Missar vi våra barns uppväxt?

Ska våra barn växa upp och ständigt ha en kamera eller mobil upptryckt i ansiktena? Hela tiden va någon framför kameran, på stillbild eller film. Aldrig få va bara barn, bara få uppleva något som inte fastnar på bild och dokumenteras för att tittas på i efterhand. Ska de växa upp med föräldrar som alltid ser på dem genom en lins?

Nää fan.

Ni vet ju att jag inte har några problem med att ta bilder på barnen, eller filma dem, och publicera i mina sociala kanaler. Mycket av det jag gör på blogg, Instagram och YouTube kretsar ju kring barnen och föräldraskapet. Och jag tycker att det är okej. Jag väljer (för mig självklart) att inte publicera bilder på mina barn när de är nakna, ledsna eller mår dåligt. Men glada vanliga barn är inga problem för mig.

Men det slog i i lördags, inför vår söndag med kalas och besök på Hågelby gård, att vi ALDRIG upplever något (som är lite utöver det vanliga dårå) utan att dokumentera det. En ny tradition för oss är att varje höst åka på Hågelby gårds 4H- och skördedag där barnen kan prova rida, klappa djuren, åka traktor osv. Superfin miljö, glada barn och extremt många tillfällen att ta fina bilder och filma fina filmer. Men i lördags kände jag att NÄ, vi måste fan kunna åka iväg på något vackert och roligt UTAN att fota. Bara vara. Uppleva. Låta barnen få vara i nuet, och låta oss få va med.

Så jag och Johan kom överens på söndagsmorgonen, om att låta bli mobiler och kamera under dagen. Det var mitt initiativ, och det märktes väl eftersom Johan inte riktigt kunde hålla sig under dagen... men jag tog inte en enda bild. Filmade noll film. Och det känns så bra.

Men var det lätt eller? Verkligen inte.

Bara tanken på att jag inte skulle få fota mina gulliga barn under dagen gjorde mig stressad. Ennis var finklädd och skulle på kalas, och jag fick en impuls att ta bild men avstod. Jag valde att bara se på honom, hur fin han var, och insupa det. På kalaset var det inga problem, det brukar ändå va svårt att fota när man inte vet om andra barn får va med på bild osv. När vi kom till Hågelby gård kom flera tillfällen då jag i vanliga fall hade tagit upp kameran och fångat ögonblicket eller ljuset, men jag struntade i impulsen. Jag hade inte finkameran med mig, men mobilen låg ju i tygpåsen så jag hade ju kunnat om jag tvunget hade behövt.

Men så skönt det var att slippa tänka på det, att göra stories eller ta bilder. Tänk att ha två händer fria istället för en (då den andra ofta håller mobilen redo).

Och nej, jag kommer inte sluta ta bilder på barnen eller sluta filma. Men jag kommer fortsättningsvis va noga med att känna efter, vad är viktigast här? Funkar det att filma/fota detta utan att tulla på upplevelsen? Eller kan vi skippa dokumentationen här och bara vara, och leva med att vi inte kan kika på det i efterhand? Det kommer jag ha med mig från min kamerafria dag, som ofrivilligt blev två eftersom jag uppenbarligen blev kvar i känslan idag.

Därav en kompott av gamla fina bilder i detta inlägg!

Jag hoppas ni tar med er detta och funderar över era mobil- och kamerabeteenden (även om jag tror att jag är "värre" än alla er tillsammans haha). Det handlar ju även om att glo i mobilen istället för på sina barn, men den biten kan vi ta en annan gång! Det blir för långt annars!

Kram på er! Och kom ihåg hjärtat här nere ifall ni tyckte att jag hade en poäng idag 🙂

46

VEM ÄR BOVEN??

Okej. Tillbaka till verkligheten. Sommaren var lång, jag längtade lite till hösten, rutiner, få jobba osv. Men jag längtade fan inte till SJUKDOMAR. Hade liksom glömt bort att så fort barnen är på förskolan är det ju sjukdomar som gäller. Men en sak fattar inte jag.

VEM ÄR BOVEN??? Vem är det som börjar liksom? Alla är ju friska på sommaren så HUR ÄR DET MÖJLIGT att alla plötsligt blir sjuka bara för att de är på förskolan? Det går inte ihop.

Barnen hann väl vara på föris en och en halv vecka innan Idde blev sjuk. Sen hade vi kaoset på akuten förra veckan. Under tiden har Bellos haft dels förkylning och dels feber och är äntligen på bättringsvägen (trots feberprickar fortfarande). Igår vaknade jag med pangförkylning och hade sen feber i natt. Idag hängig som bara den. Ennis har också haft feber i helgen och har varit hemma idag. Det är verkligen trögt detta alltså.

