Gör vi verkligen vårt bästa?

På sista tiden har jag skrivit en del om föräldraskap. Funderingar och reflektioner kring huruvida man  man är en god förälder eller inte och hur känslomässigt och jobbigt det kan va ibland.

Ofta har mina inlägg handlat om att vi ska va lite snälla mot vårt föräldrar-jag, inte döma oss själva för hårt. Oftast är vi de bästa föräldrarna som finns och gör vårt bästa, då bör vi inte ta fasta på de gånger vi misslyckas.

Och så är det ju i de allra flesta fall, att vi är goda föräldrar största delen av tiden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ett varv till - Gör vi verkligen alltid vårt bästa?

Det är ett gäng bloggare och mediaprofiler som skrivit en rad eller två om hur svårt det är att ha semester med sin familj och sina barn. Att det inte alls är sådär härligt som man tänkt utan mest bråk, jobbiga nattningar, avsaknad av egentid osv. Och det stämmer ju till viss del. Eftersom man spenderar mer tid tillsammans blir det självklart också fler konflikter. Samtidigt som det också blir fler goda stunder såklart.

Men. Varför blir det då sådär tråkigt som många beskriver? Jag tror att det är för att vi inte lyckas göra vårt bästa.

En god vän till mig var här i fredags kväll och som vanligt blev det mycket prat om föräldraskap. Hon har inga egna barn och då är det lätt att avfärda någons synpunkter och iakttagelser med  "Jamen hon har inga egna barn, vänta bara och se hur resonemanget kommer ändras när hon får egna barn". Typ. Men faktum är att jag fick mig en liten funderare när hon berättade om hur hon sett andra bemöta sina barn.

Jag och Johan har tidigare pratat om att man alldeles för ofta ser och hör föräldrar som har en tråkig ton mot sina barn. De tilltalar dem med anklagande eller irriterade röster och har en trist attityd mot barnen. Och vi har varit så himla överens om att vi aldrig ska va sådana mot våra barn.

Men efter att ha pratat med min vän i fredags blev jag plötsligt medveten om att vi kanske blivit sånna där föräldrar, som är tråkiga i tonen. Sådana vi aldrig skulle bli. Varför har vi blivit det då?

Det är väldigt lätt att komma in i den där tråkiga tonen när man är hemma tillsammans hela dagarna och flyter omkring i massa små projekt. Man gör en del tillsammans med barnen men de är också lämnade till sin egen fantasi till viss del. Och det blir mycket bråk mellan våra två stora små. Vi försöker reda ut, leda dem rätt osv men man påverkas ju även själv vilket leder till sämre humör och kanske även konflikter mellan vuxen och barn. Och när det blir konflikt på konflikt, flera dagar i rad, kan grundtonen bli en såndär tråkig.

Det kan bli mycket "vad är det nu då?" och "vad gjorde du nu?" och den typen av lite anklagande bemötande när man hör eller ser att något händer. Och det beror oftast på att man kanske bara några minuter tidigare haft en incident eller konflikt och därmed fortsätter med den sinnesstämningen in i nästa grej.

Istället för att börja på 0 bemöter man barnen från -3.

Jag och Johan pratade om det där dagen efter. Jag var ärlig och sa att jag tycker att vi båda hamnat i den där tråkiga tonen, även om vi såklart fortfarande är fantastiska och bra föräldrar. Han kunde förstå vad jag menade och när vi pratade kom vi på det där braiga med att börja på 0. Att varje gång det dyker upp något som man måste ta itu med eller bemöta ska vi börja på 0, alltså inte låta vårt bemötande av barnen vara påverkat av något som hänt tidigare. Kan man dessutom bemöta från +3 är det såklart fantastiskt.

Men låt oss inte lägga ribban för högt, det vet ju vem som helst att det inte är helt lätt. Man är ingen supermänniska. Vi har känslor, brist på sömn och energi, brist på tid vilket leder till stress osv. Vi kämpar på helt enkelt. Och då ska man va en superförälder mitt i allt det.

Ja. Faktiskt. I alla fall försöka. För även om man är sur, trött eller stressad kan man bestämma sig för att ändra sin ton, sitt säg eller sin handling. Det kräver bara lite mer närvaro.

