När drömmarna blir en flykt

Jag funderar mycket över drömmar just nu. Men vad är det egentligen? Drömmar. Är det en längtan till något eller en längtan bort ifrån något? Ibland kan det vara svårt att urskilja.

Jag kan ibland uppfatta mina så kallade drömmar som en flykt. En flykt ifrån något, för att slippa ro det i hamn. För att slippa färdigställa. För att slippa misslyckas. Det är lättare att börja drömma om något annat, istället för att göra det bästa av den situationen man har. Den situationen som kanske varit en dröm för inte så längesen, men som man glömt bort att man längtat till. Kämpat för. Lyckats med.

Jag är en person med drömmar och mål. Jag drivs av det. Jag gör upp planer, har visioner, driver och kämpar. Det är bara sån jag är, och det är inget fel med det. Det som är fel är att jag missar att njuta av det som är. Under tiden. I perioder är jag bättre på det, för min medvetenhet har ökat under de senaste åren, men jag tappar bort det lika ofta.

Som nu. Nu är jag helt borttappad. Borttappad i tusen drömmar, inlindad i livets vilja och min oförmåga att kontrollera vad som händer. Att jag börjar tvivla på mina mål och visioner när jag ligger sjuk i influensa är kanske inte så konstigt. Samtidigt är det nu jag börjar förstå att livet kanske vill något annat med mig, än det jag går och tror att jag vill.

Jag vet inte.

Det är svårt att tänka en klar tanke när man inte andats frisk luft på en vecka, är trött i både kropp och huvud och liksom avstängd från verkligheten.

Det är kanske nu jag bara ska släppa taget. Låta kroppen bli frisk och sen bara åka med. Låta lusten ta över, släppa alla tankar på "verkligheten" och låta det gå dit det går. Låta drömmarna få leva sina egna liv ett tag, utan att försöka kontrollera dem. Och om jag hamnar någonstans där jag tvingas "drömma om", då får jag väl göra det då. Men jag behöver inte drömma om riktigt än.

Tänk. För två och ett halvt år sen brottades vi med känslorna inför att Ennis skulle gå på förskolan och var en pojke som tyckte om klänning. Jag var livrädd för vad han skulle få höra men ville såklart att han skulle få va precis som han var.

Då visste vi inte att Ennis skulle lämna klänningstiden bakom sig ganska snart och vi inte skulle behöva bekymra oss.

För ingenting vet man. Det skulle va skönt att bara vila lite i den tanken. Ingenting vet man och det får bli som det blir.

20

Nu vet jag att jag har ett beroende

Jag vet inte om ni lyssnat på avsnittet med Paula Rosas? Där säger hon i alla fall att de har några ”golden hours” på vardagarna mellan att de hämtat barnen och sen äter, nattar osv. Då får man inte ha mobil. Idag skulle jag testa det och OJ.

Snacka om att jag har ett beroende. Från att  vi kom hem till efter att barnen somnat var jag mobilfri. Sånär som på att jag spelade nattningsmusiken från luren. Men så påtagligt det blev, att jag tittar i mobilen av gammal vana ALLDELES för ofta.

Märkte det när jag lagade mat. Att jag mellan varje matlagningsmoment fick impulsen att ta mobilen. Men den var undanlagd så det gick ju då inte. Men HALLÅ? Så sjukt. Istället valde jag att tömma diskmaskinen, plocka med annat eller tramsa med Bello mellan korv-vändningarna. Och då fattade jag hur mycket slö-tid jag lägger på luren, där jag istället kan hinna med massa annat. Måste-saker och vill-saker. Privat men också när jag är i studion eller hemma och jobbar.

Och jag som alltid känner att jag inte hinner något, inte kommer nånvart, inte får saker gjorda. Att dygnet har för få timmar.

Nu vet jag varför.

Så nu blir det helt klart mer reglering av mitt mobilanvändande. Tänk att jag liksom har mer tid än jag tror - FANTASTISKT ju! Och så härligt det var att va totalt närvarande med barnen ikväll.

Någon som känner igen dig och också behöver reglera? Eller är ni duktiga på att välja era tillfällen?

Ps. Tack för rolig stil-respons på insta igår! Mer stil blir det! Kram

19

Nytt avsnitt med Paula Rosas (fd Uribe) – Om träning som egentid och bröstens vara eller icke vara

Hej kompisar! Jag kikar in här lite snabbt på morgonkvisten och berättar att avsnitt 8 av Inte bara MAMMA ligger ute för era öron och det är ingen mindre än Paula Rosas som gästar denna gången! Så himla kul!

