Kategori: Oroligheter (sida 2 av 10)

När man kommer hem från förskolan med ett annat barn

Rosen1 (1 av 1)

Det här är inte mitt barn. Jag känner inte igen honom. När och hur blev han sånhär?

Visst har jag ibland hämtat mina barn på förskolan och tyckt att de är på lite konstigt humör. De stimmar lite extra och har kort stubin - och oftast känns det som att de är trötta efter en hel dag på förskolan.

Inget konstigt.

Men idag när jag hämtade min son kände jag något helt nytt. Jag kände liksom inte igen honom. Det började med att han sa något, när vi fortfarande var kvar på förskolan, som jag reagerade på. Han har aldrig sagt något sådant förut. Jag frågade direkt vem som sagt så och han nämnde ett barns namn. Jag förklarade att man inte pratar så och att man bara säger snälla saker.

Sen åkte vi hem.

Väl hemma fortsatte han med en konstig och lite dålig attityd mot Idde och fällde åter en kommentar som jag inte kände igen alls. Johan förklarade för honom att man bara säger snälla saker och jag tog ett litet snack till med honom, så han verkligen skulle lyssna.

Detta resulterade i att pojken bara sa fina och bra saker, vilket såklart var bra, men han betedde sig fortfarande otroligt konstigt. Tramsade liksom på ett sätt som inte är han. Det var så tydligt att det är en stil som han tagit med sig från förskolan.

Och jag blev så illa berörd.

MammaEnnis

Min fina älskade pojke, som är så varm och härlig. Omtänksam och glad, trygg och älskvärd.

Jag vill inte att han ska påverkas negativt av andra barn. Jag vill skydda honom från alla sociala situationer som inte är givande, trevliga, mysiga och ja... ni vet. Man vill ju skydda sitt barn från allt ont i världen. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan det. Och det är på detta sättet han lär sig att vara, det är såhär han utvecklas och lär sig tackla omvärlden. Och jag vill ju att han ska leva ut, vara utåtriktad och social, klara sig bra i olika sociala sammanhang och bli en trygg person.

Men åååh vad det är jobbigt.

Johan förstod direkt mina känslor, han är otroligt inkännande den mannen, och vi pratade lite om det direkt. Och han vet ju att jag vet att det är såhär det funkar. Men jag vill inte att det ska va så. Johan är ju en trygg förälder på det viset att han följt sina tre stora barns uppväxt och vet nånstans att saker oftast blir bra, även om det känns tungt på vägen ibland. "Ennis kommer ju från förskole-världen och måste få ställa om till vår hemma-värld" säger Johan, och har ju helt rätt. Sen ägnade Johan sig åt barnen och jag kunde få lite andrum och chans till eftertanke.

Och efter någon timme eller så hade jag fått tillbaka min pojke.

Men detta var nog första gången jag på riktigt kände att jag inte längre har full kontroll över hur mina barns tillvaro blir och hur de påverkas av sin omvärld. Det är liksom en ny utmaning som förälder, att ta hand om och hantera de känslorna på bästa sätt. Inte helt lätt.

Barnen_hos_farmor_1 (1 av 1)

Jag funderade en stund på om jag skulle skriva om detta eller inte, för jag vill verkligen inte kritisera förskolan eller så. Vi är jättenöjda med den och verksamheten känns så himla bra. Detta hade förmodligen dykt upp förr eller senare vilken förskola Ennis än hade gått på. Kanske kunde jag låtit bli att skriva, men samtidigt känns det viktigt att dela. Kanske har fler av er upplevt samma sak? Och kanske varit bekymrade över känslorna som kommer?

Jag vet inte. Men för mig känns det bra att dela med mig lite. Det är inte alltid helt lätt att va förälder.

Kram på er <3 Processed with VSCO with a5 preset

Ultraljud idag! Tog vi reda på könet på bebisen?

gravidvecka19_2-1-av-1

Idag var vi på RUL, rutinultraljud alltså. Det gick ganska bra tycker jag, sånär som på en liten grej som jag nog egentligen inte behöver oroa mig över. Men ni vet hur det är, minsta lilla liksom.

