Vilka färger är mest jag och Johan? Min amatöranalys efter träffen med Annika R Malmberg Hamilton

Men hallå alla fina följare och läsare och lyssnare och tittare (fan vad många kanaler jag tramsar runt i egentligen). NÅJA! Nu har jag släppt poddavsnitt igen efter en veckas frånvaro, ja ni vet ju varför. Denna hemska influensan alltså.

Jag tänker att man har mest ut av detta inlägget om man första gjort något av följande:

  • Lyssnat på senaste avsnittet av Inte bara MAMMA, med framgångsexpert Annika R Malmberg Hamilton. Om ni inte hunnit - Gör det HÄR eller i podcastapp.
  • Läst någon av Annikas böcker, gärna den senaste "Make it work"
  • Har lite kännedom om Insights discovery, eller färgerna i alla fall, sen innan.

Jag är  bekant med Annika sen många år tillbaka, har jobbat en del med henne och känt till det här med färgerna sen 2013 ungefär. Det var ju inte lika utbrett då, nu känner väldigt många till detta med färgerna. När man lyssnar på avsnittet börjar man ju helt automatiskt klura på vilka färger ens partner har, ens barn, föräldrar och vänner – kanske arbetskamrater. Och så vilka man själv har! Och jag tycker att uppfattningen om mig själv, och mina färger, har förändrats över tid. När jag lyssnade på Annika första gången, 2013, trodde jag att jag helt klart var en eldröd person, med inslag av solgult. Nu ser jag det annorlunda.

Ibland är det några av er som frågar om min och Johans relation, hur vi får det att funka och håller den sk gnistan vid liv (eller är det lågan? Jag vet inte. Skitsamma vilket). Här kommer i alla fall en liten sån amatöranalys av mig och sen Johan, och därefter vad jag tror är våra svagheter respektive styrkor i relationen. Hoppas ni tycker det är kul!

Jag skulle säga att jag har mest solgult, en aning mindre av det havsblåa och ungefär lika mycket, eller lite mindre av eldrött. Skogsgrönt är inte riktigt min färg, om jag ska va ärlig. Det gula i mig syns genom att jag gärna står i centrum, inte har några problem med att synas och höras. Jag är ofta spontan och positivt inställd och hoppar gärna på nya projekt. Om jag har sökt ett jobb på annan ort har jag inom loppet av en halvtimme letat upp vilket hus vi ska köpa på nya orten, hur vi ska lösa det med pendling första tiden och vad som behöver göras inför försäljning av huset vi bor i nu. Spontan och sugen på nya idéer med andra ord.

Den blåa sidan i mig är väldigt bra att ha som motpol då jag efter en idé är ganska bra på att planera ordentligt för genomförandet (ibland så mycket att jag aldrig kommer till kritan och GÖR), men listor är helt klart min grej. Jag gillar struktur, ordning och reda och att organisera. Och ni följer vet att vårt hem gärna är uppochnervänt och ganska stökigt ganska ofta – men om man har tusen bollar i luften, som jag har, måste man göra avkall på vissa grejer. Det blåa hos mig har förr i tiden gjort mig ganska oflexibel, men den biten har jag övat på. Speciellt efter att ha varit gift med en man som är journalist. Det är snabba puckar och flexibilitet som gäller där. Och om man dessutom driver eget företag, och har massa barn ihop, är det ett måste att va flexibel.

Den eldröda sidan hos mig är den som säger KÖR! För när jag väl bestämt mig för att genomföra något, då brukar det bli så. Att ta körkort under sommaren för två och ett halvt år sen är ett sådant exempel. Jag bestämde mig, tog mina lektioner, läste teorin, gjorde proven och KLARADE DET! Så jag kan va effektiv som bara den ibland och suuupernogrann stundvis (när jag målar en vägg tex) medan min gula flummiga sida ibland får styra och låta saker skena iväg lite. Den eldröda sidan hos mig kan också ibland va lite dominant och inte kunna se andras perspektiv, eftersom jag vet att mitt är bäst.