Det dumma är att ingenting kan liksom komma igång. Bello har en operation som ska göras och eftersom han ska sövas ner behöver han va helt frisk. Vi har fått skjuta på den redan och jag vet fortfarande inte om han är frisk nog att göra den på torsdag då vi fått ny tid. Det hela har krockat med hans inskolning, som också skjuts på framtiden, eftersom det blir konstigt om han ska skolas in tre dagar och sen va borta i över en vecka för läkning. Så nu ser det ut som att han ska skolas in den 13 september. Från början var det 28 augusti som var satt.

Någonstans tror jag att det finns en mening med att det blir lite förskjutet, det känns nämligen som att Bello har behövt lite extra tid innan det är dags för föris. Det är små grejer som faller på plats nu, som gör att jag känner mig tryggare att lämna honom på förskolan. Han går till exempel mycket bättre nu bara de senaste dagarna, och det känns skönt. Så någon mening är det väl trots allt.

Igår fick Johan cykla och köpa massa citroner och ingefära och skit till mig som jag ska proppa i mig. Sen blir det väl att försöka få i sig sånt nyttigt igen för att inte åka på massa skit. Det blir ju helt klart lättare att ta hand om sjuka barn om man är frisk själv.. För barnen åker ju på sitt ändå känns det som... och är inte så sugna på grönkål och ingefära.

Med dessa sjukdomar som damp ner i helgen blev det inget nytt klipp på IGTV igår, och ingen ny utmaning i Resan mot Mitt Bästa Jag. Det beror på just det OCH på att jag kommer baka om lite. Återkommer ang det i veckan.

Nästa grej som är verklighet. Hemmet. Tvätten. och detta är den lilla tvätthögen ändå. Tänk att det aldrig ska ta slut. Och högst upp på min kravlista när vi köper/bygger nästa hus är TVÄTTSTUGA. Så värt.

Och idag kom våra nya fönster som står uppställda här och där i trädgården. Montören är seg på att återkomma men förhoppningsvis börjar de byta ut alla våra fönster i nästa vecka. Det blir såklart skönt med nya fönster men fan vad jobbigt ändå under tiden de håller på.. det är redan kaos här som det är.

Jag bara längtar efter att få visa er ett sånt därnt fint inspirerande hem någon gång. Ett sånt hem som jag egentligen tycker att jag borde ha, men aldrig får till. För det är alltid något projekt här som gör att det antingen är grejer överallt eller ofärdigt liksom. Antar att det är så att bo i hus som är byggt på 60-talet. Det kommer hela tiden nya grejer att fixa.. och tiden finns aldrig att göra klart..

Lyxproblem. Men ändå. Jag skulle så gärna vilja kunna ta sånna där fina bilder som folk trycker upp i sina instagramflöden (Hur kan någon ens ha det sådär hemma??)

Skitsamma! Jag är rätt nöjd ändå. Nu vill jag mest bli frisk! Här kommer i alla fall en bild på våra nya fönster. Fint va? 😀

Har ni klarat er från sjukdomar hittills eller är det VAB för hela slanten även hos er?

23

Att publicera bilder på sitt sjuka barn

Ni kanske vet att Idde blev sjuk förra helgen och att vi i början av veckan fick åka in till akuten med henne för misstänkt blindtarmsinflammation. Vi fick stanna över natten, hennes prover blev bättre och ontet försvann. Det var en irritation vid blindtarmen som kroppen verkar ha läkt själv. Så vi åkte hem med en Idde som nu är frisk men med kvarstående oro över vad det kan va som orsakar hennes återkommande feber och kräkningar. Vi har fått remiss till barnläkare som ska utreda. Vänta och se helt enkelt.

När ens unge blir sjuk sådär stannar allting upp, ni kanske vet. Ingenting annat är viktigt. Idde blev bättre ganska fort och nu är livet som vanligt igen, fast lite huller om buller (pga lite andra grejer som jag skriver om nästa vecka). Men nånstans är det ju det som är "som vanligt" i vårt liv, lite rörigt och rörligt sådär.

Jag tänker på de som har allvarligt sjuka barn, som aldrig kan släppa oron och som tvingas försöka få livet att rulla på ändå. Jag kan inte föreställa mig. Jag önskar ingen den situationen  och jag hoppas såklart att vi aldrig heller behöver befinna oss i den.

Jag är ju aktiv i sociala medier, på ett eller annat vis, i princip varje dag. När detta hände tog det liksom stopp för mig, jag visste inte vad eller OM jag skulle skriva något om det som hände just då. Jag vet att jag inte har någon skyldighet direkt, man måste få va privat när det behövs. Samtidigt vill jag ju berätta vad som händer. Innan vi visste hur allvarligt det var hade jag inte en tanke på att publicera någon bild på Idde och skriva om vad som hände, men nu i efterhand känner jag att jag kan dela med mig (även om vi fortfarande inte vet vad det är som spökar).

