Så lyckades vi med Bellos inskolning

Nu går han på förskolan, vår Bello. Hur har det gått då? Jomen jättebra. Alltså verkligen jättebra. Okej, det kommer säkert komma ett bakslag och han kommer väl bli ledsen NÅGON gång säkert - Men just nu känns det avlägset som bara den.

Vi hade lite oväntad tur i oturen med Bellos inskolning. Två grejer blev inte alls som vi hade tänkt, men någonstans blev liksom själva inskolningen kanske bättre just på grund av dessa två saker.

  1. Inskolningen sköts fram i drygt en och en halv månad på grund av den här operationen som Bello hade planerad. Eftersom Ennis och Idde drog hem massa förskolebaciller sköts operationen fram flera gånger, även om vi till slut höll alla ungar hemma för att Bello skulle kunna genomgå sin operation. Men till slut blev den av och eftersom jag blev inlagd med Idde på sjukhus fick Johan skippa två dagars jobb i slutet av förrförra veckan och kunde därför börja skola in Bello då.

Det blev ju jäkligt stökigt den här tiden innan han kunde skolas in, jag har inte kunnat jobba och dessutom har Idde varit dålig till och från. Jag har inte haft några föräldradagar kvar så när jag inte vabbat har det varit noll inkomst typ. Men för Bellos del var detta precis perfekt. Det är som att han liksom behövde den där extra en-och-en-halva månaden för att bli helt mogen. För det har hänt så himla mycket med honom den här sista tiden och det känns också mycket tryggare för oss. Nu är han redo.

2. Min mamma, mormor alltså, skolade in Bello de två första dagarna i förra veckan och lämnade/hämtade även på onsdagen. Mamma kom upp för att hjälpa oss eftersom Idde låg på sjukhus för femtioelfte gången och Johan inte kunde hoppa mer jobb på SVT. Om inte mamma kommit hade vi inte kunnat fortsätta Bellos inskolning, då hade jag fått ha barnen på sjukhuset med Idde. Och sen Bello hemma eftersom vi behövde va med honom två dagar på föris den veckan, innan man vinkar.

Det som blev så jäkla bra med att mamma skolade in Bello var att det liksom blev ett mellanting. En trygg person för Bello, men ändå inte hans mamma eller pappa. Dessutom är min mamma förskollärare, och vet preciiiis hur inskolningar går till, så det var helt klart också en fördel.

Kanske hade det varit superlätt att skola in Bello ändå, det kommer vi ju aldrig få veta, men denna varianten var helt perfekt för oss. Bello har gått flera dagar själv nu, och två dagar efter tre-dagars-helg utan minsta problem. Han vinkar hejdå och blir sådär lagom glad när man kommer. Varken superglad eller ledsen för att han kommer på att man varit borta. Äter som en häst och sover gott på vilan. Sprider glädje och har kommit in i gruppen med självklarhet.

Givetvis är det också en fördel att Bello vistats i förskolemiljön under hela sitt liv, vid lämning och hämtning. Han är van vid miljön, personerna och att Ennis och Idde är trygga där. Så det känns verkligen bra.

Jag fattar ju att detta är en rätt sällsynt situation, men kanske ska man inte va rädd för att berätta att det faktiskt kan va bra om en trygg mormor/farmor/morfar/farfar hjälper till med inskolningen. Det kanske finns regler för detta, att förskolorna inte vill det, vad vet jag. Men jag tyckte det var skitbra för min unge. Ett mellanting och inte så stort brott för honom känslomässigt. En mjuk övergång.

Hoppas det har gått fint även för er andra som skolat in era små i höst <3

11

Tack mamma + Vi för 10 år sen

Jag kan inte riktigt beskriva hur tacksam jag är att jag har mina familjer. Min gamla och min nya liksom. Jag är ju faktiskt lika mycket barn till mina föräldrar som jag är fru till Johan och mamma till mina barn. Jag är också en sån vuxen som har ständig kontakt med min "gamla" familj. Jag och mamma hörs liksom varje dag, på ett eller annat sätt. Jag fattar inte hur jag skulle kunna va utan det.