Nåja!

Om Johan, min man, däremot ska måla en vägg är han klar på tre timmar med samma vägg som hade tagit mig tre dagar. Att maskera är ju bra, men man behöver inte va så petnoga, det viktiga är ju att det blir gjort. Om han ska måla en vägg kommer han ofta på det på morgonen samma dag som han vill göra det, och sen gör han det. Det är det gula och röda hos honom, där solgult är starkare och det eldröda något svagare. Sen har Johan en mycket större portion skogsgrönt än vad jag har. Han är otroligt inkännande och mån om andra människor. Det var den gröna sidan som talade så starkt till mig när jag bara kände att han var mannen jag ville ha barn med. Han värnar mycket om att vara tillsammans med de personer som betyder något för honom, men har också det solgula som gillar att stå i centrum och underhålla och informera. Om jag har dåligt med skogsgrönt i mig har Johan ganska lite av det havsblåa. Och det är ofta där vi krockar. Jag kan tycka att Johan är förhastad medan han tycker att jag ibland är omständlig och planerar för mycket. Johan är mer flexibel än vad jag är men också den som inte mår lika dåligt av oordning. Framför allt möts vi i våra solgula sidor, som nog är störst hos oss båda. Kreativiteten!

Vi älskar att vara kreativa tillsammans, har tusen idéer och är ganska bra på att tro på dem. Vi är spontana båda två men har ändå en förmåga att va realistiska. Den gröna sidan hos Johan gör att vi står våra barn lika nära känslomässigt, även om jag har spenderat mer tid med barnen. Han är otroligt mån om att stå sina barn nära och vårda relationerna till sina barn, så även det är en faktor till att vi trivs med vårt liv ihop. Även om jag inte har lika mycket skogsgrönt i mig som Johan, är jag också ganska bra på att läsa av och känna in vilket gör att vi gärna pratar och kommunicerar när något känns tokigt. En av våra styrkor.

Jag analyserar nu även mina barn för fullt såklart, men det drar jag inte i detta inlägget eftersom det redan är ett sjukt långt. Det får ploppa upp vid ett senare tillfälle helt enkelt.

Om ni inte redan gjort det – fundera lite på vilka färger som är dominerande hos just dig, din partner, dina barn och vänner. Det är himla roligt, men framför allt supernyttigt för att öka förståelsen för varandra. Och självklart ska ni ju läsa Annikas senaste bok ”Make it work” som handlar om färgerna i privata relationer.

Gillade ni avsnittet? KRAM

10

När drömmarna blir en flykt

Jag funderar mycket över drömmar just nu. Men vad är det egentligen? Drömmar. Är det en längtan till något eller en längtan bort ifrån något? Ibland kan det vara svårt att urskilja.

Jag kan ibland uppfatta mina så kallade drömmar som en flykt. En flykt ifrån något, för att slippa ro det i hamn. För att slippa färdigställa. För att slippa misslyckas. Det är lättare att börja drömma om något annat, istället för att göra det bästa av den situationen man har. Den situationen som kanske varit en dröm för inte så längesen, men som man glömt bort att man längtat till. Kämpat för. Lyckats med.

Jag är en person med drömmar och mål. Jag drivs av det. Jag gör upp planer, har visioner, driver och kämpar. Det är bara sån jag är, och det är inget fel med det. Det som är fel är att jag missar att njuta av det som är. Under tiden. I perioder är jag bättre på det, för min medvetenhet har ökat under de senaste åren, men jag tappar bort det lika ofta.

Som nu. Nu är jag helt borttappad. Borttappad i tusen drömmar, inlindad i livets vilja och min oförmåga att kontrollera vad som händer. Att jag börjar tvivla på mina mål och visioner när jag ligger sjuk i influensa är kanske inte så konstigt. Samtidigt är det nu jag börjar förstå att livet kanske vill något annat med mig, än det jag går och tror att jag vill.