Så vi bestämde oss för att blir bättre på att börjar från 0, och att påminna varandra ifall vi märker att den andra snurrat in sig i en negativ spiral. Och eftersom vi gjorde denna överenskommelse ska det också få va okej att påminna den andra, även om man kanske är som minst mottaglig för synpunkter precis när man är i den spiralen. Men vi vet också att vi båda kan hamna i det där, och att vi inte vill vara där. Och därför blir påminnelsen som en hjälp, inte en anklagelse. Och det är viktigt och bra att reda ut det innan liksom.

Givetvis menar jag inte att vi inte ska sätta gränser, säga ifrån eller bli arga när det behövs. Där har vi en ganska tydlig gemensam bild av hur vi vill ha det, och vi har tydliga gränser. Vi blir arga, vi säger ifrån. Men vi vill inte ha en tråkig grundton gentemot våra barn, och där kan vi bli bättre.

Så även om man ska va schysst mot sig själv och inte ha för höga krav på sitt föräldrar-jag bör man kanske i alla fall fundera och ställa sig frågan om man verkligen gör sitt bästa? Inte skuldbelägga sig själv, det mår ingen bra av, men tänka en vända till och höra med sig själv hur man vill vara mot och med sina barn.

Därför var det så himla bra att få en påminnelse från min vän, som då inte har egna barn, hur man tänkte innan man fick barn. Eller i början av föräldraskapet. Bli påmind om "såndär förälder ska jag aldrig bli". För visst blir det alltid annorlunda än man trodde, men vissa tankar och principer är nyttiga att hålla fast vid. Och påminna sig om ibland.

Med det sagt vill jag då berätta att jag under dagen idag blivit jättebra på att bemöta på ett bra sätt, men också misslyckats totalt några gånger. Men det viktiga är att jag är medveten och att jag laddar om inför nästa gång ifall det inte blev nå bra. Jag tror att man ökar sina chanser till en trevligare dag avsevärt genom detta, eftersom man undviker att dras in i den där spiralen som bara tar en längre och längre ner. Sen kräver det tålamod och allt det där, och det får man då se till att ha mer av när det är semester.

Men det är bara att kämpa på tänker jag. Jag vill i alla fall va den bästa föräldern som jag kan va - Och göra mitt allra bästa.

Läget med Bello och varför vi delar på oss

Bello7veckor_8 (1 av 1)

Igår var det 6 år sen jag och Johan blev ett par. Vad vi har hunnit med va? Helt sjukt ju. Men men, det är inte riktigt det inlägget ska handla om - Jag tänkte istället berätta lite om Bello och om hur vår sommar kommer bli.

Bello7veckor_2 (1 av 1)

Vår lilla stora pojke är nu sju veckor - Och väger nästan 7 kilo. Han var stor när han föddes och har fortsatt lägga på sig efter förlossningen. Han går upp precis som en bebis ska och följer sin kurva i både längd, vikt och huvud. Men som ni som följer vet har det varit en del oroligheter kring hans andning, att vi tyckt att han andas hastigt och ansträngt ibland.

Bello7veckor_13 (1 av 1)

Och vi har varit på akuten och kontroller. EKG och nu senast även ultraljud av hjärtat. Och plötsligt blev vi i torsdags skickade på röntgen av lungorna efter att EKG-läkaren tyckt att det var bra att göra, och då på en gång.

Bello7veckor_11 (1 av 1)

Det är alltså många turer och det är såklart oroligt för oss. Ultraljudet på hjärtat såg bra ut men han har något snabb puls, även om det är inom det normala. De tyckte att hans hjärta kämpar på lite och vi ska på återbesök om två veckor. Men lungorna såg fina ut och det känns skönt. Och hjärtat ser ut som det ska också.

Så de tror, precis om vi, att detta beror på att han är stor. Att han har lite mer kropp att kämpa med. Men vi vet ju inte än, och vi vet inte om det ska göras något liksom. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag kan ju ändå inte göra något just nu, men det ligger ju såklart där som en oro.

