Tillbaks på ruta ett

Processed with VSCO with f2 preset

Jag tror att det är några av er som läser bloggen som också följer mig på instagram. Kanske på NyponStina-sidan på Facebook också? I så fall vet ni redan vad som hände igår.

Men för er som inte följer där, eller som missade, så var vi inne på akuten med Bello igår kväll. Jag tyckte att han andades häftigt och stötigt hela dagen och blev till slut ganska orolig. Jag ringde 1177 och fick rådet att åka in med honom, för en koll.

Och som ni vet sen tidigare inlägg så är jag otroligt skör just nu, så jag ba bröt ihop. Rinde Johan och kunde knappt prata. Han fick kasta sig i bilen från stan för att hämta Ennis och Idde, som jag egentligen skulle gjort. Jag åkte med Bello till Huddinge sjukhus.

På akuten tog de hand om oss direkt och undersökte Bello. Först tittade sköterskan på honom och sen läkaren. De stack honom i fingret för att kolla om han syresatte blodet bra. Johan kom efter ett tag, efter att han lämnat Ennis och Idde hos Hanna.

Och vi fick veta att allt såg fint ut. De var inte oroade för andningen, sålänge han inte fick indragningar mellan revbenen och verkade ansträngd. De sa att det kan bero på att han är lite stor, och måste kämpa lite mer bara. Så det lugnade ju ganska mycket. Men fy så orolig man kan bli.. Lille Bello.

Najell26 (1 av 1)

Nu blir det mycket bekymmer här känner jag, och det är ju tråkigt med tanke på att flera som följer och läser brukar säga att det är för att jag verkar så positiv.. och jag är det fortfarande! Jag lovar! Men jag måste också skriva när det är lite bekymmersamt känner jag.. det där med ärligheten ni vet. Men det kommer inte bli nån deppblogg, det lovar jag er.

Tillbaks på ruta ett. Rubriken till detta inlägget. Vad menas? Jo.

Efter förlossningen började ju min foglossning bli bättre för varje dag som gick, men jag fick istället ont på ett nytt ställe i bäckenet. Blygdbenet. Vissa nätter gjorde det så ont att jag inte kom ur sängen. Det kändes inte heller som att det blev bättre. Men så efter nån vecka började det bli bättre för att under några dagar va helt borta. Även eftervärkarna försvann och jag mådde ganska bra.

Men så nu är det som att allting kom tillbaka här. Jag har sen några dagar fått ont i blygdbenet igen och idag har jag haft som eftervärkar vid flera tillfällen. Och sen det där med ledsenheten och oroligheten, den är ju värre igen uppenbarligen. Hyn, med tillhörande munsår, har blivit sämre igen och munsåret har liksom kommit tillbaka trots att det var typ två veckor sen det kom. Magen, som jag tyckte hade dragit ihop sig bra, är lite rund och svullen igen.

Och det känns ju lite snopet. Kändes ju så himla skönt att va på G igen där förra veckan. Jag längtar ju tillbaka till att kunna röra mig utan ont och att "få tillbaka" kroppen. Jag vill kunna va glad och njuta men istället är det oron och ledsenheten som hägrar. Orkeslösheten.

Men man ska ju va snäll mot sig själv, jag vet. Många av er skriver det, och stöttar. Det känns fint.

Imorgon blir det läkarbesök på BVC med Bello och kanske kan jag få tummarna ur och sy en mörkläggningsgardin till barnens fönster, jag tog nämligen hem maskinen och lite grejer idag. Men vi får se. En dag i taget 🙂

Imorgon tänkte jag också publicera ett inlägg om en av de smartare bebisgrejerna jag har just nu, ett samarbete som jag är väldigt glad och stolt över. En liten hint nedan.

Kram.

Najell29 (1 av 1)

Så himla skör

IMG_8983

Idag känner jag mig så jäkla skör. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, jag är liksom bara låg och ledsen. Jag känner mig otroligt trött, och det har ju sina orsaker i amningsnätter osv, men sömnig liksom. Ögonen svider nästan av trötthet.

