Lucia på förskolan och två lyckade ljusstakar här hemma!

Alltså lucia på förskolan. Jag bara skrattar och gråter. Hur kan man liksom börja gråta när man ser sin minsta pojke i tomteluva, bara för att nån annan satt på den och han kommer gående hand i hand med en av de fina pedagogerna? Mina tårar bara sprutade. Och sen kom de andra två älsklingarna, som små mjukisdjur med ordentligt med stoppning under luciakläderna. Och när de sjöng och dansade till musik i sista låten var det så mycket glädje bland både barn och föräldrar.

Barnens förskola hade luciatåg ute som vanligt, och både Bellos och Iddes avdelning sa liksom och tittade på medan Ennis avdelning gick i tåget. Lite synd att Idde inte fick gå, eftersom det numera finns barn på Ennis avdelning som är yngre än Idde som då var med i tåget.. men men. Hon var nog nöjd ändå. Nästa år är hon storbarn på riktigt.

Ennis var den enda på hela förskolan som var stjärngosse - Hur bedårande var inte detta liksom? Så stolt och så fin.

Och Idde pysslade ett eget gult band i helgen, med paljetter och blommor på, och det hade hon på sig idag. Plus glitter, så man såg inte så mycket av det 😀 Men ändå! Så kreativt tycker jag <3

Efteråt åkte vi hem och fikade men alla var trötta och stämningen blev väl kanske inte så superdupermysig... men äsch. Man ska inte ha för mycket förväntningar.. det blev ju himla fint firande på förskolan så det kan man va nöjd med.

Tänker så över lag i jul, även om jag gärna vill att det ska va mysigt och julfint. Men jag tänker att jag kan försöka lite, och blir det inte så mycket jul som det skulle kunna bli så gör det inte så mycket. Bara vi har det fint ihop.

Lite julfint hemma har jag gjort i alla fall! Ny ljusstake från Åhléns som blev mycket bättre hemma än i butiken. Köpte den lite sådär "okej, det får väl bli den" och blev positivt överraskad när jag kom hem.  Och nu har julblommorna också blivit lite arrade.

Och den här är jag så nöjd med. Köpte lampan på loppis i Skåne för flera år sen men sen har den bott hos mamma och pappa eftersom vi har haft småbarn och jag varit rädd att den ska åka i golvet. Nu när Johan var nere i Skåne förra veckan och jobbade fick han med sig lampan upp, jag tänker att jag ska lära Bello att inte dra i den... kan gå! Jag tog i alla fall bort skärmen och satte dit en sån fin stjärnglödlampa - Och visst blev det bra?! Älskar foten.

Snart är det typ julafton, jisses vad tiden går fort nu!

4

Vi får tillökning och pizza! Äntligen händer det grejer!

Åh så kul det är när det händer lite grejer alltså haha. Senaste dagarna har det varit lite intensivt bollande av idéer som landat i lite nya grejer på Createness-kontoret..

... förutom att inredningen och känslan faller mer och mer på plats hos oss får vi från och med januari tillökning!

Där står hon, uppe på sitt loft! Yep, det är Vanja som flyttar in! Det känns SÅ himla bra och jag kan verkligen se hur kreativiteten kommer sprudla ytterligare på Createness framöver. Äntligen börjar det hända lite grejer på vårt ställe! Det är ju liksom det vi strävat efter under hösten men inte riktigt lyckats åstadkomma pga alla sjukdomsgrejer osv.. ni vet ju. Men nu! Nu händer det 😀

Om det hade varit för några år sen hade jag nog haft svårt att ha någon hos mig som höll på med lite samma sak. De senaste åren har jag utvecklats något enormt som person, blivit trygg i mig själv och det jag kan och gör, och därför ser jag det endast som positivt och härligt att ha någon likasinnad i samma rum. Vanja är dessutom en person som alltid sprider härlig och positiv energi omkring sig och om du googlar bjussig borde du få upp hennes namn som första sökresultat. En otroligt generös person som smittar andra med samma generösa inställning. Jag tror att det kommer bli så himla bra det här <3

Ikväll kom det pizzabud (Johan och barnen..) eftersom vi inte orkade laga mat. Ennis och Idde hade träffat poliser borta vid pizzerian och Ennis hade stegat fram och frågat än det ena än det andra 😀 Och sen hade de blinkat med ljusen när de åkte, för Ennis och Iddes skull. SÅ fint. Poliserna var snälla, som Idde sa. Och så är det ju. Lite konstigt att min första kommentar var "Tog de er till fånga??!!" - helt fel ju haha.

