Minnen från butiken, ateljén, studion, kontoret. Nu är tiden förbi.

Åh men hej! Äntligen måndag och bloggdags 🙂 Så känns det faktiskt lite nu, när jag bara bloggar en gång i veckan. På många sätt känns det skönt, men också lite extra kul när det väl är dags. Jag ska verkligen försöka komma med inläggen lite tidigare på kvällen fortsättningsvis, men risken är att det blir vid niotiden eftersom jag nattar och grejar först. Men jag ska försöka!

Förra veckan var helt sinnes för min del. Ni som följer på Instagram har kanske märkt att jag varit typ helt off, och det beror på att jag verkligen inte hunnit hålla på med sociala medier. Det har bara varit fokus på att skriva sista kontraktet på lokalen, flytta grejer och städa. Och sen lämna nycklarna på fredagen klockan 14.

Fy fasen vad intensivt och energikrävande. Men nu... SÅ SKÖNT.

Ikväll har jag rotat lite på gamla hårddiskar och fått fram lite bilder från våra sju år på Sofiagatan 5 på Södermalm. Inte från allt, det blir för mycket, men en del från den första tiden i alla fall. Vid denna tiden hade jag nämligen en annan blogg, med fokus på sömnad och design, och jag tror att ni är många som inte var med då.

Såhär såg lokalen ut när vi köpte den. Två sopsäckar med skräp kom på köpet.

Först var loftet vitt men sen gick jag loss med turkos färg och skurtrasa 😀 Golvet i butiksdelen var brunt klickgolv som jag först målade vinrött och sen efter något år bytte ut mot klinkers.

Brunt.

Vinrött (inte ens torrt ser jag..)

Och sen rutigt. Riktigt fint. Nu ska nya hyresgästen köra flytspackel på hela skiten, men det är ju inte mitt problem direkt. Jag har älskat detta golvet.

Till en början hade Johan ett litet kontor upp på loftet där poddstudion varit på sista tiden. Till hans födelsedag tapetserade jag en bit av väggen där han skulle ha sitt skrivbord och målade golvet på ett lite.. fräsigt sätt..? Mina idéer alltså.. haha.

Jag har såklart ingen bild på hur det blev med möbler osv... lite konstigt.

När vi började vår verksamhet i lokalen hade vi lilla hunden Lennon som var med mig om dagarna. Senare insåg vi att det inte funkade med hund i vårt liv och han flyttade till svärmor Sonia nästan på heltid. Och det har blivit så himla bra för alla. Men i början var han som sagt med <3

Tänk så mycket som har hänt på dessa åren.. både med fotokvalité och utseende hehe..

Vet ni, nu känns det bara skönt att vi har släppt lokalen. När vi väl beslutat att överlåta den kändes det himla jobbigt för mig, ni vet ju. Men nu när jag städade som en galning in i det sista i fredags hade jag inga sorgliga känslor när jag lämnade över nycklarna. Dels hade jag inte tid att vara sentimental, men det var också som att lokalen blev anonym när allting var borta. Jag kände att jag liksom redan lämnat den känslomässigt. Och det var himla skönt att slippa bli berörd där i fredags.

Nu känns det bara bra och vi sparar på våra minnen från tiden på Sofiagatan. Många projekt har utgått från vår lilla pärla, både modeprojekt (som ovan) och TV-projekt.

Här hängde vi upp den fina skylten som jag målade för hand. Min pappa tillverkade plåten och hela ställningen. SÅ fin. Och den ska sparas nu.

Jäklar vad jag höll på mycket själv. Stod och handmålade bokstäverna på väggen där.. bara en sån sak. Själ och hjärta la jag ner, ingen kan säga något annat.

Såhär började jag.. och sen fylldes det på och butiken och ateljén var igång mer eller mindre i två år. Sen kom ju alla barn osv.. ni vet 😀

Jag måste bara visa trappan också! Jag målade ju den...

... guldig. Haha asså KS.

Nu är det bara några abonnemang som hänger kvar, annars har vi lämnat tiden med lokalen bakom oss. Allting är klart och vi kan nu va mycket mer öppna för framtiden. Förstår ni vilka möjligheter som öppnar sig nu?

Jag är SÅ spänd på vad framtiden kommer att ge oss och jag har några projekt som jag kommer berätta om snart. Men inte än!

Kul att ni ville minnas lite med mig. Kram!

35

Nya insikter, idéer, projekt och byxor!