Min hjärna har inte funkat alls idag känns det som. Jag hade glömt att vi hade ultraljud för Bello idag och jag glömde min börs hemma och hade noll koll på var den var. Och jag orkade knappt bry mig.

Allt runtomkring har känts otroligt rörigt och stökig. Vi stressade iväg imorse och tänkte egentligen vaccinera barnen mot TBE, men väl inne på vårdcentralen var det kaosigt och jag orkade inte ens släpa in barnen. Dessutom hade vi en tid att passa i stan så vi hade aldrig hunnit, med den kön som där var.

I stan hade vi möte om pensionssparande bla och det gick väl bra, men sen skulle vi ta oss vidare till revisorn - mitt i lunchrusningen i city. Usch. Jag får nästan panik av att gå med lille Bello i vagnen bland så mycket folk och trafik. Fy.

Efter revisorn hade vi ultraljud i Solna och åkte genom stökig trafik dit. Väl på sjukan var det rörigt och när vi väl satt där, på mottagningen för röntgen för barn, blev jag ännu mer sorgsen. Sjuka barn liksom. Finns det något värre?

Ultraljudet med Bello gick bra, men vi fick inget riktigt svar. Men han ligger på gränsen till att vi får gå på ännu en uppföljning. Får svar om 1,5 vecka ca.

Sen åkte vi för att hämta barnen på föris, hade mysig kväll och nu har jag nattat i nästan två timmar.

Men hjälp vad denna dagen har känts jobbig. Och jag känner mig fortfarande sorgsen. Trött. Dricker kaffe nu, äter rabarberpaj med jordgubbsmousse och smörkräm som blev över från helgens tårtbak. Skriver av mig på bloggen.

Min hy är hemsk - det är hormonerna va? Torr liksom. Och finnig. Får kleta på lite honung tänker jag, det borde va bra.

Men vet ni. En sak som har gjort mig väldigt glad idag är all fin respons jag fick på min förlossningsberättelse som jag publicerade igår. Så himla många fina kommentarer jag har fått, både här på bloggen och på Instagram. Det känns så jäkla bra att så många uppskattade vad jag skrev, och tyckte att ärligheten var toppen. Det gör mig glad, för man sitter ju ändå där och funderar på om man verkligen ska lämna ut sig sådär. Med detaljer som kanske inte är så glamorösa, och bilder där man ser helt chockad och rätt hemsk ut.

Men nu vet jag att det var helt rätt, med tanke på er respons. Tack! Jag tror att det kanske kommer en uppföljning också, med lite mer tankar kring hur jag känner kring mina tre förlossningar. Men kan inte riktigt säga när.

Nu ska jag be min man klia mig på ryggen. Kram på er och godnatt!

IMG_8982

När en främmande människa torkar dig i baken – Min förlossningsberättelse

forlossningen1 (1 av 1)

Det börjar med att någon tittar i dina trosor, tar din binda och kontrollerar om det är vatten eller "bara en flytning". Det är vatten. Du kissar i en mugg och ligger sen och väntar 1 timme istället för 20 minuter på att någon ska komma och berätta för dig om du får lov att stanna för att föda barn eller om du får åka hem igen. Eller promenera i sjukhusets korridorer i två timmar.

forlossningen25 (1 av 1)

forlossningen15 (1 av 1)

Det som sen följer är bara en lång väg mot total nakenhet. Efter en timmes promenad i tomma korridorer får du komma in på ett rum utan fönster. Du får ett par trosor som bara är nät och efter ett tag tar du av dem. En vit långskjorta täcker din annars nakna kropp och snart hänger den där skjortan bara på tre kvart, genomblöt av svett.

forlossningen17 (1 av 1)

Du står på alla fyra i sängen, lutar dig mot sängens lutande rygg. När någon frågar om du kan kissa svarar du att det har du nog redan gjort. Sen konstaterar du att du gjort det, rakt ner på de absorberande underläggen som någon byter med jämna mellanrum, eftersom det luktar. Fy vad det luktar, ta bort det.

