Så tar jag mig an utmaningar – Dagar som idag, när jag vill dra mig ur

Jag ser mig själv som en ganska modig person. Inte när det kommer till fysiska utmaningar, då är jag en kyckling och har alltid varit, men i sociala sammanhang. Och andra utmaningar, som inte innefattar typ hopp från höga höjder eller annat läskigt.

Men så ibland, trots att jag inte är särskilt rädd för utmaningar, tar det emot. Jag börjar tvivla på vad jag kan, om jag vågar, om jag kommer klara av det och om jag kommer palla stressen.

Idag var en sådan dag. En dag som jag igår kände "Imorgon blir en dag att bara överleva". Anledningarna var några stycken olika. Det jobbigaste var att jag skulle köra bil själv (med Bello, vilket gjorde det ännu mer nervöst) på massa ställen norr om stan där jag aldrig kört. Jag är egentligen inte rädd för att köra bil, men jag kan bli stressad när jag inte vet vart jag ska och när gps:en (som är TUR att jag har såklart) pratar olika och konstigt ibland. Och så barnet i bilen, då kan man ju verkligen inte råka typ krocka lite.

En annan grej som gjorde mig lite nervös var att förberedelserna för inspelningen blev ganska hastiga och lite utom min kontroll eftersom vi haft ganska kort tid på oss denna omgången av Älskade unge. Till saken hör att Johan hade jobb på TT och inte kunde filma, därför tog vi in en annan fotograf (som är jätteduktig) men det gjorde ju att den gamla vanliga tryggheten med Johan försvann. Vi är ju ett så inarbetat team, Johan och jag, och behöver knappt prata med varandra på inspelningsplats. Så även om Adam är toppen blir det ju ändå inte lika lätt som vanligt.

Och så just det. Att Johan jobbade på TT idag. Från kl 6 på morgonen. Vilket då innebar att jag hade hela morgonen själv med barnen som skulle iväg till föris. Och så en inspelningstid att passa och dessförinnan skulle jag köra till Mörby för att hämta livräddningsdocka. Stressande tanke, trodde inte att jag skulle hinna helt enkelt.

Men då kom jag att tänka på Cirkeln. "Vilken cirkel?" tänker ni. Jo.

Denna cirkeln. Den har hängt kvar i mitt minne sen jag var på kamratstödjarkurs i nian på högstadiet. Då hade vi en ledare som skulle lära oss ditten och datten om värderingar, om att våga ha civilkurage och om att va trygg i sig själv. Då presenterade han denna cirkeln.

Det finns säkert ett namn på detta, och kanske återger jag inte det helt som han beskrev (det var ju trots allt ett gäng år sen...eeh... typ 15?) men jag berättar så som jag minns. Och det är SÅ bra!

Kolla på cirkeln på bilden ovan. Innanför cirkeln finns ett gäng kryss. Dessa kryss symboliserar erfarenheter du redan har. Saker du har gjort, vågat och klarat av. Kryssen utanför cirkeln symboliserar saker och utmaningar som du ännu inte tagit dig an.

För att utvecklas som person ska målet vara att hela tiden utöka cirkeln, eller linjen. För varje grej du åtar dig, som är lite utav en utmaning, växer din cirkel (eller ditt amöbaliknande område, som på bilden). Du vill helt enkelt samla så många kryss som möjligt. När du lycktas fånga ett nytt kryss känner du dig nöjd och blir sugen på att fånga fler.

Ganska logiskt va?

Men så ibland kommer sådana dagar som idag, där man överväger att strunta i det där krysset som man siktat in sig på. Blåsa av allting och dra sig undan. Skjuta på det eller inte göra det alls. Och varje gång du "fegar ur", eller backar för att du inte vågar, försvinner ett av dina kryss som du redan hade. För när du skjuter upp, eller blåser av, för att du inte vågar kommer även en känsla av misslyckande. Istället för att växa blir du mindre, tappar självförtroende och kanske självkänsla. För du ville ju våga egentligen. Din ring (eller amöba) minskar och det blir lättare att dra sig ur även nästa gång.

