluten. Så vi får se när vi blir kallade. Måtte det gå fort.

Sen de kom hem har det varit både och. Vissa stunder är hon uppe och leker och är glad, har ätit lite men sen kommer ontet. Och ikväll har hon riktigt ont igen. Johan har burit henne i sele och försökt få henne på andra tankar. Busat och hittat på lekar. En fin pappa den där Johan.

Ennis, som nog har varit ganska orolig för Idde idag, hängde på buset förstås.

Nu hoppas vi på att vi kan få en tid för att kolla gluten mm så snart som möjligt efter nyår. Och att det onda släpper för denna gången så Idde kan få ha det lite lugnt. Jag vill inget hellre än att hon ska få va frisk och glad och mysig. Min lilla flicka.

Jag vill också säga tack för alla otroligt fina kommentarer på Instagram idag, ni är så himla fina mot oss. Stöttar och peppar och skickar krya på. Och delar med er av erfarenheter för att det kanske kanske kan hjälpa oss att komma fram till vad det kan va som är fel.

Tack!

Imorgon är det nyårsafton och jag ska se om jag kan knåpa ihop lite tankar kring det under dagen. Har många!

35

Är julen förstörd nu?

Hej fina ni... nu kom det där som vi trodde att vi skulle få slippa denna julen... magsjukan. Igår kväll spydde Ennis ner soffan och jag var själv med alla barnen. Fick rycka bort Bello som blev skitarg och ledsen (var det redan sen innan) och lyfta upp honom till spjälsängen för att sen märka att han fått kräk på sig. Av med alla kläderna på barnet och mig och sen ner och ta hand om Ennis och upp med honom i badet. Och sen soffan som vägrade ta av sig kläderna så beslutet blev att den fick åka ut. Den har fått ta emot rätt mycket skit de senaste åren och nu var det liksom droppen.

Så det var kaos ett tag där på kvällen innan jag fick ordning på allt. Och sen besvikelsen över att vi kanske inte kan ha upp mina föräldrar och min bror över julen. Faaan... jag som skulle hålla alla hemma denna veckan, eftersom Bello ändå är dålig av förkylning och hosta fortfarande. Och ändå fick vi skiten. Så konstigt. De var där i måndags men Ennis var inte ens inne på den avdelningen som har magsjuka. Och sen var han på BVC och fick vaccin i tisdags, så kanske fick han nåt där? Ingen aning.

Detta är i alla fall mitt överlevnadskit just nu. Plus att jag och Johan stoppat i oss vitpepparkorn som mamma alltid tjatar om. Det gjorde ju dock att båda två varit köriga i magen idag.. men men. Det kanske hjälper, vad vet vi?

Jag har en lite liten förhoppning om att Ennis två kräkningar igår berodde på att han fått vaccin dagen innan. Jag hittar inte den biverkningen någonstans, och sjuksköterskan på 1177 trodde inte heller att det var det, men man vet ju inte. Idag är han pigg och ikväll äter han och allt går bra. Vi får helt enkelt se hur natten blir, det kan ju va så att både Bello och Idde åker på det. Och jag. Kanske också Johan, för han kom ju hem sen igår kväll. Det återstår att se.

Det har blivit sjuuukt mycket iPad och film för barnen idag i alla fall, jag har liksom mest gått och väntat på nästa utbrott. Man vill ju inte heller att barnen ska leka med för mycket samma saker, så därför blev det mest skärmar. Jag har pysslat med sånt som inte hunnits med innan, bla klädde jag och Idde klart granen med nytt fint glitter!

Jag har aldrig haft denna typen av glitter, men det blev jättefint! Ska ge er en ordentlig bild på granen i dagarna <3

Vi bytte ju alla våra fönster nu i höstas men det har liksom inte blivit av att jag satt på sån frostad plast... så vet ni vad vi haft istället? Helt knäppt ju..

En skötbädd. Snyggt va?! 😀 Jag dör. Värst är ju att det syns utifrån. Folk måste undra.

Men nu skar jag i alla fall till plasten, som jag köpte i helgen, och satte dit. Så äntligen lite naturligt ljus på dass OCH fint utifrån (och inifrån).

Nu ska jag bara hitta nya duschdraperier och sätta dit nån fin växt, så blir badrummet lite fint igen.

Jag gjorde också det sista på kransen som hänger på dörren. Den har liksom byggts på efter hand, med ny mossa och nu med dekorationer. Det blir enkelt i år, men fint ändå tycker jag!

Hur jag torkade apelsinerna hittar ni två inlägg ner om ni vill göra, superenkelt!

