Läget med Bello och varför vi delar på oss

Bello7veckor_8 (1 av 1)

Igår var det 6 år sen jag och Johan blev ett par. Vad vi har hunnit med va? Helt sjukt ju. Men men, det är inte riktigt det inlägget ska handla om - Jag tänkte istället berätta lite om Bello och om hur vår sommar kommer bli.

Bello7veckor_2 (1 av 1)

Vår lilla stora pojke är nu sju veckor - Och väger nästan 7 kilo. Han var stor när han föddes och har fortsatt lägga på sig efter förlossningen. Han går upp precis som en bebis ska och följer sin kurva i både längd, vikt och huvud. Men som ni som följer vet har det varit en del oroligheter kring hans andning, att vi tyckt att han andas hastigt och ansträngt ibland.

Bello7veckor_13 (1 av 1)

Och vi har varit på akuten och kontroller. EKG och nu senast även ultraljud av hjärtat. Och plötsligt blev vi i torsdags skickade på röntgen av lungorna efter att EKG-läkaren tyckt att det var bra att göra, och då på en gång.

Bello7veckor_11 (1 av 1)

Det är alltså många turer och det är såklart oroligt för oss. Ultraljudet på hjärtat såg bra ut men han har något snabb puls, även om det är inom det normala. De tyckte att hans hjärta kämpar på lite och vi ska på återbesök om två veckor. Men lungorna såg fina ut och det känns skönt. Och hjärtat ser ut som det ska också.

Så de tror, precis om vi, att detta beror på att han är stor. Att han har lite mer kropp att kämpa med. Men vi vet ju inte än, och vi vet inte om det ska göras något liksom. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag kan ju ändå inte göra något just nu, men det ligger ju såklart där som en oro.

Bello7veckor_19 (1 av 1)

Den här senaste turen förra veckan, med plötslig röntgen och besked om att hjärtat "jobbar på", gjorde att jag ville tänka om ang vår semester. Tanken var att vi skulle åka ner till Skåne igår, måndag, och sen vidare till Danmark idag. Sen åka runt lite i Danmark, bo på några olika hotell och gå på Legoland. Jag, Johan, Albert, Ennis, Idde och Bello. Alla i en bil, med packning och vagn och grejer. Och nu kände jag bara att Nää, jag vill inte dra runt Bello sådär nu. Det blir jobbigt för honom och jobbigt för mig. Och om vi skulle behöva söka vård för honom vill jag inte va i Danmark.

Bello7veckor_4 (1 av 1)

Så vi bestämde helt enkelt att jag, Idde och Bello ska stanna här hos mamma och pappa dessa veckorna. Och Johan, Albert och Ennis åker en tur till Danmark. Vi förlorar några tusenlappar på hotell som vi inte kan avboka men det får va så. Det känns så himla skönt att ha tagit detta beslutet.

Bello7veckor_16 (1 av 1)

Det är såklart en sorg att inte få va med Ennis och uppleva Legoland, men vi kommer åka dit igen. När Idde, och även Bello, är större och kan uppleva det "på riktigt". Men jag vet ju hur fantastiskt Ennis kommer tycka att det är och jag vet hur lycklig jag blir av att se honom uppleva saker. Men Johan och Albert får dela det med honom och det blir ju himla bra det med.

Bello7veckor_17 (1 av 1)

Bello7veckor_14 (1 av 1)

Bello7veckor_20 (1 av 1)

Vi kom alltså ner igår kväll och resan ner gick jättebra. De är ju för bra att resa med mina ungar. Idag åkte Johan och Albert över till Danmark för Johan skulle på konsert. Sen kommer de och hämtar upp Ennis imorgon och kör sen tillbaka till Danmark i några dagar. Låter ju omständigt men det fick bli så nu med den nya planen.

Men så idag har vi varit här hemma och gått en runda i byn. Lekt på lekplats och varit på bibblan.

Bello7veckor_21 (1 av 1)

Bello7veckor_15 (1 av 1)

Bello7veckor_9 (1 av 1)

Så vi delar på oss lite denna sommaren, Johan och jag. Nästa vecka åker Johan nämligen till Gotland och Almedalsveckan för att jobba. Och Ennis är då här med oss. Albert också några dagar innan han åker tillbaka till Stockholm med tåg för att sen åka till Israel med sin mamma.

Sen blir det några veckor tillsammans innan Johan börjar jobba igen. Men så får det bli, vi måste tänka lite praktiskt just nu. Man kan ha höga ambitioner, och vilja mycket, men nu måste vi se till verkligheten och vad som funkar på riktigt.