Någon frågar om du vill föda i denna positionen. Ja. Det tror jag.

Sen skriker du. Vrålar. Och när du tror att du krystar ut din bebis, men i själva verket bara är 6 cm öppen, är det en främmande människa som torkar dig i rumpan då och då eftersom du råkar bajsa samtidigt som du krystar.

Bara 6 cm öppen. Jag som trodde den var på väg ut.

forlossningen16 (1 av 1)

Under en timmes tid ger din kropp upp - Det kommer aldrig gå. Du klarar inte detta. Du lägger dig på rygg och värkarna, som tidigare känts som krystvärkar, går ner. Du somnar nästan och vill inte mer. De främmande personerna i rummet låter dig vila men bestämmer sen att du måste upp. Stå eller gå. Byta ställning. Du vill inte. De tjatar. Du får en smoothie from heaven och efter ett tag samlar du dina sista sketna krafter och bestämmer dig för att göra ett sista försök.

Du ställer dig upp och det blir allvar igen. Plötsligt svider det och det droppar blod på golvet. Du gråter. Gråter för att du inte vill, för att du vill, för att det gör ont och för att du blir rädd. Varför blöder det nu? Innan den är ute?

forlossningen18 (1 av 1)

Sen står du där på knä i sängen igen. Skriker - Du skriker så kraftigt att du har ont i halsen flera dagar efter. Någon bestämmer att du ska sätta upp ena benet så fotsulan är i britsen. Okej. Det gör ont för du har foglossning men i värkarna känns det bra, allt går framåt. Du spänner varenda muskel i kroppen, huvudet, till och med ögonen gör ont dagarna efter. Varje gång en värk kommer hoppas du så innerligt att det är den sista, men om och om igen tvingas du samla kraft. Kanske kommer den ut nästa gång.

När det gör som mest ont stirrar du in i en sköterskas ögon med en blick som om du skulle dö. På riktigt dö. Hon stryker undan ditt hår, som klibbar i ansiktet, och säger att du kommer klara detta.

forlossningen19 (1 av 1)

Och så hör du plötsligt skriket. Bebisen. Va? Kom den ut? Gjorde den verkligen det? Åh herregud.

forlossningen20 (1 av 1)

"Han kommer här, ta emot honom mellan benen" säger någon - Bebisen skjuts fram mellan dina ben och någon hjälper dig att få tag i den. De hjälper dig att vända dig till rygg och få bebisen på bröstet. Du ser att det är en pojkbebis och blir inte förvånad. Någonstans visste du det redan. Och nu är han där, i dina armar, och du är så chockad att du inte kan förstå det. Men du älskar honom redan.

forlossningen21 (1 av 1)

forlossningen10 (1 av 1)

Sen, när du tänker att det är över, är det någon som ska knåda och trycka på din onda mage så du åter skriker av smärta. Undersöka ditt sargade underliv och stoppa in ett finger i rumpan för att kontrollera att musklerna fungerar.

forlossningen14 (1 av 1)

Sen blir det lugnt. Du får äta och dricka. Hålla ditt nya barn. Ibland kommer de och klämmer på din ömma mage. Du får kissa på en potta, när din man sitter bredvid, men inget spelar någon roll. Du har just överlevt. Överlevt en förlossning och satt ett liv till världen. Inget kiss, bajs, blod eller galna vrål betyder något.

forlossningen22 (1 av 1)

Att föda barn är något av det mest utelämnande du kan göra. Det finns inget utrymme för tankar på hur du ser ut eller om du visar dig naken för sammanlagt typ 10 främmande personer. Du bryr dig inte om vad du säger, om du är otrevlig eller att du borde låta lite mindre för att inte störa någon annan.

Du är helt blottad och lämnad till personalen på förlossningen - och till din egen kraft och förmåga. Det är bara att lita på att kroppen gör det den ska. Och denna gången gjorde kroppen som den skulle, mer eller mindre.

forlossningen23 (1 av 1)

Vattnet gick 01.50 hemma i sängen. Trodde jag hade kissat på mig men konstaterade sen i badrummet att det nog var vattnet som gått eftersom det kom mer. Jag väckte Johan och som två förvirrade och till synes orutinerade föräldrar yrade vi runt och visste inte riktigt hur vi skulle hantera situationen. Vi hade ju fått reda på att det kunde gå snabbt eftersom bebisen låg långt ner.