I klippet får ni reda på vad den där orosgrejen är, om jag känner bebisen i magen och om vi tar reda på om det är snopp eller snipp 🙂 Och så blir det rörligt från ultraljudet såklart!

gravidvecka19_5

Och här är då magen i vecka 19 (18+3). Helt okej fin tycker jag! Dessutom har jag nya gravidbrallor från HM, också helt okej!

Och här kommer bebisen! Gullig va?

tummis_rul2-1-av-1

Oron över att något är fel

Ute1 (1 av 1)

Under min första graviditet var jag inte orolig för nåt. Förutom i början, v 7-12 typ, då jag hade fyra lite större blödningar. Då var jag orolig för missfall såklart. Men sen, inte alls orolig. Inte heller när Ennis var ute kände jag mig särskilt orolig. Skönt.

Med Idde var jag desto mer orolig. Lite under graviditeten men framför allt efter, när hon var ute. Sov hon för mycket? Ska hon verkligen kräkas så mycket? Varför är hon inte lika "pigg" som Ennis var osv. Men pigg blev hon, med besked 😀

Denna graviditeten pendlar jag lite. Jag har känt mig ganska orolig nu de första veckorna. Dels på grund av blödningen men också allmänt. Kommer jag få ännu ett friskt barn? Kommer förlossningen gå bra? Hur kommer mina ben palla en graviditet till? Kommer jag få blodpropp? Lite rädd sådär.

Nu tycker jag dock att det har lugnat sig lite. Nu är jag ju också förbi 12 fullgångna veckor och risken för missfall minskar med 65% eller vad det är.

kub2-1-av-1

Idag gjorde vi KUB-testet. Det såg bra ut sa hon, men jag tycker att vi ändå låg ganska nära gränsen för hög sannolikhet för kromosomavvikelser. Men det räknas inte som högt, och då är det ju inte heller det. Men självklart börjar tankarna snurra.

Men vidare sen då. Vi skulle inte vilja göra fostervattensprov ändå, det är en risk för barnet. Jag har intervjuat en person en gång som förlorade barnet i magen på grund av fostervattensprov och det skulle va en mardröm att veta att man själv är orsaken till det. Vi skulle inte heller göra abort.

Så vad ska jag med informationen till? Kanske att man kan förbereda sig mer ifall man får beskedet om att det är väldigt hög sannolikhet, det kan ju va bra. Men nu, jag vet inte. Skulle vi få ett barn med avvikelser kommer vi ju älska vårt barn lika mycket. Och att låta bli att skaffa barn för att det finns vissa risker - Det är ju inte aktuellt.

Sen kanske jag inte kommer skaffa tio barn. Men detta är vår trea och nu när hen ligger där hen ligger är hen sååå himla välkommen. Och just nu är min känsla bra, att det kommer gå fint med allt och att bebisen mår bra. Känner mig ändå ganska lugn just nu. Oro ger inte så himla mycket så jag försöker välja att va lugn, vara i nuet och acceptera allt som det är.

Just nu accepterar jag att det snöar skitmycket och att vi måste börja skotta fram bilen och åka från jobbet nu redan 14.30 för att inte bli sena till hämtningen som är 16.30. Imorse satt vi i bilkö i 1,5 timme och var superförsenade till KUB-testet. Som tur va fick vi göra det ändå.

Och just det, man måste nämna något om Trump. Det känns ju för jävligt. Sen behöver vi inte orda mer om det, försöker välja glädje.

Kram på er!

img_5185

När livets skörhet gör sig påmind

blommor2-1-av-1

I helgen har mina fina föräldrar varit uppe hos oss. De kom i torsdags kväll och körde hemåt idag efter lunch. Vi har haft en supermysig helg men några grejer blev inte riktigt som vi tänkt oss.

mamma1-1-av-1

I fredags fick min lilla mamma så ont i axlar och huvud att hon blev sängliggande hela dagen. Barnen var hemma från förskolan och skulle ha en heldag med mormor och morfar när vi var inne och jobbade. Men mamma kunde som sagt knappt va med, jag tyckte så synd om henne. Men det var ju mysigt för barnen att va med bara morfar också såklart, de var så glada när vi kom hem.

