Nu blir det operation

Hej fina ni. Vi är på sjukhuset igen för Idde har varit dålig i flera dygn. Magsmärtor som gör att hon ligger och vrider sig och skriker och kräkningar för minsta lilla hon får i sig. Vi har varit här sen igår morse då jag åkte in med henne efter en hemsk natt med smärtor.

Läkarna har varit lite frågande kring hennes smärtor eftersom hon inte har feber eller dåliga värden. Ultraljud och röntgen har gjorts på hela magen och de hittar inget annat än att blindtarmen är irriterad igen. Idag på förmiddagen fick vi veta att de bestämt sig för att operera bort blindtarmen.

Tanken var att hon skulle opereras på eftermiddagen men många allvarligare akuta operationer har kommit före, och det förstår man ju. Men kirurgen hoppas kunna operera klockan 22 ikväll så vi håller tummarna att det inte skjuts upp till imorgon. Det kan också bli en lucka innan dess. Idde är duschad två gånger och nu väntar vi. Efter att ha haft väldigt ont på eftermiddagen har hon nu fått morfin och sitter med iPad och är pigg i huvudet.

Bello har passat på att börja förskola idag och det har gått fint. På eftermiddagen fick jag sms från Iddes pedagoger med denna hälsningen. Jag började gråta. Jag är så glad att Idde har så fina människor omkring sig på dagarna, när dagarna är som vanligt.

Nu håller vi tummarna för att operationen snart blir av, att den går bra och att Idde blir frisk nu. Vår lilla flicka. Håll gärna era tummar också <3

36

VAFAAN?!

Om det är en grej jag INTE vill så är det att min blogg och mitt instagramkonto ska bli nån sjukdoms- och klagohistoria där allt bara handlar om elände hela tiden. Och alla måste skicka styrkekramar i tid och otid.

Jag är ENORMT tacksam och glad för alla styrkekramar och allt pepp vi fått över sociala medier de senaste veckorna, ni är verkligen fina människor alla ni som följer och skriver. Jag har fått tips och råd och hjärtan i överflöd. Det betyder verkligen mycket.

Men samtidigt känns det inte helt bra att allt bara handlar om sånt som är tufft hela tiden. Jag vill verkligen inte att mina kanaler ska präglas för mycket av det.

Jag vill ju sprida glädje, hopp, energi och inspiration! Men livet är ju inte alltid sådant och jag vet också att många uppskattar att få ta del av de tuffa bitarna också. Ja jag vet inte.

Vi var ju verkligen på rätt spår här häromdagen. Vi fick komma hem från sjukhuset i onsdags och det kändes som att nu, nu kan det bara bli bra. Men så möttes vi av hantverkare som stökade hemma så vi kunde liksom inte ens va hemma (när vi väl skulle få "komma hem") så vi fick åka till Farsta centrum och slå ihjäl tid. Bello var nyopererad men pigg, men det kändes inte helt bra att dra iväg så med honom ändå. Idde skulle få sin första omgång antibiotika i munnen istället för i armen och spydde rakt ut på caféet vi satt på. Och så började nästa grej. Att få Idde att behålla medicinen. Detta fortsatte sen hemma på kvällen och morgonen.

Och när hon väl hade spytt av den tre gånger, gett på olika sätt och utblandat med olika grejer, blev det ju ännu svårare att "lura" i henne den.

Men så till slut hittade vi något som funkade! I kombination med inte så pedagogiska "hot" dock... men ändå! Jag fick henne att testa, och hon tyckte det var gott! Så då kunde hon få i sig allt.

Hemligheten! Jag fick tips av några, men tänkte att det nog ändå inte skulle gå (med tanke på att Idde är Idde), men var ju tvungen att testa. Och ja, det gick. I nappflaska så lite av lukten liksom försvann. Så även om hon var utan antibiotika ett dygn var vi positiva och tänkte åter igen NU, nu kan det bara bli bättre!