Plötsligt sitter du HÄR! Med ett enstaka kryss, och mår dåligt. Och vet kanske inte ens varför. Ett typiskt exempel på personlig inveckling istället för utveckling. Och där vill vi inte hamna, visst?

Det är ju HÄR vi vill va! Massa kryss och tummar upp! Starkt självförtroende, bra självkänsla. Vi går framåt, utvecklas och blir vårt bästa jag.

Det är kanske inte så lätt som det ser ut. Men om man ser utmaningar på detta sätt, i lite halvtaffliga bilder på en bit kartong, blir det kanske något tydligare. Det blir kanske liiite lättare att ta sig an det, eller vad säger ni?

Jag vill tillägga att jag tycker att man ska säga nej, eller dra sig ur, ifall magkänslan (långt långt inne) tydligt säger "NEJ". Det är en annan grej. Och jag tror någonstans att vi alla kan känna av om det är ett NEJ eller en mindre rädsla som man faktiskt kan, och förmodligen vill, komma förbi. Ett tydligt NEJ kan ju faktiskt också va ett kryss.

SÅ. Denna cirkel dyker ofta upp i mitt huvud när ja står inför utmaningar. Och idag, trots att jag vaknade supertrött och med magknip och huvudvärk, tog jag ett kryss. Kanske till och med FLERA kryss. Och dagen blev ju HUR BRA SOM HELST. Det gick smidigt med barnen på morgonen och jag var mer än en halvtimme för tidigt på location för inspelning. Körningen gick fint och jag hittade bra. Inspelningen flöt på och var rolig dessutom, teamet var toppen och vi var klara tidigare än jag trott. Jag och Bello kom hem hela och jag behövde inte ens pusta ut och säga "jag överlevde". Även om det var just det jag gjorde. Men känslan efter var istället "Yes! Jag klarade det här! och det var inte så farligt.."

Så prova denna Cirkeln vänner. Om ni vill göra det ännu tydligare kan ni till och med märka upp era kryss med specifika utmaningar, om ni känner att det blir ännu mer givande då.

Lycka till! Och kom ihåg att trycka på hjärtat ifall ni gillade detta!

Puss på er!

56

 

Det stora inlägget om nattning – Och vår vändning

Det är inte direkt någon hemlighet att vi har haft det jäkligt kämpigt med nattning sista tiden. Jag har väl inte pratat jättemycket om det men för några dagar sen bad jag, på Instagram, om era bästa tips och råd för att lyckas med nattning. För vi behövde verkligen det.

Och jag fick verkligen ta del av många erfarenheter och tips!

Men vi spolar tillbaks lite.

Vår nattningssituation har sett väldigt varierande ut de senaste åren. Jag kommer inte dra hela köret (för det kommer jag inte ens ihåg) men jag plockar upp det som känns viktigt.

Ennis har alltid haft lätt för sömn. När han var bebis satte man bara honom i sängen, sen skrotade han runt lite och somnade för sig själv. När han har blivit äldre har han alltid velat att man ska va i rummet tills han somnar och det har ändå varit ganska självklart för oss, speciellt sen vi började natta Ennis och Idde tillsammans.

Ennis tycker om att sova, även om han på senare tid hellre vill va uppe och leka. Men han har liksom inget jättemotstånd till att gå och lägga sig, han uppskattar lässtunden och avslappningsmusiken. Han sover gott, tassar ofta in till oss någon gång på natten och kryper lugnt ner i den så kallade ”bredvidsängen” och somnar om.

Idde är inte riktigt likadan. Om man säger så.

Jag vill inte lämna ut min lilla dotter för mycket, därför försöker jag formulera mig så väl jag bara kan. Samtidigt känns det viktigt att dela med sig av denna situationen då jag vet att några av er har likadana typer hemma och gärna tar emot tips och tar del av erfarenheter.

