8 anledningar till att det är kris

... och vi vabbar oss in i februari! Stackars lille Bellan som åker på allt. I natt hade han 39,3 i temp och var mycket ledsen... hostade och grät. Han har haft feber på dagen idag också men är uppe och lite halvpigg sådär, trots allt. Ennis och Idde fick stanna hemma eftersom Bello var så dålig på natten och jag inte ville åka iväg med honom för att lämna de andra två. Johan började tidigt och dessutom skulle vi behövt skotta fram bilen.. Så ja. Hemmadag idag.

Jag tänkte dela med mig av lite tankar kring det här med att vi gör oss av med lokalen, och att jag har nån slags kris. Proffsbilderna är från eventet jag pratade på förra veckan.

Om ni inte läst om beslutet, och vad som ligger bakom, kan ni först göra det HÄR. Annars blir det kanske obegripligt. Men i alla fall. Här kommer lite historia.

Jag och Johan träffades på försommaren 2011, då bodde jag i Malmö och jobbade som jeansansvarig på Carlings. På hösten flyttade jag till Gotland för att plugga till föremålsantikvarie, något jag gjorde på impuls efter att ha fått reda på att en bekant skulle läsa det - och jag blev sugen.

Väl på Gotland både trivdes jag, och inte. Jag bodde i ett gulligt hus utanför Visby (som jag hyrde av min kusin och hans familj) och cyklade in till Visby om dagarna. Jag trivdes med boendet, helt okej socialt och jag hittade ett sällskap att dansa Lindy hop med och kvällskurs att gå. Och jag trivdes med Visby. Men utbildningen kändes... inte på tillräckligt hög nivå. Det var ibland som att va tillbaka på högstadiet med grupparbeten och kändes lite forcerat. Att utbildningen var ihopsatt med nöd och näppe typ.

Så jag kände ganska snabbt att jag inte ville lägga tre år av tid, energi och lån på en utbildning som inte höll måttet. Och så ville jag ju givetvis komma närmare min kärlek. Så i januari 2012 flyttade jag till Johan i Stockholm och på försommaren hittade vi vår lokal. Johan ville kasta loss från sitt jobb på UR och starta eget och jag ville öppna butik och ateljé. Så vi hittade en perfekt lokal där vi kunde kombinera det.

Det känns verkligen som en annan tid det där, känns som så längesen... det var då. Sen har det hänt massor på vårt ställe. Men först några tillbakablickar till..

I början av 2013 blev jag gravid och i november kom Ennis. Och i samband med det slutade jag att ha öppet regelbundet i butiken. Jag fortsatte ta klänningskunder för fest och bröllop och hade min ateljé kvar.

Men sen kom idén om att göra ett föräldraskapsprogram och Expressen TV nappade. En säsong med "Hej Bebis" och sen över till Aftonbladet för att fortsätta som "Älskade unge". Jag började som programledare och ökade sen på med att jobba med research och till slut även som producent. Vi hade flera produktioner igång och jag jobbade så mycket som jag kunde, med bebisar som avlöste varandra.

Successivt under åren blev vårt ställe mer och mer ett produktionsbolag helt och hållet och min ateljé stod mest ihoptryckt i ett inre rum för att sen flytta till ett förråd. Både jag och Johan har jobbat med TV-produktioner, content för sociala medier och filmer till företag. Jätteroligt!

Men de senaste två åren har vi blivit lite trötta. Det var mycket för mig med Bello i magen, väldigt tungt och begränsande. Och när han sen kom var det mycket med hälsan både för mig och bebisen. Och sen dess har vi haft det rätt tufft med sjukdomar och energi som försvunnit mer och mer. Vi har börjat jobba mer och mer med mindre frilansuppdrag och lokalen på Sofiagatan har nästan förfallit. Förra hösten och våren var vi knappt där och stället fylldes mest med grejer som vi inte visste var vi skulle ha.

Vi bestämde redan i våras att sälja men ångrade oss och ville ge det en chans till. Detta har jag redan skrivit om en del, så ni vet ju ad som hände under hösten och nu i början på året.. som gjorde att vi står här idag och ska släppa lokalen.