Bello7veckor_19 (1 av 1)

Den här senaste turen förra veckan, med plötslig röntgen och besked om att hjärtat "jobbar på", gjorde att jag ville tänka om ang vår semester. Tanken var att vi skulle åka ner till Skåne igår, måndag, och sen vidare till Danmark idag. Sen åka runt lite i Danmark, bo på några olika hotell och gå på Legoland. Jag, Johan, Albert, Ennis, Idde och Bello. Alla i en bil, med packning och vagn och grejer. Och nu kände jag bara att Nää, jag vill inte dra runt Bello sådär nu. Det blir jobbigt för honom och jobbigt för mig. Och om vi skulle behöva söka vård för honom vill jag inte va i Danmark.

Bello7veckor_4 (1 av 1)

Så vi bestämde helt enkelt att jag, Idde och Bello ska stanna här hos mamma och pappa dessa veckorna. Och Johan, Albert och Ennis åker en tur till Danmark. Vi förlorar några tusenlappar på hotell som vi inte kan avboka men det får va så. Det känns så himla skönt att ha tagit detta beslutet.

Bello7veckor_16 (1 av 1)

Det är såklart en sorg att inte få va med Ennis och uppleva Legoland, men vi kommer åka dit igen. När Idde, och även Bello, är större och kan uppleva det "på riktigt". Men jag vet ju hur fantastiskt Ennis kommer tycka att det är och jag vet hur lycklig jag blir av att se honom uppleva saker. Men Johan och Albert får dela det med honom och det blir ju himla bra det med.

Bello7veckor_17 (1 av 1)

Bello7veckor_14 (1 av 1)

Bello7veckor_20 (1 av 1)

Vi kom alltså ner igår kväll och resan ner gick jättebra. De är ju för bra att resa med mina ungar. Idag åkte Johan och Albert över till Danmark för Johan skulle på konsert. Sen kommer de och hämtar upp Ennis imorgon och kör sen tillbaka till Danmark i några dagar. Låter ju omständigt men det fick bli så nu med den nya planen.

Men så idag har vi varit här hemma och gått en runda i byn. Lekt på lekplats och varit på bibblan.

Bello7veckor_21 (1 av 1)

Bello7veckor_15 (1 av 1)

Bello7veckor_9 (1 av 1)

Så vi delar på oss lite denna sommaren, Johan och jag. Nästa vecka åker Johan nämligen till Gotland och Almedalsveckan för att jobba. Och Ennis är då här med oss. Albert också några dagar innan han åker tillbaka till Stockholm med tåg för att sen åka till Israel med sin mamma.

Sen blir det några veckor tillsammans innan Johan börjar jobba igen. Men så får det bli, vi måste tänka lite praktiskt just nu. Man kan ha höga ambitioner, och vilja mycket, men nu måste vi se till verkligheten och vad som funkar på riktigt.

Bello7veckor_18 (1 av 1)

Och jag tror att det blir bra. Det blir också skönt för mig att ta det lite lugnt, det har ju som ni vet varit "lite mycket". Och det känns även fint för mig att få ägna Idde lite mer tid också nu kommande dagar, även om jag såklart har Bello. Men det är ju skillnad på att ge uppmärksamhet till två istället för tre barn. Och Idde får ganska mycket tjat just nu, pga hennes fas och personlighet, och jag vill ge henne mer positiv uppmärksamhet. Så det ser jag fram emot med denna lösningen.

Bello7veckor_6 (1 av 1)

Imorgon ska vi då lämna Ennis till Johan, och tar kanske en tur på Emporia när vi ändå är där och härjar. Följ oss gärna på Instagram Stories, jag lägger upp en del där nu eftersom det är så snabbt och lätt. @nyponstina heter jag på Instagram för den som inte vet 🙂

Bello7veckor_12 (1 av 1)

Bello7veckor_10 (1 av 1)

Nu vet ni hur det ligger till här. Kram på er och ta hand om varandra <3 Bello7veckor_5 (1 av 1)

Bello7veckor_7 (1 av 1)

När barnen blir ens värsta fiender

Midsommar11 (1 av 1)

Jag fick en kommentar för ett tag sen, en läsare som närmade sig sin tredje förlossning och precis som jag hade man med barn sen tidigare förhållande. Hon var ganska stressad över situationen, kommer man klara det liksom?

Svaret är Ja. Och Nej.