Idde tycker inte om att sova. Hon vill inte gå och lägga sig, har alltid sovit ganska oroligt och drömmer mycket. Hon kan var arg i sömnen och om man gör minsta fel på natten när hon vaknar/halvvaknar kan det bli skrik så hela huset vaknar.

Idde har inte heller riktigt samma behov av sömn som Ennis, hon slutade sova på dagen för snart ett år sen men behöver fortfarande mindre nattsömn än Ennis som är 1,5 år äldre. Detta, tillsammans med gå-och-lägga-sig-motståndet (och en rad andra faktorer), gör att våra nattningar inte går så smidigt som man hade velat.

Det har gått lite i vågor, vissa perioder har nattningarna funkat, men på senare tid har det blivit riktigt jobbigt och helt ohållbart. För alla. Förut har det oftast varit jag som nattat, medan Johan ägnat sig åt hemsysslor alternativt jobbat, men på senare tid har han tagit fler nattningar. Jag tror absolut inte att kaoset beror på det, men både han och jag har ”misslyckats” i princip varje kväll. Och när jag säger misslyckats talar jag, i alla fall för egen del, om att någon blivit arg. Eller flera. Eller alla. Och nattningen har bara känts tråkig, jobbig och påfrestande. Och när barnen sen sover sköljer det dåliga samvetet över en.

Det känns som att hela situationen har eskalerat till något som bara blivit mer och mer negativt laddat och tålamodet har blivit kortare och kortare. Mitt totala breakdown kom i helgen när vi var hos min barndomsbästis Louice i Örebro. Barnen var fantastiska både på fredagen och lördagen men nattningen på lördagen urartade helt. Det slutade med att jag tog Idde under armen, bar ut henne på en grushög i trädgården och skällde. Vidare till att jag, efter att ha försökt hämta nytt tålamod, fick sätta ut barnet igen då jag faktiskt inte klara av att hantera henne. Jag bröt ihop i Louices armar och hon tog sen Idde på promenad i vagnen och jag gick snyftandes in och försökte få resterande två barn att somna.

Jag kommer inte skriva vad det var som ledde till denna cirkusen, av respekt till min dotter och hennes integritet, men det var något som för mig var helt oacceptabelt och faktiskt sårande och kränkande.

Jag önskar att jag hade hanterat situationen annorlunda, skulle jag se en förälder skälla på sitt barn på det där sättet hade jag inte tyckt att det hade känts bra. Men även om alltihop gick över styr, och jag önskar att det blivit annorlunda, var det nog bra för oss att det hände. För det blev en vändpunkt för mig, och förmodligen även en ögonöppnare för Idde.

Idde krånglar väldigt mycket vid läggning. Hon har svårt för att slappna av i kroppen och kan liksom inte tillåta sig själv att somna. Det blir mycket tjat och tillrättavisande och ofta blir Idde väldigt arg. Detta har jag försökt hantera på olika sätt men det har aldrig blivit riktigt bra. Det är inte mycket som biter på henne, att försöka avleda och vara pedagogisk är otroligt svårt. Det går nästan inte att få henne med sig. Att bli arg är helt lönlöst. Men det har ofta slutat vid ilska på sista tiden. Mitt tålamod har bara blivit kortare och kortare, och frustrationen över att situationen håller på att glida mig ur händerna har varit otroligt jobbig.

Eftersom Idde har haft så svårt blir det också svårt för Ennis att komma till ro, de kan även dra igång varandra numera. Bello börjar också bli större och kräva annat än när han var en bebis som sov hela tiden. Att ratta denna nattning själv (som det ofta blir) har varit helt omöjligt.

Och så kom då detta till slut. Kraschen.

Efter att Louice kommit tillbaka med Idde, som först somnat i vagnen men sen vaknat igen, gick jag ut för att prata med min lille unge. Hon såg att jag var väldigt ledsen och vi pratade. Hon tog själv upp vad som gick fel och sa att vi hade bråkat. Och höll med om att det inte blev så bra. Och så lovade vi varandra att det inte skulle bli sådär igen. Och sa förlåt.