Jag har alltid varit självständig. Klarat mycket själv. Såklart fått hjälp av mina föräldrar med olika saker (att flytta hemifrån, renovera lägenhet, köra grejer hit och dit osv), men ändå klarat mig ganska mycket själv. Mina föräldrar har gärna velat komma och hjälpa många gånger, men vi har alla till slut känt att det nog går bra ändå. De bor ju långt ifrån oss och mamma jobbar fortfarande om dagarna. Så det är inte bara å komma hur som helst.

Men tänk då, att min mamma kände precis samma som jag nu, att nu fanns det inget annat. Om det skulle behövas någon gång så var det just precis nu. Och så ordnade hon så hon kunde komma.

Och mitt i allt strul och sjukdomsgrejs så har denna veckan varit fantastisk. Nära liksom. Och barnen har uppskattat det så mycket. Att ha mormor med i vardagen, utan förväntningar egentligen.. utan bara va och hjälpas åt.

Så fint.

Och ja, bilderna i detta inlägget är alltså nästan tio år gamla. Tänka sig.

Imorgon ny vecka och ytterligare ett steg mot "vanligt" liv. Idde får va hemma lite till men pojkarna ska på föris. Det ska nog gå bra, även om man redan vant sig lite vid att ha lilla mor här som stöd i allt. Tur att hon finns på luren <3

Och tur att jag blivit lite mer bekväm framför kameran senaste åren (se den obekväma varianten nedan haha).

27

Vi är SÅ värda detta, mitt i allt kaos

Hej allihopa - här kommer ett myspysinlägg som görs i annonssamarbete med Freska som hjälper oss med hemstädning under hösten. Så tacksam för detta. Som ni vet är jag ganska sparsam med bilder på vårt hem, och det är för att det alltid ser ut som ett bombnedslag. Det är liksom alltid grejer överallt. Barnens projekt och våra projekt.

Men! Två gånger i månaden händer nåt! Och idag kommer jag visa små glimtar från vårt hem <3

Två gånger i månader blir det alltså fart på de vuxna här hemma, som plockar undan inför städning, och sen far vi iväg på våra grejer över dagen. Och känslan när man sen kommer hem till ett nystädat hem - den är den bästa. Det känns så lyxigt på nå vis.

Vi lever ett så hektiskt och oregelbundet liv, därför väljer vi att ta hjälp med vissa grejer. Städning är en sådan grej, däckbyte en annan. Vi har fönsterputsare två gånger om året och vi tar in hantverkare på renoveringsprojekt som känns för stora för oss. Förut har jag varit lite försiktig med att berätta att vi har städning hemma, på något sätt har det inte känts så accepterat, men nu vill jag en gång för alla slå ett slag för detta yrke som inte ska ha lägre status än något annat hantverksyrke. För jag tror att det är det enda sättet att höja statusen för städyrket, att göra det till en lika självklar tjänst som att vi lämnar bilen på verkstad för däckbyte. Därför måste vi va öppna med att vi anlitar städhjälp.

Vi har haft hemstädning i många år, och nu provar vi Freska. Vad jag gillar hos dem är att de har stort fokus på sina anställda och deras behov och förutsättningar. De erbjuder till exempel språkutbildningar och andra sociala aktiviteter för sin personal och det känns så himla värdefullt då många av deras anställda är nya på den svenska arbetsmarknaden. Och så använder de miljövänliga rengöringsmedel och sånt gillar jag.

Och så möts man av detta när man kommer hem <3

Här får ni en liten smygtitt in i vårt sovrum... det har länge varit kaos, och är det till viss del fortfarande, men lite får ni se. För när det är lite bäddat och dammat efter städning känns det faktiskt helt okej! Vi har ju nyss bytt alla fönster i huset, därav gardinstången uppe på hyllan.. heh.

Så skönt med städat badrum.

Om ni också vill ge hemmet lite extra omsorg i höst har jag en rabattkod till er <3 Med koden Nyponstina får ni 20% rabatt på första städtillfället för nya kunder som bokar regelbunden städning. Koden funkar till den 30/11. Fint va? Kika in och boka här.