Imorse var jag stressad och hade en känsla av att "ta mig igenom" denna dagen. Vi behövde turas om och vabba och jag kände att jag inte hunnit förbereda de grejer jag behövde inför inspelning och möten. Men dagen blev verkligen så grym och inspirerande, med många fina möten med härliga människor.

Det blir oftast så. De dagarna som känns lite läskiga och utmanande blir ofta toppen till slut, just för att man kanske tar sig an sådant man är lite skraj inför - och klarar det fint! Ni minns väl min cirkel med kryssen? Just så.

Ikväll har jag badat mina gullisar och imorgon är alla tre friska för att kunna fira lucia på föris. Ennis ska va stjärngosse, Idde lucia och Bello tomte. Johan jobbar men jag ska gå och se barnens luciatåg på förisgården kl tre. Blir mys!

15

Allt om Bello just nu + Årets adventsljusstake!

Aaah det blir inte lika ofta jag skriver här på bloggen nu - FÖRLÅT! Jag hinner fan inte alltså! Nästan varje dag tänker jag att jag vill blogga men mitt dygn (samma som erat antar jag) har liksom för få timmar. Men jag har absolut inte tappat sugen (som jag gör i tid och otid) utan det är helt enkelt för mycket annat som måste gå före.

Men nu är jag här! Så kom till sak!

Jag skriver alldeles för sällan och Bello. Helt sjukt ju, det händer ju massa roligt och intressant kring honom! Nu är han tex 18 månader och var på kontroll  med Johan i fredags. Han var 89 cm lång, vägde 14,5 kilo och klarade att bygga torn och allt det där som man ska.

Han är inte särskilt tidig med ord, men kan givetvis alla Babblarnas namn. Han kan säga mamma och pappa men väljer för tillfället att kalla både mig och Johan för mamma (förmodligen av praktiska skäl, alltid är det väl nån som kommer eller svarar liksom). Däremot babblar han mycket som är helt obegripligt, och precis såndär var Ennis också. Så det blir nog bra.

Tyvärr åker Bello på rätt mycket sjuka och Johan tror ibland att han har klen hälsa. Det tror inte jag. Däremot tror jag att Ennis och Idde dragit hem massa skit innan Bello själv började på föris och numera går han ju själv där och drabbas av än det ena än det andra. Ennis och Idde började ju förskolan nästan samtidigt (Ennis började i maj, sen var det sommarlov och sen började Idde i slutat ev augusti samma år) så där var det ju ingen som drog hem nåt. Dessutom tycker jag att det ofta är Idde som blir sjuk först här hemma. Så ingen oro direkt hos mig. Mer än att jag tycker synd om honom att han ska behöva va sjuk titt och tätt.

Nu är han då febrig och förkyld igen och måste va hemma imorgon. Han fick ju vaccin i fredags men de biverkningarna ska inte komma förrän om 1-2 veckor, så då får vi väl vabba igen. Herre.

Runt förra helgen hade han flera dagar som han var grinig och vi fattade inte riktigt varför. Sen insåg jag att han fick minst fyra tänder samtidigt. Så det växer för fullt i den där lilla munnen och för tillfället verkar det inte göra så ont. Men det kommer ju komma ännu mer här framöver.

Bello är ju dessutom det barnet med den mest bedårande lilla pussmunnen i vår familj. Och han är den som pussas mest och bäst! Kan ju inte bli fel alltså!

Ni minns säkert att Bello föddes med storkbett i pannan, på näsan och på ögonlocken. De har bleknat men finns kvar, i alla fall prickarna i pannan och lite rött på näsan. Jag tänker aldrig på det, han är så söt och de där prickarna är liksom Bello. Alla blir vi olika och Bello blev sånhär. Världens gulligaste.

Vi ligger lite efter med julen i år (surprise! Not... har väl varit så i flera år nu tror jag) men igår kväll fick jag äntligen till en adventsljusstake så vi kunde tända andra (och första) ljuset idag på andra advent! Det blev en sånhär variant i år, fyra krukor ihop sådär. Fint va?!