Det som blir jobbigt för mig är följande.

  1. Vi har haft lokalen nästan sen vi träffades. I alla fall sen vi flyttade ihop. Sofiagatan har varit vårt kreativa ställe. Först ateljé och butik och sen kreativt produktionsbolag och studio. Den lokalen är så starkt förknippad med det jag ägnat mig åt i största delen av mitt vuxna liv. Utan den lokalen känner jag mig vilsen. Vart ska jag nu åka och låtsasjobba? Så känns det. (Och ja, det känns ofta som att jag låtsasjobbar eftersom det jag jobbar med är så diffust och ofta består av långa perioder av att söka och pitcha uppdrag som kanske ramlar in ett halvår senare).
  2. I och med att vi släpper lokalen tar vi bort en del av våra möjligheter att växa i företaget. Vi väljer att gå ner ytterligare till att frilansa eller ta uppdrag där vi inte kan ha anställda som jobbar. Inte som kan sitta och jobba på plats med oss i alla fall. Givetvis kan vi anlita fotografer, redigerare osv, men vi har ingen bas att erbjuda dem. Därför känns det som att det är ett steg något annat i vårt företag, och just nu vet jag inte riktigt vad.
  3. Jag är också lite rädd för att jag ska bli ännu mer hemmasittare än vad jag redan är (pga vab, sjukdom och annat som gör att jag inte kan komma iväg) och bara gå runt i mjukis hela dagarna. Nu har jag i alla fall en person (Vanja) som tittar på mig vid tvåtiden de dagar jag är i studion, och en och annan som glor in genom skyltfönstret. När vi släpper lokalen har jag ingen som tittar på mig ens, än mindre pratar med mig. Det blir jag och datorn, tvätthögarna, disken och allt annat som aldrig tar slut hemma och som är svårt att bortse från när man jobbar hemifrån. Och sen familjen såklart.
  4. Nästa grej. Vem är jag om vi ska skala ner vår verksamhet och kanske till och med ta anställningar? Vad kan jag? Vem vill att jag kommer och jobbar? Jag har ingen avslutad högskoleutbildning utan bara en jädrans massa kurser hit och dit. Jag har bra med erfarenhet och kunskap inom det jag gjort de senaste åren, men vem är min referens. Min man liksom? Vem ska tro på att jag kan? Och kan jag ens?
  5. Vad vill jag då göra om jag ska ta och börja på nytt blad? Är det nu jag ska bruka allvar och utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb? Eller ska jag försöka frilansa? Med vad då egentligen..?
  6. Det hela känns också som ett stort misslyckande för mig. Det var jag som skulle köra en nystart under hösten. Det var mina idéer som Johan valde att tro på. Det var jag som gick in som VD och skulle ge vårt företag ny luft under vingarna. Det var jag. Och jag kunde inte. Och jag vet att det inte är mitt "fel". Visst hade Johan kunnat ta all vab och sjukhusvistelser, men vi var ju tvungna att försörja oss under hösten. Och att göra en nystart i företaget skulle inte ge oss några miljoner på direkten precis. Det tar ju tid. Så ja. Misslyckande, helt klart.
  7. Och är det kanske nu jag måste fatta ett beslut kring sociala medier? Har det kanske kommit till den punkten att jag helt enkelt ska lägga ner och bli helt fri från blogg, instagram, youtube och podcast? Är det kanske nu jag ger upp och inser att "Nää, jag kommer aldrig kunna leva på detta"? Kanske. Hårt slit under så många år, men kanske är det inte tillräckligt. Jag älskar att hålla på, och jag tycker att det på många sätt har blivit ännu roligare sista tiden. Jag har ett utbyte med er som följer som gör mig glad och det verkar som att mina följare uppskattar det jag gör. Men när pengapressen gör sig påmind måste jag till slut välja. Och om det inte lyfter... då är det kanske dags. Men det beslutet är inte fattat än.
  8. Sista grejen som är jobbig med lokalsläppet är "Var ska vi ha alla grejer?". All utrustning, alla möbler, alla prylar. Vi har ju ett förråd, men utrustning måste vi ha hemma. Och vi bor ju då inte så himla stort med tanke på hur många vi är i familjen. Vi har redan alldeles för mycket saker här hemma och nu kommer det komma mera. DET får jag kaoskänslor av.

