Akuten med Idde igen – Vad är det för fel?

Åh ni som följer på Instagram vet kanske att vi fick åka in med Idde till akuten tidigt tidigt imorse igen. Hennes mage har inte blivit helt bra efter operationen och hon har haft attacker med smärta, kräkningar och konstigt bajs två omgångar efter att hon opererade bort blindtarmen. Efter drygt två dygn med ont åkte Johan med henne strax efter klockan fem imorse.

Och i eftermiddag kom de hem - utan resultat. Röntgen, ultraljud och prover - men läkarna hittade ingenting. På ett sätt är det ju skönt, hade det varit något allvarligt hade de ju upptäckt det vid detta laget. Samtidigt är det otroligt frustrerande att vi aldrig kan få reda på varför hon har ont. Hon har haft ganska dålig aptit sen operationen och blir loj ibland.. och så riktigt ont i omgångar. Och det måste bero på något. Hon kan inte ha det såhär.

Innan Idde och Johan åkte hem fick de remiss för att kolla allergier, bland annat gluten. Så vi får se när vi blir kallade. Måtte det gå fort.

Sen de kom hem har det varit både och. Vissa stunder är hon uppe och leker och är glad, har ätit lite men sen kommer ontet. Och ikväll har hon riktigt ont igen. Johan har burit henne i sele och försökt få henne på andra tankar. Busat och hittat på lekar. En fin pappa den där Johan.

Ennis, som nog har varit ganska orolig för Idde idag, hängde på buset förstås.

Nu hoppas vi på att vi kan få en tid för att kolla gluten mm så snart som möjligt efter nyår. Och att det onda släpper för denna gången så Idde kan få ha det lite lugnt. Jag vill inget hellre än att hon ska få va frisk och glad och mysig. Min lilla flicka.

Jag vill också säga tack för alla otroligt fina kommentarer på Instagram idag, ni är så himla fina mot oss. Stöttar och peppar och skickar krya på. Och delar med er av erfarenheter för att det kanske kanske kan hjälpa oss att komma fram till vad det kan va som är fel.

Tack!

Imorgon är det nyårsafton och jag ska se om jag kan knåpa ihop lite tankar kring det under dagen. Har många!

35

Lita ALLTID på magkänslan. Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Jag visste det. Jag visste att det inte va bra med Idde. Och ni som följt vet att vi var inne med henne på akuten ett antal gånger. Vi var till och med inne med henne ytterligare en gång, för att bli hemskickade igen, innan hon till slut blev inlagd för operation. Men den gången skrev jag inget, för jag skämdes nästan. Vem är vi att komma in till akuten titt och tätt? Jag kanske är en sån mamma som liksom verkar vilja att barnet ska va sjukt.. en överdrivet nojig typ som kommer in med ungen för minsta lilla magknip.

Men så var det inte. Men man börjar ju tvivla till slut.

När vi var inne med henne sista gången började läkarna på akuten prata som att vi skulle få åka hem igen, och då bröt jag ihop. Idde hade legat i smärtor hela natten och jag hade väntat in i det sista med att åka in igen, eftersom vi varit där och blivit hemskickade bara någon dag innan. Och att vi skulle få åka hem igen fanns inte på kartan för min del. Och på något sätt fick jag fram det. Att vi åker ingenstans förrän vi får veta mer. Strax efter jag sagt det spydde Idde upp vattnet hon nyss fått framför alla läkarna och de fattade att det var allvar.

Och två dagar senare beslutades det om operation av blindtarmen.

Blindtarmen var inte särskilt inflammerad just då, men hade ju varit några veckor tidigare och då behandlats med antibiotika. Men de valde att ta bort den och kirurgen sa efteråt att den inte var brusten men var lite ful och svår att få bort eftersom den liksom vuxit fast i bukväggen. Men jag fick ändå känslan av att de inte tyckte att det var så farligt liksom.. även om de sa att det var bra att blindtarmen togs bort till slut. Först sa de att hon skulle få antibiotika men valde sen bort det eftersom den inte var brusten. Tur att hon återhämtade sig utan det, med tanke på vad som kom fram igår.