Idag har jag och barnen varit i fina lokala blomsterhandeln här i Västerhaninge och köpt årets julablommor! Har dock inte hunnit sätta dem i krukor och placera ut dem än.. det är mycket man ska hinna! Försöker rensa ut här hemma och sälja iväg grejer också (kan ni se på mina intsta stories) och även det tar sin lilla tid.

Nu ska vi filma några klippisar till ett jobb och sen blir det väl sängen. Måste försöka sova mer men samtidigt vill jag använda mina timmar till roliga och vettiga saker. Men sova är ju också ganska vettigt!

Hoppas ni har haft en mysig helg! Godnatt.

Avslutar med några bilder på min tokiga dotter. Tryck på hjärtat ifall ni gillade dagens inlägg, då blir jag glad! <3

36

När jag inser att jag inte njutit av att vara med mina barn

Hej allesamman. Vet ni vad som slog mig häromdagen? Att nu är allt så jäkla mycket lättare än det varit. Jag tänkte tillbaka på våren och sommaren som var extreeeemt tålamodsprövande för min del, med barn som bråkade och stökade suuupermycket. Jag minns ju att jag skrev här på bloggen titt och tätt om olika vardagssituationer som verkligen var utmaningar för oss. Hämtning på förskolan, nattning, bråk mellan syskon, hur man hanterar ilska, hur man måste börja om på noll osv osv. HUR MYCKET SOM HELST JU!

Det var ju grejer hela tiden. Varje dag. Och när jag ser tillbaka kämpade vi verkligen. Och vi ville så gärna få saker att funka. Vi gjorde vårt yttersta, men stod ofta tomma och villrådiga ändå.

Idag var jag hemma med alla tre eftersom Bello är krasslig och jag ändå skulle vabba för honom. Vädret var ruskigt och barnen trötta på morgonen, så jag valde att ha alla hemma. Jag skulle ju jobba när Bello sov och då kunde de stora lika gärna sitta med iPad en stund. Och så himla mysigt vi har haft det. Det är liksom inte längre en kamp att ha hand om alla tre själv. Vi kan faktiskt va hemma en dag (och bara inne till och med) och bara ha det bra tillsammans. Utan att jag håller på att gå sönder.

När jag tänker på det blir jag dock lite sorgsen. Tänk. Under ca ett år har jag inte njutit av att va med mina barn särskilt ofta. Eftersom det nästan alltid har varit en kamp. Hålla huvudet över vattenytan. Överleva dagen. Att ha barnen hemma under 6 veckor i somras, när Johan jobbade mycket, var tungt som fan. Jag visste det innan, under tiden och efter. Men helst av allt ville jag ju bara njuta. Men det gick inte. Och det gör mig så ledsen när jag tänker på det.

Men jag är också så jäkla glad att vi fått rätt på saker och ting. Och att allt går lättare nu beror på flera olika faktorer. Dels har vår lilla flicka utvecklats enormt under hösten, både med språk och annat. Hon har förmodligen gått och haft lite ont och känt obehag i magen längre än vad vi tror vilket säkert har tagit sig uttryck i rastlöshet (vid nattning tex), dåligt humör och massa annat som vi uppfattat som hennes egenskaper. Hon har ju också blivit äldre och hon och Ennis kan leka mer på samma plan tillsammans.

Och så hela sjukhusgrejen. Jobbig för henne såklart, och hon bearbetar fortfarande, men den gjorde nog också mycket med henne. Mycket som faktiskt gjorde att hon växte. Och hennes och min relation framför allt. Vår relation mådde bra av att bara va vi, på ett sjukhusrum där vi bara hade varandra. Inga måsten (förutom allt sjukhusigt såklart). Men bara vi.

Sen kan man väl tänka att våra försök att få ordning på saker, att lösa olika situationer här hemma och i vardagen, gett lite resultat ändå. Jag tror att barnen känner sig ganska trygga nu. Och det känns så himla bra.

Och lillgossen har ju blivit äldre. Han är i och för sig inne i en dra-ut-allt-jag-kan-period, men han är ju så mycket mer självständig nu. Och med. Fattar ni hur vackert det är att se de tre leka ihop?

Tänk att den här mamman faktiskt känner att det är gött nu. Jag kan äntligen längta efter att få va med mina barn när jag inte är med dem, jag ser fram emot en hemmadag själv med barnen, jag känner mig inte stressad över situationen med barnen längre och jag tycker att det är riktigt roligt att va mamma.

TACK.