Nu sover Idde och Bello och ingen är sjuk än. Ennis sitter bredvid mig bland täckena i vardagsrummet och spelar iPad. Jag sneglar på Ernst och bloggar. Hoppas att vi klarar oss nu, men tror nog att vi inte gör det.. och vågar inte riktigt hoppas heller. Jag är inställd på att det inte kommer gå att få upp "gamla" familjen och har liksom accepterat det. Och OM det skulle stanna vid Ennis nu, så är det bara en stor bonus.

Jag håller ändå modet uppe, går här och grejar och försöker göra fint. Vi skojar om det, för det är enda sättet. Och nånstans finns det så mycket värre saker att råka ut för, så vad är en "inställd" jul? Vi får väl fira jul lite senare i så fall.

Nu ska jag fortsätta greja lite. Skönt ändå att kunna få lite saker på plats här hemma. Hoppas att ni klarar er från sjukdom i jul, det blir ju helt klart mysigare utan. Kram på er <3

19

När jag inser att jag inte njutit av att vara med mina barn

Hej allesamman. Vet ni vad som slog mig häromdagen? Att nu är allt så jäkla mycket lättare än det varit. Jag tänkte tillbaka på våren och sommaren som var extreeeemt tålamodsprövande för min del, med barn som bråkade och stökade suuupermycket. Jag minns ju att jag skrev här på bloggen titt och tätt om olika vardagssituationer som verkligen var utmaningar för oss. Hämtning på förskolan, nattning, bråk mellan syskon, hur man hanterar ilska, hur man måste börja om på noll osv osv. HUR MYCKET SOM HELST JU!

Det var ju grejer hela tiden. Varje dag. Och när jag ser tillbaka kämpade vi verkligen. Och vi ville så gärna få saker att funka. Vi gjorde vårt yttersta, men stod ofta tomma och villrådiga ändå.

Idag var jag hemma med alla tre eftersom Bello är krasslig och jag ändå skulle vabba för honom. Vädret var ruskigt och barnen trötta på morgonen, så jag valde att ha alla hemma. Jag skulle ju jobba när Bello sov och då kunde de stora lika gärna sitta med iPad en stund. Och så himla mysigt vi har haft det. Det är liksom inte längre en kamp att ha hand om alla tre själv. Vi kan faktiskt va hemma en dag (och bara inne till och med) och bara ha det bra tillsammans. Utan att jag håller på att gå sönder.

När jag tänker på det blir jag dock lite sorgsen. Tänk. Under ca ett år har jag inte njutit av att va med mina barn särskilt ofta. Eftersom det nästan alltid har varit en kamp. Hålla huvudet över vattenytan. Överleva dagen. Att ha barnen hemma under 6 veckor i somras, när Johan jobbade mycket, var tungt som fan. Jag visste det innan, under tiden och efter. Men helst av allt ville jag ju bara njuta. Men det gick inte. Och det gör mig så ledsen när jag tänker på det.

Men jag är också så jäkla glad att vi fått rätt på saker och ting. Och att allt går lättare nu beror på flera olika faktorer. Dels har vår lilla flicka utvecklats enormt under hösten, både med språk och annat. Hon har förmodligen gått och haft lite ont och känt obehag i magen längre än vad vi tror vilket säkert har tagit sig uttryck i rastlöshet (vid nattning tex), dåligt humör och massa annat som vi uppfattat som hennes egenskaper. Hon har ju också blivit äldre och hon och Ennis kan leka mer på samma plan tillsammans.

Och så hela sjukhusgrejen. Jobbig för henne såklart, och hon bearbetar fortfarande, men den gjorde nog också mycket med henne. Mycket som faktiskt gjorde att hon växte. Och hennes och min relation framför allt. Vår relation mådde bra av att bara va vi, på ett sjukhusrum där vi bara hade varandra. Inga måsten (förutom allt sjukhusigt såklart). Men bara vi.

Sen kan man väl tänka att våra försök att få ordning på saker, att lösa olika situationer här hemma och i vardagen, gett lite resultat ändå. Jag tror att barnen känner sig ganska trygga nu. Och det känns så himla bra.

Och lillgossen har ju blivit äldre. Han är i och för sig inne i en dra-ut-allt-jag-kan-period, men han är ju så mycket mer självständig nu. Och med. Fattar ni hur vackert det är att se de tre leka ihop?

Tänk att den här mamman faktiskt känner att det är gött nu. Jag kan äntligen längta efter att få va med mina barn när jag inte är med dem, jag ser fram emot en hemmadag själv med barnen, jag känner mig inte stressad över situationen med barnen längre och jag tycker att det är riktigt roligt att va mamma.

TACK.

28