Bello7veckor_18 (1 av 1)

Och jag tror att det blir bra. Det blir också skönt för mig att ta det lite lugnt, det har ju som ni vet varit "lite mycket". Och det känns även fint för mig att få ägna Idde lite mer tid också nu kommande dagar, även om jag såklart har Bello. Men det är ju skillnad på att ge uppmärksamhet till två istället för tre barn. Och Idde får ganska mycket tjat just nu, pga hennes fas och personlighet, och jag vill ge henne mer positiv uppmärksamhet. Så det ser jag fram emot med denna lösningen.

Bello7veckor_6 (1 av 1)

Imorgon ska vi då lämna Ennis till Johan, och tar kanske en tur på Emporia när vi ändå är där och härjar. Följ oss gärna på Instagram Stories, jag lägger upp en del där nu eftersom det är så snabbt och lätt. @nyponstina heter jag på Instagram för den som inte vet :)

Bello7veckor_12 (1 av 1)

Bello7veckor_10 (1 av 1)

Nu vet ni hur det ligger till här. Kram på er och ta hand om varandra <3 Bello7veckor_5 (1 av 1)

Bello7veckor_7 (1 av 1)

När barnen blir ens värsta fiender

Midsommar11 (1 av 1)

Jag fick en kommentar för ett tag sen, en läsare som närmade sig sin tredje förlossning och precis som jag hade man med barn sen tidigare förhållande. Hon var ganska stressad över situationen, kommer man klara det liksom?

Svaret är Ja. Och Nej.

Midsommar12 (1 av 1)

Ibland önskar jag att jag hade haft tre barn innan jag fick tre barn, om ni förstår. När jag fick mitt andra barn kände jag att det var hur lätt som helst när man bara behövde ta hand om ett av dem. När jag nu fått mitt tredje är det liksom ingen match när man bara har två av dem. Så hade jag nu vetat hur det var att ha fyra barn hade jag tyckt att tre var lätt som en plätt.

Men det funkar ju inte så. Man är där man är och kan omöjligt ha erfarenheter av något man inte upplevt.

Men man klarar ju allt, allting går. Det ska bara gå mer eller mindre smärtfritt. Vi älskar ju våra barn över allt annat, men det vore en lögn att säga att det bara är lull lull och rosa härliga små moln att ha barn. Man kämpar mer eller mindre varje dag. Och försöker göra sitt bästa för att det ska va sådär härligt bara.

Lyckas gör vi ganska ofta, misslyckas också. Ikväll var en misslyckad en för mig. Jag blev arg på barnen när de skulle gå och lägga sig pga gjorde inte som jag sa. Sen blev det tjat-nattning i över 1,5 timme och nu till slut har Idde somnat. Ennis höll också på idag. Nu sover de, men jag är inge nöjd.

Processed with VSCO with hb1 preset

Då tänker jag såhär. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt? Positivt och härligt att hänga med, och sköta om, sina barn. Jo.

Jag tror det är viktigt att inte se barnen som sina värsta fiender. Även om det känns så ganska ofta, att de är ute efter att jäklas med en och bara provocera. Barnen har liksom inget ont i sig och deras jobbigheter är ju bara utvecklingsfaser och grejer. Men det glömmer man ganska ofta. I alla fall jag.

De är inte mina fiender - De är mina älsklingar. De behöver mig, och de behöver min hjälp och vägledning. De behöver få testa mig och de behöver såklart också få en mindre rolig reaktion ibland. Det är även så vi lär dem och leder dem. Framför allt behöver de mitt tålamod, och det är där jag måste jobba. Tänka på, tänka om, bita ihop, vända humör som går åt fel håll, ta nya tag, stå ut.

Även om det är jävligt tufft att ha tre små barn, bonusar, man, hus, jobb osv så tror jag att man kan klara det utan att halvt gå under. Man kan välja att se saker på ett mer positivt sätt, man kan vända negativa spiraler. Man måste bara bestämma sig, kämpa, och inte ge upp när det inte går på en gång. Va lite snäll mot sig själv och våga misslyckas, och tycka att det är okej. Så länge man försöker igen nästa dag.

Sträva efter att trycka in så mycket kärlek det bara går i livet men inte få dåligt samvete ifall det blev lite mindre en dag. Då får man kompensera dagen efter, och det tänker jag försöka göra imorgon. Önska mig lycka till!