Johan ringde Hanna och förberedde henne på att vi skulle komma med barnen. Jag ringde förlossningen och fick veta att vi kunde komma för kontroll i alla fall. Sen rafsade jag ihop grejer till barnen (vi hade bara förberett för att Hanna skulle komma till oss och inte tvärtom, men just denna natten jobbade hennes man). Sen åkte vi. Lämnade barnen, det gick bra, och sen vidare till Huddinge sjukhus. Fortfarande inga värkar.

Jag kom in, blev uppkopplad och kl 03.20 började värkarna komma. Jag var öppen 4 cm och fick va kvar men promenera i korridoren i 2 timmar. Efter 1 timme kändes det som att bebisen var på väg ner och vi fick komma in på ett rum.

Johan fixade lite med kameror, vi vill ju filma, och stöttade mig såklart hela tiden. I början var det lugnt men sen behövde jag verkligen honom. Han fick inte gå en meter ifrån mig. Inga ord behövdes, jag var så inne i mig själv, men behövde liksom ha honom där hela tiden. I min hand.

Sen vet ni vad som hände om ni läst ovan. Jag gav upp på mitten men tog mig tillbaka. Jag ville inte ha någon smärtlindring, kändes som att det varken skulle göra till eller från, så jag tog inget. Och det gick ju ändå. 10.35 började de riktiga krystvärkarna och 10.54 var han ute, Bello.

forlossningen12 (1 av 1)

Navelsträngen var supertjock och Johan klippte den i vanlig ordning. Och jag höll i videokameran när han klippte. Knasigt. Det fanns två moderkakor och kanske hade det funnits ett foster till. Kanske hade det i så fall tillbakabildats, eller blött ut med den blödning jag hade i vecka 7. Ingen vet, men det gör inget. Jag är nöjd med en bebis.

forlossningen5 (1 av 1)

forlossningen7 (1 av 1)

forlossningen6 (1 av 1)

Från första värk tog förlossningen 7,5 timme. Inte så lång förlossning, men otroligt jobbig. Min jobbigaste.

Moderkakan kom ut snabbt och livmodern drog ihop sig bra. Jag behövde bara sy ett stygn. Min kropp "mådde bra" och det var skönt. Vi stannade en natt tillsammans på BB och jag och Bello stannade ytterligare en natt för att se så hans blodsocker låg bra och för att hinna med pku-test och hörseltest.

forlossningen9 (1 av 1)

Processed with VSCO with f2 preset

Och vilken personal vi hade med oss hela tiden - särskilt på förlossningen. Barnmorskan Susanne, barnmorskestudenten Malin och sköterskan Fia var helt fantastiska att ha med sig under förlossningen. Vi är så tacksamma och nöjda med Huddinge sjukhus. Tack!

Och givetvis kommer det en förlossningsfilm. Även en från Iddes förlossning. Så håll utkik om ni vill se.

Tack för att ni orkat läsa hela denna berättelse, den blev lång. Men egentligen är den så mycket längre och det är inte helt lätt att välja ord. Händelser. Detaljer. Jag har säkert glömt något viktigt, eller mindre viktigt. Men man kan ju alltid komplettera 🙂

Kram och tack.

forlossningen13 (1 av 1)

Ett inlägg TILL om AMNING!

BelloochmammaBB6 (1 av 1)

Ooooh jag känner ju nu att jag missade massor i förra inlägget om amning. Det blev mest tips om tillbehör och grejer. Men de tipsen ska man inte underskatta!

Men för den som aldrig ammat, och vill ha tips, kan det ju va skönt med några fler! Jag fick en jättebra kommentar från en läsare, tänkte utgå från den och fylla på med mina tankar. Tack Linnea!