Det blev så tydligt efter detta. Det är vi vuxna som är ansvariga för att bryta detta och hitta en lösning. Hitta sätt. Metoder. Lugn. Det är bara vi som kan sätta stopp och verkligen förändra. Så nu gjorde jag det.

Och vet ni vad? Fyra kvällar i rad har vi lyckats, barnen och jag. Vi har haft tre kvällar i princip HELT utan skrik, bråk, ilska eller överdrivet krångel. Igår kväll blev det något stökigare, då Bello inte ville sova och härjade som bara den istället, men jag lyckades hålla situationen kontrollerad ändå. Och utmaningen med att undvika konflikt med Idde gick bra även igår kväll.

Många kommenterade mitt inlägg på Instagram och kom med tips som funkat och funkar för dem, och jag plockade några till att börja med. Egentligen är det inget nytt, vi har gjort så förut, men på senare tid har vi framför allt tappat rutin. Vi har aldrig haft någon jättetydlig nattrutin men ändå, vi har kört något som i alla fall liknat en rutin. I perioder. Och det är väl ett misstag vi gjort, att vi inte har hållit i. Men men.

Den nya rutinen är mycket enkel. Hemligheten är nämligen en annan, som jag kommer till. Vi borstar tänderna och tar på pyjamas alternativt bara tar av kläder pga sjukt varmt nu. Barnen får välja varsin bok som vi läser inne i nederslafen i deras nya vånings-/familjesäng. Varannan kväll börjar vi med Ennis val, varannan med Iddes. Går bra. Jag ligger i mitten, på tvären, och Ennis och Idde på varsin sida om mig. Och så läser jag. Efter det släcker vi och de får lyssna på saga eller musik. Förut har vi kört att de får turas om att välja vad vi ska lyssna på, men nu väljer jag. De kvällar som det tidigare varit Ennis tur att välja vad vi ska lyssna på blir det protest från Iddes sida och släckningen blir negativt laddad för henne. Därför har jag bestämt att jag väljer, och det accepteras av barnen.

Jag har nu valt att hålla på Iddes välling till släckning. Det blir som en morot för henne, dessutom är det bra att hon får den när det verkligen är dags att somna. Förut har hon fått den lite tidigare under nattningsprocessen och då kan hon ofta hinna komma igång igen innan det är dags att verkligen sova. Nu har vi också bestämt att hon alltid ska få välling, och vid samma tillfälle, så hon behöver inte tjata. Hon vet att hon kommer få. Vi har lagt ner att vi ska försöka dra ner på det. Skitsamma om hon är över tre år, om hon mår bra av det finns det inget som säger att vi tvunget ska sluta.

Sen är jag hos barnen tills de somnat. Idde krånglar lite hela tiden, även när vi läser, och vissa dagar sitter jag till slut upp i sängen och Idde somnar i min famn. Innan hon somnar har hon farit runt i sängen, lekt med sin docka och sina gosedjur, varit ur sängen för att leka med dockhuset, varit utanför rummet för att hitta på annat, varit uppe på toa, osv osv. Men tills slut ligger hon där och sover, på tvären bredvid sin storebror i nederslafen, och ingen har varit arg.

Och vet ni vad hemligheten är?

Tålamod.

Efter cirkusen i helgen bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att jag ska ha det bästa tålamodet en förälder kan ha. Och då har jag redan jävligt bra tålamod.

Jag bestämde mig för att bli mer lyhörd för vad det egentligen är Idde behöver och följa henne i större utsträckning. Jag ger henne numera två alternativ istället för att bestämma helt åt henne, då känner hon att hon har kontroll och får styra själv. Istället för att tjata försöker jag hitta andra, mjukare sätt att parat med henne på. Jag förbereder mycket och förklarar mycket. Man kan kanske tycka att jag pratar för mycket (ibland går min mun hela tiden) men det känns som att det behövs. För till slut får jag henne med mig. Jag berättar om konsekvenser istället för att ”hota” (ni förstår vad jag menar med hota tror jag) och har gett mig fasiken på att vara pedagogisk och lugn in i det sista. Om hon gör något jag inte gillar eller accepterar tar jag bara bort exempelvis hennes händer och upprepar hela tiden, med lugn låg röst, att jag inte vill att hon gör så. Sen ger jag henne ett annat förslag på mysigare sak att göra.