Gud så gulliga ni är nu för tiden alltså 😀 Så roligt att ni gillar arkitektidén, och vi får väl se vad som händer under våren. Idag är Johan hemma med Bello och jag har haft visning tillsammans med mäklaren här i studion. Börjar kännas riktigt roligt nu faktiskt, jag gillar ju att se saker och ting som utmaningar och nu ligger fokus på att hitta en köpare och få igenom överlåtelsen med bästa möjliga resultat! Och det är roligt, för alla som kommer hit älskar lokalen och blir inspirerade. Så nåt rätt har man väl gjort ändå, när man försöker skapa mys här.

Jag har insett en stor fördel senaste veckan, med att sälja lokalen. När jag tidigare haft två ställen jag vill fixa och göra fina (hemma och studion) har det blivit lite halvdant på båda ställena, för tiden och energin har inte räckt till. Efter att vi bestämt att släppa studion har inspirationen att fixa fint hemma liksom kommit av sig självt. Och det känns mycket roligare att dra igång projekt hemma.

Det är nog bra för mig att minska ner på olika projekt och lägga full fokus på några få. Så saker och ting inte bara blir påbörjade utan även klara. Det är nämligen inte särskilt tillfredsställande att aldrig lyckas färdigställa eller känna sig nöjd. Och jag inser nu att det inte bara handlar om för lite tid, utan hur jag fördelar min energi på den tiden jag har.

Och nu börjar alltså Projekt Hemma. Vi flyttade till radhus för ganska exakt fyra år sen och jag hade stora planer. Sen har de liksom runnit ut i sanden lite och ja.. det är mycket som inte blivit av. Men nu, nu har jag fått ny energi och är så himla sugen på att fortsätta skapa vårt drömhus istället för att gå och drömma om något annat. Och kanske kan jag äntligen börja dela med mig av mer inredningsinspiration och mitt skapande... för nu kanske jag kan få ihop något att visa och som jag är nöjd med. För jag kan det där med färg och form, JAG LOVAR, men det har inte riktigt fått komma fram i mina sociala kanaler.

Jag rensar nu massvis hemma, för att kunna bygga upp nya härliga miljöer efter hand. Och jag gillar ju återbruksgrejen och att använda det man har och förvandla det till något nytt med färg eller nya i kombinationer. Så nu börjar jag fundera på vilka grejer från studion som skulle göra sig bra hemma och jag börjar med att ta hem mattan och soffbordet. Om ni såg mina stories på instagram igår vet ni läget hemma i vardagsrummet. Ingen matta (nerspydd och slängd) och två soffbord som inte alls passar in men som är bra för barnen att sitta vid.

Min ambition är att vi inte ska sitta så mycket vid TV:n och äta utan försöka använda vårt matbord lite mer. Prata med varandra när vi äter osv. Det är på tok för mycket TV hemma hos oss. Och att ta hem det här soffbordet kan kanske bidra till att vi inte sitter lika mycket i vardagsrummet och äter... vi får se! Men jag vill prova i alla fall. Och mattan blir toppen tills barnen är lite större och kanske inte kladdar lika mycket.. (om 20 år typ hehe).

Och alla små puffar ska nog också kunna få plats hemma på olika ställen, vi får se.

Nu ska ni få en titt på mina nya gula hängselbrallor som jag älskar mest av allt efter min familj. Monki, som vanligt nu för tiden 🙂 Grymma va? Känner att jag kan göra allt jag vill i dessa byxor 😀 Kepsen kom fram imorse efter att ha varit undanskuffad ett tag, sydd under tiden jag hade ateljén.

Kram

16

8 anledningar till att det är kris

... och vi vabbar oss in i februari! Stackars lille Bellan som åker på allt. I natt hade han 39,3 i temp och var mycket ledsen... hostade och grät. Han har haft feber på dagen idag också men är uppe och lite halvpigg sådär, trots allt. Ennis och Idde fick stanna hemma eftersom Bello var så dålig på natten och jag inte ville åka iväg med honom för att lämna de andra två. Johan började tidigt och dessutom skulle vi behövt skotta fram bilen.. Så ja. Hemmadag idag.

Jag tänkte dela med mig av lite tankar kring det här med att vi gör oss av med lokalen, och att jag har nån slags kris. Proffsbilderna är från eventet jag pratade på förra veckan.

Om ni inte läst om beslutet, och vad som ligger bakom, kan ni först göra det HÄR. Annars blir det kanske obegripligt. Men i alla fall. Här kommer lite historia.

Jag och Johan träffades på försommaren 2011, då bodde jag i Malmö och jobbade som jeansansvarig på Carlings. På hösten flyttade jag till Gotland för att plugga till föremålsantikvarie, något jag gjorde på impuls efter att ha fått reda på att en bekant skulle läsa det - och jag blev sugen.

