Lita ALLTID på magkänslan. Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Jag visste det. Jag visste att det inte va bra med Idde. Och ni som följt vet att vi var inne med henne på akuten ett antal gånger. Vi var till och med inne med henne ytterligare en gång, för att bli hemskickade igen, innan hon till slut blev inlagd för operation. Men den gången skrev jag inget, för jag skämdes nästan. Vem är vi att komma in till akuten titt och tätt? Jag kanske är en sån mamma som liksom verkar vilja att barnet ska va sjukt.. en överdrivet nojig typ som kommer in med ungen för minsta lilla magknip.

Men så var det inte. Men man börjar ju tvivla till slut.

När vi var inne med henne sista gången började läkarna på akuten prata som att vi skulle få åka hem igen, och då bröt jag ihop. Idde hade legat i smärtor hela natten och jag hade väntat in i det sista med att åka in igen, eftersom vi varit där och blivit hemskickade bara någon dag innan. Och att vi skulle få åka hem igen fanns inte på kartan för min del. Och på något sätt fick jag fram det. Att vi åker ingenstans förrän vi får veta mer. Strax efter jag sagt det spydde Idde upp vattnet hon nyss fått framför alla läkarna och de fattade att det var allvar.

Och två dagar senare beslutades det om operation av blindtarmen.

Blindtarmen var inte särskilt inflammerad just då, men hade ju varit några veckor tidigare och då behandlats med antibiotika. Men de valde att ta bort den och kirurgen sa efteråt att den inte var brusten men var lite ful och svår att få bort eftersom den liksom vuxit fast i bukväggen. Men jag fick ändå känslan av att de inte tyckte att det var så farligt liksom.. även om de sa att det var bra att blindtarmen togs bort till slut. Först sa de att hon skulle få antibiotika men valde sen bort det eftersom den inte var brusten. Tur att hon återhämtade sig utan det, med tanke på vad som kom fram igår.

Igår var Johan med Idde på återbesök efter några veckors återhämtning. Barnläkaren som de träffade sa då att labbet visat att blindtarmen faktiskt hade varit lite brusten på ett ställe. Dessutom hade det varit ganska komplicerat eftersom den var så deformerad pga flera självläkningar. Och just det kan också ha orsakat den smärtan hon hade.

Fattar ni hur skönt det kändes att få höra detta? Att få veta att min magkänsla var så jävla rätt.  Jag är så glad att jag stod på mig där sista gången. Och för att jag råkade bryta ihop, för det gjorde nog att läkarna fattade att det var allvar. Idde mår inte sådär om hon bara har en magsjuka eller förstoppning. Jag. Vet. Det.

Och jag är så tacksam att det blev operation till slut. Med tanke på att den faktiskt var brusten, trots att det inte syntes på varken prover eller ultraljud.

Nu är Idde nästan helt återställd. Sånär som på ett ärr som fortfarande läker lite på magen. Hon är sig själv igen, och DESSUTOM en "bättre" version av sig själv. Låt mig förklara kort.

Idde är vårt mest krävande barn. Hon är allt det där fantastiska men även bestämd, envis, arg, intensiv, högljud, missnöjd, skrikig, rastlös osv osv. Hon har alla de egenskaperna, men vet ni vad? När hon mår bra kommer inte de egenskaperna fram så ofta. Och det gör att vi funderar på hur länge hon har haft besvär av den här blindtarmen. Vi tror ju att hennes återkommande feber och kräkningar, som började i våras, beror på detta. Men det fattade vi ju inte då. Även om ingen annan blev sjuk så trodde vi att det var nån magsjuka. Nu har vi ju förstått att det förmodligen var blindtarmen som spökade och självläkte flera gånger. Och hon har säkert gått och haft lite orolig mage till och från sen i våras. Och kanske längre.

Tro fan att man blir rastlös, gnällig, arg, ledsen och tvär om man hela tiden har en mage som inte känns okej.

Dels har det säkert med faser och ålder att göra, men det känns även som att Idde mår så mycket bättre nu och kan släppa fram sina fina härliga sidor på ett helt annat sätt.