Men så igår började hon vägra igen. Vi fick i henne på morgonen men inte mer. Och sent på kvällen vaknade hon och var ledsen och efter en stund kräktes hon. Natten blev orolig och hon gnydde till och från. Jag låg bara och väntade på att det skulle bli sämre, men imorse var hon pigg.

Dagen idag har varit upp och ner. Pigg ena stunden men lite hängig nästa. Matlusten som bortblåst och hon har inte fått i sig mycket. Jag mutade i henne medicinen, i oboy, imorse men den kom upp två timmar senare. Ikväll har hon spytt på i princip tom mage.

Så nu sitter vi här, i soffan hon och jag, och jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Jag tar tempen med jämna mellanrum men hon har inte haft feber. Kanske är det antibiotikan hon reagerar på, vad vet jag. Vågar knappt ringa 1177 i rädsla för att de ska säga att vi ska åka in. Jag blir på riktigt tokig.

Allt på jobbfronten halkar efter som FAN och så länge Idde är dålig kan vi inte heller skola in Bello. En av oss måste ju försöka jobba. Det påverkar liksom vår försörjning det här långdragna. Och viktigast - Iddes hälsa. Hon måste få bli bra nu.

Jag bävar för natten men ska snart gå upp och stoppa om och natta Ennis och Idde. Sen har jag tusen grejer att ta tag i, som jag förmodligen inte kommer orka. Suck.

Nu har jag i alla fall fått ur mig detta tråkiga och tänker att kommande vecka, hur allt än artar sig, ska bli den positiva veckan. Jag ska verkligen försöka fokusera på allt som går bra, hur vi kan må så bra som möjligt och hitta energi igen.

Ta hand om varandra <3 Och förlåt igen.

31

Att publicera bilder på sitt sjuka barn

Ni kanske vet att Idde blev sjuk förra helgen och att vi i början av veckan fick åka in till akuten med henne för misstänkt blindtarmsinflammation. Vi fick stanna över natten, hennes prover blev bättre och ontet försvann. Det var en irritation vid blindtarmen som kroppen verkar ha läkt själv. Så vi åkte hem med en Idde som nu är frisk men med kvarstående oro över vad det kan va som orsakar hennes återkommande feber och kräkningar. Vi har fått remiss till barnläkare som ska utreda. Vänta och se helt enkelt.

När ens unge blir sjuk sådär stannar allting upp, ni kanske vet. Ingenting annat är viktigt. Idde blev bättre ganska fort och nu är livet som vanligt igen, fast lite huller om buller (pga lite andra grejer som jag skriver om nästa vecka). Men nånstans är det ju det som är "som vanligt" i vårt liv, lite rörigt och rörligt sådär.

Jag tänker på de som har allvarligt sjuka barn, som aldrig kan släppa oron och som tvingas försöka få livet att rulla på ändå. Jag kan inte föreställa mig. Jag önskar ingen den situationen  och jag hoppas såklart att vi aldrig heller behöver befinna oss i den.

Jag är ju aktiv i sociala medier, på ett eller annat vis, i princip varje dag. När detta hände tog det liksom stopp för mig, jag visste inte vad eller OM jag skulle skriva något om det som hände just då. Jag vet att jag inte har någon skyldighet direkt, man måste få va privat när det behövs. Samtidigt vill jag ju berätta vad som händer. Innan vi visste hur allvarligt det var hade jag inte en tanke på att publicera någon bild på Idde och skriva om vad som hände, men nu i efterhand känner jag att jag kan dela med mig (även om vi fortfarande inte vet vad det är som spökar).

Jag känner också att jag kan publicera några bilder på henne, från sjukhuset. Men jag väljer bilder där hon mår bra, är tillbaka i sitt pigga jag (trots dropp) och inte är sårbar på det viset. Jag skulle aldrig lägga ut en bild där hon inte mår bra eller är ledsen. Detta är bilder som hon själv skulle tycka om, när hon målar till exempel.

Men var går egentligen gränsen? Kan man publicera bilder på sina sovande barn till exempel?