Såhär skriver hon:

Ett tips också för att spara lite på kroppen när det blir många och långa amningspass är att liggamma (som sista bilden). Väldigt skönt när det funkar!

Mitt bästa tips annars är: amma mycket i början. En del upplever att de har för lite mjölk och då gäller det att amma, amma och amma så det kommer igång. Amma så fort barnet börjar röra munnen, vrida på huvudet, föra fingrarna till munnen (tidiga signaler för hunger). Det kan kännas som att man ammar dygnet rynt i början, men det är så man börjar en fungerande amning.

Napp kan förstöra amningen, både pga att bebisen kan bli förvirrad vad gäller att få tag om bröstet, och pga att nappen stillar sugbehovet för stunden när bebisen egentlugen skulle behöva suga på bröstet för att öka mjölkproduktionen. Så att skippa napp i början kan vara en god idé. Samma sak gäller förstås flaska, och där kan barnet även bli ”lat” och föredra flaskan eftersom maten kommer snabbare/enklare ur flasknappen. Vill man pumpa kan man ge bröstmjölk (eller ersättning) på annat sätt, t ex koppmatning.

Och såhär tänker jag!

Yes! Amma mycket! Om inte annat så vill man amma för att brösten inte ska va som kanonkulor. Men jag är absolut för fri amning, inte nå regler på var tredje timme osv. Jag följer barnet, och har gjort under alla mina amningsperioder, det känns ju ba mest naturligt.

Ang napp har jag ingen erfarenhet av att det förstör, bara man inte ersätter bröstet med nappen. Vi använder måttligt i början, och har gjort med alla tre, och det har funkat bra. Bellos "dåliga" grepp kom liksom nu i dagarna, napp fick han testa redan på BB och hans tag var bra flera dagar efter det. Men som sagt, man ska ju inte ersätta en matstund med napp, såklart.

När det kommer till att liggamma har jag olika upplevelser. Gick inte alls med Ennis, gick ganska bra med Idde. Kan kännas lite krångligt att få till bra vinkel ibland tycker jag, men när det funkar är det härligt! För mig funkar det inte alls nu eftersom jag har grymt ont i bäckenet när jag ligger ner, och framför allt när jag ska sätta mig upp igen. Så jag ger mig inte ens dit just nu 😀

BelloochmammaBB4 (1 av 1)

Lite fler egna tankar då. På natten till exempel, där är jag just ett dåligt exempel i många lägen heh.. men vissa grejer har jag koll på, och lever efter! Rigga på kvällen, allt du behöver, nära sängen. Handdukar, ev uppsamlare, något att dricka till dig själv ifall du blir törstig osv. Nattlampa är superbra, en som ger ett svagt ljus som inte stör men så man ser. Det har inte jag och det är skitstörigt att behöva trycka igång mobilen hela tiden för att se, speciellt när man behöver trixa lite för att bebisen ska käka bra.

Drick mycket! Går knappt att undvika pga supertörstig, men ändå. Drick.

Ett litet trix ifall man behöver att bebisen tar nytt tag: kila in ett finger i barnets mungipa, då släpper bebisen själv istället för att du ba drar ut bröstvårtan. Supersmidigt!

Jag har själv kämpat på med amningen i natt och idag och det går lite bättre. Mer om min egen amningssituation kommer nog komma i dagarna, hoppas ni står ut med tugget!

Nu ska jag INTE amma, utan istället klä på mig och göra min första hämtning av barn, med Bello. Jag tänker att om jag är ute i god tid borde det gå bra!

BelloochmammaBB5 (1 av 1)

Ett inlägg om AMNING

Liten_Glammom3_varm (1 av 1)

Just nu har jag mycket jag vill skriva om här på bloggen, och självklart är det mesta kopplat till graviditet, förlossning, första tiden med bebis osv. Helt naturligt ändå. Dock är flera av ämnena ganska stora och kräver lite tid att få ihop, både med bilder och text, och därför skjuts det lite på framtiden när man har mycket annat att göra.

