Läget med Bello och varför vi delar på oss

Bello7veckor_8 (1 av 1)

Igår var det 6 år sen jag och Johan blev ett par. Vad vi har hunnit med va? Helt sjukt ju. Men men, det är inte riktigt det inlägget ska handla om - Jag tänkte istället berätta lite om Bello och om hur vår sommar kommer bli.

Bello7veckor_2 (1 av 1)

Vår lilla stora pojke är nu sju veckor - Och väger nästan 7 kilo. Han var stor när han föddes och har fortsatt lägga på sig efter förlossningen. Han går upp precis som en bebis ska och följer sin kurva i både längd, vikt och huvud. Men som ni som följer vet har det varit en del oroligheter kring hans andning, att vi tyckt att han andas hastigt och ansträngt ibland.

Bello7veckor_13 (1 av 1)

Och vi har varit på akuten och kontroller. EKG och nu senast även ultraljud av hjärtat. Och plötsligt blev vi i torsdags skickade på röntgen av lungorna efter att EKG-läkaren tyckt att det var bra att göra, och då på en gång.

Bello7veckor_11 (1 av 1)

Det är alltså många turer och det är såklart oroligt för oss. Ultraljudet på hjärtat såg bra ut men han har något snabb puls, även om det är inom det normala. De tyckte att hans hjärta kämpar på lite och vi ska på återbesök om två veckor. Men lungorna såg fina ut och det känns skönt. Och hjärtat ser ut som det ska också.

Så de tror, precis om vi, att detta beror på att han är stor. Att han har lite mer kropp att kämpa med. Men vi vet ju inte än, och vi vet inte om det ska göras något liksom. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag kan ju ändå inte göra något just nu, men det ligger ju såklart där som en oro.

Bello7veckor_19 (1 av 1)

Den här senaste turen förra veckan, med plötslig röntgen och besked om att hjärtat "jobbar på", gjorde att jag ville tänka om ang vår semester. Tanken var att vi skulle åka ner till Skåne igår, måndag, och sen vidare till Danmark idag. Sen åka runt lite i Danmark, bo på några olika hotell och gå på Legoland. Jag, Johan, Albert, Ennis, Idde och Bello. Alla i en bil, med packning och vagn och grejer. Och nu kände jag bara att Nää, jag vill inte dra runt Bello sådär nu. Det blir jobbigt för honom och jobbigt för mig. Och om vi skulle behöva söka vård för honom vill jag inte va i Danmark.

Bello7veckor_4 (1 av 1)

Så vi bestämde helt enkelt att jag, Idde och Bello ska stanna här hos mamma och pappa dessa veckorna. Och Johan, Albert och Ennis åker en tur till Danmark. Vi förlorar några tusenlappar på hotell som vi inte kan avboka men det får va så. Det känns så himla skönt att ha tagit detta beslutet.

Bello7veckor_16 (1 av 1)

Det är såklart en sorg att inte få va med Ennis och uppleva Legoland, men vi kommer åka dit igen. När Idde, och även Bello, är större och kan uppleva det "på riktigt". Men jag vet ju hur fantastiskt Ennis kommer tycka att det är och jag vet hur lycklig jag blir av att se honom uppleva saker. Men Johan och Albert får dela det med honom och det blir ju himla bra det med.

Bello7veckor_17 (1 av 1)

Bello7veckor_14 (1 av 1)

Bello7veckor_20 (1 av 1)

Vi kom alltså ner igår kväll och resan ner gick jättebra. De är ju för bra att resa med mina ungar. Idag åkte Johan och Albert över till Danmark för Johan skulle på konsert. Sen kommer de och hämtar upp Ennis imorgon och kör sen tillbaka till Danmark i några dagar. Låter ju omständigt men det fick bli så nu med den nya planen.

Men så idag har vi varit här hemma och gått en runda i byn. Lekt på lekplats och varit på bibblan.

