Minnen från butiken, ateljén, studion, kontoret. Nu är tiden förbi.

Åh men hej! Äntligen måndag och bloggdags 🙂 Så känns det faktiskt lite nu, när jag bara bloggar en gång i veckan. På många sätt känns det skönt, men också lite extra kul när det väl är dags. Jag ska verkligen försöka komma med inläggen lite tidigare på kvällen fortsättningsvis, men risken är att det blir vid niotiden eftersom jag nattar och grejar först. Men jag ska försöka!

Förra veckan var helt sinnes för min del. Ni som följer på Instagram har kanske märkt att jag varit typ helt off, och det beror på att jag verkligen inte hunnit hålla på med sociala medier. Det har bara varit fokus på att skriva sista kontraktet på lokalen, flytta grejer och städa. Och sen lämna nycklarna på fredagen klockan 14.

Fy fasen vad intensivt och energikrävande. Men nu... SÅ SKÖNT.

Ikväll har jag rotat lite på gamla hårddiskar och fått fram lite bilder från våra sju år på Sofiagatan 5 på Södermalm. Inte från allt, det blir för mycket, men en del från den första tiden i alla fall. Vid denna tiden hade jag nämligen en annan blogg, med fokus på sömnad och design, och jag tror att ni är många som inte var med då.

Såhär såg lokalen ut när vi köpte den. Två sopsäckar med skräp kom på köpet.

Först var loftet vitt men sen gick jag loss med turkos färg och skurtrasa 😀 Golvet i butiksdelen var brunt klickgolv som jag först målade vinrött och sen efter något år bytte ut mot klinkers.

Brunt.

Vinrött (inte ens torrt ser jag..)

Och sen rutigt. Riktigt fint. Nu ska nya hyresgästen köra flytspackel på hela skiten, men det är ju inte mitt problem direkt. Jag har älskat detta golvet.

Till en början hade Johan ett litet kontor upp på loftet där poddstudion varit på sista tiden. Till hans födelsedag tapetserade jag en bit av väggen där han skulle ha sitt skrivbord och målade golvet på ett lite.. fräsigt sätt..? Mina idéer alltså.. haha.

Jag har såklart ingen bild på hur det blev med möbler osv... lite konstigt.

När vi började vår verksamhet i lokalen hade vi lilla hunden Lennon som var med mig om dagarna. Senare insåg vi att det inte funkade med hund i vårt liv och han flyttade till svärmor Sonia nästan på heltid. Och det har blivit så himla bra för alla. Men i början var han som sagt med <3

Tänk så mycket som har hänt på dessa åren.. både med fotokvalité och utseende hehe..

Vet ni, nu känns det bara skönt att vi har släppt lokalen. När vi väl beslutat att överlåta den kändes det himla jobbigt för mig, ni vet ju. Men nu när jag städade som en galning in i det sista i fredags hade jag inga sorgliga känslor när jag lämnade över nycklarna. Dels hade jag inte tid att vara sentimental, men det var också som att lokalen blev anonym när allting var borta. Jag kände att jag liksom redan lämnat den känslomässigt. Och det var himla skönt att slippa bli berörd där i fredags.

Nu känns det bara bra och vi sparar på våra minnen från tiden på Sofiagatan. Många projekt har utgått från vår lilla pärla, både modeprojekt (som ovan) och TV-projekt.

Här hängde vi upp den fina skylten som jag målade för hand. Min pappa tillverkade plåten och hela ställningen. SÅ fin. Och den ska sparas nu.

Jäklar vad jag höll på mycket själv. Stod och handmålade bokstäverna på väggen där.. bara en sån sak. Själ och hjärta la jag ner, ingen kan säga något annat.

Såhär började jag.. och sen fylldes det på och butiken och ateljén var igång mer eller mindre i två år. Sen kom ju alla barn osv.. ni vet 😀

Jag måste bara visa trappan också! Jag målade ju den...

... guldig. Haha asså KS.

Nu är det bara några abonnemang som hänger kvar, annars har vi lämnat tiden med lokalen bakom oss. Allting är klart och vi kan nu va mycket mer öppna för framtiden. Förstår ni vilka möjligheter som öppnar sig nu?

Jag är SÅ spänd på vad framtiden kommer att ge oss och jag har några projekt som jag kommer berätta om snart. Men inte än!

Kul att ni ville minnas lite med mig. Kram!

36

Historien om Bello, den okända tvillingen, “missfallet” och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.

Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.

Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.

Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.

Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.

Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.

Men så fel man kan ha.

Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.

Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).

Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.

Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.

Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt.

Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.

Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.

Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.

Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.

Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss.

Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.

Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.

42

En “gammal” dröm som väckts till liv – Är det detta jag vill göra?

Hej kompisar, så fina ni är allihopa som stöttar och peppar så otroligt. Det betyder så mycket ska ni veta. Och jag är redan på rätt spår! Och idag tänkte jag avslöja en tanke... på vad jag kanske vill ägan mig åt framöver. En tanke som hjälper mig att skifta fokus, från att känna mig misslyckad till att istället se möjligheterna.

Men först.

Podden har nu gått i tio fina avsnitt och jag är så himla glad för alla som har gästat och delat med sig av kunskap, erfarenheter och inspiration. Så himla roligt! Nu tar podden en paus och kommer tillbaka med säsong två senare i vår, för nu behöver jag nämligen lite tid på mig att hitta och boka de bästa gästerna! Hoppas ni är nöjda med de avsnitt som släppts och uppskattar det vi pratat om!

Vad tycker ni har varit bra under första säsongen? Vilka ämnen och gäster har ni gillat bäst? Vad kan jag fila på till nästa säsong och vilka gäster och ämnen skulle ni vilja ha i öronen framöver? Ni som lyssnar - Kom jättegärna med input och feedback så jag kan göra podcasten ännu bättre!

Nu till min lilla framtidstanke.

I gymnasiet valde jag att läsa estetiska programmet med inriktning musik. Jag hade alltid sjungit och spelat piano och sen även slagverk under högstadiet. Jag valde det programmet för att jag ville ha en rolig gymnasietid och resonerade som så att jag kunde läsa till några ämnen för att bredda min behörighet lite. Och roligt var det. Och en sjungande tjej-trummis blev jag. Under tre år. Och så valde jag till några ämnen för att jag sen skulle kunna läsa till...

...arkitekt. Jag hade det som nå slags mål. Bara jag kunde komma in på arkitektprogrammet så var det bra. En riktig utbildning och ett riktigt jobb. Och jag klarade mig bra även i gymnasiet. Siktade på ett snitt på 20,0 och landade på 19,5 efter att ha fått VG i Matte B och G i Matte C på grund av en släng utbrändhet i slutet av trean som gjorde att jag missade ett nationellt prov.. Men bra betyg ändå! För att komma in på arkitektprogrammet behövdes dock ett snitt på 20,0 vid den tiden och jag valde att vänta.

Tråkigt var då att man 2010 (tre år efter att jag gått ut) införde meritpoäng vilket gjorde det ÄNNU svårare för mig att komma in, eftersom jag inte valt gymnasiekurser efter det systemet. Jag minns inte heller om jag var särskilt intresserad av att bli arkitekt vid den tidpunkten.. jag hade nog gått vidare i mina planer och ville bli något inom kläddesign eller konst. Och så läste jag en del kurser på olika ställen.

Och som jag skrev igår har jag sen ägnat mig åt att bli ihop med en karl som jag sen gift mig med, skaffat hundra ungar, drivit företag och jobbat både som designer, programledare och producent. Och Influencer. Typ. Några tankar på att plugga har inte funnits de senaste åren.

Men nu, när tillvaron skakades om lite av stora beslut föll den där gamla arkitekttanken ner från himlen igen.. kanske är det ändå arkitekt jag ska bli..?

Ett tag tänkte jag att det nog mest va matte och skit man ägnade sig åt men har nu forskat lite och känner mer och mer att det är rätt för mig. En alldeles lagom kombo mellan konstnärliga och tekniska bitar. Men så var det betygen och det där...

Och jag har forskat lite, senaste veckan, på mina chanser. Jag har 0,5 i meritpoäng så snittet mitt ligger på 20,0. 2018 hade den som hade lägst snitt på arkitektutbildningen på KTH i Stockholm 21,35. Så nu står jag mellan två val. Antingen läsa Engelska C, Svenska C och något ytterligare för att komma upp i tillräckligt högt snitt, eller ge mig på Arkitektprovet. Arkitektprovet är ett prov som man kan göra nu under våren, där man måste va behörig men man sen bedöms efter en konstnärlig och teknisk hemuppgift som följs av två provdagar (om man går vidare från hemuppgiften). Ungefär en tredjedel av alla intagna kommer in genom arkitektprovet. Ganska många ju!

Jag har forskat lite i gamla prov och ja.. detta passar ju mig SÅ perfekt.