Jag jobbar ju med Älskade unge fortfarande och sitter en del i efterbearbetningen av våra resterande program. Jobbar mest hemifrån men idag var jag även på kontoret. Bello får hänga med i svängarna, men han sover fortfarande mest så det känns helt okej.

Och sen är det ju hela stora familjen som jag ägnar mig åt på kvällarna, så bloggen får sitt antingen sent på kvällen eller under dagen om jag får tid.

Min förlossningsberättelse kommer att komma, det kan jag lova, men den är ju en sådan som kräver lite omtanke och tid.

Ibland får jag önskemål från er läsare, på ämnen som ni vill att jag tar upp. Det är verkligen jätteroligt och bra! För även om jag har en del idéer just för tillfället är det OFTA idétorka här, det vill jag lova. Men i dagarna fick jag ett önskemål från en läsare..

Så här kommer, på begäran, ett inlägg om amning!

BelloochmammaBB3 (1 av 1)

Jag vill börja med att säga att jag inte är någon amningsexpert på något vis, jag är däremot expert på amningssituationerna med mina egna tre barn - Därför utgår jag från det helt enkelt.

Först lite amningshistoria och sen några tips!

Jag har ammat mina två första barn, Ennis och Idde, i 8 respektive 11 månader. De slutade självmant efter att vi naturligt trappade ner i takt med att de började käka mer vanlig mat. Supersmidigt avslut för båda med andra ord. Så jag kan inte ge några råd om hur man ska sluta amma, mer än att just fasa ut det.

Att börja amma kan va både lite lättare och lite svårare - Jag har upplevt båda. Ennis var lite knepig, han tog inte bröstet direkt sådär utan jag fick hjälpa honom en del. Han fick lite snett tag och jag hade ganska ont i bröstvårtorna där i början. När mjölken rann till var det ett jäkla mjölkkaos och jag visste inte var jag skulle göra av all mat, än mindre får ut den. Satt och handmjölkade och grejade. Efter några veckor hade vi hittat ett sätt som funkade. Men det gick bara att amma honom på ett sätt, i en viss vinkel och si och så. Att amma i sele eller stående/gående var inte att tänka på i vårt fall.

Idde däremot var som en såndär malfisk som ba suger sig fast, direkt på förlossningen. Sen hade hon inga problem att käka, hon kunde i princip amma uppochner. Det var superskönt att slippa krångla med särskilda ställningar, däremot kräktes hon nåt enormt så man var alltid tvungen att ha hela bebisen täckt med små handdukar och grejer. Men ändå lyckades hon kaskadspy på kläder och allt flera gånger om dagen. Hon hade inte heller någon hals precis så kräket la sig liksom i vecket mellan huvudet och kroppen och var jättesvårt att få bort. Så det blev ju meckigt i sig.

Bello nurå. Han tog tutten direkt och hade ett jättebra tag första veckan. Spyr inte och kunde amma hur som helst i princip. Åh vad skönt kände jag! Det bästa av två världar, tar bröstet lätt och spyr inte. Hurra! Men nu de senaste dagarna har han haft svårt med taget om bröstet, det liksom hoppar lite. Inte så skönt för mig och lite störande för Bello som inte riktigt får något flow i det hela. Och jisses vad frustrationen kommer snabbt!

BVC var nyss här på första hembesöket och Bellan hade gått ner till 4500 g. Han vägde 4690 g vid födseln, och jag vet att de går ner lite i början, men jag hade ändå trott att han skulle hunnit lägga på sig lite eftersom det är 10 dagar sen han föddes. Men icke. Grejen är att han verkar mätt och nöjd ändå, och bajsar som bara den. Så jag är egentligen inte orolig över att han inte får i sig. Men när han då inte gått upp i vikt blir man ju lite orolig direkt.

Så nu är varje amningsstund ett projekt där jag testar och grejar för att det ska bli bra igen, jag tänker inte låta denna amningen falla mig ur händerna. Jag vill amma!

BelloochmammaBB1_liten

Okej, lite tips om amning då - Både vad man kan tänkas behöva och hur man kan tänkas tänka! Jag utgår åter från mina egna upplevelser, inte samma för alla såklart.