Bello7veckor_21 (1 av 1)

Bello7veckor_15 (1 av 1)

Bello7veckor_9 (1 av 1)

Så vi delar på oss lite denna sommaren, Johan och jag. Nästa vecka åker Johan nämligen till Gotland och Almedalsveckan för att jobba. Och Ennis är då här med oss. Albert också några dagar innan han åker tillbaka till Stockholm med tåg för att sen åka till Israel med sin mamma.

Sen blir det några veckor tillsammans innan Johan börjar jobba igen. Men så får det bli, vi måste tänka lite praktiskt just nu. Man kan ha höga ambitioner, och vilja mycket, men nu måste vi se till verkligheten och vad som funkar på riktigt.

Bello7veckor_18 (1 av 1)

Och jag tror att det blir bra. Det blir också skönt för mig att ta det lite lugnt, det har ju som ni vet varit "lite mycket". Och det känns även fint för mig att få ägna Idde lite mer tid också nu kommande dagar, även om jag såklart har Bello. Men det är ju skillnad på att ge uppmärksamhet till två istället för tre barn. Och Idde får ganska mycket tjat just nu, pga hennes fas och personlighet, och jag vill ge henne mer positiv uppmärksamhet. Så det ser jag fram emot med denna lösningen.

Bello7veckor_6 (1 av 1)

Imorgon ska vi då lämna Ennis till Johan, och tar kanske en tur på Emporia när vi ändå är där och härjar. Följ oss gärna på Instagram Stories, jag lägger upp en del där nu eftersom det är så snabbt och lätt. @nyponstina heter jag på Instagram för den som inte vet :)

Bello7veckor_12 (1 av 1)

Bello7veckor_10 (1 av 1)

Nu vet ni hur det ligger till här. Kram på er och ta hand om varandra <3 Bello7veckor_5 (1 av 1)

Bello7veckor_7 (1 av 1)

De kritiska dagarna – Omgång 1

Processed with VSCO with hb2 preset

Bild från när vi outade att vi väntade Ennis - Precis 4 år sen

Jag hoppades på bebis i slutet av denna veckan, och trodde också att det skulle bli så, men nej. Varför jag hoppades så mycket var för att vi hade en bra plan. Hanna, som ska komma och ta barnen, hade sin man hemma på nätterna vilket skulle göra det möjligt för henne att komma snabbt. Redan i natt jobbar han natt igen vilket gör att barnen måste till Hanna och inte tvärtom ifall förlossningen sätter igång.

I veckan som gått har vi även haft storbarnen hemma vilket var skönt - ifall vi hade behövt åka på studs. Då hade vi inte behövt dra med oss småttingarna till förlossningen liksom.

Men denna veckan har vi några kritiska dagar. Och det kommer några sådana kritiska dagar efter helgen också.

Storbarnen har precis åkt till sin mamma och Hanna åker på semester på tisdag. Sen kommer mina föräldrar på torsdag kväll och stannar till söndag. Men innan dess är det alltså några nätter som känns osäkra. Vi har Johans bror Pelle och hans fru Karin som har sagt att de kan komma, men de bor en bit bort och om vi behöver åka in snabbt som fan har vi inte tid att vänta in dem. Så då får småbarnen följa med till förlossningen.

Processed with VSCO with b1 preset

Magen idag vecka 39 (38+1)

Samtidigt som jag inte vill att bebisen ska komma nu de närmaste dagarna, vill jag det mer än någonsin. Magen är helt enkelt för stor nu och jag kan varken sova, äta eller röra mig ordentligt. I natt sov jag bara några timmar och magen trycker liksom åt alla håll. Huden spricker hela tiden och det svider och kliar. Jag kan inte sitta på något sätt som känns okej och mat får jag då knappt ner eftersom det inte finns plats. I princip alla mina trosor är för små och spänner under magen, har bara två par riktiga gravidtrosor som fortfarande funkar. Inga kläder är sköna, till och med Johans mjukisbyxor sitter för trångt på min kropp.