Men allting löser sig. Det vet jag. Och jag kommer va glad sen. Men nu är det lite ovisst och det är jobbigt. Jag vet att när en dörr stängs öppnas en annan, men jag skulle gärna vilja veta lite vad som finns bakom den där nya dörren... bara lite lite lite? Det är så förbannat stressande att inte veta.

Tack för att ni låter mig dela denna resan med er, att ni stöttar och kommer med kloka ord. Det känns redan som att jag är på rätt väg, och det betyder jättemycket att ni hänger med i svängarna. Så tack!

27

Så värnar jag om mitt eget mående – Lista! Plus dagens mini-föreläsning med Najell

Idag var en rolig dag med massa trevligt! Det började med att klockan ringde 05.15 och jag trippade upp, pigg som en lärka (not), och gjorde mig iordning innan barnen vaknade. Våra barn brukar aldrig käka frukost på förskolan men idag skulle jag lämna klockan sju eftersom jag skulle på event och prata om podden! Så det blev föris-frulle för barnen vilket då räknas som exotiskt och något extra sådär 😀

Sen satte jag bilen hemma och tog tåget in till NK där det skulle bli event med Najell som gör bärselar och sleepcarrier (om ni minns den där byttan som Bello alltid låg i när han var bebis). Jag kör ju typ ALLTID bil numera och det blir så tydligt när man hamnar på tåget. Fördelarna är att man kan lyssna på podd i lurar eller som idag, öva på sitt lilla tal. Toppen!

Men jäklar vad kallt det var. Jag är ju inte van att va ute nå längre stunder, om jag inte kör termobyxor i pulkabacken liksom. Så jag var ju för kallt klädd såklart. Men överlevde (uppenbarligen).

Väl på eventet var det trevlig frukost och härliga mammor som samlats för att höra om senaste bärselen OCH för att lyssna på mig ❤️

Jag pratade lite om anledningen till att jag startat podden, var idén kom ifrån och hur jag vill hjälpa mammor att värna om sitt eget välmående för att kunna va goda härliga föräldrar. En miniföreläsning på knappt tio minuter - Superkul! Och så roligt att få prata inför en liten publik, detta måste jag göra fler gånger ju!

Efter att jag fått mitt tredje barn, och en tid efter, slog det mig att jag BARA var mamma. Känslan var att jag endast fanns till för andra, och inte för mig själv. Det minsta. Efter att jag kommit fram till detta, och kört igång podden, har jag blivit lite bättre på att värna mitt eget mående - och jag tänkte lista tre saker!

1. Jag unnar mig en stunds ren njutning, en gång i veckan. Vad menar jag med det då? Jo, jag tar mig ett ordentligt bad, eller lång dusch, beroende på vad jag känner för. Med lyxiga schampon och skrubbar och krämer. Tar hand om mina naglar, mina fötter och min hud. Göttar mig i badrummet helt enkelt. Det är SÅ härligt. Och jag känner det inombords, utan dåligt samvete för att jag borde göra något ”nyttigt”.

2. Jag lyssnar på poddar eller tittar på program eller serier som jag gillar. Om Johan är hemma kan jag proppa snäckor i öronen och låta honom ta huvudansvaret för barnen, det måste ju inte va jag som har huvudansvaret för barnen bara för att jag är hemma. Och det tar oss till nästa punkt.

3. Jag har släppt lite på kontrollen när det gäller barnen, till Johan. Förut har jag haft svårt att göra det, vilket resulterat i att jag automatiskt blivit huvudansvarig för barnen och allt runtomkring dem. Nu bestämmer jag mig ibland för att bara släppa, och så får Johan ansvara för barnen. Det blir kanske inte exakt som jag gjort det, men det blir bra ändå. Och det mår både jag, Johan och barnen bra av tror jag. För vill man ha ett jämställt föräldraskap måste man se vad man själv har för del i det hela. Denna biten kan jag jobba ännu mer på, man jag har börjat och det känns riktigt bra.