Midsommar12 (1 av 1)

Ibland önskar jag att jag hade haft tre barn innan jag fick tre barn, om ni förstår. När jag fick mitt andra barn kände jag att det var hur lätt som helst när man bara behövde ta hand om ett av dem. När jag nu fått mitt tredje är det liksom ingen match när man bara har två av dem. Så hade jag nu vetat hur det var att ha fyra barn hade jag tyckt att tre var lätt som en plätt.

Men det funkar ju inte så. Man är där man är och kan omöjligt ha erfarenheter av något man inte upplevt.

Men man klarar ju allt, allting går. Det ska bara gå mer eller mindre smärtfritt. Vi älskar ju våra barn över allt annat, men det vore en lögn att säga att det bara är lull lull och rosa härliga små moln att ha barn. Man kämpar mer eller mindre varje dag. Och försöker göra sitt bästa för att det ska va sådär härligt bara.

Lyckas gör vi ganska ofta, misslyckas också. Ikväll var en misslyckad en för mig. Jag blev arg på barnen när de skulle gå och lägga sig pga gjorde inte som jag sa. Sen blev det tjat-nattning i över 1,5 timme och nu till slut har Idde somnat. Ennis höll också på idag. Nu sover de, men jag är inge nöjd.

Processed with VSCO with hb1 preset

Då tänker jag såhär. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt? Positivt och härligt att hänga med, och sköta om, sina barn. Jo.

Jag tror det är viktigt att inte se barnen som sina värsta fiender. Även om det känns så ganska ofta, att de är ute efter att jäklas med en och bara provocera. Barnen har liksom inget ont i sig och deras jobbigheter är ju bara utvecklingsfaser och grejer. Men det glömmer man ganska ofta. I alla fall jag.

De är inte mina fiender - De är mina älsklingar. De behöver mig, och de behöver min hjälp och vägledning. De behöver få testa mig och de behöver såklart också få en mindre rolig reaktion ibland. Det är även så vi lär dem och leder dem. Framför allt behöver de mitt tålamod, och det är där jag måste jobba. Tänka på, tänka om, bita ihop, vända humör som går åt fel håll, ta nya tag, stå ut.

Även om det är jävligt tufft att ha tre små barn, bonusar, man, hus, jobb osv så tror jag att man kan klara det utan att halvt gå under. Man kan välja att se saker på ett mer positivt sätt, man kan vända negativa spiraler. Man måste bara bestämma sig, kämpa, och inte ge upp när det inte går på en gång. Va lite snäll mot sig själv och våga misslyckas, och tycka att det är okej. Så länge man försöker igen nästa dag.

Sträva efter att trycka in så mycket kärlek det bara går i livet men inte få dåligt samvete ifall det blev lite mindre en dag. Då får man kompensera dagen efter, och det tänker jag försöka göra imorgon. Önska mig lycka till!

Processed with VSCO with hb2 preset

Ni kommer aldrig knäcka mig

Processed with VSCO with f2 preset

På sista tiden har det varit lite gnälligt här på bloggen. Gnälligt men ärligt. Och ibland uteblir inläggen i flera dagar, som nu. Vi har varit i Göteborg de senaste dagarna och förenat nytta med nöje - Filmat och semestrat med andra ord.

Men precis när jag tyckte att jag var på väg "tillbaka", hittat energi och lust, pangade febern till. På väg till Göteborg. Och jag trodde jag fått tillbaka infektionerna jag hade för två veckor sen. Så Göteborgsvistelsen blev inte riktigt som vi tänkt. Berättar mer om det i klippet nedan.

Och som grädde på moset fick jag ett blaffigt munsår på läppen under lördagen. Och idag ser jag då ut såhär.

Processed with VSCO with f2 preset

Läppen helt svullen alltså. Hjälp. Mitt immunförsvar är alltså skitkasst, är det inte det ena så är det fantamaj det andra. Och känslorna och huvudet är kaos till och från.

MEN!

Ni kommer inte knäcka mig!! Jäkla bakterier, virus, hormoner och andra djävlar. Jag vägrar lägga mig på soffan och ge upp.

