Jisses vad mycket jag väger!!

Gravid_vecka_38_magen (1 av 1)

Vi var ju hos barnmorskan igår - och för er som inte orkat kolla klippet (jag vet hur det är, man pallar liksom inte alltid) kommer här en liten skriftlig redovisning!

Det hela började med att jag och Johan promenerade från kontoret till MVC och på vägen dit trodde jag att bebisen skulle hoppa typ tre gånger. Vilket den givetvis inte gjorde. När vi kom till Mama Mia hade vi några minuter på oss innan vi skulle in så då passade jag på att väga mig, något jag inte gjort sen inskrivningen i vecka 12 typ.

Vi gissade innan - Johan gissade på drygt 70 och jag ba "Va?! Eeeeeh nä, typ 80". Och vad vägde jag? Prick 80 kilo. Så jäkla klockrent. Men herre, 80 kilo alltå.

Jaja, jag bryr mig inte. Det där är inge viktigt för mig.

Gravid_vecka_38_godis (1 av 1)

Detta trycker jag nämligen i mig nu. Måste ha nåt liksom.

Nåja.

Inne hos barnmorskan gick allt bra. Mitt järnvärde var - hör på denna - jättebra! Äntligen! Såhär två veckor innan graviditetens slut, helt ovärt ju. Men ändå, bättre sent än aldrig.

Blodtrycket var bra och bebisens hjärtljud var fina. Sen skulle hon känna hur långt ner bebisen låg och i samma veva råkade jag nämna att det känts som att bebisen skulle ploppa ut tre gånger på vägen dit. Efter att hon känt kom domen.

"Alltså, den här bebisen kommer komma snabbt när den väl bestämmer sig för att komma ut". Jahaaaaa, hur snabbt liksom typ..? "Om ni ens hinner in borde ni ta taxi, ja så du Johan kan hjälpa till ifall bebisen kommer i bilen." Eeeeeeh jahaaaaa... "Ja och om du känner att bebisen kommer nu, då kommer ni få föda hemma. För om vattnet går, då finns det liksom inget håller kvar bebisen inne. Så långt ner ligger den".

Happ. Föda hemma. Eller i bilen. Grymt. Herre.

Så nu tänker Johan att vi kanske ska ha en handduk eller två i bilen, så inte bebisen hamnar på vår smutsiga bilmatta. För han tänker då inte ta taxi och ha med nån sur chaffis å göra. Nä han tänker fräsa med vår bil och jag får glatt hänga med. Kanske hinner inte vår barnvakt fram och då får ungarna också följa med. Familjeförlossning helt enkelt, inget konstigt alls.

Det börjar bli verkligt det här alltså. Nu är det bara att vänta på att vattnet ska gå typ.

Hej!

Gravid_vecka_38_magen2 (1 av 1)

Jag som tyckte jag såg en snopp

Processed with VSCO with hb1 preset

Godmorgon! Vill tacka för all fin respons på gårdagens inlägg - både här på bloggen, Instagram och på Facebook. Det verkar som att fler upplevt samma sak och det känns himla bra att få diskutera lite och lufta känslor. Idag känns det dessutom lite bättre, man får ju distans till allt liksom.

Nåja.

Igår var vi i alla fall hos barnmorskan på förmiddagen, Johan och jag. Sen på ultraljud. Jag har liksom lite sett fram emot denna dagen lite.. fast med skräckblandad förtjusning. Ni kanske minns att vi för en månad sen fick göra ett ultraljud, lite hastigt och lustigt, pga att jag var så stor? De ville då kolla att det inte var för mycket fostervatten eftersom det då kunde tyda på någon avvikelse hos bebisen.

Det var det inte.

Istället upptäckte de att bebisens ena njurbäcken var förstorat. Först trodde jag att det var jätteallvarligt men efter att ha frågat lite mer fick jag reda på att det inte behövde va så farligt. Men de ville göra ett ultraljud igen i vecka 32 och om det fortfarande var förstorat kollar man bebisen med ultraljud när den kommit ut och ger antibiotika om det behövs.

Så igår var det då ultraljud i vecka 32 och det kändes fint att se bebisen igen. Dock var bebisens båda njurbäcken lite förstorade och vi kommer behöva den där extra ultraljudsundersökningen när bebisen kommit ut. Men ultraljudskvinnan kändes lugn och och det gjorde ju såklart att vi också känner oss ganska lugna kring det hela. Hon frågade om vi tagit reda på bebisens kön, vi sa nej, och då sa hon att detta är vanligare hos det ena könet. Då blev vi såklart sjukt nyfikna 😀

På senaste ultraljudet tyckte jag nämligen att jag råkade se en ganska tydlig liten snopp så senaste månaden har vi varit helt inställda på att det är en pojke vi kommer få, även om vi inte fått något bekräftat. Nu frågade Johan lite om bilden vi såg igår och då sa hon att navelsträngen låg precis där.. så det kan ju lika gärna varit navelsträngen jag såg senast också. Och Johans teori är att det här med förstorat njurbäcken borde va mer vanligt hos flickor eftersom flickor lättare får urinvägsinfektion, och förstorat njurbäcken kan nämligen leda till att bebisen lättare får urinvägsinfektion. Dum som jag var googlade jag lite på det när jag kom till kontoret men kunde inte få fram något mer precis.