För ett tag sen bytte vi barnens rum här hemma. Ennis och Idde har numera Alberts gamla rum med fototapet över New York och lila väggar. Även om jag kanske har en lite annorlunda vision långt bak i inredningshuvudet blev det ändå himla fint inne hos barnen. Ännu har vi inte riktigt fått allt på plats, men ni får kika lite!

Det är verkligen skönt att ha leksaker undanplockade ibland. Men det varar ju då inte så länge efter att man kommit hem med barnen...

... Bello är helt klart bäst på att dra ut grejer...

... just den där dra-ut-grejer-grejen ska bli rätt skönt när den är förbi, även om man inte ska längta tills barnen är större egentligen. Men ändå. Någon som håller med?

Mormor är fortfarande här och stöttar denna veckan och jag är så tacksam. Vi behöver verkligen det. Tack vare mamma har vi kunnat skola in Bello trots Iddes operation och återhämtning som fortfarande pågår. Jag har idag kunnat jobba lite och imorgon ska jag och Johan på en jobbgrej. Tack mamma för detta.

Jag har blivit bättre på att ta emot hjälp. Brukar oftast tycka att jag ska klara allting själv, jag är skitbra på att hålla många bollar i luften, men till slut går till och med luften ur mig. Och då har man liksom inte ens någon luft att hålla bollarna i. Om ni fattar.

Så städning och mammas närvaro har varit två sånna "hjälps" som varit värdefulla denna veckan <3

Så mysigt det är med höst alltså. Jag ska helt klart bli bättre på att göra de där små oaserna här hemma, som någon av er tipsade om. Även om inte allt är "klart", man har stökiga delar av huset som bara tar energi, så kan man värna om de små ställena som faktiskt är fina och mysiga.

En fin bukett är en sån enkel grej, som gör att hemmet känns härligt. Just denna ficka jag budad från min fina vän Emma i förrgår. Så jäkla fin gest <3

Tyckte ni om att kika in hos oss? Vill ni se mer? Tryck gärna på hjärtat längst ner, så jag vet <3

44

Håller drömmen på att gå i kras?

Hej vänner. Först lite uppdatering kring lilla Idde och sen några tankar om resten av hösten och hur det ska bli med allt. Känslorna nu alltså. Överallt, som man brukar säga.

Idde är opererad och det gick bra. Såg ut som en så kallad kronisk blindtarmsinflammation när de väl opererade och det var något mer komplicerat än vad kirurgen hade trott. Men han var nöjd och det känns skönt. Efter en ytterligare stökig dag igår med infarter som inte funkat och flera stickförsök fick Idde till slut smärtstillande och näring i drop. Hon repar sig sakta men säkert och har börjat äta lite och dricka igen. Jag hade en rätt tuff förmiddag igår och blev så less när vi behövde fortsätta plåga Idde med stick och annat obehagligt. Bröt ihop lite och grät som ett barn men samlade mig igen. Vafan liksom. Kämpa. Gråt och kom tillbaka med rena ögon typ.

Nu känns det positivt men jag kan inte slappna av riktigt förrän om några dagar när man ser att operationen är komplikationsfri och hon inte har ont. Ikväll har vi tagit bort infarten på foten då Idde hade ont av den och dessutom fick svullna tår som oroade mig (och sköterskan) lite. Så nu är det smärtstillande på annat sätt som gäller. Trots lite kvarstående oro väljer jag såklart ändå att va positiv och tänker att det ska bli bra nu. Att vi kan få gå vidare i livet, landa lite hemma, få olika saker på plats och ägna oss åt vardagslivet liksom.

Och såhär går tankarna kring hösten.

Vi var så på gång. Nya idéer och ny energi. Hösten skulle riva igång, barnen skulle gå på förskola och jag skulle ta chansen att sjösätta projekt som jag fnulat på ett tag. Istället för att släppa lokalen på söder skulle vi starta om på ny kula. Våga satsa.

Men så kom smällen och familjens hälsa sattes på spel. Idde har varit så sjuk till och från i flera veckor och Bellos operation, som hela tiden sköts framåt, präglade hela starten på hösten. Och vi är inte ur detta låsta läge än.