Igår var Johan med Idde på återbesök efter några veckors återhämtning. Barnläkaren som de träffade sa då att labbet visat att blindtarmen faktiskt hade varit lite brusten på ett ställe. Dessutom hade det varit ganska komplicerat eftersom den var så deformerad pga flera självläkningar. Och just det kan också ha orsakat den smärtan hon hade.

Fattar ni hur skönt det kändes att få höra detta? Att få veta att min magkänsla var så jävla rätt.  Jag är så glad att jag stod på mig där sista gången. Och för att jag råkade bryta ihop, för det gjorde nog att läkarna fattade att det var allvar. Idde mår inte sådär om hon bara har en magsjuka eller förstoppning. Jag. Vet. Det.

Och jag är så tacksam att det blev operation till slut. Med tanke på att den faktiskt var brusten, trots att det inte syntes på varken prover eller ultraljud.

Nu är Idde nästan helt återställd. Sånär som på ett ärr som fortfarande läker lite på magen. Hon är sig själv igen, och DESSUTOM en "bättre" version av sig själv. Låt mig förklara kort.

Idde är vårt mest krävande barn. Hon är allt det där fantastiska men även bestämd, envis, arg, intensiv, högljud, missnöjd, skrikig, rastlös osv osv. Hon har alla de egenskaperna, men vet ni vad? När hon mår bra kommer inte de egenskaperna fram så ofta. Och det gör att vi funderar på hur länge hon har haft besvär av den här blindtarmen. Vi tror ju att hennes återkommande feber och kräkningar, som började i våras, beror på detta. Men det fattade vi ju inte då. Även om ingen annan blev sjuk så trodde vi att det var nån magsjuka. Nu har vi ju förstått att det förmodligen var blindtarmen som spökade och självläkte flera gånger. Och hon har säkert gått och haft lite orolig mage till och från sen i våras. Och kanske längre.

Tro fan att man blir rastlös, gnällig, arg, ledsen och tvär om man hela tiden har en mage som inte känns okej.

Dels har det säkert med faser och ålder att göra, men det känns även som att Idde mår så mycket bättre nu och kan släppa fram sina fina härliga sidor på ett helt annat sätt.

Tänk om hon hade fått gå med detta längre, så jäkla fel det hade kunnat bli. Och kanske farligt.

Lita alltid alltid alltid på magkänslan ni föräldrar. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och skit i om de verkar tycka att ni är jobbiga på akuten. En förälder känner sitt barn bäst, så lita på det. Magkänslan vänner, MAGKÄNSLAN.

38

Nu blir det operation

Hej fina ni. Vi är på sjukhuset igen för Idde har varit dålig i flera dygn. Magsmärtor som gör att hon ligger och vrider sig och skriker och kräkningar för minsta lilla hon får i sig. Vi har varit här sen igår morse då jag åkte in med henne efter en hemsk natt med smärtor.

Läkarna har varit lite frågande kring hennes smärtor eftersom hon inte har feber eller dåliga värden. Ultraljud och röntgen har gjorts på hela magen och de hittar inget annat än att blindtarmen är irriterad igen. Idag på förmiddagen fick vi veta att de bestämt sig för att operera bort blindtarmen.

Tanken var att hon skulle opereras på eftermiddagen men många allvarligare akuta operationer har kommit före, och det förstår man ju. Men kirurgen hoppas kunna operera klockan 22 ikväll så vi håller tummarna att det inte skjuts upp till imorgon. Det kan också bli en lucka innan dess. Idde är duschad två gånger och nu väntar vi. Efter att ha haft väldigt ont på eftermiddagen har hon nu fått morfin och sitter med iPad och är pigg i huvudet.

Bello har passat på att börja förskola idag och det har gått fint. På eftermiddagen fick jag sms från Iddes pedagoger med denna hälsningen. Jag började gråta. Jag är så glad att Idde har så fina människor omkring sig på dagarna, när dagarna är som vanligt.