Det blir mycket om träning och varför det är så viktigt för Paula som kvinna och mamma. Vi snackar bröstens vara eller icke vara och tankarna och känslorna kring att eventuellt justera. Hur är det att vara förälder i det offentliga, att alltid bli bedömd i sitt föräldraskap? Och hur kan en sån som jag bli mer aktiv med familjen och barnen? Paula ger sina supertips!

In och lyssna! Här nedan eller i podcastapp. Och kom ihåg att sätta betyg på podcasten i din app, kanske skriva en kort recension, så blir jag SUPERGLAD! Speciellt som ni sätter bra betyg och skriver nåt positivt såklart 😀 Men ni ska va ärliga!

Kram på er och ha en fantastisk tisdag!

Avslutar med en bild från inspelningen av Älskade unge, när Paula och Hugo så starkt berättade om den gången de fick missfall. Då låg lilla Idde i min mage OCH, vad Paula och Hugo fick redan på samma kväll, lilla Leonore i Paulas mage! Underbart ju!

12

Samma gamla mammakropp, även detta året

Okej finisar. Nytt år, nya möjligheter och... ny kropp..? Nää, för de flesta är det samma gamla vanliga kropp som vaknar upp på nyårsdagen, om än något tröttare pga (om möjligt) ännu mindre sömn än vanligt.

Samma gamla vanliga, hängiga, degiga, trötta, slappa, stela, svaga, skrynkliga, ärrade kropp som vanligt. 

Ingen har quickfixat den detta nyåret heller. Inte jag, inte tomten, ingen annan.  Året som gått har ingen tränat kroppen, den har mest slitit på i sina gamla vanliga kämpande spår. Lyft fel, burit snett, sovit i samma ställning hela nätter. Suttit som en hösäck pga "Jag ORKAR INTE sträcka på mig när jag väl får sitta ner".

Min kropp har fått ta emot ca fem koppar kaffe om dagen, ca 1/2 dl annan vätska än kaffe per dag (och då kan det va vin exempelvis), godis varje dag och på tok för lite grönsaker och frukt.

Tar jag i om jag kallar det misshandel?

Ett nytt år innebär att jag får anledning att ta nya tag. Det är kanske klyschigt, eller det ÄR klyschigt, men det skiter jag i. För varför ska man inte få försöka igen? Det är som att sluta röka. Bara för att man misslyckats med slutandet en gång betyder ju inte det att man måste fortsätta resten av livet och aldrig prova sluta igen. 

Jag ska inte banta - BARA SÅ NI VET. Jag har inga planer på att dra ner på godiset. Däremot ska jag addera lite grejer. Goda, stadiga frukostar är en sådan sak.  Och kämpa i mig mer grönsaker och frukt (jag erkänner, det är inte gott med sallad och det där med grönsaker och frukt ligger inte naturligt för mig. Sorry) framför allt för att ge min kropp näring och hålla den fri från sjukdomar.

Och så ska jag bli mer aktiv. Medvetet aktiv. Jag ska ta pass med PT-Anna (ni har väl lyssnat på senaste avsnittet av podden? INTE? Gör det HÄR i så fall), jag ska göra övningar hemma någon kväll i veckan och jag vill bli mer aktiv i vardagen med barnen. Bli bättre på att komma ut och hitta på grejer (allt kan inte va pyssel, även om det skulle va roligast enligt mig), dansa och gympa mer osv. Roliga grejer.

För jag MÅR BRA av det. Och mina barn såklart.

Och sen det där med att jag inte kan hålla riktigt tätt... Det kräver KNIPÖVNINGAR. Så ja. Mer knip blir det.

Våra kroppar är faktiskt värda att tas om hand. De har burit och fött ut massa ungar och kämpar varje dag med att ta hand om de små. Det får inte va fult att vilja ta hand om sin kropp. Träning måste inte handla om skeva kroppsideal. Att äta bra ÄR BRA för kroppen. Godis är INTE bra för kroppen, men nåt kul måste man ju få ha. Och sen får kroppen va sladdrig eller skrynklig eller mullig eller blå av åderbråck - bara den tas om hand någorlunda.

Jag tror inte att jag är ensam om att tankarna snurrar än hit och än dit. Men tänk efter själv... vad är viktigt för dig? Ditt mående? Din kropp? Dina barn? Ditt liv?