Väl på Gotland både trivdes jag, och inte. Jag bodde i ett gulligt hus utanför Visby (som jag hyrde av min kusin och hans familj) och cyklade in till Visby om dagarna. Jag trivdes med boendet, helt okej socialt och jag hittade ett sällskap att dansa Lindy hop med och kvällskurs att gå. Och jag trivdes med Visby. Men utbildningen kändes... inte på tillräckligt hög nivå. Det var ibland som att va tillbaka på högstadiet med grupparbeten och kändes lite forcerat. Att utbildningen var ihopsatt med nöd och näppe typ.

Så jag kände ganska snabbt att jag inte ville lägga tre år av tid, energi och lån på en utbildning som inte höll måttet. Och så ville jag ju givetvis komma närmare min kärlek. Så i januari 2012 flyttade jag till Johan i Stockholm och på försommaren hittade vi vår lokal. Johan ville kasta loss från sitt jobb på UR och starta eget och jag ville öppna butik och ateljé. Så vi hittade en perfekt lokal där vi kunde kombinera det.

Det känns verkligen som en annan tid det där, känns som så längesen... det var då. Sen har det hänt massor på vårt ställe. Men först några tillbakablickar till..

I början av 2013 blev jag gravid och i november kom Ennis. Och i samband med det slutade jag att ha öppet regelbundet i butiken. Jag fortsatte ta klänningskunder för fest och bröllop och hade min ateljé kvar.

Men sen kom idén om att göra ett föräldraskapsprogram och Expressen TV nappade. En säsong med "Hej Bebis" och sen över till Aftonbladet för att fortsätta som "Älskade unge". Jag började som programledare och ökade sen på med att jobba med research och till slut även som producent. Vi hade flera produktioner igång och jag jobbade så mycket som jag kunde, med bebisar som avlöste varandra.

Successivt under åren blev vårt ställe mer och mer ett produktionsbolag helt och hållet och min ateljé stod mest ihoptryckt i ett inre rum för att sen flytta till ett förråd. Både jag och Johan har jobbat med TV-produktioner, content för sociala medier och filmer till företag. Jätteroligt!

Men de senaste två åren har vi blivit lite trötta. Det var mycket för mig med Bello i magen, väldigt tungt och begränsande. Och när han sen kom var det mycket med hälsan både för mig och bebisen. Och sen dess har vi haft det rätt tufft med sjukdomar och energi som försvunnit mer och mer. Vi har börjat jobba mer och mer med mindre frilansuppdrag och lokalen på Sofiagatan har nästan förfallit. Förra hösten och våren var vi knappt där och stället fylldes mest med grejer som vi inte visste var vi skulle ha.

Vi bestämde redan i våras att sälja men ångrade oss och ville ge det en chans till. Detta har jag redan skrivit om en del, så ni vet ju ad som hände under hösten och nu i början på året.. som gjorde att vi står här idag och ska släppa lokalen.

Det som blir jobbigt för mig är följande.