Jag tycker egentligen inte att det är så svårt, jag tror man får gå på magkänsla.  Bilder på sovande bebisar känns ju inte så konstigt, medan ett äldre barn kanske inte vill bli outad sovande (precis som att vi själva inte vill att någon publicerar bilder på oss när vi sover). Ett äldre barn kan å andra sidan själva välja att det är ok att filma eller ta bilder att publicera från exempelvis en sjukhussäng. De förstår fortfarande inte innebörden av en publicerad bild på nätet, så hur ska man tänka där?

Lite svårt ändå. Vi lever också i en tid då detta är vardagen. De allra flesta finns på sociala medier, om 20 år kommer det förmodligen inte ens va en diskussion. Samtidigt är det inget som säger att det är mer rätt eller fel bara för det.

Var och en får gå efter sin magkänsla, samtidigt som jag tror att det är viktigt att reflektera över sitt beteende i sociala medier. Inte bara köra på, utan publicera genomtänkt. Ibland blir vi blinda i denna värld av uppmärksamhet och bekräftelse i sociala medier. Och glömmer vad som är viktigt.

Ha nu en fortsatt fin fredag och underbar helg, så berättar jag på söndag hur jag tänker vidare med Resan mot Mitt Bästa Jag! Ber om ursäkt för utebliven dans denna veckan, jag lovade ju, men ja. Ni fattar ju.

KRAM

Nedan en trött, skitig och hungrig morsa efter ett drygt dygn på sjukhuset (nästan helt utan mat). Man har ju sett piffigare ut 😀

17

Jag trodde aldrig det skulle gå – Vaccinera barnen mot TBE

Idag hade vi ledigt från förskolan. Strax efter kl 13 hade vi nämligen fått tid på vårdcentralen för att vaccinera barnen mot TBE. Ni som följer på Instagram vet ju att det blev värsta kaoset när vi skulle vaccinera förra veckan på Minutkliniken på Ica Maxi. Ennis ryckte till när sprutan var i och fick värsta blåmärket och ont. Sen panik. Och då blev Idde rädd. Vi hade förberett barnen, men inte JÄTTEmycket kanske. man vill ju inte göra en grej av det heller, om det inte behövs.

Allt gick åt skogen i alla fall (förutom för oss vuxna och Albert dårå) och vi kunde inte ge vaccin.

Eftersom stick och sprutor är väldigt ångestladdat för mig blev det en jättejobbig grej av det hela. Jag mådde liksom fysiskt illa av situationen och tanken på att det aldrig skulle gå. Jag kände helt och hållet med Ennis, och tyvärr har han väl ärvt sin panik från mig.

Jag bad om tips från er följare på Instagram och fick massor. TACK! Vi bokade tid hos en barnvan sköterska på vårdcentralen och sen har vi övat hemma. Jag har tagit min nagel som spruta eftersom det ändå sticker lite liksom. Och så har barnen övat på att sitta stilla.

Väl på vårdcentralen ville Ennis gå in först. Han var "SÅ himla redo" tydligen. Vi hade med iPad som man fick titta på när man var inne med pappa för att ta spruta. Johan hade förberett sig på att hålla Ennis ett fast grepp, men när sprutan väl satt där gick det jättebra. Ingen panik eller ens gråt. Ennis promenerade ut till oss i väntrummet och var väldigt avslappnad och nöjd.

FATTAR NI HUR SKÖNT DET KÄNDES???

Sen var det då lilla Iddes tur. Efter en stund kom hon ut och kastade sig i famnen på mig. Grät och tyckte det gjort ont. Jag blåste, ojade mig och avledde sen. Och så var det bra. Och på vägen till affären för att köpa belöningsglass sa hon "Gick bra att ta spruta mamma!". Älskade Idde. Men stark var hon tydligen, och Johan hade fått hålla henne lite mer.