Tänk om hon hade fått gå med detta längre, så jäkla fel det hade kunnat bli. Och kanske farligt.

Lita alltid alltid alltid på magkänslan ni föräldrar. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och skit i om de verkar tycka att ni är jobbiga på akuten. En förälder känner sitt barn bäst, så lita på det. Magkänslan vänner, MAGKÄNSLAN.

38

Idag fick hon va ”Bara Idde”

Jag brukar ju prata om att det är viktigt att få ”komma iväg” ibland och inte bara vara mamma. Få lov att vara bara jag. Endast ha ansvar för mig själv och mina egna toalettbesök, matintag och nu-skulle-jag-vilja-göra-detta-behov. För ju fler barn jag fått, och ju längre tiden gått utan att jag har kontakt med den där ”bara-jag-personen”, desto viktigare blir det. Annars går i alla fall jag under.

Och det handlar inte om att jag tycker mindre om min familj eller att jag behöver komma ifrån dem. Utan jag behöver bara få va en person ibland som inte tar hand om någon annan. Tar hand om mig själv. För när man får barn är det så lätt att alla behov, förutom de mest grundläggande, läggs åt sidan. Till och med de grundläggande behoven läggs till viss del åt sidan. Äter gör man nån gång sen, toalettbesök görs med sällskap eller under stress, sömnen… ja, det vet vi vad som händer med den.

Men det är ju bara vi själva som kan ta oss tiden. Ställa kraven och ge oss tillåtelse att bara få va oss själva, utan förälderansvaret.

Men hur är det egentligen med barnen?

Idag gick Idde tillbaka till förskolan efter att ha varit borta i flera månader. Nu senast på grund av hennes strul med blindtarmen, och innan dess var hon hemma i väntan på att Bello skulle opereras och ingen fick dra hem sjukdomar.

Hon har alltså varit ”Bara dotter” under ganska lång tid. Kanske kommer någon som läser nu tycka att såhär små barn mår bäst av att vara med sina föräldrar, att hemmet är det bästa stället för barnen att vara på fram till skolstart. Men jag tror inte det. Kanske för någon, absolut, men inte för alla. För vet ni vad som blev så tydligt efter att jag hämtat Idde på föris idag?

Hon hade fått va ”Bara Idde” – HELA dagen. Leva ut, vara en kompis, va efterlängtad som person och vän i gruppen - Vara sitt bästa jag. Utan att vara dotter. Hon var så uppspelt och lycklig när jag kom att jag blev helt varm i hjärtat. Hon hade haft en sån jäkla bra dag. Pedagogerna redovisade noll klag på ont eller orkeslöshet. Bara tummar upp.

Tydligast blev det när vi kom hem. För så fort vi kom innanför dörren föll hon tillbaka. Gnäll, sätta sig emot, klaga på ont, inte orka, inte äta osv osv. Och jag vet att barn ofta biter ihop på förskolan för att sen släppa på allt när de kommer hem. Men det var inte så idag. För jag såg i hennes ögon och på hela hennes kropp hur lycklig hon var efter dagen på föris. Och jag märkte så tydligt att det var dåliga vanor hon kom in i när vi kom hem. Inte ”äkta” ont eller ledset.

Det var skönt på två sätt. Skönt att veta att hon faktiskt är pigg och inte har så ont och är så trött som hon vill påvisa ibland här hemma. Och så skönt för att jag vill att Idde ska få va en härlig person. Känna att hon ÄR en härlig person. Inte för att jag och Johan inte visar henne det hemma, jag lovar er att vi lägger massvis med energi på det, men hon själv har så lätt att komma in i rollen som en som är krånglig. Det har liksom blivit hennes grej. Och visst har väl även vi den uppfattningen över lag, att hon är en liten krångel-maja (jag var också det när jag var liten), men vi gör verkligen allt för att inte ha den inställningen mot henne. Vi är oftast öppna, glada och börjar på ny kula för att ge Idde de bästa förutsättningarna att komma ur den där rollen. Men på sista tiden, när hon dessutom varit sjuk och helt ur form, har det blivit svårare.