Processed with VSCO with f2 preset

I förmiddags satte jag ihop bebisens säng och bäddade den - sen var det typ kört. Superont i bäckenet och resten av dagen blev vila. Så himla tråkigt att inte kunna göra nåt. Men nu är sängen på plats i alla fall och det var väl på tiden :) Ska försöka knåpa ihop en egen mobil att hänga där på ställningen, sen behöver vi hämta ett spjälskydd på vinden.

Spännande ändå det här. Att det kommer en ny person liksom. Hjälp.

Processed with VSCO with f2 preset

Johan har hängt mycket med barnen idag, varit i trädgården och i skogen. Jag fick sova lite på eftermiddagen och duscha och ta det lugnt. Jag fick lite panik där på eftermiddagen när jag liksom varken kunde sitta, ligga eller stå utan att magen var i vägen. Så jag behövde verkligen den där lilla pausen.

Ikväll har jag nattat trollen på rekordtid, de somnade båda två på typ fem minuter. Jag var helt paff. Idde vände sig inte en enda gång, helt sjukt ju. Jag brukar som ni vet va helt genomsvettig efter att ha nattat henne men ikväll, då var hon trött.

Så nu får vi se vad som händer i dagarna, om det blir kaos eller lugnt. Spännande minst sagt! Hoppas ni har haft en finfin helg <3

Processed with VSCO with f2 preset

Jisses vad mycket jag väger!!

Gravid_vecka_38_magen (1 av 1)

Vi var ju hos barnmorskan igår - och för er som inte orkat kolla klippet (jag vet hur det är, man pallar liksom inte alltid) kommer här en liten skriftlig redovisning!

Det hela började med att jag och Johan promenerade från kontoret till MVC och på vägen dit trodde jag att bebisen skulle hoppa typ tre gånger. Vilket den givetvis inte gjorde. När vi kom till Mama Mia hade vi några minuter på oss innan vi skulle in så då passade jag på att väga mig, något jag inte gjort sen inskrivningen i vecka 12 typ.

Vi gissade innan - Johan gissade på drygt 70 och jag ba "Va?! Eeeeeh nä, typ 80". Och vad vägde jag? Prick 80 kilo. Så jäkla klockrent. Men herre, 80 kilo alltå.

Jaja, jag bryr mig inte. Det där är inge viktigt för mig.

Gravid_vecka_38_godis (1 av 1)

Detta trycker jag nämligen i mig nu. Måste ha nåt liksom.

Nåja.

Inne hos barnmorskan gick allt bra. Mitt järnvärde var - hör på denna - jättebra! Äntligen! Såhär två veckor innan graviditetens slut, helt ovärt ju. Men ändå, bättre sent än aldrig.

Blodtrycket var bra och bebisens hjärtljud var fina. Sen skulle hon känna hur långt ner bebisen låg och i samma veva råkade jag nämna att det känts som att bebisen skulle ploppa ut tre gånger på vägen dit. Efter att hon känt kom domen.

"Alltså, den här bebisen kommer komma snabbt när den väl bestämmer sig för att komma ut". Jahaaaaa, hur snabbt liksom typ..? "Om ni ens hinner in borde ni ta taxi, ja så du Johan kan hjälpa till ifall bebisen kommer i bilen." Eeeeeeh jahaaaaa... "Ja och om du känner att bebisen kommer nu, då kommer ni få föda hemma. För om vattnet går, då finns det liksom inget håller kvar bebisen inne. Så långt ner ligger den".

Happ. Föda hemma. Eller i bilen. Grymt. Herre.

Så nu tänker Johan att vi kanske ska ha en handduk eller två i bilen, så inte bebisen hamnar på vår smutsiga bilmatta. För han tänker då inte ta taxi och ha med nån sur chaffis å göra. Nä han tänker fräsa med vår bil och jag får glatt hänga med. Kanske hinner inte vår barnvakt fram och då får ungarna också följa med. Familjeförlossning helt enkelt, inget konstigt alls.