  1. Vi har haft lokalen nästan sen vi träffades. I alla fall sen vi flyttade ihop. Sofiagatan har varit vårt kreativa ställe. Först ateljé och butik och sen kreativt produktionsbolag och studio. Den lokalen är så starkt förknippad med det jag ägnat mig åt i största delen av mitt vuxna liv. Utan den lokalen känner jag mig vilsen. Vart ska jag nu åka och låtsasjobba? Så känns det. (Och ja, det känns ofta som att jag låtsasjobbar eftersom det jag jobbar med är så diffust och ofta består av långa perioder av att söka och pitcha uppdrag som kanske ramlar in ett halvår senare).
  2. I och med att vi släpper lokalen tar vi bort en del av våra möjligheter att växa i företaget. Vi väljer att gå ner ytterligare till att frilansa eller ta uppdrag där vi inte kan ha anställda som jobbar. Inte som kan sitta och jobba på plats med oss i alla fall. Givetvis kan vi anlita fotografer, redigerare osv, men vi har ingen bas att erbjuda dem. Därför känns det som att det är ett steg något annat i vårt företag, och just nu vet jag inte riktigt vad.
  3. Jag är också lite rädd för att jag ska bli ännu mer hemmasittare än vad jag redan är (pga vab, sjukdom och annat som gör att jag inte kan komma iväg) och bara gå runt i mjukis hela dagarna. Nu har jag i alla fall en person (Vanja) som tittar på mig vid tvåtiden de dagar jag är i studion, och en och annan som glor in genom skyltfönstret. När vi släpper lokalen har jag ingen som tittar på mig ens, än mindre pratar med mig. Det blir jag och datorn, tvätthögarna, disken och allt annat som aldrig tar slut hemma och som är svårt att bortse från när man jobbar hemifrån. Och sen familjen såklart.
  4. Nästa grej. Vem är jag om vi ska skala ner vår verksamhet och kanske till och med ta anställningar? Vad kan jag? Vem vill att jag kommer och jobbar? Jag har ingen avslutad högskoleutbildning utan bara en jädrans massa kurser hit och dit. Jag har bra med erfarenhet och kunskap inom det jag gjort de senaste åren, men vem är min referens. Min man liksom? Vem ska tro på att jag kan? Och kan jag ens?
  5. Vad vill jag då göra om jag ska ta och börja på nytt blad? Är det nu jag ska bruka allvar och utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb? Eller ska jag försöka frilansa? Med vad då egentligen..?
  6. Det hela känns också som ett stort misslyckande för mig. Det var jag som skulle köra en nystart under hösten. Det var mina idéer som Johan valde att tro på. Det var jag som gick in som VD och skulle ge vårt företag ny luft under vingarna. Det var jag. Och jag kunde inte. Och jag vet att det inte är mitt "fel". Visst hade Johan kunnat ta all vab och sjukhusvistelser, men vi var ju tvungna att försörja oss under hösten. Och att göra en nystart i företaget skulle inte ge oss några miljoner på direkten precis. Det tar ju tid. Så ja. Misslyckande, helt klart.
  7. Och är det kanske nu jag måste fatta ett beslut kring sociala medier? Har det kanske kommit till den punkten att jag helt enkelt ska lägga ner och bli helt fri från blogg, instagram, youtube och podcast? Är det kanske nu jag ger upp och inser att "Nää, jag kommer aldrig kunna leva på detta"? Kanske. Hårt slit under så många år, men kanske är det inte tillräckligt. Jag älskar att hålla på, och jag tycker att det på många sätt har blivit ännu roligare sista tiden. Jag har ett utbyte med er som följer som gör mig glad och det verkar som att mina följare uppskattar det jag gör. Men när pengapressen gör sig påmind måste jag till slut välja. Och om det inte lyfter... då är det kanske dags. Men det beslutet är inte fattat än.
  8. Sista grejen som är jobbig med lokalsläppet är "Var ska vi ha alla grejer?". All utrustning, alla möbler, alla prylar. Vi har ju ett förråd, men utrustning måste vi ha hemma. Och vi bor ju då inte så himla stort med tanke på hur många vi är i familjen. Vi har redan alldeles för mycket saker här hemma och nu kommer det komma mera. DET får jag kaoskänslor av.

Men allting löser sig. Det vet jag. Och jag kommer va glad sen. Men nu är det lite ovisst och det är jobbigt. Jag vet att när en dörr stängs öppnas en annan, men jag skulle gärna vilja veta lite vad som finns bakom den där nya dörren... bara lite lite lite? Det är så förbannat stressande att inte veta.

Tack för att ni låter mig dela denna resan med er, att ni stöttar och kommer med kloka ord. Det känns redan som att jag är på rätt väg, och det betyder jättemycket att ni hänger med i svängarna. Så tack!

27

Att inte våga sticka ut

Hej hörrni, idag är jag i studion! Hurra! Jobba! Var ska ja börja?! 😀 Kul att få ta på sig lite ordentliga kläder i alla fall!

Årets accessoar blir helt klart hatten för min del! Jag har tänkt på det ett tag, att man borde ha mer hatt, men det har inte riktigt blivit av. Varför, kan man undra? Jo, jag har inte vågat.

Men vänta. Jag är ju inte rädd för att klä mig? Sticka ut? Dra uppmärksamhet till mig pga kläder osv.. men om jag ska gå in i själen på mig själv och rota så ÄR det faktiskt därför jag inte haft hatt så ofta. För att "just idag orkar jag inte synas".

För när man har hatt sticker man ut. Även om det är en beige en. Man ser liksom... annorlunda ut. Men jädrans vad snajdigt det är! Kan ju piffa till vilken tradig outfit som helst! Dessutom är det perfekt när man har dålig hårdag, alternativt superfett hår pga inte tvättat det på... länge.

Senast igår fick jag ett meddelande på Instagram, om mina tjusiga glittertights från Ica Maxi ni vet. Personen tyckte att de var övertjusiga men skulle aldrig våga bära dem själv. Och det där har jag hört så mycket genom livet, att "du är fin i det, men jag skulle aldrig våga". Vaddå våga, har jag alltid tänkt. Vad kan hända? Det är ju bara att ta på sig.