Processed with VSCO with hb2 preset

Igår natt hände det – Första gången efter förlossningen!

Inatt (1 av 1)

Under en graviditet, och första tiden efter förlossningen, är det liksom som att man bara upplåter sin kropp till sitt först ofödda och sen nyfödda barn. Man bara tar sig an uppgiften och lägger sig själv åt sidan till ganska stor del.

Under graviditeten är det ju allt med kroppens förändringar osv och efter förlossningen är det framför allt amningen. Brösten lever liksom sitt eget liv - Blir stora, blir små. Hårda som stenar och sen slappa. De gör ont på massa olika sätt och ändrar storlek titt och tätt. Och de ger såklart mat till barnet och blir på så vis barnets ägodel till viss del.

Även om det är lite bekymmersamt med lite infektioner och slängar av mjölkstockning gillar jag verkligen att amma denna gången. Det är mysigt och känns verkligen fantastiskt att kunna göda min bebis på det sättet.

MEN.

Något jag tycker är lite trassligt är läckaget. Och framför allt att jag måste leva och bo i amnings-BH eller amningslinne DYGNET RUNT. Alltså även på natten. Annars vaknar jag i en sjö av bröstmjölk. Och det känns.. en aning instängt. Klibbigt och svettigt. Trångt liksom.

Men så igår natt hände det. Jag sov utan BH, och utan linne. Och inga blöta bröstmjölkspölar i sängen! Alltså kan ni fatta - SÅ JÄKLA SKÖNT. Och dessutom - Avslaget är borta, vilket betyder att jag inte måste ha trosor med binda dygnet runt.

Frihetskänslan på topp!

Nu kan jag amma i år! Bara jag får sova naken :) Hej!

Processed with VSCO with b5 preset

Ni kommer aldrig knäcka mig

Processed with VSCO with f2 preset

På sista tiden har det varit lite gnälligt här på bloggen. Gnälligt men ärligt. Och ibland uteblir inläggen i flera dagar, som nu. Vi har varit i Göteborg de senaste dagarna och förenat nytta med nöje - Filmat och semestrat med andra ord.

Men precis när jag tyckte att jag var på väg "tillbaka", hittat energi och lust, pangade febern till. På väg till Göteborg. Och jag trodde jag fått tillbaka infektionerna jag hade för två veckor sen. Så Göteborgsvistelsen blev inte riktigt som vi tänkt. Berättar mer om det i klippet nedan.

Och som grädde på moset fick jag ett blaffigt munsår på läppen under lördagen. Och idag ser jag då ut såhär.

Processed with VSCO with f2 preset

Läppen helt svullen alltså. Hjälp. Mitt immunförsvar är alltså skitkasst, är det inte det ena så är det fantamaj det andra. Och känslorna och huvudet är kaos till och från.

MEN!

Ni kommer inte knäcka mig!! Jäkla bakterier, virus, hormoner och andra djävlar. Jag vägrar lägga mig på soffan och ge upp.

Processed with VSCO with f2 preset

Så nu har jag tagit upp kampen och köpt massa grejer jag ska trycka i mig. Typ yoghurt av olika slag och med olika bakteriekulturer, jordgubbar, citron, ingefära, grönkål, blåbär, honung, proviva osv osv.

Jag tänker alltså inte låta de här tråkmånsarna hindra mig och förpesta mitt liv.

Jag. Vill. Må. Bra. I huvudet och i kroppen. Och jag vill njuta av mitt liv med min familj och allt annat fint. Så är det.

Och vet ni. Idag blir lillpojken 6 veckor. Var på BVC idag och vägde 6540 g och var 59 cm lång. Storkorven. Min älskling. Nu längtar jag efter att få pussa honom, och mina andra älsklingar, igen. Hejdå herpes.

Puss på er! :D

Processed with VSCO with f2 preset

Nu blir det inte mer

AvslutningBello1 (1 av 1)

Jag har fått nog. Nu får det räcka. Någonstans måste det ta stopp. Man kan inte hålla på hur länge som helst, någon måtta får det ju ändå vara.

Så nu blir det inte fler. Fler barn. Och det är inte för att jag har fått nog av de jag har :D Jag tror jag är mer tacksam än någonsin just nu. Nä, det handlar helt enkelt om att jag ba känner att jag är färdig nu.