Så nu får man ställa om sig lite igen, vi vet ju faktiskt inte alls om det blir en pojke eller flicka. Blev liksom lite mer spännande igen.

Men det känns bra efter gårdagens besök på MVC. Jag hade bättre järnvärde, magen är lagom stor nu och hjärtljuden på bebis var fina. Att min foglossning är lite bättre var inget konstigt, men min barnmorska sa att det formodligen kommer bli lite sämre igen närmare förlossningen. Men jag behöver inte va orolig för att vissa symptom minskar. Bara jag känner fosterrörelser och det gör jag ju verkligen 🙂

Så det känns bra, men jag var dödstrött hela eftermiddagen sen. Det är liksom en urladdning att göra de här extra ultraljuden.. det finns ju en ytterligare oro kring allt i denna graviditeten eftersom vi gång på gång stöter på små grejer som ska kollas upp osv. Men det har ju mest visat sig att allt är normalt. Typ. Men den där underliggande oron tar på krafterna.

Nu kämpar jag på de sista veckorna här, går in i vecka 34 på lördag. Jag ser fram emot min förlossning och undrar mycket hur det kommer att bli. Spännande!

Avslutar med bild på lyxfikan vi tog på Gunnarssons mellan barnmorskebesöket och ultraljudet. Lite extra får man ändå unna sig.

Ha en fin dag!

Processed with VSCO with c1 preset

När man kommer hem från förskolan med ett annat barn

Rosen1 (1 av 1)

Det här är inte mitt barn. Jag känner inte igen honom. När och hur blev han sånhär?

Visst har jag ibland hämtat mina barn på förskolan och tyckt att de är på lite konstigt humör. De stimmar lite extra och har kort stubin - och oftast känns det som att de är trötta efter en hel dag på förskolan.

Inget konstigt.

Men idag när jag hämtade min son kände jag något helt nytt. Jag kände liksom inte igen honom. Det började med att han sa något, när vi fortfarande var kvar på förskolan, som jag reagerade på. Han har aldrig sagt något sådant förut. Jag frågade direkt vem som sagt så och han nämnde ett barns namn. Jag förklarade att man inte pratar så och att man bara säger snälla saker.

Sen åkte vi hem.

Väl hemma fortsatte han med en konstig och lite dålig attityd mot Idde och fällde åter en kommentar som jag inte kände igen alls. Johan förklarade för honom att man bara säger snälla saker och jag tog ett litet snack till med honom, så han verkligen skulle lyssna.

Detta resulterade i att pojken bara sa fina och bra saker, vilket såklart var bra, men han betedde sig fortfarande otroligt konstigt. Tramsade liksom på ett sätt som inte är han. Det var så tydligt att det är en stil som han tagit med sig från förskolan.

Och jag blev så illa berörd.

MammaEnnis

Min fina älskade pojke, som är så varm och härlig. Omtänksam och glad, trygg och älskvärd.

Jag vill inte att han ska påverkas negativt av andra barn. Jag vill skydda honom från alla sociala situationer som inte är givande, trevliga, mysiga och ja... ni vet. Man vill ju skydda sitt barn från allt ont i världen. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan det. Och det är på detta sättet han lär sig att vara, det är såhär han utvecklas och lär sig tackla omvärlden. Och jag vill ju att han ska leva ut, vara utåtriktad och social, klara sig bra i olika sociala sammanhang och bli en trygg person.

Men åååh vad det är jobbigt.

Johan förstod direkt mina känslor, han är otroligt inkännande den mannen, och vi pratade lite om det direkt. Och han vet ju att jag vet att det är såhär det funkar. Men jag vill inte att det ska va så. Johan är ju en trygg förälder på det viset att han följt sina tre stora barns uppväxt och vet nånstans att saker oftast blir bra, även om det känns tungt på vägen ibland. "Ennis kommer ju från förskole-världen och måste få ställa om till vår hemma-värld" säger Johan, och har ju helt rätt. Sen ägnade Johan sig åt barnen och jag kunde få lite andrum och chans till eftertanke.

Och efter någon timme eller så hade jag fått tillbaka min pojke.