Jag tänker i alla fall försöka ta hand om mitt. På ett sunt sätt, och då menar jag tankemässigt sunt. Dvs att jag vill ha en balans som ger mig livsglädje. Hur kommer ni göra?

Gott Nytt Mammakroppsår (inte hår) på er <3

Ps. JÄVLAR vad kallt det var att ta dessa bilderna 😀 Foto: Johan Romin <3

19

Om att kissa på sig och mista nyårs-peppen

Gott nytt år fina ni!! Tänk att ni väljer att kika in här och läsa var och varannan dag, då och då eller någon gång ibland - SÅ stort! Oftare och oftare får jag fina meddelanden och kommentarer från er, att jag och min familj inspirerar och sprider glädje. Det känns otroligt härligt att kunna ge det till er <3

Jag hoppas att ni har haft fina helger, mysig jul och festligt nyår!

Jag är både peppad och skraj inför nya året. Mest peppad trodde jag igår - Idag har tyvärr tvivlet tagit stor plats i mitt huvud och jag har tänkt saker som "Jag lägger ner", "Kommer vi nånsin bli friska?", "Jag tjänar inga pengar", "När ska jag få möjlighet att jobba igen?", "Hur kan jag tro att jag kommer att lyckas?".

Trist som bara den.

Som tur är har jag världens bästa make som snabbt kunde fånga upp mig på förmiddagen och ge mig lugnare perspektiv. Idag kan vi inte göra mycket åt de där tankarna ändå, tyckte han. Och precis så är det ju.

Vi har haft en mysig dag tillsammans och varit i lekparken här i Västerhaninge (fast bilderna i inlägget är från mellandagarna när mina fina föräldrar var uppe och barnen kunde åka pulka pga snö. Idag är det tö och is).

Idde mår bättre idag och om natten blir okej ska barnen gå på föris imorgon.

I lekparken var det skojigt, jag studsade på ute-studsmattan, kissade på mig lite och insåg att jag fick upp flåset av att studsa. Jag vill studsa mer! Men då måste jag sluta kissa på mig först. Och det leder oss mycket smidigt in på årets första poddavsnitt av Inte bara MAMMA!

Här är hon - Hon som ger en nyanserad bild av synen på och känslorna kring den omtalade "Mammakroppen". Vi pratar om att just kissa på sig, om vikten av att knipa och hitta kontakten med bäckenbotten efter graviditet och förlossning. Varför vill man börja träna efter graviditeten? För vems skull? När kan man börja träna och vad är det första man kan göra? Varför är det viktigt och hur i helsike kan man göra för att bara "komma igång"?

Massa suuuuperbra tips och tankar för sånna som mig, som varit gravida mest hela tiden de senaste åren och knappt vet vad knip är. Och för alla andra som är intresserade av att känna livet i sig igen efter att kroppen haft det stora uppdraget att va gravid och föda fram barn (på ett eller annat sätt).

Fritt från hets men fullt av inspiration! Precis så som det ska va såhär första dagen på 2019! Lyssna nedan eller i din podcastapp!

Jag kommer fylla på med tankar, drömmar och mål för 2019 här på bloggen kommande veckor - För jag ÄLSKAR nystarter! Jag vet att vissa i sociala medier flaggar för att inte ha några nya höga krav på sig själva och det nya året, och det passar säkert fint för dem.

Men för mig är det istället som att ge sig själv nya chanser. Visst att det ofta är att man inte uppnår sina mål eller önskemål, men så länge man inte ser det som nederlag är det ju helt lugnt. Då provar man bara igen nästa nystart. För det finns alltid något som man önskar förändra, lägga till eller ta bort för att man ska må bättre och trivas mer med sin tillvaro helt enkelt. Och det kan ju aldrig va fel, att vilja må så bra som möjligt.

Ett av mina önskemål är att komma igång med träning. Anna kommer va min PT och det ska bli riktigt spännande med vårt första träningstillfälle då hon liksom ska få bedöma mig lite. Kolla magen, spänningar osv.

Visst får man köpa nya träningskläder när det är nytt år och nystart? Hör inte det till lite? Det tycker jag! Ska spana på nya brallor i alla fall!

Hoppas ni blir inspirerade av veckans avsnitt och sättet som jag (och Anna) vill belysa träning på. Känna livet i sig, som Madicken skulle sagt.

Gott nytt år vänner - nu ser vi framåt tycker jag!

25