Jag vet inte.

Det är svårt att tänka en klar tanke när man inte andats frisk luft på en vecka, är trött i både kropp och huvud och liksom avstängd från verkligheten.

Det är kanske nu jag bara ska släppa taget. Låta kroppen bli frisk och sen bara åka med. Låta lusten ta över, släppa alla tankar på "verkligheten" och låta det gå dit det går. Låta drömmarna få leva sina egna liv ett tag, utan att försöka kontrollera dem. Och om jag hamnar någonstans där jag tvingas "drömma om", då får jag väl göra det då. Men jag behöver inte drömma om riktigt än.

Tänk. För två och ett halvt år sen brottades vi med känslorna inför att Ennis skulle gå på förskolan och var en pojke som tyckte om klänning. Jag var livrädd för vad han skulle få höra men ville såklart att han skulle få va precis som han var.

Då visste vi inte att Ennis skulle lämna klänningstiden bakom sig ganska snart och vi inte skulle behöva bekymra oss.

För ingenting vet man. Det skulle va skönt att bara vila lite i den tanken. Ingenting vet man och det får bli som det blir.

14

Nu vet jag att jag har ett beroende

Jag vet inte om ni lyssnat på avsnittet med Paula Rosas? Där säger hon i alla fall att de har några ”golden hours” på vardagarna mellan att de hämtat barnen och sen äter, nattar osv. Då får man inte ha mobil. Idag skulle jag testa det och OJ.

Snacka om att jag har ett beroende. Från att  vi kom hem till efter att barnen somnat var jag mobilfri. Sånär som på att jag spelade nattningsmusiken från luren. Men så påtagligt det blev, att jag tittar i mobilen av gammal vana ALLDELES för ofta.

Märkte det när jag lagade mat. Att jag mellan varje matlagningsmoment fick impulsen att ta mobilen. Men den var undanlagd så det gick ju då inte. Men HALLÅ? Så sjukt. Istället valde jag att tömma diskmaskinen, plocka med annat eller tramsa med Bello mellan korv-vändningarna. Och då fattade jag hur mycket slö-tid jag lägger på luren, där jag istället kan hinna med massa annat. Måste-saker och vill-saker. Privat men också när jag är i studion eller hemma och jobbar.

Och jag som alltid känner att jag inte hinner något, inte kommer nånvart, inte får saker gjorda. Att dygnet har för få timmar.

Nu vet jag varför.

Så nu blir det helt klart mer reglering av mitt mobilanvändande. Tänk att jag liksom har mer tid än jag tror - FANTASTISKT ju! Och så härligt det var att va totalt närvarande med barnen ikväll.

Någon som känner igen dig och också behöver reglera? Eller är ni duktiga på att välja era tillfällen?

Ps. Tack för rolig stil-respons på insta igår! Mer stil blir det! Kram

18

Nytt avsnitt med Paula Rosas (fd Uribe) – Om träning som egentid och bröstens vara eller icke vara

Hej kompisar! Jag kikar in här lite snabbt på morgonkvisten och berättar att avsnitt 8 av Inte bara MAMMA ligger ute för era öron och det är ingen mindre än Paula Rosas som gästar denna gången! Så himla kul!

Det blir mycket om träning och varför det är så viktigt för Paula som kvinna och mamma. Vi snackar bröstens vara eller icke vara och tankarna och känslorna kring att eventuellt justera. Hur är det att vara förälder i det offentliga, att alltid bli bedömd i sitt föräldraskap? Och hur kan en sån som jag bli mer aktiv med familjen och barnen? Paula ger sina supertips!

In och lyssna! Här nedan eller i podcastapp. Och kom ihåg att sätta betyg på podcasten i din app, kanske skriva en kort recension, så blir jag SUPERGLAD! Speciellt som ni sätter bra betyg och skriver nåt positivt såklart 😀 Men ni ska va ärliga!

Kram på er och ha en fantastisk tisdag!

