En sexig mammakropp på en diskbänk

Varje morgon. Slänger upp lilla smidiga kroppen på köksön, lite skönt avslappnad sådär. En latte i handen, varm å go. Njuter av morgonljuset och väntar på att barnen ska vakna. Och som av en slump är där en person som ba "Nä nu tar jag ett kort på dig, när du ser sådär härlig ut på köksön".

Ibland sexar jag till det lite också, bara för att jag kan!

ELLER... hann jag inte riktigt fram - och upp - och sätta mig så som jag kanske hade tänkt - och just det, handen ska va på koppen - nä nu blinkar röda lampan för självutlösaren på kameran snabbare - jag hinner inte upp med rumpan - äh det får bli litegrann på kanten - KLICK!

Kaffet kallt sen länge. Mannen jobbar sen tidig morgon och kameran står placerad på bordet, med manuell skärpa som ställts in på koppen och med självutlösare som tar tre bilder på raken. Barnen fixar egen picknick på uteplatsen och jag hör hur kokos och chiafrön sprids över trallen, geggas ihop med vatten och macka i alldeles för många platskoppar och intas med glädje av treåringen. Men jag ska bara ha denna bilden till bloggen ikväll. Jag ska ju visa mammakroppen.

Och det är ju viktigt! Och barnen, ja de hade det väldigt trevlig och roligt där ute. Sen fick man ju komma som en partybajsare och styra upp lite, städa och plocka kokos. Men alla fick sitt lilla roliga där en stund.

Och här ÄR mammakroppen, som den ser ut idag. I lite sån sittande ställning liksom. Jag publicerade mitt tre månader gamla klipp om mammakroppen på IGTV igår - kändes konstigt! För det första - Är jag inte mycket snyggare i håret nu?? Trots världens fettigaste morgonfrilla, men ändå?!

Och sen konstigt för att det känns SÅ längesen. Min kropp var VERKLIGEN smal då, lite för smal tror jag. Nu har jag tjockat på mig lite igen, rumpan börjar bulla till sig en aning och benen är inte lika spinkiga längre. Magen är väl samma, den är liksom lös i skinnet och mer eller mindre putig beroende på dagsform.

Och detta är ju veckans tema i Resan mot Mitt Bästa Jag. Mammakroppen. Egentligen har jag inte formulerat någon utmaning denna veckan - Jag tänker att det är utmaning i sig att förhålla sig till Mammakroppen. Eller bara kroppen, om man så vill. Det ÄR så laddat för många. Och det är ju inge konstigt. Man fajtas med ideal och hjärnspöken samtidigt som man anser sig ha en ganska god självkänsla och hellre vill välja att uppskatta livet osv osv. Ett virrvarr. Och det tycker jag att vi ska lyfta - Att det inte är helt lätt. Inte svart eller vitt.

Så syftet med veckans ämne är att bara visa upp, babbla från hjärtat, erkänna tankar som poppar upp och framför allt diskutera med er. Och efter att ha frågat er på Instagram TV igår fick jag en liten bild av hur många känner. Många ligger där, mellan 6 och 8 (skala 1-10 där 1 är "Trivs dåligt med kroppen" och 10 är "Trivs jättebra med kroppen"), och känner sig helt okej nöjda men inte helt. Framför allt verkar många känna som jag, att man vill få lite kontakt med sin kropp igen. Aktivera den och bli stark i den. KÄNNA den liksom. Inte känna sig trött, slö och tung (syftar inte på storlek utan känslan av att va tung istället för lätt i steget. Ni fattar). Några låg på siffran 1 och det känns jobbigt tycker jag. Ni som känner "1", ni ska verkligen hänga här i veckan. Inte för att jag är någon supermänniska som ska få er till tian, utan för att vi kanske blir ett gäng som delar med oss och kanske stärker varandra. Hoppas!

I slutet av veckan kommer jag presentera en gäst i detta projektet, och hon kommer hjälpa oss under en HEL vecka i början av hösten! Oss, vi med mammakroppar som behöver lära sig knipa bättre, få bra hållning, kontakt med magen och känna livet i oss igen liksom. Det ska bli SÅ kul och spännande! Håll utkik fredag eller lördag!

Som avslut idag tänker jag uppmana mig själv, och er, att bli lite mer som på bild nummer två. Lite extra sexig i kroppen liksom. Precis så som den är JUST NU.

Kanske ändå ska försöka börja varje morgon sådär på köksön (med hjälp upp av liten barnpall, skulle ALDRIG komma upp annars). Bara för att känna in känslan liksom. Ska vi testa?