Och därför är jag SÅ glad över hennes dag på förskolan idag och jag hoppas att resten av veckan blir lika bra. Så hon får tanka på lite av sitt ”Bara Idde”.

Ikväll fick jag frågan i dm på insta ifall vi tror att Idde har någon diagnos eftersom jag ofta beskriver henne som "svår". Vi tror inte att hon har den typen av utmaningar eftersom hon kan kontrollera sitt "svåra". På förskolan är det inga problem alls. Så vi tror helt enkelt att hon är en sån som behöver testa, och det riktar hon mot oss eftersom vi är hennes absoluta trygghet. Inget konstigt egentligen. Hon jämförs också med sina två klacksparksinställda typer till bröder och då behövs inte så mycket för att bli den krångliga.

Jag blev dock lite ledsen över att jag uppenbarligen beskriver våra svårigheterna mer än enkelheterna och det härliga. Det är kanske inte så konstigt eftersom det ofta är i det krångliga man behöver skriva av sig, höra era erfarenheter och kanske råd. Engagemanget blir större hos er läsare när det är utmaningar.

Men detta blev en påminnelse om att lyfta mer av allt det som är fint och roligt och vackert med vår unge, och det är ju det mesta. Hon vårt mest påhittiga, roliga och knasiga barn. Alltid med glimten i ögat. Sjunger, dansar och spexar. Hon går sin egen väg och är stark som bara den. Hon vet vad hon vill och ser till att det blir så. Jag är så himla nyfiken på hur hon kommer använda alla sina förmågor framöver. Älskade Idde.

 30

Så lyckades vi med Bellos inskolning

Nu går han på förskolan, vår Bello. Hur har det gått då? Jomen jättebra. Alltså verkligen jättebra. Okej, det kommer säkert komma ett bakslag och han kommer väl bli ledsen NÅGON gång säkert - Men just nu känns det avlägset som bara den.

Vi hade lite oväntad tur i oturen med Bellos inskolning. Två grejer blev inte alls som vi hade tänkt, men någonstans blev liksom själva inskolningen kanske bättre just på grund av dessa två saker.

  1. Inskolningen sköts fram i drygt en och en halv månad på grund av den här operationen som Bello hade planerad. Eftersom Ennis och Idde drog hem massa förskolebaciller sköts operationen fram flera gånger, även om vi till slut höll alla ungar hemma för att Bello skulle kunna genomgå sin operation. Men till slut blev den av och eftersom jag blev inlagd med Idde på sjukhus fick Johan skippa två dagars jobb i slutet av förrförra veckan och kunde därför börja skola in Bello då.

Det blev ju jäkligt stökigt den här tiden innan han kunde skolas in, jag har inte kunnat jobba och dessutom har Idde varit dålig till och från. Jag har inte haft några föräldradagar kvar så när jag inte vabbat har det varit noll inkomst typ. Men för Bellos del var detta precis perfekt. Det är som att han liksom behövde den där extra en-och-en-halva månaden för att bli helt mogen. För det har hänt så himla mycket med honom den här sista tiden och det känns också mycket tryggare för oss. Nu är han redo.

2. Min mamma, mormor alltså, skolade in Bello de två första dagarna i förra veckan och lämnade/hämtade även på onsdagen. Mamma kom upp för att hjälpa oss eftersom Idde låg på sjukhus för femtioelfte gången och Johan inte kunde hoppa mer jobb på SVT. Om inte mamma kommit hade vi inte kunnat fortsätta Bellos inskolning, då hade jag fått ha barnen på sjukhuset med Idde. Och sen Bello hemma eftersom vi behövde va med honom två dagar på föris den veckan, innan man vinkar.

Det som blev så jäkla bra med att mamma skolade in Bello var att det liksom blev ett mellanting. En trygg person för Bello, men ändå inte hans mamma eller pappa. Dessutom är min mamma förskollärare, och vet preciiiis hur inskolningar går till, så det var helt klart också en fördel.