Nu håller vi tummarna för att operationen snart blir av, att den går bra och att Idde blir frisk nu. Vår lilla flicka. Håll gärna era tummar också <3

37

VAFAAN?!

Om det är en grej jag INTE vill så är det att min blogg och mitt instagramkonto ska bli nån sjukdoms- och klagohistoria där allt bara handlar om elände hela tiden. Och alla måste skicka styrkekramar i tid och otid.

Jag är ENORMT tacksam och glad för alla styrkekramar och allt pepp vi fått över sociala medier de senaste veckorna, ni är verkligen fina människor alla ni som följer och skriver. Jag har fått tips och råd och hjärtan i överflöd. Det betyder verkligen mycket.

Men samtidigt känns det inte helt bra att allt bara handlar om sånt som är tufft hela tiden. Jag vill verkligen inte att mina kanaler ska präglas för mycket av det.

Jag vill ju sprida glädje, hopp, energi och inspiration! Men livet är ju inte alltid sådant och jag vet också att många uppskattar att få ta del av de tuffa bitarna också. Ja jag vet inte.

Vi var ju verkligen på rätt spår här häromdagen. Vi fick komma hem från sjukhuset i onsdags och det kändes som att nu, nu kan det bara bli bra. Men så möttes vi av hantverkare som stökade hemma så vi kunde liksom inte ens va hemma (när vi väl skulle få "komma hem") så vi fick åka till Farsta centrum och slå ihjäl tid. Bello var nyopererad men pigg, men det kändes inte helt bra att dra iväg så med honom ändå. Idde skulle få sin första omgång antibiotika i munnen istället för i armen och spydde rakt ut på caféet vi satt på. Och så började nästa grej. Att få Idde att behålla medicinen. Detta fortsatte sen hemma på kvällen och morgonen.

Och när hon väl hade spytt av den tre gånger, gett på olika sätt och utblandat med olika grejer, blev det ju ännu svårare att "lura" i henne den.

Men så till slut hittade vi något som funkade! I kombination med inte så pedagogiska "hot" dock... men ändå! Jag fick henne att testa, och hon tyckte det var gott! Så då kunde hon få i sig allt.

Hemligheten! Jag fick tips av några, men tänkte att det nog ändå inte skulle gå (med tanke på att Idde är Idde), men var ju tvungen att testa. Och ja, det gick. I nappflaska så lite av lukten liksom försvann. Så även om hon var utan antibiotika ett dygn var vi positiva och tänkte åter igen NU, nu kan det bara bli bättre!

Men så igår började hon vägra igen. Vi fick i henne på morgonen men inte mer. Och sent på kvällen vaknade hon och var ledsen och efter en stund kräktes hon. Natten blev orolig och hon gnydde till och från. Jag låg bara och väntade på att det skulle bli sämre, men imorse var hon pigg.

Dagen idag har varit upp och ner. Pigg ena stunden men lite hängig nästa. Matlusten som bortblåst och hon har inte fått i sig mycket. Jag mutade i henne medicinen, i oboy, imorse men den kom upp två timmar senare. Ikväll har hon spytt på i princip tom mage.

Så nu sitter vi här, i soffan hon och jag, och jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Jag tar tempen med jämna mellanrum men hon har inte haft feber. Kanske är det antibiotikan hon reagerar på, vad vet jag. Vågar knappt ringa 1177 i rädsla för att de ska säga att vi ska åka in. Jag blir på riktigt tokig.

Allt på jobbfronten halkar efter som FAN och så länge Idde är dålig kan vi inte heller skola in Bello. En av oss måste ju försöka jobba. Det påverkar liksom vår försörjning det här långdragna. Och viktigast - Iddes hälsa. Hon måste få bli bra nu.

Jag bävar för natten men ska snart gå upp och stoppa om och natta Ennis och Idde. Sen har jag tusen grejer att ta tag i, som jag förmodligen inte kommer orka. Suck.

Nu har jag i alla fall fått ur mig detta tråkiga och tänker att kommande vecka, hur allt än artar sig, ska bli den positiva veckan. Jag ska verkligen försöka fokusera på allt som går bra, hur vi kan må så bra som möjligt och hitta energi igen.