Idde kan vara väldigt fysik och kramig ibland, men när hon ska sova får man knappt röra henne. Det är tråkigt tycker jag, det är ett av mina sätt att visa min kärlek till barnen, men nu har jag accepterat det fullt ut och försöker inte ens vid läggning. Jag kan fråga om hon vill hålla handen exempelvis och då svarar hon ibland ja och ibland nej. Men det viktiga är att jag för övrigt låter det vara på hennes initiativ hur mycket fysisk kontakt vi ska ha. Och det varierar verkligen från minut till minut. Ena stunden får man inte ens hålla handen medan hon i andra stunden ska ligga ihopkrupen i min famn. Men jag följer henne, och låter henne hålla på fram och tillbaka tills hon känner sig bekväm. Och så frågar jag hela tiden om det känns bra nu. Då får hon konstatera även för sig själv att det känns bra och då kommer hon lite snabbare till ro.

Jag har helt enkelt mer tålamod. Jag har helt släppt tanken på att försöka hinna något efter nattningen och har inställningen att det får ta den tid det tar. Bara den grejen minskar ju stressen hos mig själv och påverkar givetvis då mitt tålamod under nattningen i positiv riktning. Jag har gett mig fasiken på att inte bli arg, men givetvis kommer jag säkert misslyckas med det någon dag (och så många gånger jag bestämt mig för detta förut, men misslyckats). Men nu är det verkligen en grundregel för mig. Jag får inte bli arg.

Detta blev ett helt extremt långt inlägg, men jag känner att ni behöver få ta del av alla bitar för att förstå just vår situation och därmed också veta hur ni eventuellt kan inspireras. Nu kommer jag ta nattningen på detta sättet ett tag för att barnen ska komma in i rutinen och för att nattningen ska bli positivt laddad igen. Sen kan Johan komma in och ta kvällar och göra på sitt sätt, fast samma varje gång. Det gör inget att man gör olika som föräldrar, bara barnen vet vad som gäller.

Det kommer förmodligen bli svårare om Bello inte somnar lätt innan Iddes och Ennis nattning, som han gjort flera dagar nu, men det får jag ta när det blir. Jag siktar i alla fall på att försöka få honom i säng innan så jag kan ägna mig åt Ennis och Idde sen.

Jag kan hålla på i evigheter märker ni, men nu avslutar jag för denna gången. Håll nu tummarna för oss och att vi lyckas få till en god vana! Jag hoppas också att någon kan bli hjälpt eller inspirerad av detta, jag vet att det är ett gäng som också har det tufft.

Vi gör vårt bästa, men ibland kan vi faktiskt göra liiiite lite till. Bara vi tänker efter lite.

Tack för att ni pallade läsa, och tryck gärna på hjärtat om ni uppskattar denna typen av skitlånga utläggningar. Puss!

52

Jag trodde aldrig det skulle gå – Vaccinera barnen mot TBE

Idag hade vi ledigt från förskolan. Strax efter kl 13 hade vi nämligen fått tid på vårdcentralen för att vaccinera barnen mot TBE. Ni som följer på Instagram vet ju att det blev värsta kaoset när vi skulle vaccinera förra veckan på Minutkliniken på Ica Maxi. Ennis ryckte till när sprutan var i och fick värsta blåmärket och ont. Sen panik. Och då blev Idde rädd. Vi hade förberett barnen, men inte JÄTTEmycket kanske. man vill ju inte göra en grej av det heller, om det inte behövs.

Allt gick åt skogen i alla fall (förutom för oss vuxna och Albert dårå) och vi kunde inte ge vaccin.

Eftersom stick och sprutor är väldigt ångestladdat för mig blev det en jättejobbig grej av det hela. Jag mådde liksom fysiskt illa av situationen och tanken på att det aldrig skulle gå. Jag kände helt och hållet med Ennis, och tyvärr har han väl ärvt sin panik från mig.