Så nu är siktet inställt på att göra hemuppgiften, som släpps första mars, och sen hålla tummarna för att komma till provdagarna. Och ja.. nu delar jag dessa tankarna med er, och det är ju lite läskigt sådär. Det finns ju risk att jag inte kommer in, och då är det dessutom för att jag inte presterat tillräckligt bra på ett konstnärligt prov. Men jag väljer att dela med mig, för jag tycker det är viktigt att prata om hur verkligheten ser ut. Vi kämpar alla mot olika mål och drömmar, och varför ska det va skämmigt att dela med sig av dem?

Så nu känner ni till ett av mina mål framöver. Kanske håller jag fast vid det, kanske är det bara en överlevnadstanke för att komma igenom krisen. Vem vet. Jag har ju tusen andra idéer på vad jag ska göra framöver, så något bra blir det nog allt. Fler "drömmar" poppar nog upp här på bloggen i veckan ska ni se!

Har jag förresten någon arkitekt som följer mig?

Kram på er!

34

Varför är min ålder så intressant? + 3 HELT onödiga åldersfakta

Tänk att den vanligaste sökningen på mig är "NyponStina ålder". Jätteroligt ju 😀 Jag fattar inte riktigt vad det är som är så intressant med min ålder bara, är jag så svår att sätta ålder på? Ser jag äldre ut än jag är eller yngre? Jag har hört alla varianter genom livet men det skulle va spännande att höra hur jag uppfattas nu.

På bilden ovan är jag...hm... 20. Bilden nedan är typ ett år innan bara.

  1. Jag började dricka kaffe när jag var 13. Ungefär i samma veva fick jag för första gången frågan om jag hade barn. "Nä. Jag ÄR barn" minns jag att jag svarade. Jag uppfattades med andra ord ofta som äldre än jag var under min tonårstid.

2. Jag tog körkort när jag var 28 år. Väldigt sent kan man tycka, men grejen var att det liksom aldrig blev nå bra tillfälle innan dess. Jag började köra vid flera tillfällen men hade väl fokus på annat antar jag. När jag väl bestämde mig för att ta kortet var jag målinriktad och klarade allt på första försöket. När jag var i 18-årsåldern var jag helt övertygad om att körkort var sådant som andra hade, inte jag. Ungefär som jag tänkte kring barn. Blev ju inte heller riktigt som jag trodde. Bra med att ta körkort sent är att man har hunnit vara i trafiken ganska länge, sysslat med mycket baksäteskörning och lagrat vilka trafiksituationer som kan tänkas uppstå. Konsekvenstänket är också mer på sin plats och det hjälper ju till såklart.

3. Jag skaffade långa rödlackade (egna) naglar när jag gick i trean. Alltså i lågstadiet. Jag tyckte det var så obehagligt när mamma klippte mina naglar så hon lät mig vara ifall jag lovade att fila dem. Och det gjorde jag. Fast jag lät dem växa också, och målade dem med tre nagellack jag fått av min kusin Karolin. Jag hade riktiga damhänder med andra ord.

Gissa ålder på denna då!

31

Har sminkat mig som jag gjorde för 10 år sen… och klippt mig

Haha! Jag är nyklippt och nylockad! Blev väldigt retro... får se hur länge det håller 😀 Kul att ha samma frisör som årets idoler i alla fall, sån fingertoppskänsla hon har den där Angelica på Creative Headz.

Igår kollade jag lite bilder på en gammal hårddisk och hittade massa roliga bilder på mig själv. Då blev jag också påmind om hur jäkla stylad och fixad jag alltid var förr, typ i gymnasiet och en tid efter. Ikväll plockade jag därför fram mina gamla skuggor från gymnasietiden och la på - vad tycker ni?

Jag kan inte bestämma mig riktigt haha. Jag sminkade mig alltså såhär typ varje dag i gymnasiet, och så suuupermatchat med kläderna 😀 Jag dör så roligt.

Jag har alltid älskat att sminka mig, klä upp mig och ut mig. Men den dagliga make upen har liksom minskat med åren och gått mer och mer åt det "naturliga" hållet. Men fasen vad kul det är ändå, att kötta på lite ibland!

Nu måste jag ju visa nån gammal bild från gymnasiet... ska leta...

...jomen här!

Snygg va?! Förutom ciggen. Jag var ung. Och här är en ännu äldre 😀

Tänk att jag såg ut som en tant.. men den gröna ögonskuggan är där! Inte så hårt sminkad just på dessa bilder men man fotade ju liksom inte riktigt på samma sätt förr så hittar inga fler. Men ja, ni får helt enkelt tro mig 🙂

Ikväll blev det förresten bilder med blixt-känsla, vet inte om jag tycker det är najs eller bajs. Men det är väl hippt om inte annat. Kram på er!

26