2015_05_0111

1. Bröstpump är bra att ha! Man använder kanske inte den så många gånger, men de få gångerna man behöver den BEHÖVER man den! När mjölken rinner till blir mina tuttar enorma och så spända att bebisen knappt får tag. Då måste jag pumpa lite de första dygnen, kanske bara en gång men den gången behövs. Flera barnmorskor har sagt till mig att "du vet att det produceras mer mjölk ifall du pumpar" och ja, det vet jag. Men om jag får välja mellan mjölkstockning/bebis som inte får tag och att jag behöver pumpa några fler dygn och fasa ut det väljer jag det sista. Så tipset är att köpa en pump, men vänta med att packa upp den ifall det skulle va så att man inte behöver den. Då kan man ju lämna tillbaka. Jag har denna från Medela, funkar bra.

Liten_Glammom2_varm (1 av 1)

BelloochmammaBB2_liten

2. Ha bra amnings-BHs och amningslinnen. Jag har några BHar från Lindex tror jag och några från Boob/Glammom.se. Funkar fint båda. Amningslinnen köper jag på HM och det är skönt framför allt det första dagarna då kroppen är mör och öm och man inte vill ha BH som sitter åt.

Inlagg1 (1 av 1)

3. Amningsinlägg - Ett måste. Brösten läcker lite då och då, och särskilt när man ammar på ena tutten läcker det från den andra. Mina favvisar kan man köpa på lovemilk.se och är gjorda av bambu bla. Ha ett gäng, de blir snabbt blöta och man behöver byta ganska ofta för att det inte ska bli surt.

medela-breast-care-milk-collection-shells-2-pieces.jpg.2016-08-18-09-40-26

4. Uppsamlare/uppsamlingskupor - Toppen i början när man har mjölk så det räcker och blir över. Då brukar jag ha en uppsamlare på det bröstet som bebis inte äter på, då samlas det lite där och man lättar naturligt på trycket utan att sätta igång mjölken en extra gång (som det ofta blir när man pumpar). Sen kanske bebis äter även från det bröstet men det finns ju mjölk kvar ifall man då har mycket. Uppsamlare är också bra att ha när man känner att mjölken rinner till trots att barnet inte ska äta, också i början sådär. Då brukar jag snabbt slänga ner en uppsamlare på varje bröst, också för att lätta på trycket. Jag har haft lite olika men gillar dessa från Medela bäst. Mjuka för bröstet och har bra diameter.

5. Massor med små handdukar! Ha dem överallt i hemmet, hela tiden. Man vet aldrig när man behöver en liten handduk! Bra både för bröstmjölk som rinner och sprutar hit och dit och för eventuella spyor.

amma1-1-av-1

6. Jag tycker att amningskudde är lite överskattat - Det går egentligen bra med vilken kudde som helst. Kan va skönt att ha lite stöd under armen, speciellt om man har en bebis som har lite svårt att få ett bra tag. Jag har haft både mjuka och hårda amningskuddar men det slutar oftast med att jag trycker in en vanlig kudde från soffan under armen om jag tycker att jag behöver stöd. Visst kan man ha en amningskudde, men jag skulle testa med vanlig kudde först.

Liten_Glammom9_varm (1 av 1)

7. Ha tålamod. Det kan ta lite tid att få till amningen, speciellt om det är första gången. Och det ÄR sjukt frustrerande när det inte funkar liksom, och en dags försök till amning känns som en vecka. Men kämpa på! En dag ba funkar det. Eller så funkar det inte, och då får man ba ta det och acceptera det. Kanske lättare sagt än gjort, jag har inte behövt komma dit. Men jag vet att jag var väldigt tacksam för att jag inte gav upp där första gången, för det var nära.

2015_05_067

Så. Nu får jag nog stanna. Finns säkert fler braiga tips men kommer inte på nå mer nu. Dessutom blev detta vääääldigt långt! Men hoppas att någon kan få lite hjälp och inspiration av detta 🙂

Nu ska jag amma.

2014_06_41