Jag bad om tips från er följare på Instagram och fick massor. TACK! Vi bokade tid hos en barnvan sköterska på vårdcentralen och sen har vi övat hemma. Jag har tagit min nagel som spruta eftersom det ändå sticker lite liksom. Och så har barnen övat på att sitta stilla.

Väl på vårdcentralen ville Ennis gå in först. Han var "SÅ himla redo" tydligen. Vi hade med iPad som man fick titta på när man var inne med pappa för att ta spruta. Johan hade förberett sig på att hålla Ennis ett fast grepp, men när sprutan väl satt där gick det jättebra. Ingen panik eller ens gråt. Ennis promenerade ut till oss i väntrummet och var väldigt avslappnad och nöjd.

FATTAR NI HUR SKÖNT DET KÄNDES???

Sen var det då lilla Iddes tur. Efter en stund kom hon ut och kastade sig i famnen på mig. Grät och tyckte det gjort ont. Jag blåste, ojade mig och avledde sen. Och så var det bra. Och på vägen till affären för att köpa belöningsglass sa hon "Gick bra att ta spruta mamma!". Älskade Idde. Men stark var hon tydligen, och Johan hade fått hålla henne lite mer.

Sen fick Bello sin spruta i låret. Han sa tydligen ingenting precis. Gubben. Vi fick hänga kvar en kvart ungefär bara för att se så inte Bello fick allergisk reaktion. Eftersom han inte fått sitt 1-årsvaccin än ville man kolla det. Ingen reaktion. Så efter ett tag gick vi och köpte glass och göttade oss i framgångarna. Nästa spruta, som är om en månad, kommer ges av samma sköterska och på samma kontrollerade lugna sätt. Det känns också som att det hjälpte att vi pratade mycket om det, och övade, nu dagarna innan. Även om jag känt mig som en överdriven och ängslig mamma.

TACK FÖR ATT DETTA GICK SÅ BRA. All mamma-ångest borta.

Här kommer dessutom ett kort klipp om hur allt gick!

17

När man går utanför bekvämlighetszonen – Och ba gör det!

Inlägget innehåller annonsering i form av affiliatelänk till Vila på Boozt.com.

Idag har jag gått utanför den så kallade komfortabla zonen. Jag har tagit ett uppdrag som personlig stylist. Men det är inte det som är utanför zonen. Nä, det är något annat.

Jag tog mitt körkort i augusti för snart två år sen.Jag kan känna mig lite grön ibland, men är oftast helt okej med att köra bil. Jag är inte rädd för att köra.

Men ändå drar jag mig för det om det inte är mina vanliga vägar.

Jag har en kompis, Josefine, som bor i Bromma sen flera år tillbaka - Och jag har aldrig varit där och hälsat på. För att jag drar mig för att köra dit. Kanske är det för att jag inte hittar..? Men vad kan hända om jag kör lite fel? Ingenting. Och egentligen tycker jag inte att det gör något om jag kör lite fel.

Så himla konstigt. SÅ dålig kompis (jag alltså).

MEN till saken idag då. Jag håller på med ett stylingjobb för en föreläsare och projektet har börjat med en hemma-titt i kundens garderob. Enkelt kanske ni tänker. JA. Det är bara det att kunden bor på Grindö. Och jag bor i Västerhaninge.

Idag var jag alltså tvungen att köra massa bil i Stockholmstrafik och på ställen som jag aldrig kört på. Och åka bilfärja dessutom. Jag drog mig för det. Men jag gjorde det.

Och inget hände. Mer än att jag körde lite fel två gånger och fick vända, och sen kom jag fram. Sen gjorde jag mitt jobb under några timmar (verkligen trevligt och kul dessutom) och sen körde jag hem samma väg som jag kom.

Och fy fasiken vad nöjd man känner sig när man gjort det där som man dragit sig för. Som man helst skjuter upp eller undviker för att det är lite läskigt, utmanande eller svårt. Och så står man där plötsligt och har gjort det, och det var inte så farligt alls.