Avslutar med en bild från inspelningen av Älskade unge, när Paula och Hugo så starkt berättade om den gången de fick missfall. Då låg lilla Idde i min mage OCH, vad Paula och Hugo fick redan på samma kväll, lilla Leonore i Paulas mage! Underbart ju!

11

Samma gamla mammakropp, även detta året

Okej finisar. Nytt år, nya möjligheter och... ny kropp..? Nää, för de flesta är det samma gamla vanliga kropp som vaknar upp på nyårsdagen, om än något tröttare pga (om möjligt) ännu mindre sömn än vanligt.

Samma gamla vanliga, hängiga, degiga, trötta, slappa, stela, svaga, skrynkliga, ärrade kropp som vanligt. 

Ingen har quickfixat den detta nyåret heller. Inte jag, inte tomten, ingen annan.  Året som gått har ingen tränat kroppen, den har mest slitit på i sina gamla vanliga kämpande spår. Lyft fel, burit snett, sovit i samma ställning hela nätter. Suttit som en hösäck pga "Jag ORKAR INTE sträcka på mig när jag väl får sitta ner".

Min kropp har fått ta emot ca fem koppar kaffe om dagen, ca 1/2 dl annan vätska än kaffe per dag (och då kan det va vin exempelvis), godis varje dag och på tok för lite grönsaker och frukt.

Tar jag i om jag kallar det misshandel?

Ett nytt år innebär att jag får anledning att ta nya tag. Det är kanske klyschigt, eller det ÄR klyschigt, men det skiter jag i. För varför ska man inte få försöka igen? Det är som att sluta röka. Bara för att man misslyckats med slutandet en gång betyder ju inte det att man måste fortsätta resten av livet och aldrig prova sluta igen. 

Jag ska inte banta - BARA SÅ NI VET. Jag har inga planer på att dra ner på godiset. Däremot ska jag addera lite grejer. Goda, stadiga frukostar är en sådan sak.  Och kämpa i mig mer grönsaker och frukt (jag erkänner, det är inte gott med sallad och det där med grönsaker och frukt ligger inte naturligt för mig. Sorry) framför allt för att ge min kropp näring och hålla den fri från sjukdomar.

Och så ska jag bli mer aktiv. Medvetet aktiv. Jag ska ta pass med PT-Anna (ni har väl lyssnat på senaste avsnittet av podden? INTE? Gör det HÄR i så fall), jag ska göra övningar hemma någon kväll i veckan och jag vill bli mer aktiv i vardagen med barnen. Bli bättre på att komma ut och hitta på grejer (allt kan inte va pyssel, även om det skulle va roligast enligt mig), dansa och gympa mer osv. Roliga grejer.

För jag MÅR BRA av det. Och mina barn såklart.

Och sen det där med att jag inte kan hålla riktigt tätt... Det kräver KNIPÖVNINGAR. Så ja. Mer knip blir det.

Våra kroppar är faktiskt värda att tas om hand. De har burit och fött ut massa ungar och kämpar varje dag med att ta hand om de små. Det får inte va fult att vilja ta hand om sin kropp. Träning måste inte handla om skeva kroppsideal. Att äta bra ÄR BRA för kroppen. Godis är INTE bra för kroppen, men nåt kul måste man ju få ha. Och sen får kroppen va sladdrig eller skrynklig eller mullig eller blå av åderbråck - bara den tas om hand någorlunda.

Jag tror inte att jag är ensam om att tankarna snurrar än hit och än dit. Men tänk efter själv... vad är viktigt för dig? Ditt mående? Din kropp? Dina barn? Ditt liv?

Jag tänker i alla fall försöka ta hand om mitt. På ett sunt sätt, och då menar jag tankemässigt sunt. Dvs att jag vill ha en balans som ger mig livsglädje. Hur kommer ni göra?

Gott Nytt Mammakroppsår (inte hår) på er <3

Ps. JÄVLAR vad kallt det var att ta dessa bilderna 😀 Foto: Johan Romin <3

19