28

Lita ALLTID på magkänslan. Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Jag visste det. Jag visste att det inte va bra med Idde. Och ni som följt vet att vi var inne med henne på akuten ett antal gånger. Vi var till och med inne med henne ytterligare en gång, för att bli hemskickade igen, innan hon till slut blev inlagd för operation. Men den gången skrev jag inget, för jag skämdes nästan. Vem är vi att komma in till akuten titt och tätt? Jag kanske är en sån mamma som liksom verkar vilja att barnet ska va sjukt.. en överdrivet nojig typ som kommer in med ungen för minsta lilla magknip.

Men så var det inte. Men man börjar ju tvivla till slut.

När vi var inne med henne sista gången började läkarna på akuten prata som att vi skulle få åka hem igen, och då bröt jag ihop. Idde hade legat i smärtor hela natten och jag hade väntat in i det sista med att åka in igen, eftersom vi varit där och blivit hemskickade bara någon dag innan. Och att vi skulle få åka hem igen fanns inte på kartan för min del. Och på något sätt fick jag fram det. Att vi åker ingenstans förrän vi får veta mer. Strax efter jag sagt det spydde Idde upp vattnet hon nyss fått framför alla läkarna och de fattade att det var allvar.

Och två dagar senare beslutades det om operation av blindtarmen.

Blindtarmen var inte särskilt inflammerad just då, men hade ju varit några veckor tidigare och då behandlats med antibiotika. Men de valde att ta bort den och kirurgen sa efteråt att den inte var brusten men var lite ful och svår att få bort eftersom den liksom vuxit fast i bukväggen. Men jag fick ändå känslan av att de inte tyckte att det var så farligt liksom.. även om de sa att det var bra att blindtarmen togs bort till slut. Först sa de att hon skulle få antibiotika men valde sen bort det eftersom den inte var brusten. Tur att hon återhämtade sig utan det, med tanke på vad som kom fram igår.

Igår var Johan med Idde på återbesök efter några veckors återhämtning. Barnläkaren som de träffade sa då att labbet visat att blindtarmen faktiskt hade varit lite brusten på ett ställe. Dessutom hade det varit ganska komplicerat eftersom den var så deformerad pga flera självläkningar. Och just det kan också ha orsakat den smärtan hon hade.

Fattar ni hur skönt det kändes att få höra detta? Att få veta att min magkänsla var så jävla rätt.  Jag är så glad att jag stod på mig där sista gången. Och för att jag råkade bryta ihop, för det gjorde nog att läkarna fattade att det var allvar. Idde mår inte sådär om hon bara har en magsjuka eller förstoppning. Jag. Vet. Det.

Och jag är så tacksam att det blev operation till slut. Med tanke på att den faktiskt var brusten, trots att det inte syntes på varken prover eller ultraljud.

Nu är Idde nästan helt återställd. Sånär som på ett ärr som fortfarande läker lite på magen. Hon är sig själv igen, och DESSUTOM en "bättre" version av sig själv. Låt mig förklara kort.

Idde är vårt mest krävande barn. Hon är allt det där fantastiska men även bestämd, envis, arg, intensiv, högljud, missnöjd, skrikig, rastlös osv osv. Hon har alla de egenskaperna, men vet ni vad? När hon mår bra kommer inte de egenskaperna fram så ofta. Och det gör att vi funderar på hur länge hon har haft besvär av den här blindtarmen. Vi tror ju att hennes återkommande feber och kräkningar, som började i våras, beror på detta. Men det fattade vi ju inte då. Även om ingen annan blev sjuk så trodde vi att det var nån magsjuka. Nu har vi ju förstått att det förmodligen var blindtarmen som spökade och självläkte flera gånger. Och hon har säkert gått och haft lite orolig mage till och från sen i våras. Och kanske längre.

Tro fan att man blir rastlös, gnällig, arg, ledsen och tvär om man hela tiden har en mage som inte känns okej.

Dels har det säkert med faser och ålder att göra, men det känns även som att Idde mår så mycket bättre nu och kan släppa fram sina fina härliga sidor på ett helt annat sätt.

Tänk om hon hade fått gå med detta längre, så jäkla fel det hade kunnat bli. Och kanske farligt.

Lita alltid alltid alltid på magkänslan ni föräldrar. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och skit i om de verkar tycka att ni är jobbiga på akuten. En förälder känner sitt barn bäst, så lita på det. Magkänslan vänner, MAGKÄNSLAN.

38