Då kan man va nöjd.

En av anledningarna till att det gick bra kan va att jag hade en ball bil-oufit, vem vet? Igår hittade jag nämligen PRECIS en sådan skjorta jag letat efter och den hade då premiär på min kropp idag.

Värsta mjuka tyget och exakt rätt modell. Jag kommer använda den typ varannan dag hela sommaren. Klicka hem en likadan vetja - HÄR.

Nu är nästa steg att köra till Josefine en dag. Lätt som en plätt ju!

16

När det gått för långt – Om iPad, telefoner och skärmar

Tjena våren, idag kom du! Så jäkla nice att det faktiskt på riktigt känns som att våren är på G. Idag har vi varit ute mycket i trädgården och fixat. Ställt våra nya sortera-hemma-tunnor på rätt plats, rensat bort lite is, fixat med trädgårdsmöbler och ordnat lite bland grejer i boden osv. Och fikat ute!

Och så pratade vi lite idag. Om skärmar.

Det har blivit mycket skärmar för småbarnen på sista tiden. Därför:

1. Johan har varit borta mycket och jag har haft barnen själv. För att kunna typ laga mat och genomföra någon slags vardagssyssla har iPads varit typ ett måste.

2. Apdåligt väder, ingen vill va ute. iPaden kommer fram lite för ofta.

3. Slarv. Man orkar inte bry sig typ.

Så nu vill vi bryta det. Varför? Jo:

1. Vi vill ha kreativa barn som gör saker. Skapar. Leker. Bygger. Gör musik. Idrottar. Vad som helst som är aktivt i någon form. Att sitta och glo i iPad är inte kreativt. Visst, det finns bra pedagogiska appar. Men det räcker med en liten stund ibland. Vi vill att våra barn ska ha idéer - och förverkliga dem.

2. Det är inge bra för ögonen. Vi har pratat med flera experter som säger att ögonen påverkas efter ca 1 timme. Barnen får sämre syn helt enkelt. Och det kan man till och med se på barnen när de suttit länge, ögonen är helt blanka och konstiga. Dåligt.

3. iPad och mobil är beroendeframkallande, tar bort viljan och orken att göra annat och man fastnar SÅ lätt. Det är ju bara att gå till sig själv. Och det dåliga med det är att man mister allt som jag tar upp i punkt 1.

Vi har ju större barn, som sitter ännu mer vid skärm, och det är verkligen ett problem. Och det verkar va så för väldigt många tonåringar. Man gör liksom inget annat, har inga andra intressen osv. Och då är det inte bara spel, det är sociala medier också. Och det är ju ett kapitel i sig bara det. Många unga påverkas så himla negativt av det och man blir ju helt skrajsen när man tänker på hur det kommer bli när våra barn och unga blir vuxna.

Nu när våren äntligen kommit blir det bra tid för förändring här hemma. Och ansvaret ligger helt klart på oss vuxna. Vi ska:

1. Spela mer spel. Vanliga spel alltså. Dels med småttingarna, men även vi vuxna och tonåringar. Det blir lätt att man efter småbarnens läggning på fredagen slötittar på nåt skit på TV och alla glor samtidigt i mobilen. Helt sjukt ju. Mer spel.

2. Införa tidsbegränsning på iPad, TV-spel och mobilsurf. max 1 timme åt gången.

3. Bli bättre på att lägga telefonen åt sidan när vi är med barnen. Behöves ingen vidare förklaring.

4. Reglera vad barnen gör i iPaden. Det är skillnad på att glo på nåt på Netflix och va aktiv i tex Alfons-appen. Betrakta eller utöva. Då ska barnen i första hand utöva.

Så. Det var våra idéer. Hur tänker ni kring skärmar? Har ni bra regler eller känner ni som vi, att det liksom ballat ur? Har ni fler tips? Skriv gärna i kommentarerna här under, det är kul!

Kram på er och hoppas att ni också haft det soligt och fint idag!

35