Men detta var nog första gången jag på riktigt kände att jag inte längre har full kontroll över hur mina barns tillvaro blir och hur de påverkas av sin omvärld. Det är liksom en ny utmaning som förälder, att ta hand om och hantera de känslorna på bästa sätt. Inte helt lätt.

Barnen_hos_farmor_1 (1 av 1)

Jag funderade en stund på om jag skulle skriva om detta eller inte, för jag vill verkligen inte kritisera förskolan eller så. Vi är jättenöjda med den och verksamheten känns så himla bra. Detta hade förmodligen dykt upp förr eller senare vilken förskola Ennis än hade gått på. Kanske kunde jag låtit bli att skriva, men samtidigt känns det viktigt att dela. Kanske har fler av er upplevt samma sak? Och kanske varit bekymrade över känslorna som kommer?

Jag vet inte. Men för mig känns det bra att dela med mig lite. Det är inte alltid helt lätt att va förälder.

Kram på er <3 Processed with VSCO with a5 preset

Ultraljud idag! Tog vi reda på könet på bebisen?

gravidvecka19_2-1-av-1

Idag var vi på RUL, rutinultraljud alltså. Det gick ganska bra tycker jag, sånär som på en liten grej som jag nog egentligen inte behöver oroa mig över. Men ni vet hur det är, minsta lilla liksom.

I klippet får ni reda på vad den där orosgrejen är, om jag känner bebisen i magen och om vi tar reda på om det är snopp eller snipp 🙂 Och så blir det rörligt från ultraljudet såklart!

gravidvecka19_5

Och här är då magen i vecka 19 (18+3). Helt okej fin tycker jag! Dessutom har jag nya gravidbrallor från HM, också helt okej!

Och här kommer bebisen! Gullig va?

tummis_rul2-1-av-1

Oron över att något är fel

Ute1 (1 av 1)

Under min första graviditet var jag inte orolig för nåt. Förutom i början, v 7-12 typ, då jag hade fyra lite större blödningar. Då var jag orolig för missfall såklart. Men sen, inte alls orolig. Inte heller när Ennis var ute kände jag mig särskilt orolig. Skönt.

Med Idde var jag desto mer orolig. Lite under graviditeten men framför allt efter, när hon var ute. Sov hon för mycket? Ska hon verkligen kräkas så mycket? Varför är hon inte lika "pigg" som Ennis var osv. Men pigg blev hon, med besked 😀

Denna graviditeten pendlar jag lite. Jag har känt mig ganska orolig nu de första veckorna. Dels på grund av blödningen men också allmänt. Kommer jag få ännu ett friskt barn? Kommer förlossningen gå bra? Hur kommer mina ben palla en graviditet till? Kommer jag få blodpropp? Lite rädd sådär.

Nu tycker jag dock att det har lugnat sig lite. Nu är jag ju också förbi 12 fullgångna veckor och risken för missfall minskar med 65% eller vad det är.

kub2-1-av-1

Idag gjorde vi KUB-testet. Det såg bra ut sa hon, men jag tycker att vi ändå låg ganska nära gränsen för hög sannolikhet för kromosomavvikelser. Men det räknas inte som högt, och då är det ju inte heller det. Men självklart börjar tankarna snurra.

Men vidare sen då. Vi skulle inte vilja göra fostervattensprov ändå, det är en risk för barnet. Jag har intervjuat en person en gång som förlorade barnet i magen på grund av fostervattensprov och det skulle va en mardröm att veta att man själv är orsaken till det. Vi skulle inte heller göra abort.

Så vad ska jag med informationen till? Kanske att man kan förbereda sig mer ifall man får beskedet om att det är väldigt hög sannolikhet, det kan ju va bra. Men nu, jag vet inte. Skulle vi få ett barn med avvikelser kommer vi ju älska vårt barn lika mycket. Och att låta bli att skaffa barn för att det finns vissa risker - Det är ju inte aktuellt.

Sen kanske jag inte kommer skaffa tio barn. Men detta är vår trea och nu när hen ligger där hen ligger är hen sååå himla välkommen. Och just nu är min känsla bra, att det kommer gå fint med allt och att bebisen mår bra. Känner mig ändå ganska lugn just nu. Oro ger inte så himla mycket så jag försöker välja att va lugn, vara i nuet och acceptera allt som det är.

Just nu accepterar jag att det snöar skitmycket och att vi måste börja skotta fram bilen och åka från jobbet nu redan 14.30 för att inte bli sena till hämtningen som är 16.30. Imorse satt vi i bilkö i 1,5 timme och var superförsenade till KUB-testet. Som tur va fick vi göra det ändå.

Och just det, man måste nämna något om Trump. Det känns ju för jävligt. Sen behöver vi inte orda mer om det, försöker välja glädje.

Kram på er!

img_5185