Men jag har ju också fattat att det inte är så för alla. Att bara ta på sig, kliva utanför dörren och ropa "HÄR ÄR JAG! SNYGG VA?!"

Även om jag aldrig kommer kunna sätta mig in i helt hur det är att vara en person som känner så, att "fin på dig men jag skulle aldrig våga", så kan jag nu förstå litegrann. För jag var ju där med hatten igår när jag funderade. Även om jag lätt sätter den på huvudet idag, finns det en anledning till varför jag inte gjort det så ofta tidigare. Utan att jag tänkt tanken medvetet.

Så... nu blir det mer hatt för mig under 2019! Det är kul med roliga kläder ju! Jag ser fram emot att lämna mjukis (har ju vabbat typ 85 % av hösten) och klä mig lite roligare i vår!

Kanske kan ni som inte vågar också utmana er själva att våga nåt litet i vår? Bara nåt smått... en ny färg, ett par roliga skor, kanske en väska som sticker ut. Eller varför inte ett par ordentliga solisar när den tiden kommer?!

Det kommer kännas bra, jag lovar! Är ni på?

20

Jag börjar bli social igen + några tankar om energi, instagramhets och bloggen

Vet ni, idag har jag hängt med en sån inspirerande person som ger mig energi. Fy fasen vad det är viktigt att omge sig med rätt folk. Eller folk över lag. Jag märker att jag och Johan har blivit ganska tillbakadragna de senaste åren.. eller tillbakadragna men... vi umgås inte så mycket med andra. Och i perioder har vi mest jobbat med varandra och då har vi knappt träffat folk i jobbet heller.

Och det är klart att det lätt kan bli så när man får massa barn osv, men jag tycker i vilket fall att det känns så himla härligt att det börjar bli lite ändring på det. Jag är en person som älskar sociala sammanhang, jag tycker om att träffa nya människor (och sådana jag redan känner för den delen), jag gillar liv och rörelse och ser möten med människor som otroligt energigivande. Sen gillar jag att vara ensam också, men det blir tydligt nu att jag verkligen behöver omge mig med lite folk liksom.

De här bilderna är tagna förra fredagen, men jag har glömt använda dem på bloggen så de får komma nu eftersom jag är orimligt nöjd med min outfit här 😀 Då kan man inte ba slösa bort dem tycker jag!

Idag träffade jag i alla fall Vanja Wikström som gästar min podd redan i morgondagens avsnitt. Vi känner ju varandra sen innan, har gjort en del grejer ihop, men att få sitta en längre stund och bara ställa nyfikna frågor till henne var något nytt. Det ska bli så himla kul att ge er detta avsnittet imorgon! Många av er följer säkert redan Vanja, och har säkert hört henne i massa poddsammanhang, men kanske inte med denna vinkeln. Hon är ju outtömlig denna kvinna, och säger så mycket kloka saker.

Avsnittet kommer som sagt imorgon tisdag - Missa inte!

Både jag och Vanja tycker att det just nu är extra viktigt att visa mer än rosa fluff i våra sociala kanaler, då det liksom spårat lite på exempelvis Instagram senaste tiden. Man märker att fler och fler påverkas negativt av för perfekta konton och får helt orimliga krav på hur livet borde se ut och vara. Därför blir det mer fokus på både snyggt och inte så snyggt från mitt håll i fortsättningen. Här ovan har vi ett exempel på "inte så snyggt" där jag försöker fixa frillan innan Johan ska ta snyggbilder på mig.

Och så ytterligare en grej som jag spoilar lite från intervjun med Vanja. Det är viktigt att inte glömma bloggen... att lägga allt fokus på Instagram är dumt, för det är inte ens min egen sida... Jag har tänkt på det förr, och nu påminde Vanja mig. Fasen vad viktigt det är ändå, att finnas här och ge lite fler nyanser av livet.

Fan vad jag älskar att skapa min podd. Varje gäst jag möter här i studion ger mig nya tankar och perspektiv. Jag gör just nu min största resa inom personlig utveckling någonsin. Ibland hinner jag knappt smälta det innan det är dags för nästa intervju med nya perspektiv. Vilken jäkla lyx alltså. Och tänk vad många av er som förmodligen också har suuuperstor nytta av att lyssna på alla dessa människor. Jag hoppas så innerligt att jag ska kunna fortsätta med denna podcasten i typ all oändlighet!

Hörs imorgon då!

20