Historien om Bello, den okända tvillingen, “missfallet” och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.

Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.

Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.

Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.

Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.

Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.

Men så fel man kan ha.

Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.

Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).

Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.

Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.

Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt.

Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.

Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.

Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.

Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.

Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss.

Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.

Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.

39

Så blev Bellos dop och Iddes 3-årskalas

Igår hade vi äntligen dop för Bello! Han skulle egentligen döpts i november, kombinerat med Ennis 4-årsfirande, men vi blev magsjuka och allt fick ställas in. Men så äntligen lyckades vi genomföra det! Och istället blev det tillsammans med Iddes 3-årskalas.

Vi var oroliga redan för et halvår sen, att dopklänningen inte skulle passa. Nu provade vi inte ens. Bello är ju redan stor liksom.. 😀 Men han fick nya fina vita kläder att döpas i. Stiliga lille pojken.

Ennis och Idde hade också nytt. Från Newbie.

Eftersom det inte skulle hållas någon gudstjänst på Valborgsmässoafton, och det var den enda dagen som vi skulle lyckas få till dopet, så blev det hemmadop. Men OJ så fint det blev!

Min mamma har gjort alla barnens dopskålar, här är Bellos. Alla namnen i.

Don Bello Lennart.

Väldigt fint minne.

Förutom att Bello INTE hade en fes-liknande hatt, var det såhär vi såg ut. Han och jag.

Släkten var samlade i vardagsrummet och allting filmades givetvis. Filmen kommer på YouTube vid tillfälle, då tänkte jag också ha samlat ihop lite bilder från ceremonin, som jag såklart inte kunde fota själv.

Det blev i vilket fall otroligt fint allting, om än något spontant. Men det var härligt, så måste det nog va om det är vi liksom. Jag och Johan sjöng och spelade "Vart du än går" och farbror Pelle spelade dragspel till "En vänlig grönska". Sen blev det vidare dragspelskonsert såklart.

Jag har ju bakat en del tårtor vid olika firande de senaste åren - Igår blev det dock köbetårtor. Enkla men fina och goda.

Det så kallade "presentskåpet". Innehåll i presenterna kan komma i samma inlägg som film osv tänker jag.

Här var en present i alla fall. Har ni sett nå gulligare??

Ennis och morbror Gustav. Bästa vänner.

Och storsyskonen sen. Världens bästa. Här Leo och i bakgrunden prästen Gunvor som gjorde så fint för oss.

Storaste stora. Love. Och Lennon som idag ser helt annorlunda ut pga klippt. Men igår - fluffig.

Och så Albert. De underhöll så fint på kvällskvisten efter att vi grillat och käkat.

Väldigt lyckat blev det men trött var man såklart sen.

Min lilltjej som är så stor och så liten samtidigt. Och så himla fantastisk och fin. Och nöjd med sitt firande.

Tacksam för mina vackra härliga ungar.

21

Gravid vecka 39 – I tre olika graviditeter

2013_11_22

Lördag. In i vecka 39 (38+0). Och såhär såg jag ut i samma vecka med Ennis magen.

2013_11_64

Stor men långt ifrån nu 😀 Nedan vecka 40 och halloweenutstyrsel. Inget konstigt alls.

2013_11_1010

2015_04_0420

Sen var det Idde-magen i vecka 39. Lite större, men ändå - not like nu liksom.

Yoga7

Kunde tydligen göra nå slags yoga under inspelning av Älskade unge. Minns att jag fick jädrans ont på kvällen men om man kollar på idag skulle jag knappt komma ner på mattan typ.

Gravid_vecka_38_magen2 (1 av 1)

Och så denna graviditeten då. Vecka 39. Ser ni magen liksom?? Haha hjälp.

Inspelning TH 4 (1 av 1)

Hade inspelning idag och trodde hela tiden att bebisen skulle ramla ut, förvärkar mer eller mindre hela tiden. Men nu är det lugnare igen så jag får la vänta ett tag till på bebis.

Inspelning TH 2 (1 av 1)

Inspelning TH 3 (1 av 1)

Inspelning TH 5 (1 av 1)

Trevlig helg på er!