Det börjar bli verkligt det här alltså. Nu är det bara att vänta på att vattnet ska gå typ.

Hej!

Gravid_vecka_38_magen2 (1 av 1)

Jag som tyckte jag såg en snopp

Processed with VSCO with hb1 preset

Godmorgon! Vill tacka för all fin respons på gårdagens inlägg - både här på bloggen, Instagram och på Facebook. Det verkar som att fler upplevt samma sak och det känns himla bra att få diskutera lite och lufta känslor. Idag känns det dessutom lite bättre, man får ju distans till allt liksom.

Nåja.

Igår var vi i alla fall hos barnmorskan på förmiddagen, Johan och jag. Sen på ultraljud. Jag har liksom lite sett fram emot denna dagen lite.. fast med skräckblandad förtjusning. Ni kanske minns att vi för en månad sen fick göra ett ultraljud, lite hastigt och lustigt, pga att jag var så stor? De ville då kolla att det inte var för mycket fostervatten eftersom det då kunde tyda på någon avvikelse hos bebisen.

Det var det inte.

Istället upptäckte de att bebisens ena njurbäcken var förstorat. Först trodde jag att det var jätteallvarligt men efter att ha frågat lite mer fick jag reda på att det inte behövde va så farligt. Men de ville göra ett ultraljud igen i vecka 32 och om det fortfarande var förstorat kollar man bebisen med ultraljud när den kommit ut och ger antibiotika om det behövs.

Så igår var det då ultraljud i vecka 32 och det kändes fint att se bebisen igen. Dock var bebisens båda njurbäcken lite förstorade och vi kommer behöva den där extra ultraljudsundersökningen när bebisen kommit ut. Men ultraljudskvinnan kändes lugn och och det gjorde ju såklart att vi också känner oss ganska lugna kring det hela. Hon frågade om vi tagit reda på bebisens kön, vi sa nej, och då sa hon att detta är vanligare hos det ena könet. Då blev vi såklart sjukt nyfikna :D

På senaste ultraljudet tyckte jag nämligen att jag råkade se en ganska tydlig liten snopp så senaste månaden har vi varit helt inställda på att det är en pojke vi kommer få, även om vi inte fått något bekräftat. Nu frågade Johan lite om bilden vi såg igår och då sa hon att navelsträngen låg precis där.. så det kan ju lika gärna varit navelsträngen jag såg senast också. Och Johans teori är att det här med förstorat njurbäcken borde va mer vanligt hos flickor eftersom flickor lättare får urinvägsinfektion, och förstorat njurbäcken kan nämligen leda till att bebisen lättare får urinvägsinfektion. Dum som jag var googlade jag lite på det när jag kom till kontoret men kunde inte få fram något mer precis.

Så nu får man ställa om sig lite igen, vi vet ju faktiskt inte alls om det blir en pojke eller flicka. Blev liksom lite mer spännande igen.

Men det känns bra efter gårdagens besök på MVC. Jag hade bättre järnvärde, magen är lagom stor nu och hjärtljuden på bebis var fina. Att min foglossning är lite bättre var inget konstigt, men min barnmorska sa att det formodligen kommer bli lite sämre igen närmare förlossningen. Men jag behöver inte va orolig för att vissa symptom minskar. Bara jag känner fosterrörelser och det gör jag ju verkligen :)

Så det känns bra, men jag var dödstrött hela eftermiddagen sen. Det är liksom en urladdning att göra de här extra ultraljuden.. det finns ju en ytterligare oro kring allt i denna graviditeten eftersom vi gång på gång stöter på små grejer som ska kollas upp osv. Men det har ju mest visat sig att allt är normalt. Typ. Men den där underliggande oron tar på krafterna.

Nu kämpar jag på de sista veckorna här, går in i vecka 34 på lördag. Jag ser fram emot min förlossning och undrar mycket hur det kommer att bli. Spännande!