Processed with VSCO with f2 preset

Så nu har jag tagit upp kampen och köpt massa grejer jag ska trycka i mig. Typ yoghurt av olika slag och med olika bakteriekulturer, jordgubbar, citron, ingefära, grönkål, blåbär, honung, proviva osv osv.

Jag tänker alltså inte låta de här tråkmånsarna hindra mig och förpesta mitt liv.

Jag. Vill. Må. Bra. I huvudet och i kroppen. Och jag vill njuta av mitt liv med min familj och allt annat fint. Så är det.

Och vet ni. Idag blir lillpojken 6 veckor. Var på BVC idag och vägde 6540 g och var 59 cm lång. Storkorven. Min älskling. Nu längtar jag efter att få pussa honom, och mina andra älsklingar, igen. Hejdå herpes.

Puss på er! 😀

Processed with VSCO with f2 preset

Är det fler än jag som känner såhär?

FilmaAlfons2 (1 av 1)

Det har varit en rätt intensiv helg för oss, och barnen har stimulerats som bara den.

FilmaAlfons3 (1 av 1)

Vi brukar ofta va hemma på helgerna och skrota, fixa med huset och trädgården osv. Inga stora grejer liksom. Men denna helgen blev lite mer. Igår var vi på olika handelsträdgårdar och var iväg typ hela dagen. Barnen tyckte det var superskoj och var så engagerade. Idag har vi filmat nästan hela dagen - Våra barn och Hannas barn. Dvs att det blev både prestation och mycket lek för småttingarna.

FilmaAlfons4 (1 av 1)

FilmaAlfons1 (1 av 1)

Ennisochbello1 (1 av 1)

Och nu har jag då lagt dem. Johan var iväg så det blev nattning med Bello i famnen, som det ofta blir. Nu när han börjar va mer vaken är det liksom inte alltid han kan ligga och sova i babynestet på golvet när jag nattar, han börjar kräva mer. Och idag har han varit väldigt närhetssökande och knappt velat ligga själv på hela dagen.

Både Ennis och Idde var trötta efter helgens skojiga, men det betyder ju då inte att det blir lätt att natta.. Idde krånglar en del vid nattning, mer eller mindre, och idag var väl nåt mellanting. Men med en missnöjd Bello blev det väldigt svårt.

Ennisochbello2 (1 av 1)

Jag har sen ett tag tillbaka bestämt mig för att inte bli arg på barnen när de ska sova. Jag vill inte att det ska bli negativt laddat. Men det är svårt ibland ska jag erkänna, man har ju inte det bästa tålamodet alltid. Jag försöker att vara extra kärleksfull istället, och jag tycker att det funkar ganska bra. Men det vill ju till att allt runtomkring flyter på bra också. Man ska ha lite tur.

Men nu till den jobbiga känslan.

Ennisochbello3 (1 av 1)

Även om jag inte blir arg på Idde (för det är Idde som är svårast) får jag ändå hålla på å tjata. Lägg dig ner, lägg dig på kudden, vill du ha täcke? Inget täcke? Ha nappen i munnen, kasta inte nappen, försök slappna av, lyssna på musiken osv osv.

Och när hon väl har somnat - Då kommer skuldkänslorna. Där ligger hon, och andas tungt, och jag känner mig bara misslyckad. Som att det inte blev något bra avslut på dagen. Det sista man har med sig är tjat. Och en känsla av att man hållit tillbaka och att tålamodet är ansträngt.. att man tyckt att hon var jobbig. Fy för den känslan.

Mina små barn. Som jag älskar så otroligt mycket. Nu ligger de där och sover, och jag tog inte vara på dagen, stunderna, allt. Inget. Så känns det.

Ennisochbello4 (1 av 1)

Är det någon som känner igen sig? Hoppas. Hoppas inte. Jag vet inte. Jag vill ju inte att någon annan ska känna sig misslyckad, men jag vill inte heller vara ensam med känslorna. Vill bara att någon ska säga att det är okej.

Nåja. Det är inte alltid så lätt att va förälder.

Tävlingen om amningssjalen är i alla fall avslutad och jag tänkte presentera vinnaren imorgon 🙂 Hoppas ni har haft en fin helg, imorgon kör vi vecka igen. Kram

Ennisochbello5 (1 av 1)