Inspelning TH 1 (1 av 1)

Idag är det två år sen

f9f46-b92eb-ae42a-0d7df-79260-8550a-8fec5-7cdb5

Nu är det ganska så exakt två år sen vi flyttade till vårt radhus. Tänk va?!

Så himla härligt att det gick liksom. Vi trodde ju inte riktigt att det skulle va genomförbart att köpa hus just då men jo, efter lite fix och trix så gick det!

Och jag var gravid med Idde, i vecka 28-29 typ.

2015_01_141_liten

Och Ennis såg ut såhär.

Hemmastadd4

Världens gulligaste asså 😀

2015_02_257

Vi har ju grejat en del de här två åren men har mååånga projekt kvar. Allt får ta sin tid, speciellt eftersom jag är gravid hela tiden haha. Då kan jag inte göra så mycket som jag vill. Men det får ta tid.

I början gjorde vi två klipp från huset och snart kanske det är dags för Drömhuset del 3. Men så länge, spana in dessa två klippen!

2015_02_287_liten

Ikväll tittar jag på mitt absoluta favvo-program Husdrömmar <3 Älsk på det programmet. Någon gång ska vi också ha hus som ligger fritt, det är en dröm. Men först ska vi njuta av det huset vi har, och göra det så fint och trivsamt vi bara kan. 2015_02_131

Var jag ful när jag var liten?

KS_liten1 (1 av 1)

Åh vad det är roligt när ni kommenterar kära läsare! Jag blir så himla glad! Och nu hade jag fått önskemål om att lägga upp lite gamla bilder på när jag vad kid och då blev jag ännu gladare eftersom jag tänkte att det kanske bara var jag som tyckte sånt va kul.

Denna första bilden är jag inte så supergullig på, men den är rolig. Nu när jag gick igenom bilder konstaterade jag till Johan att jag inte var så söt när jag var bebis. Men då menade han på att förr tog man ju bara en bild liksom, sen visste man inte hur den blev förrän man framkallade. Idag tar vi ju hundra bilder på våra barn och sen väljer man ut kanske två haha. Och på övriga bilder ser barnen rätt konstiga ut pga miner, rörelse eller annat som barn håller på med. Och där har han en poäng tycker jag!

Men jag hade väääldigt tjocka kinder i alla fall. Men det kan ju va gulligt. Tycker ni jag är lik Ennis och Idde då? På vissa bilder ser jag mycket av Idde, speciellt där jag är riktigt liten, men Johan tycker bara att jag är lik Ennis. Vad tycker ni?

KS_liten2 (1 av 1)

KS_liten3 (1 av 1)

KS_liten5 (1 av 1)

KS_liten6 (1 av 1)

KS_liten8 (1 av 1)

KS_liten9 (1 av 1)

KS_liten12 (1 av 1)

KS_liten7 (1 av 1)

I vissa bilder ser jag Ennis i min bror Gustav.

KS_liten4 (1 av 1)

Johan konstaterade att jag såg ganska sur ut hela tiden när jag var liten. Mamma kontrade och sa att jag var glad men väldigt bestämd. Heh. Hjälp, Idde kommer bli som jag.

KS_liten13 (1 av 1)

Den här var ju bara för gullig! Om man får säga det själv.

KS_liten10 (1 av 1)

Och en där jag är lite äldre, med min kära mor på julafton. Kan kanske va 8? Lik Ennis tycker Johan.

Och så avslutningsvis en suddig en från konstrundan på Österlen. Nästa gång vi kommer hit ner är det just påsk och vi ska åka på årliga rundan. Det är en av årets höjdpunkter och jag missar nästan aldrig den, men förra året var jag höggravid och vi var i slutspurten av Älskade Unge så vi fick avstå resan till Skåne. Men i år ska det bli av! Imorgon åker vi hem till Stockholm.

Fasen vilka snygga kläder jag har på denna bilden (längst till höger)! Gula manchesterbyxor, mörkblå kofta, snusnäsduk runt halsen och slappt uppsatt hår. Stil Kajsa Stina!

KS_liten11 (1 av 1)