Avslutar med bild på lyxfikan vi tog på Gunnarssons mellan barnmorskebesöket och ultraljudet. Lite extra får man ändå unna sig.

Ha en fin dag!

Processed with VSCO with c1 preset

När man kommer hem från förskolan med ett annat barn

Rosen1 (1 av 1)

Det här är inte mitt barn. Jag känner inte igen honom. När och hur blev han sånhär?

Visst har jag ibland hämtat mina barn på förskolan och tyckt att de är på lite konstigt humör. De stimmar lite extra och har kort stubin - och oftast känns det som att de är trötta efter en hel dag på förskolan.

Inget konstigt.

Men idag när jag hämtade min son kände jag något helt nytt. Jag kände liksom inte igen honom. Det började med att han sa något, när vi fortfarande var kvar på förskolan, som jag reagerade på. Han har aldrig sagt något sådant förut. Jag frågade direkt vem som sagt så och han nämnde ett barns namn. Jag förklarade att man inte pratar så och att man bara säger snälla saker.

Sen åkte vi hem.

Väl hemma fortsatte han med en konstig och lite dålig attityd mot Idde och fällde åter en kommentar som jag inte kände igen alls. Johan förklarade för honom att man bara säger snälla saker och jag tog ett litet snack till med honom, så han verkligen skulle lyssna.

Detta resulterade i att pojken bara sa fina och bra saker, vilket såklart var bra, men han betedde sig fortfarande otroligt konstigt. Tramsade liksom på ett sätt som inte är han. Det var så tydligt att det är en stil som han tagit med sig från förskolan.

Och jag blev så illa berörd.

MammaEnnis

Min fina älskade pojke, som är så varm och härlig. Omtänksam och glad, trygg och älskvärd.

Jag vill inte att han ska påverkas negativt av andra barn. Jag vill skydda honom från alla sociala situationer som inte är givande, trevliga, mysiga och ja... ni vet. Man vill ju skydda sitt barn från allt ont i världen. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan det. Och det är på detta sättet han lär sig att vara, det är såhär han utvecklas och lär sig tackla omvärlden. Och jag vill ju att han ska leva ut, vara utåtriktad och social, klara sig bra i olika sociala sammanhang och bli en trygg person.

Men åååh vad det är jobbigt.

Johan förstod direkt mina känslor, han är otroligt inkännande den mannen, och vi pratade lite om det direkt. Och han vet ju att jag vet att det är såhär det funkar. Men jag vill inte att det ska va så. Johan är ju en trygg förälder på det viset att han följt sina tre stora barns uppväxt och vet nånstans att saker oftast blir bra, även om det känns tungt på vägen ibland. "Ennis kommer ju från förskole-världen och måste få ställa om till vår hemma-värld" säger Johan, och har ju helt rätt. Sen ägnade Johan sig åt barnen och jag kunde få lite andrum och chans till eftertanke.

Och efter någon timme eller så hade jag fått tillbaka min pojke.

Men detta var nog första gången jag på riktigt kände att jag inte längre har full kontroll över hur mina barns tillvaro blir och hur de påverkas av sin omvärld. Det är liksom en ny utmaning som förälder, att ta hand om och hantera de känslorna på bästa sätt. Inte helt lätt.

Barnen_hos_farmor_1 (1 av 1)

Jag funderade en stund på om jag skulle skriva om detta eller inte, för jag vill verkligen inte kritisera förskolan eller så. Vi är jättenöjda med den och verksamheten känns så himla bra. Detta hade förmodligen dykt upp förr eller senare vilken förskola Ennis än hade gått på. Kanske kunde jag låtit bli att skriva, men samtidigt känns det viktigt att dela. Kanske har fler av er upplevt samma sak? Och kanske varit bekymrade över känslorna som kommer?

Jag vet inte. Men för mig känns det bra att dela med mig lite. Det är inte alltid helt lätt att va förälder.

Kram på er <3 Processed with VSCO with a5 preset