Jag känner också att jag kan publicera några bilder på henne, från sjukhuset. Men jag väljer bilder där hon mår bra, är tillbaka i sitt pigga jag (trots dropp) och inte är sårbar på det viset. Jag skulle aldrig lägga ut en bild där hon inte mår bra eller är ledsen. Detta är bilder som hon själv skulle tycka om, när hon målar till exempel.

Men var går egentligen gränsen? Kan man publicera bilder på sina sovande barn till exempel?

Jag tycker egentligen inte att det är så svårt, jag tror man får gå på magkänsla.  Bilder på sovande bebisar känns ju inte så konstigt, medan ett äldre barn kanske inte vill bli outad sovande (precis som att vi själva inte vill att någon publicerar bilder på oss när vi sover). Ett äldre barn kan å andra sidan själva välja att det är ok att filma eller ta bilder att publicera från exempelvis en sjukhussäng. De förstår fortfarande inte innebörden av en publicerad bild på nätet, så hur ska man tänka där?

Lite svårt ändå. Vi lever också i en tid då detta är vardagen. De allra flesta finns på sociala medier, om 20 år kommer det förmodligen inte ens va en diskussion. Samtidigt är det inget som säger att det är mer rätt eller fel bara för det.

Var och en får gå efter sin magkänsla, samtidigt som jag tror att det är viktigt att reflektera över sitt beteende i sociala medier. Inte bara köra på, utan publicera genomtänkt. Ibland blir vi blinda i denna värld av uppmärksamhet och bekräftelse i sociala medier. Och glömmer vad som är viktigt.

Ha nu en fortsatt fin fredag och underbar helg, så berättar jag på söndag hur jag tänker vidare med Resan mot Mitt Bästa Jag! Ber om ursäkt för utebliven dans denna veckan, jag lovade ju, men ja. Ni fattar ju.

KRAM

Nedan en trött, skitig och hungrig morsa efter ett drygt dygn på sjukhuset (nästan helt utan mat). Man har ju sett piffigare ut 😀

17

Så blev jag en som dömer andra mammor

Jag säger förlåt. Och ber om ursäkt för om jag uppfattats som dömande mot andra mammor. Några har uppenbarligen tolkat mig så, och det är så långt ifrån mitt syfte man kan komma - För jag vill ju inspirera. Men kanske har jag uttryckt mig lite klumpigt, och dessutom med dålig tajming, så nu ber jag om ursäkt. Och förklarar hur jag menar.

Om du missat gårdagens inlägg om egentid, och hur jag ser på behovet av det, kan du läsa HÄR först. Om du vill förstås.

Jag erkände igår att jag förut tyckt att en del mammor har haft för tidigt fokus på egentid när de fått barn. Jag skrev också att jag ändrat syn på det men att jag fortfarande tycker att tre dagar efter förlossning kanske är något tidigt att börja tänka på egentid.

Det är en generell tanke, samtidigt som jag utgår från mig själv. Jag har för egen del svårt att föreställa mig känslan av att vilja komma bort en längre stund från barn och familj så nära inpå att mitt barn har kommit till världen. Mina känslor säger att jag bara vill va nära. Och det gör inte mig till en bättre mamma än någon som vill komma iväg, absolut inte, men det är MIN upplevelse av att få barn. Och jag utgick från den när jag skrev igår.

Men givetvis har alla sin situation, sin bakgrund och sina behov. Och självklart ska man göra det som känns bäst för sig, sitt barn och familjen. Jag är ju förespråkare för egentid! Jag hade dålig koll på att Ida Warg fått skit för att hon ville komma iväg och lyxa lite - och såklart ska hon göra det! Jag kanske till och med önskar att jag hade kunnat ha samma behov lite tidigare under mitt föräldraskap. Och framför allt sett behovet när det väl började komma (för jag hade inte det i början).

För det är ju så, att det är lite sent nu för mig. När jag behöver det sådär överdrivet mycket, för att inte bryta ihop typ. Och för egen del har jag haft väldigt svårt att släppa kontrollen och ansvaret för barnen till Johan. Trots att han är en erfaren pappa, som jag litar på, har jag haft svårt att släppa taget.

För jag har varit rädd att något ska hända. Något som skulle kunna ske utan att jag är där, där för att förhindra eller rädda. Eller kunna göra mitt bästa i alla fall. Som jag inte hade kunnat göra om jag inte var där. Men så kan man ju inte tänka. Och jag har kommit från det mer och mer.

Ida skriver om jämställdhet i sitt inlägg efter att hon fått en elak kommentar kring egentid, och visst är det bra att hon och Alexander tar stort ansvar båda två. Jag är imponerad över hur de delar, för jag har nog inte varit lika bra på det där. Att låta Johan komma fram.