Kom ihåg hjärtat nu kära vänner, för annars vet jag inte om ni gillar sexiga pösmagar på kompositbänkar från IKEA. Puss!

41

Så gick första veckan i Resan mot Mitt Bästa Jag – Bästa föräldern

Halloj! Första veckan har gått i Resan mot Mitt Bästa Jag! Tänk va! Temat var att vara en så god förälder jag bara kunde va, med utmaningen att inte bli arg på barnen under veckan OCH att planera minst en aktivitet för barnen och mig per dag.

Hur gick det? Det ser ni HÄR - i klippet på IGTV. Där presenterar jag också ämnet för kommande vecka - Ett riktigt SUPERÄMNE! Det vill ni inte missa helt enkelt!

Ni har väl uppdaterat Instagram-appen så ni kan följa med i serien direkt på Instagram?

Jag har lovat en lista över alla aktiviteter vi gjorde under veckan - Nu är jag jääääkligt stressad här eftersom jag precis lycktas knåpa ihop klippet till IGTV, behöver natta barn OCH dessutom lägga en speaker och filma en klippbild till Älskade unge. SÅ.

Listan över aktiviteter kommer ikväll! MEN lite senare. Hoppas ni har förståelse och inte ba skiter i allting nu och tänker att "hon den där Kajsa Stina, hon ba lovar guld och gröna skogar och så blir det inget". JAG VET att det kanske har varit så nån gång förut - men det betyder INTE att det blir så nu. Listan kommer.

Hörs litta senare då! Och kolla på veckans klipp på Instagram!

Ikväll blir det ännu ett kryss att fånga – Och TACK Vanja!

Åh men fina fina Vanja! Tack för att du pratade om min cirkel i er härliga podcast Josefin & Vanja! Jag är SÅ himla glad att den nådde ut och att så många gillade den! Har ni missat Cirkeln om personlig utveckling? Då finns inlägget HÄR eller två inlägg ner 🙂

Här har vi oss på Vanjas event för Valio i våras. Då hade inte lilla Tintin tittat ut än, men det har hon nu! Ni följer väl Vanja och läser hennes blogg? 

Nu ska jag fixa mig för kvällen - jag ska nämligen på galapremiär! Det innebär ännu ett kryss för mig faktiskt, eftersom jag ska hämta barnen på föris och sen köra in genom stan till SVT för att möta upp Johan som ska ta över barnen så jag kan gå på premiär. Det är tidspress och åter ska jag köra på ställen jag är ovan vid, denna gången med ALLA barn i bilen. Help.

Så håll nu tummarna för mig och önska mig en härlig kväll sen! 😀 Följ med på instagram stories vetja! @nyponstina ifall ni inte följer 🙂

Och efter att jag förstått att nya temat var suuuuperdåligt  (tack för feedback) - Vad tror ni om detta nudå? Tryck på hjärtat om ni gillar det!

38

Så tar jag mig an utmaningar – Dagar som idag, när jag vill dra mig ur

Jag ser mig själv som en ganska modig person. Inte när det kommer till fysiska utmaningar, då är jag en kyckling och har alltid varit, men i sociala sammanhang. Och andra utmaningar, som inte innefattar typ hopp från höga höjder eller annat läskigt.

Men så ibland, trots att jag inte är särskilt rädd för utmaningar, tar det emot. Jag börjar tvivla på vad jag kan, om jag vågar, om jag kommer klara av det och om jag kommer palla stressen.

Idag var en sådan dag. En dag som jag igår kände "Imorgon blir en dag att bara överleva". Anledningarna var några stycken olika. Det jobbigaste var att jag skulle köra bil själv (med Bello, vilket gjorde det ännu mer nervöst) på massa ställen norr om stan där jag aldrig kört. Jag är egentligen inte rädd för att köra bil, men jag kan bli stressad när jag inte vet vart jag ska och när gps:en (som är TUR att jag har såklart) pratar olika och konstigt ibland. Och så barnet i bilen, då kan man ju verkligen inte råka typ krocka lite.

En annan grej som gjorde mig lite nervös var att förberedelserna för inspelningen blev ganska hastiga och lite utom min kontroll eftersom vi haft ganska kort tid på oss denna omgången av Älskade unge. Till saken hör att Johan hade jobb på TT och inte kunde filma, därför tog vi in en annan fotograf (som är jätteduktig) men det gjorde ju att den gamla vanliga tryggheten med Johan försvann. Vi är ju ett så inarbetat team, Johan och jag, och behöver knappt prata med varandra på inspelningsplats. Så även om Adam är toppen blir det ju ändå inte lika lätt som vanligt.

