Minnen från butiken, ateljén, studion, kontoret. Nu är tiden förbi.

Åh men hej! Äntligen måndag och bloggdags 🙂 Så känns det faktiskt lite nu, när jag bara bloggar en gång i veckan. På många sätt känns det skönt, men också lite extra kul när det väl är dags. Jag ska verkligen försöka komma med inläggen lite tidigare på kvällen fortsättningsvis, men risken är att det blir vid niotiden eftersom jag nattar och grejar först. Men jag ska försöka!

Förra veckan var helt sinnes för min del. Ni som följer på Instagram har kanske märkt att jag varit typ helt off, och det beror på att jag verkligen inte hunnit hålla på med sociala medier. Det har bara varit fokus på att skriva sista kontraktet på lokalen, flytta grejer och städa. Och sen lämna nycklarna på fredagen klockan 14.

Fy fasen vad intensivt och energikrävande. Men nu... SÅ SKÖNT.

Ikväll har jag rotat lite på gamla hårddiskar och fått fram lite bilder från våra sju år på Sofiagatan 5 på Södermalm. Inte från allt, det blir för mycket, men en del från den första tiden i alla fall. Vid denna tiden hade jag nämligen en annan blogg, med fokus på sömnad och design, och jag tror att ni är många som inte var med då.

Såhär såg lokalen ut när vi köpte den. Två sopsäckar med skräp kom på köpet.

Först var loftet vitt men sen gick jag loss med turkos färg och skurtrasa 😀 Golvet i butiksdelen var brunt klickgolv som jag först målade vinrött och sen efter något år bytte ut mot klinkers.

Brunt.

Vinrött (inte ens torrt ser jag..)

Och sen rutigt. Riktigt fint. Nu ska nya hyresgästen köra flytspackel på hela skiten, men det är ju inte mitt problem direkt. Jag har älskat detta golvet.

Till en början hade Johan ett litet kontor upp på loftet där poddstudion varit på sista tiden. Till hans födelsedag tapetserade jag en bit av väggen där han skulle ha sitt skrivbord och målade golvet på ett lite.. fräsigt sätt..? Mina idéer alltså.. haha.

Jag har såklart ingen bild på hur det blev med möbler osv... lite konstigt.

När vi började vår verksamhet i lokalen hade vi lilla hunden Lennon som var med mig om dagarna. Senare insåg vi att det inte funkade med hund i vårt liv och han flyttade till svärmor Sonia nästan på heltid. Och det har blivit så himla bra för alla. Men i början var han som sagt med <3

Tänk så mycket som har hänt på dessa åren.. både med fotokvalité och utseende hehe..

Vet ni, nu känns det bara skönt att vi har släppt lokalen. När vi väl beslutat att överlåta den kändes det himla jobbigt för mig, ni vet ju. Men nu när jag städade som en galning in i det sista i fredags hade jag inga sorgliga känslor när jag lämnade över nycklarna. Dels hade jag inte tid att vara sentimental, men det var också som att lokalen blev anonym när allting var borta. Jag kände att jag liksom redan lämnat den känslomässigt. Och det var himla skönt att slippa bli berörd där i fredags.

Nu känns det bara bra och vi sparar på våra minnen från tiden på Sofiagatan. Många projekt har utgått från vår lilla pärla, både modeprojekt (som ovan) och TV-projekt.

Här hängde vi upp den fina skylten som jag målade för hand. Min pappa tillverkade plåten och hela ställningen. SÅ fin. Och den ska sparas nu.

Jäklar vad jag höll på mycket själv. Stod och handmålade bokstäverna på väggen där.. bara en sån sak. Själ och hjärta la jag ner, ingen kan säga något annat.

Såhär började jag.. och sen fylldes det på och butiken och ateljén var igång mer eller mindre i två år. Sen kom ju alla barn osv.. ni vet 😀

Jag måste bara visa trappan också! Jag målade ju den...

... guldig. Haha asså KS.

Nu är det bara några abonnemang som hänger kvar, annars har vi lämnat tiden med lokalen bakom oss. Allting är klart och vi kan nu va mycket mer öppna för framtiden. Förstår ni vilka möjligheter som öppnar sig nu?