iddemorfar1-1-av-1

ennismorfar1-1-av-1

mammamormoridde1-1-av-1

Igår var mormor på banan igen och vi hade en jättemysig dag tillsammans. På kvällen kom barnens farmor och vi åt god mat och kollade på Så mycket bättre.

mys1-1-av-1

farmor1-1-av-1

idde1-1-av-1

idde2-1-av-1

idde3-1-av-1

lennon1-1-av-1

Lennon var också med, vår lilla hund som mest bor hos farmor numera. Var mysigt att träffa honom <3 Senare på kvällen var jag så himla trött så jag gick och la mig och somnade som en stock. Klockan ett på natten väckte Johan mig och sa att mamma och pappa åkt till akuten. Resten av natten blev såklart konstig, både på grund av det och att Idde skrek mycket. blommor4

Mamma och pappa kom hem halv fem på natten, och på morgonen fick jag veta att det inte var så allvarligt med min lilla pappa. Men det var bra att de hade åkt in.

Men helgen blev ju såklart inte riktigt som vi tänkt. Trots det känner jag mig glad och det är så fantastiskt att se barnen med mina föräldrar och Johans mamma. Åh som jag önskar att vi kunde ha mormor och morfar närmare så vi kunde träffas oftare. Man blir ju också så himla varse att livet är skört, och allt kan hända, alltid. Jag är så himla tacksam att jag har min familj och mina barn, de betyder verkligen allt för mig.

iddemorgon1-1-av-1

iddemorgon2-1-av-1

Vi får inte glömma uppskatta och ta vara på det vi har. Njuta trots att inte allt kanske är precis som man vill med jobb eller hus eller vad det nu kan va. Det viktigaste är ju att man har varandra.

apple1-1-av-1

hostkvall1-1-av-1

Idag har vi haft en riktigt slö dag. Mamma och pappa åkte efter lunch och barnen sov middag länge. Johan åkte in och jobbade lite på eftermiddagen och jag och barnen gick ut en sväng i trädgården innan det blev mörkt. Lite frisk luft måste man ju ha i sig ändå, det säger min mamma i alla fall.

Hoppas ni har haft en fin helg. Ta hand om er <3 hostkvall3-1-av-1

hostkvall4-1-av-1

hostkvall7

hostkvall6-1-av-1

Den där tuffa biten… och första ultraljudet.

img_5024

Idag hade vi inskrivning på mödrahälsovården! Vi har gått på Mama Mia på söder de andra graviditeterna och det gör vi även denna gången. Men vi har nya barnmorska eftersom den vi haft förut är tjänstledig.

Det kändes superbra med vår nya barnmorska, vi känner henne lite sen innan då vi filmat lite med henne, men vi har ju inte haft henne som bm under graviditet. Men det kändes som sagt skitbra.

Jag berättade om blödningen som jag hade för några veckor sen och hon tyckte att vi kunde försöka få till ett ultraljud. Och vi hade tur och kunde göra det direkt! Då blev vi lite pirriga plötsligt.

Allt såg fint ut på ultraljudet, hjärtat slog fint och lilla bebisen va så gullig! Låg där och sprallade med sina små ben och fötter och händer. Hon bedömde att jag var i v 10+5, alltså exakt vad jag själv räknat 😀 Hon hittade ingenting som hade med blödningen att göra så det kändes ju skönt.

img_5030

img_5028

Sen kom den jobbiga biten, när hon skulle ta blodprover. Jag är ju otroligt stickrädd och detta är den värsta biten, helt klart. Såklart har jag blivit lite härdad efter två graviditeter och två förlossningar och det går ju bättre och bättre. Och idag gick det jättebra. Jag blir alltid lite stolt över mig själv när jag har klarat ett stick.

Fick plåster för syns skull. Kunde jag va värd.

Vi kände oss himla glada efter besöket hos barnmorskan, det hela blev liksom verkligt när vi gjorde ultraljudet. Jag har dessutom mått lite bättre de senaste dagarna så vi gick och åt en god lunch tillsammans. Tänk att vi ska ha så många barn 😀

img_5022

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