AvslutningBello2 (1 av 1)

Efter Idde tänkte jag länge skriva ett inlägg om en eventuell nummer tre. Att det förmodligen inte skulle bli någon trea. Jag hann dock inte förrän jag var gravid igen. Men anledningarna var några stycken, som är ungefär samma som jag har till att det inte kommer bli någon fyra.

1. Jag skulle inte våga, för kroppens skull. Min kropp var redan rätt påfrestad efter Idde, framför allt hade jag problem med åderbåck och ytliga blodproppar. Redan då trodde jag inte att jag skulle våga bli gravid igen, med rädsla för blodpropp framför allt. Men så blev jag gravid plötsligt, och då var det bara att hantera den rädslan. Och påfrestan för kroppen. Och det var tufft, tuffare än någonsin, så en graviditet till är INTE att tänka på.

2. Man ska hinna ta hand om ungarna. Två stycken (+några stora bonusar varannan vecka) var helt hanterbart - tre små är på gränsen. Men det går! En fjärde liten, nej :D

3. Jag vill göra något såntdärnt självförverkligande. Jag har så himla mycket inom mig, förutom att va mamma, och jag ba måste få det ur mig. Men som mamma till tre små barn, som kommit på 3,5 år, finns ingen tid. Eller energi. Och så länge de är små kommer det vara svårt att få tid till andra sk självförverkligande aktiviteter. Det är helt okej att lägga mina egna intressen åt sidan några år, jag får ju världens finaste gåvor i form av mina barn, men om man ba fortsätter skaffa ungar hela tiden blir det liksom aldrig min tur. Och nånstans längtar jag ju efter att få försöka förverkliga affärsidéer, jobba utan barn under armen, sy, måla, renovera. Jag behöver sånt också, för att va lycklig ända ut i fingertopparna. Om ni förstår.

Så därför blir det ingen fyra. Men framför allt bara känns det. Efter Idde hade jag svårt att vänja mig vid tanken att inte va gravid igen, ha en liten igen. Jag kunde inte göra mig av med alla gravidsaker eller bebiskläder. Några grejer sålde eller skänkte jag, men det tog emot. Och bebiskläder rensade jag inte alls. Någonstans kände jag att jag inte var klar, även om huvudet hade ovan nämnda anledningar aktuella.

Nu är känslan annorlunda. Jag ÄR klar. Och jag kan rensa. Självklart sparar jag en del, men jag känner verkligen att jag kan göra mig av med grejer. Väldigt skönt tycker jag.

Så det kommer bli en loppis eller bloppis! Får be att återkomma med mer info kring det, jag är mitt i renset! Och det blir ju mer efter hand som bebben växer här... men någon gång måste man ju börja sälja. Så det kommer när energin finns helt enkelt.

Avslutning1 (1 av 1)

Med det sagt ÄLSKAR jag min fina ungar. Och idag har de stora små haft sommarfest på föris. Vädret var skitrisigt men vi körde picknick ändå och barnen sjöng sommarsånger på gården. Idde ville komma till mig, Bello och Albert men Ennis stod kvar och sjöng och dansade för fullt. Såååå underbart att se!

Avslutning2 (1 av 1)

Och med min fantastiska framförhållning kom jag in i blomsteraffären en halvtimme innan festen och bad den härliga ägaren att fixa fem rosor med en liten kvist och provrör med vatten. Och hon fixade, så jäkla grymt! Tusen tack. Stressad som bara den var jag, kom ju på detta en timme innan festen. Barnen slutar inte för sommaren förrän till midsommar, men jag kom liksom på att vi borde ge present idag eftersom alla pedagogerna förmodligen skulle va där. Och för att alla andra säkert skulle ha presenter just idag haha.

Avslutning3 (1 av 1)

Korten fick vi fixa på när vi väl var på föris så det blev lite blött och knasigt. Men barnen kunde ge sina rosor och det kändes bra. Vi är ju så himla tacksamma och glada för att barnen får ha så roliga och givande dagar där.

Avslutning4 (1 av 1)

En bra grej. Jag börjar känna mig stark i kroppen igen. Det märktes framför allt idag när jag kände att jag faktiskt klarade av att rodda med barnen och picknick och allt. Med viss hjälp av Albert, men ändå!

Jag har fortfarande ont i bäckenet på nätterna, men på dagen känns det okej. Jag får mer energi och kan hugga i mer. Vara mer allert med barnen. Rodda mer. SKÖNT. Och nu vill jag bara fortsätta "tillbaka". Hejja hejja.

Puss!

AvslutningBello3 (1 av 1)