Och så just det. Att Johan jobbade på TT idag. Från kl 6 på morgonen. Vilket då innebar att jag hade hela morgonen själv med barnen som skulle iväg till föris. Och så en inspelningstid att passa och dessförinnan skulle jag köra till Mörby för att hämta livräddningsdocka. Stressande tanke, trodde inte att jag skulle hinna helt enkelt.

Men då kom jag att tänka på Cirkeln. "Vilken cirkel?" tänker ni. Jo.

Denna cirkeln. Den har hängt kvar i mitt minne sen jag var på kamratstödjarkurs i nian på högstadiet. Då hade vi en ledare som skulle lära oss ditten och datten om värderingar, om att våga ha civilkurage och om att va trygg i sig själv. Då presenterade han denna cirkeln.

Det finns säkert ett namn på detta, och kanske återger jag inte det helt som han beskrev (det var ju trots allt ett gäng år sen...eeh... typ 15?) men jag berättar så som jag minns. Och det är SÅ bra!

Kolla på cirkeln på bilden ovan. Innanför cirkeln finns ett gäng kryss. Dessa kryss symboliserar erfarenheter du redan har. Saker du har gjort, vågat och klarat av. Kryssen utanför cirkeln symboliserar saker och utmaningar som du ännu inte tagit dig an.

För att utvecklas som person ska målet vara att hela tiden utöka cirkeln, eller linjen. För varje grej du åtar dig, som är lite utav en utmaning, växer din cirkel (eller ditt amöbaliknande område, som på bilden). Du vill helt enkelt samla så många kryss som möjligt. När du lycktas fånga ett nytt kryss känner du dig nöjd och blir sugen på att fånga fler.

Ganska logiskt va?

Men så ibland kommer sådana dagar som idag, där man överväger att strunta i det där krysset som man siktat in sig på. Blåsa av allting och dra sig undan. Skjuta på det eller inte göra det alls. Och varje gång du "fegar ur", eller backar för att du inte vågar, försvinner ett av dina kryss som du redan hade. För när du skjuter upp, eller blåser av, för att du inte vågar kommer även en känsla av misslyckande. Istället för att växa blir du mindre, tappar självförtroende och kanske självkänsla. För du ville ju våga egentligen. Din ring (eller amöba) minskar och det blir lättare att dra sig ur även nästa gång.

Plötsligt sitter du HÄR! Med ett enstaka kryss, och mår dåligt. Och vet kanske inte ens varför. Ett typiskt exempel på personlig inveckling istället för utveckling. Och där vill vi inte hamna, visst?

Det är ju HÄR vi vill va! Massa kryss och tummar upp! Starkt självförtroende, bra självkänsla. Vi går framåt, utvecklas och blir vårt bästa jag.

Det är kanske inte så lätt som det ser ut. Men om man ser utmaningar på detta sätt, i lite halvtaffliga bilder på en bit kartong, blir det kanske något tydligare. Det blir kanske liiite lättare att ta sig an det, eller vad säger ni?

Jag vill tillägga att jag tycker att man ska säga nej, eller dra sig ur, ifall magkänslan (långt långt inne) tydligt säger "NEJ". Det är en annan grej. Och jag tror någonstans att vi alla kan känna av om det är ett NEJ eller en mindre rädsla som man faktiskt kan, och förmodligen vill, komma förbi. Ett tydligt NEJ kan ju faktiskt också va ett kryss.

SÅ. Denna cirkel dyker ofta upp i mitt huvud när ja står inför utmaningar. Och idag, trots att jag vaknade supertrött och med magknip och huvudvärk, tog jag ett kryss. Kanske till och med FLERA kryss. Och dagen blev ju HUR BRA SOM HELST. Det gick smidigt med barnen på morgonen och jag var mer än en halvtimme för tidigt på location för inspelning. Körningen gick fint och jag hittade bra. Inspelningen flöt på och var rolig dessutom, teamet var toppen och vi var klara tidigare än jag trott. Jag och Bello kom hem hela och jag behövde inte ens pusta ut och säga "jag överlevde". Även om det var just det jag gjorde. Men känslan efter var istället "Yes! Jag klarade det här! och det var inte så farligt.."

Så prova denna Cirkeln vänner. Om ni vill göra det ännu tydligare kan ni till och med märka upp era kryss med specifika utmaningar, om ni känner att det blir ännu mer givande då.

Lycka till! Och kom ihåg att trycka på hjärtat ifall ni gillade detta!

Puss på er!

54