Kanske hade det varit superlätt att skola in Bello ändå, det kommer vi ju aldrig få veta, men denna varianten var helt perfekt för oss. Bello har gått flera dagar själv nu, och två dagar efter tre-dagars-helg utan minsta problem. Han vinkar hejdå och blir sådär lagom glad när man kommer. Varken superglad eller ledsen för att han kommer på att man varit borta. Äter som en häst och sover gott på vilan. Sprider glädje och har kommit in i gruppen med självklarhet.

Givetvis är det också en fördel att Bello vistats i förskolemiljön under hela sitt liv, vid lämning och hämtning. Han är van vid miljön, personerna och att Ennis och Idde är trygga där. Så det känns verkligen bra.

Jag fattar ju att detta är en rätt sällsynt situation, men kanske ska man inte va rädd för att berätta att det faktiskt kan va bra om en trygg mormor/farmor/morfar/farfar hjälper till med inskolningen. Det kanske finns regler för detta, att förskolorna inte vill det, vad vet jag. Men jag tyckte det var skitbra för min unge. Ett mellanting och inte så stort brott för honom känslomässigt. En mjuk övergång.

Hoppas det har gått fint även för er andra som skolat in era små i höst <3

25

Tack mamma + Vi för 10 år sen

Jag kan inte riktigt beskriva hur tacksam jag är att jag har mina familjer. Min gamla och min nya liksom. Jag är ju faktiskt lika mycket barn till mina föräldrar som jag är fru till Johan och mamma till mina barn. Jag är också en sån vuxen som har ständig kontakt med min "gamla" familj. Jag och mamma hörs liksom varje dag, på ett eller annat sätt. Jag fattar inte hur jag skulle kunna va utan det.

Jag har alltid varit självständig. Klarat mycket själv. Såklart fått hjälp av mina föräldrar med olika saker (att flytta hemifrån, renovera lägenhet, köra grejer hit och dit osv), men ändå klarat mig ganska mycket själv. Mina föräldrar har gärna velat komma och hjälpa många gånger, men vi har alla till slut känt att det nog går bra ändå. De bor ju långt ifrån oss och mamma jobbar fortfarande om dagarna. Så det är inte bara å komma hur som helst.

Men tänk då, att min mamma kände precis samma som jag nu, att nu fanns det inget annat. Om det skulle behövas någon gång så var det just precis nu. Och så ordnade hon så hon kunde komma.

Och mitt i allt strul och sjukdomsgrejs så har denna veckan varit fantastisk. Nära liksom. Och barnen har uppskattat det så mycket. Att ha mormor med i vardagen, utan förväntningar egentligen.. utan bara va och hjälpas åt.

Så fint.

Och ja, bilderna i detta inlägget är alltså nästan tio år gamla. Tänka sig.

Imorgon ny vecka och ytterligare ett steg mot "vanligt" liv. Idde får va hemma lite till men pojkarna ska på föris. Det ska nog gå bra, även om man redan vant sig lite vid att ha lilla mor här som stöd i allt. Tur att hon finns på luren <3

Och tur att jag blivit lite mer bekväm framför kameran senaste åren (se den obekväma varianten nedan haha).

34

Vi är SÅ värda detta, mitt i allt kaos

Hej allihopa - här kommer ett myspysinlägg som görs i annonssamarbete med Freska som hjälper oss med hemstädning under hösten. Så tacksam för detta. Som ni vet är jag ganska sparsam med bilder på vårt hem, och det är för att det alltid ser ut som ett bombnedslag. Det är liksom alltid grejer överallt. Barnens projekt och våra projekt.

Men! Två gånger i månaden händer nåt! Och idag kommer jag visa små glimtar från vårt hem <3

Två gånger i månader blir det alltså fart på de vuxna här hemma, som plockar undan inför städning, och sen far vi iväg på våra grejer över dagen. Och känslan när man sen kommer hem till ett nystädat hem - den är den bästa. Det känns så lyxigt på nå vis.