Jag är SÅ spänd på vad framtiden kommer att ge oss och jag har några projekt som jag kommer berätta om snart. Men inte än!

Kul att ni ville minnas lite med mig. Kram!

36

Han och jag – Så lever vi just nu

Minns ni att vi hade femårig bröllopsdag i september förra året? Och att jag överraskade Johan med att vi skulle bli fotade av min vän Johanna som är fotograf under namnet Wolff Weddings? Ni minns såklart, det var ett sånt fint dygn vi fick tillsammans, med övernattning på slott å allt!

Men så kom jag på i dagarna att jag bara visat några av bilderna från fotograferingen! Så här kommer massa fina bilder som Johanna tagit, varvat med tankar om min och Johans relation just nu. Och Johanna är ju bröllopsfotograf, så om det är någon som blir nyfiken - kika in på Wolff Weddings och se fler av Johannas underbara bilder <3

För tillfället ses jag och Johan väldigt sällan. Har vi tur blir det en gång i veckan, med ibland går det det nästan två veckor. Och nej, vi har inte separerat, såklart! Men de jobb som har kommit till oss nu under våren har varit Johans. Och just nu jobbar han med två projekt som båda innebär resor, mest inom Sverige men för långt ifrån hemma för att vi ska kunna bo ihop.

Så vi är ifrån varandra mycket just nu, under sex veckor. Det blir mycket jobb för Johan, och mycket familj för mig. Och det går bra, vi har gjort det förr. Men vi lever lite som i olika världar. Jag bygger upp vardagen efter mina villkor här hemma medan Johan är ganska bortkopplad från familjelivet just nu.

Och vi är ju, som ni vet, i en förändringsfas just nu. Vi gör förändringar i företaget och vårt arbetsliv och framtiden är lite oviss. Spännande men oviss. Och jag har det lite tufft i knoppen nu, det är mycket som rör sig där uppe, men ändå tycker jag att vi får ihop det.

Givetvis önskar varken Johan eller jag att vår situation ska va såhär uppdelad och... gammeldags liksom. Jag är hemma med barnen medan Johan jobbar. Men för oss gäller det att hela tiden anpassa oss efter vilka jobb som kommer till oss, och då kan det bli såhär.

Men vet ni vad hemligheten är, för att få det att funka?

Acceptans. Och förståelse.

Att acceptera att situationen är som den är, ÄR nödvändigt. Annars blir man missnöjd, bitter, enkelspårig och oflexibel. Ledsen, arg och deppig. Att acceptera betyder inte heller att det alltid måste va som det är nu - Om ett år kanske det ser annorlunda ut. Det viktiga är att ha ett öppet sinne och va flexibel på lång sikt. En dag blir det plötsligt min tur att jobba mer, och Johans tur att äntligen få spendera mer tid med barnen.

Som han längtar efter det.

Och så förståelse. Förståelse för den andres vardag och verklighet. Vi lägger mycket energi i det vi ägnar oss åt, och en klassiker är ju att den som jobbar mest tycker att den som har hand om familj och hem har det "lyxigt" - och tvärtom. Men vi ser det aldrig så. Vi vet att det är lika krävande båda delar. Att ta hand om fyra barn, hem och hus ensam är rätt tufft ibland. Och att jobba 12 timmar i sträck nästan utan paus, bära tung utrustning från plats till plats och alltid ha koncentrationsläget på - det är också tufft.

Men om vi kan sätta oss in i den andres verklighet blir det bra. Vi stöttar varandra och försöker ge den andre vad den behöver. Och när Johan är hemma försöker vi vara tillsammans så mycket det går. Vara nära och inte ha för höga förväntningar på hur det ska va när vi ses.

Så är det för oss just nu. Men snart kan vi börja på ännu ett nytt kapitel, och det ser jag verkligen fram emot. Det är alltid spännande att leva ihop med Johan, vi vet aldrig vad vi hittar på! 😀

43

Historien om Bello, den okända tvillingen, “missfallet” och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.

Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.

Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.

Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.

Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.

Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.

Men så fel man kan ha.

Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.

Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).

Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.

Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.

Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt.

Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.

Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.

Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.

Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.

Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss.

Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.

Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.

43

Så blev Bellos dop och Iddes 3-årskalas

Igår hade vi äntligen dop för Bello! Han skulle egentligen döpts i november, kombinerat med Ennis 4-årsfirande, men vi blev magsjuka och allt fick ställas in. Men så äntligen lyckades vi genomföra det! Och istället blev det tillsammans med Iddes 3-årskalas.

Vi var oroliga redan för et halvår sen, att dopklänningen inte skulle passa. Nu provade vi inte ens. Bello är ju redan stor liksom.. 😀 Men han fick nya fina vita kläder att döpas i. Stiliga lille pojken.

Ennis och Idde hade också nytt. Från Newbie.

Eftersom det inte skulle hållas någon gudstjänst på Valborgsmässoafton, och det var den enda dagen som vi skulle lyckas få till dopet, så blev det hemmadop. Men OJ så fint det blev!

Min mamma har gjort alla barnens dopskålar, här är Bellos. Alla namnen i.

Don Bello Lennart.

Väldigt fint minne.

Förutom att Bello INTE hade en fes-liknande hatt, var det såhär vi såg ut. Han och jag.

Släkten var samlade i vardagsrummet och allting filmades givetvis. Filmen kommer på YouTube vid tillfälle, då tänkte jag också ha samlat ihop lite bilder från ceremonin, som jag såklart inte kunde fota själv.

Det blev i vilket fall otroligt fint allting, om än något spontant. Men det var härligt, så måste det nog va om det är vi liksom. Jag och Johan sjöng och spelade "Vart du än går" och farbror Pelle spelade dragspel till "En vänlig grönska". Sen blev det vidare dragspelskonsert såklart.

Jag har ju bakat en del tårtor vid olika firande de senaste åren - Igår blev det dock köbetårtor. Enkla men fina och goda.

Det så kallade "presentskåpet". Innehåll i presenterna kan komma i samma inlägg som film osv tänker jag.

Här var en present i alla fall. Har ni sett nå gulligare??

Ennis och morbror Gustav. Bästa vänner.

Och storsyskonen sen. Världens bästa. Här Leo och i bakgrunden prästen Gunvor som gjorde så fint för oss.

Storaste stora. Love. Och Lennon som idag ser helt annorlunda ut pga klippt. Men igår - fluffig.

Och så Albert. De underhöll så fint på kvällskvisten efter att vi grillat och käkat.

Väldigt lyckat blev det men trött var man såklart sen.

Min lilltjej som är så stor och så liten samtidigt. Och så himla fantastisk och fin. Och nöjd med sitt firande.

Tacksam för mina vackra härliga ungar.

22

Gravid vecka 39 – I tre olika graviditeter

2013_11_22

Lördag. In i vecka 39 (38+0). Och såhär såg jag ut i samma vecka med Ennis magen.

2013_11_64

Stor men långt ifrån nu 😀 Nedan vecka 40 och halloweenutstyrsel. Inget konstigt alls.

2013_11_1010

2015_04_0420

Sen var det Idde-magen i vecka 39. Lite större, men ändå - not like nu liksom.

Yoga7

Kunde tydligen göra nå slags yoga under inspelning av Älskade unge. Minns att jag fick jädrans ont på kvällen men om man kollar på idag skulle jag knappt komma ner på mattan typ.

Gravid_vecka_38_magen2 (1 av 1)

Och så denna graviditeten då. Vecka 39. Ser ni magen liksom?? Haha hjälp.

Inspelning TH 4 (1 av 1)

Hade inspelning idag och trodde hela tiden att bebisen skulle ramla ut, förvärkar mer eller mindre hela tiden. Men nu är det lugnare igen så jag får la vänta ett tag till på bebis.

Inspelning TH 2 (1 av 1)

Inspelning TH 3 (1 av 1)

Inspelning TH 5 (1 av 1)

Trevlig helg på er!

Inspelning TH 1 (1 av 1)