Nu blev detta väldigt babbligt, men jag känner att jag vill babbla av mig. Det är ju inte svartvitt detta. Mitt syfte är att lyfta olika ämnen och vinklar när det kommer till föräldraskap och personlig utveckling för just mammor och föräldrar - Just för att vi ska diskutera och våga öppna oss för varandra.

Påhopp och elaka kommentarer tar jag verkligen avstånd ifrån, jag hoppas att Ida och andra mammor som fått skit kan låta det rinna av sig och göra sin grej.  Däremot tycker jag om när ni uttrycker era tankar i kommentarer här, det öppnar ofta upp för vidare reflektion!

Så tack för att ni påminner mig ibland, och fortsätt peppa varandra! Ska vi köra en live ikväll (onsdag) kl 21 kanske?

Är jag på rätt spår tycker ni? Tryck på hjärtat längst ner <3

44

Varför är det så svårt att va nyttig? Och att va förälder? Och allt?

Vi ÄR i Skåne! Och möttes första dagen av REGN. Ironi alltså. Men det behövs ju såklart. Och vi har haft en härlig dag i skogen i Skrylle och i lanthandeln i Torna Hällestad. Och nu har Pigga veckan ballat ur helt.

Vi kom fram strax innan nio igår kväll, barnen kom i säng strax innan tolv och jag och mamma satt och pratade till klockan två på natten. Jag i min tur somnade sen vid tre. Och så vaknade barnen kvart över sju. Så ja, ganska trött idag.

Att göra pigga drinkar känns ännu mer avlägset. Jag är såååå himla opeppad och osugen alltså haha. Jag köpte lite grejer innan vi åkte ner men det fick hänga med ner och nu ligger det bara här och väntar. Selleri, avokado, äpplen, citron, ingefära och babyspenat.

Varför ska det var så jäkla tråkigt att va nyttig liksom?

Så min nya utmaning i denna totalt opigga veckan är: Att göra EN pigg drink - av det jag tog med mig ner. Sen tänker jag att jag ska försöka göra en drink i veckan framöver istället. Det kanske är en bättre strategi..? Hur gör ni som håller på med sånt här för jämnan? Går ni upp en halvtimme tidigare på morgonen? Hur får ni idéerna till alla olika? Eller kör ni samma alltid? Tips mottages gärna!

Idag blev det som sagt regn, skog, lanthandel och fika får vår del. Och jag fick slumra en stund på soffan på eftermiddagen (i sällskap av film, barn och maracas typ. Men ändå).

Imorgon ska det bli bättre väder och vi satsar på att åka till Malmö för att vara med på inspelningen av Sommarlov. Vi får väl se hur det blir, känns som en utmaning bara jag tänker på det - Men man måste ju ta sig an sådana också. Att samla kryss med barnen är ju också bra - Har ni missat Cirkeln och kryssen (om att ta sig an utmaningar) hittar ni det inlägget HÄR.

Dagen igår, när vi åkte ner, var fantastisk! Det gick jättebra att köra, jag var pigg och barnen var mysiga och fina mot varandra. Drömdag! Idag var vi tillbaka i stöket, med en trött mamma och barn som testar och utmanar. Kivas med varandra och testar tålamodet. Men jag kämpar. Laddar om. Gör om. Gör rätt. Gör fel. Och rätt igen.

Och mamma och pappa finns här och hjälper mig.

Min sensate metod för att bryta när det börjar gå åt fel håll är att latja. Sätta igång musik och börja dansa eller som idag, leka monter-kull och gå bananas. Det får bli "stökigt" och härjigt en stund - Det är ju på ett roligt sätt. Jämför med stök och härj på ett tråkigt sätt, som det blir annars. Så får andra stå ut helt enkelt.

När de har roligt, har de roligt. Och de kan va så fina mot varandra. Och nu börjar Bello kunna va med, och Ennis och Idde tar hand om honom så fint. Sen tycker de såklart att han är jobbig när han ska riva duplo och sånt.

Jag har alltid lite dåligt samvete när jag kommer hit med min cirkus. Det är så mycket hela tiden liksom. Men jag vet att mamma och pappa tycker om att ha oss här och gärna hjälper med barnen. Och barnen känner sig så trygga och bekväma här. Det märks så tydligt och det känns så himla fint. Fint att kunna ge barnen detta.

Håll nu tummarna för oss imorgon! För att det blir uppehåll, för att vi kommer iväg i tid och för att det går bra på plats i Malmö! Och hoppas att ni har det fint, och inte är för besvikna på min icke-piggavecka.

Men tyckte ni om kvällens inlägg, och bilderna (som jag själv är otroooligt nöjd med), så tryck på hjärtat! Kram!

46