Vi lever ett så hektiskt och oregelbundet liv, därför väljer vi att ta hjälp med vissa grejer. Städning är en sådan grej, däckbyte en annan. Vi har fönsterputsare två gånger om året och vi tar in hantverkare på renoveringsprojekt som känns för stora för oss. Förut har jag varit lite försiktig med att berätta att vi har städning hemma, på något sätt har det inte känts så accepterat, men nu vill jag en gång för alla slå ett slag för detta yrke som inte ska ha lägre status än något annat hantverksyrke. För jag tror att det är det enda sättet att höja statusen för städyrket, att göra det till en lika självklar tjänst som att vi lämnar bilen på verkstad för däckbyte. Därför måste vi va öppna med att vi anlitar städhjälp.

Vi har haft hemstädning i många år, och nu provar vi Freska. Vad jag gillar hos dem är att de har stort fokus på sina anställda och deras behov och förutsättningar. De erbjuder till exempel språkutbildningar och andra sociala aktiviteter för sin personal och det känns så himla värdefullt då många av deras anställda är nya på den svenska arbetsmarknaden. Och så använder de miljövänliga rengöringsmedel och sånt gillar jag.

Och så möts man av detta när man kommer hem <3

Här får ni en liten smygtitt in i vårt sovrum... det har länge varit kaos, och är det till viss del fortfarande, men lite får ni se. För när det är lite bäddat och dammat efter städning känns det faktiskt helt okej! Vi har ju nyss bytt alla fönster i huset, därav gardinstången uppe på hyllan.. heh.

Så skönt med städat badrum.

Om ni också vill ge hemmet lite extra omsorg i höst har jag en rabattkod till er <3 Med koden Nyponstina får ni 20% rabatt på första städtillfället för nya kunder som bokar regelbunden städning. Koden funkar till den 30/11. Fint va? Kika in och boka här.

För ett tag sen bytte vi barnens rum här hemma. Ennis och Idde har numera Alberts gamla rum med fototapet över New York och lila väggar. Även om jag kanske har en lite annorlunda vision långt bak i inredningshuvudet blev det ändå himla fint inne hos barnen. Ännu har vi inte riktigt fått allt på plats, men ni får kika lite!

Det är verkligen skönt att ha leksaker undanplockade ibland. Men det varar ju då inte så länge efter att man kommit hem med barnen...

... Bello är helt klart bäst på att dra ut grejer...

... just den där dra-ut-grejer-grejen ska bli rätt skönt när den är förbi, även om man inte ska längta tills barnen är större egentligen. Men ändå. Någon som håller med?

Mormor är fortfarande här och stöttar denna veckan och jag är så tacksam. Vi behöver verkligen det. Tack vare mamma har vi kunnat skola in Bello trots Iddes operation och återhämtning som fortfarande pågår. Jag har idag kunnat jobba lite och imorgon ska jag och Johan på en jobbgrej. Tack mamma för detta.

Jag har blivit bättre på att ta emot hjälp. Brukar oftast tycka att jag ska klara allting själv, jag är skitbra på att hålla många bollar i luften, men till slut går till och med luften ur mig. Och då har man liksom inte ens någon luft att hålla bollarna i. Om ni fattar.

Så städning och mammas närvaro har varit två sånna "hjälps" som varit värdefulla denna veckan <3

Så mysigt det är med höst alltså. Jag ska helt klart bli bättre på att göra de där små oaserna här hemma, som någon av er tipsade om. Även om inte allt är "klart", man har stökiga delar av huset som bara tar energi, så kan man värna om de små ställena som faktiskt är fina och mysiga.

En fin bukett är en sån enkel grej, som gör att hemmet känns härligt. Just denna ficka jag budad från min fina vän Emma i förrgår. Så jäkla fin gest <3

Tyckte ni om att kika in hos oss? Vill ni se mer? Tryck gärna på hjärtat längst ner, så jag vet <3

47