Sen fick Bello sin spruta i låret. Han sa tydligen ingenting precis. Gubben. Vi fick hänga kvar en kvart ungefär bara för att se så inte Bello fick allergisk reaktion. Eftersom han inte fått sitt 1-årsvaccin än ville man kolla det. Ingen reaktion. Så efter ett tag gick vi och köpte glass och göttade oss i framgångarna. Nästa spruta, som är om en månad, kommer ges av samma sköterska och på samma kontrollerade lugna sätt. Det känns också som att det hjälpte att vi pratade mycket om det, och övade, nu dagarna innan. Även om jag känt mig som en överdriven och ängslig mamma.

TACK FÖR ATT DETTA GICK SÅ BRA. All mamma-ångest borta.

Här kommer dessutom ett kort klipp om hur allt gick!

17

När vi var hos Lykke + Bellos hjärta

I lördags skulle vi åkt på kalas hos Lykke som fyllde 4 år. Men en timme innan vi skulle åka fick vi ett sms om att Lykke fått feber, att kalaset fortfarande skulle bli av men att det var förståligt om man avstod. Vi avstod.

Det kändes helt enkelt onödigt att riskera att dra på sig sjuka. Ennis blev jättebesviken och jag fick trösta honom en stund i knäet. Lykke var såklart också superbesviken men jag förstod det som att några ändå kom på kalaset, de utan bebisar kanske.

Men istället åkte vi och firade henne på tisdagen - Lycka för alla inblandade!

Vi ses otroligt sällan numera, men både barn och vuxna började leka direkt. Bara sådär.

Bellan och Nellan tog en lunch ihop. Gick hur bra som helst.

Johan fick låna.

Sen fick han sin egen igen. Och Fredrik fick sin bäbis.

Lykke och Ennis badade som bara den. Idde också efter en stund, när hon blivit varm i kläderna...

...Spindelmannen-kläderna. Och så fina fina Nell <3

Först ville Idde leka i lekrummet själv. Hon var liksom lite blyg och försiktig sådär i början, en sida vi sällan ser. Men den är helt okej den med.

Sen att man är bedårande till på köpet är inget minus precis.

Alla fick presenter till höger och vänster. Nell fick en napp-burk av oss, en som min mamma gjort. Lykke fick tre jordgubbar och en bok med Trolls. Våra ungar fick matchande shorts. Så gulligt (finns ej på bild dock).

Sen kom Emma med sina barn Silke, Louie och nyaste bebisen i sällskapet - Sid. Plötsligt var det fullt med typ likadana barn, och alla var nakna och badade. Helt omöjligt att hålla reda på vem som var vem. Bebisarna höll sig dock i varsin famn för att vara på den säkra sidan.

Sen kom vi på att vi såklart skulle ta bild på bebisarna på rad, sen upprepa varje år framöver. Får väl se om vi kan hålla traditionen men en första bild kunde vi få till, trots att Bellos ben var svåra att få med.

Bello 9 veckor och en dag, Nell 7 veckor och fem dagar och Sid 1 vecka och en dag.

Sen kom gosiga syskon och ville va med.

Vi åt alldeles för mycket onyttigheter och drack kaffe med havremjölk. Pratade och myste. Barnen hade superroligt och ville inte åka hem.  Men det fick vi förstås göra ändå för nästa dag skulle vi åka hem till Stockholm. Vi försökte få alla (bra) på bild men lyckades sådär.

Så himla fint med vänner.

Igår körde vi tillbaka till Stockholm, gick bra. Idag har vi varit på 2-månaderskontroll med Bellan och sen på ultraljud av hjärtat på samme lille man. Och det gick fint. Han vägde in sig på 7780 g och 61 cm och fick godkänt på BVC. Och ultraljudet sen - Det var bra! Pulsen har gått ner till fullt normal och hjärtat ser ut, och jobbar, precis som det ska.

Så. Himla. Skönt.

Inga fler kontroller. Älskade lille Bello.

Nu måste jag fortsätta packa upp och greja här hemma. Vi har ju varit borta i över två veckor så det är mycket grejer att ta itu med. Och klockan är visst typ tio. Men skitsamma, man får göra saker när man kan. Sen om det råkar va mitt i natten får det va mitt i natten. Just det, ska hänga en tvätt också... Godnatt!