Den senaste veckan har jag börjat tvivla på om det kommer gå. Kommer vi kunna behålla lokalen? När kommer jag kunna börja jobba och sjösätta de idéer som vi valt att satsa på? Kommer alltihop gå i kras nu? Kanske är det kört. Iddes, och övriga familjens hälsa, är viktigare än allt och hon måste få bli frisk nu.

Men jag vägrar låta min dröm försvinna bort. Jag vägrar ge upp det som vi startat. Jag vet att det kommer att gå, allting kommer lösa sig. Familjen först och sen kommer möjligheterna med företaget smyga sig på. Allt blir till det bästa trots allt. Jag väljer att tro på det.

Imorgon kommer min älskade mamma upp och hjälper oss kommande vecka. Bello kommer kunna skolas in klart på förskolan, Idde ska repa sig ordentligt på sjukhuset och sen vila upp sig hemma. Johan jobbar alla dagar förutom fredag och att mamma kommer gör att vi kan klara veckan. Jag är så otroligt tacksam för att jag har min familj. Otroligt.

När Idde är frisk och Bello inskolad fortsätter projekten jag startat i nya studion. Jag har ju delat med mig lite, men imorgon kommer ni få en riktig bomb från studion och make overn, före-bilder och hur långt vi kommit hittills. Och så presenterar jag ett riktigt roligt samarbete för hösten, som har med skapandet av studion att göra, och som jag är SÅ stolt över! Det är en sån fantastiskt kreativ utmaning! Så alla ni som tycker det är skoj med mina entreprenörsprojekt och min kreativitet – Håll utkik imorgon söndag!

Nu känner ni va?! Att vi är på gång igen. Och kanske kommer det fler bakslag, kanske inte. Men vi tar oss förbi allt, allt blir bra till slut.

Ge upp är fan inte min grej. Nu ska jag fortsätta bygga min drömtillvaro med familj, entreprenörskap och kreativitet. Allt i den där finfina Nypon-mixen ni vet!

Puss och stort tack för ert fantastiska stöd i allt detta. Hur fint liksom.

44

Men brudar, har ni inte lite mer självrespekt än så?

Det kan tyckas vara en skitsak. Alla får väl göra som de vill. Sköt dig själv å skit i andra. Absolut. Men jag kan ändå inte sluta irritera mig på det.

Instagrampersoner som köper följare. WHY? Har ni inte lite mer stolthet än så? Skitsamma tänker kanske ni, vem bryr sig om jag har köpt ett gäng följare? Vad gör det för skillnad liksom? Instagram är väl inte på blodigt allvar?

Nä. Det är inte på blodigt allvar. Såklart. Men om man utger sig för att vara influencer, och tjänar lite kosing på det pga sitt följarantal bla, blir det ju lite mer allvar än lek.

Dels lurar du företag som kanske inte har bästa kollen på exakt vilka dina följare är, och därmed väljer att satsa pengar på dig och din följarskara som består av.. fejkisar? Givetvis är det upp till varje företag eller byrå att ha koll på detta, men ändå. Hur tror du att du framstår när de upptäcker att hälften av dina följare är fejk? Vill du verkligen ha den auran kring dig liksom. Skulle inte tro det.

Vad som gör det hela ytterligare störande är att det drar ner andra influencers i skiten. Vi som kämpar på med våra trogna men ganska små följarskaror, eller stora för den delen. Vi som vill göra business och ägnar oss åt detta som ett yrke till och med. När du köper dina följare ses inte bara du som oseriös - vi får också ta del av den uppfattningen. Tyvärr.

Jag kan inte ta en köbeföljar-person på allvar. Jag kan inte det. När jag upptäcker köbeföljare hos någon går den personen helt bort för mig. Helt. Det är något med självrespekten, eller bristen på den, som är så frånstötande för mig.

Men orka lägga energi på det. Nu har jag gjort det lite här, så nu får det va bra (om ingen blir förbannad och vill börja bråka/diskutera förstås, då pratar jag gärna vidare).

Hej!

28