Ta hand om varandra <3 Och förlåt igen.

31

Att publicera bilder på sitt sjuka barn

Ni kanske vet att Idde blev sjuk förra helgen och att vi i början av veckan fick åka in till akuten med henne för misstänkt blindtarmsinflammation. Vi fick stanna över natten, hennes prover blev bättre och ontet försvann. Det var en irritation vid blindtarmen som kroppen verkar ha läkt själv. Så vi åkte hem med en Idde som nu är frisk men med kvarstående oro över vad det kan va som orsakar hennes återkommande feber och kräkningar. Vi har fått remiss till barnläkare som ska utreda. Vänta och se helt enkelt.

När ens unge blir sjuk sådär stannar allting upp, ni kanske vet. Ingenting annat är viktigt. Idde blev bättre ganska fort och nu är livet som vanligt igen, fast lite huller om buller (pga lite andra grejer som jag skriver om nästa vecka). Men nånstans är det ju det som är "som vanligt" i vårt liv, lite rörigt och rörligt sådär.

Jag tänker på de som har allvarligt sjuka barn, som aldrig kan släppa oron och som tvingas försöka få livet att rulla på ändå. Jag kan inte föreställa mig. Jag önskar ingen den situationen  och jag hoppas såklart att vi aldrig heller behöver befinna oss i den.

Jag är ju aktiv i sociala medier, på ett eller annat vis, i princip varje dag. När detta hände tog det liksom stopp för mig, jag visste inte vad eller OM jag skulle skriva något om det som hände just då. Jag vet att jag inte har någon skyldighet direkt, man måste få va privat när det behövs. Samtidigt vill jag ju berätta vad som händer. Innan vi visste hur allvarligt det var hade jag inte en tanke på att publicera någon bild på Idde och skriva om vad som hände, men nu i efterhand känner jag att jag kan dela med mig (även om vi fortfarande inte vet vad det är som spökar).

Jag känner också att jag kan publicera några bilder på henne, från sjukhuset. Men jag väljer bilder där hon mår bra, är tillbaka i sitt pigga jag (trots dropp) och inte är sårbar på det viset. Jag skulle aldrig lägga ut en bild där hon inte mår bra eller är ledsen. Detta är bilder som hon själv skulle tycka om, när hon målar till exempel.

Men var går egentligen gränsen? Kan man publicera bilder på sina sovande barn till exempel?

Jag tycker egentligen inte att det är så svårt, jag tror man får gå på magkänsla.  Bilder på sovande bebisar känns ju inte så konstigt, medan ett äldre barn kanske inte vill bli outad sovande (precis som att vi själva inte vill att någon publicerar bilder på oss när vi sover). Ett äldre barn kan å andra sidan själva välja att det är ok att filma eller ta bilder att publicera från exempelvis en sjukhussäng. De förstår fortfarande inte innebörden av en publicerad bild på nätet, så hur ska man tänka där?

Lite svårt ändå. Vi lever också i en tid då detta är vardagen. De allra flesta finns på sociala medier, om 20 år kommer det förmodligen inte ens va en diskussion. Samtidigt är det inget som säger att det är mer rätt eller fel bara för det.

Var och en får gå efter sin magkänsla, samtidigt som jag tror att det är viktigt att reflektera över sitt beteende i sociala medier. Inte bara köra på, utan publicera genomtänkt. Ibland blir vi blinda i denna värld av uppmärksamhet och bekräftelse i sociala medier. Och glömmer vad som är viktigt.

Ha nu en fortsatt fin fredag och underbar helg, så berättar jag på söndag hur jag tänker vidare med Resan mot Mitt Bästa Jag! Ber om ursäkt för utebliven dans denna veckan, jag lovade ju, men ja. Ni fattar ju.

KRAM

Nedan en trött, skitig och hungrig morsa efter ett drygt dygn på sjukhuset (nästan helt utan mat). Man har ju sett piffigare ut 😀

19