Små steg men jämfört med förut är det stora förändringar. Jag är värd dessa saker och det är jag själv som har ansvaret för att verkställa.

Har ni något ni unnar er för att må bra och fungera?

Rolig dag idag, men nu är jag TRÖTT. Ska natta de stora små och sen förbereda morgondagens intervju. Fullt fräs.

Kram!

18

 

 

 

Vilka färger är mest jag och Johan? Min amatöranalys efter träffen med Annika R Malmberg Hamilton

Men hallå alla fina följare och läsare och lyssnare och tittare (fan vad många kanaler jag tramsar runt i egentligen). NÅJA! Nu har jag släppt poddavsnitt igen efter en veckas frånvaro, ja ni vet ju varför. Denna hemska influensan alltså.

Jag tänker att man har mest ut av detta inlägget om man första gjort något av följande:

  • Lyssnat på senaste avsnittet av Inte bara MAMMA, med framgångsexpert Annika R Malmberg Hamilton. Om ni inte hunnit - Gör det HÄR eller i podcastapp.
  • Läst någon av Annikas böcker, gärna den senaste "Make it work"
  • Har lite kännedom om Insights discovery, eller färgerna i alla fall, sen innan.

Jag är  bekant med Annika sen många år tillbaka, har jobbat en del med henne och känt till det här med färgerna sen 2013 ungefär. Det var ju inte lika utbrett då, nu känner väldigt många till detta med färgerna. När man lyssnar på avsnittet börjar man ju helt automatiskt klura på vilka färger ens partner har, ens barn, föräldrar och vänner – kanske arbetskamrater. Och så vilka man själv har! Och jag tycker att uppfattningen om mig själv, och mina färger, har förändrats över tid. När jag lyssnade på Annika första gången, 2013, trodde jag att jag helt klart var en eldröd person, med inslag av solgult. Nu ser jag det annorlunda.

Ibland är det några av er som frågar om min och Johans relation, hur vi får det att funka och håller den sk gnistan vid liv (eller är det lågan? Jag vet inte. Skitsamma vilket). Här kommer i alla fall en liten sån amatöranalys av mig och sen Johan, och därefter vad jag tror är våra svagheter respektive styrkor i relationen. Hoppas ni tycker det är kul!

Jag skulle säga att jag har mest solgult, en aning mindre av det havsblåa och ungefär lika mycket, eller lite mindre av eldrött. Skogsgrönt är inte riktigt min färg, om jag ska va ärlig. Det gula i mig syns genom att jag gärna står i centrum, inte har några problem med att synas och höras. Jag är ofta spontan och positivt inställd och hoppar gärna på nya projekt. Om jag har sökt ett jobb på annan ort har jag inom loppet av en halvtimme letat upp vilket hus vi ska köpa på nya orten, hur vi ska lösa det med pendling första tiden och vad som behöver göras inför försäljning av huset vi bor i nu. Spontan och sugen på nya idéer med andra ord.

Den blåa sidan i mig är väldigt bra att ha som motpol då jag efter en idé är ganska bra på att planera ordentligt för genomförandet (ibland så mycket att jag aldrig kommer till kritan och GÖR), men listor är helt klart min grej. Jag gillar struktur, ordning och reda och att organisera. Och ni följer vet att vårt hem gärna är uppochnervänt och ganska stökigt ganska ofta – men om man har tusen bollar i luften, som jag har, måste man göra avkall på vissa grejer. Det blåa hos mig har förr i tiden gjort mig ganska oflexibel, men den biten har jag övat på. Speciellt efter att ha varit gift med en man som är journalist. Det är snabba puckar och flexibilitet som gäller där. Och om man dessutom driver eget företag, och har massa barn ihop, är det ett måste att va flexibel.

Den eldröda sidan hos mig är den som säger KÖR! För när jag väl bestämt mig för att genomföra något, då brukar det bli så. Att ta körkort under sommaren för två och ett halvt år sen är ett sådant exempel. Jag bestämde mig, tog mina lektioner, läste teorin, gjorde proven och KLARADE DET! Så jag kan va effektiv som bara den ibland och suuupernogrann stundvis (när jag målar en vägg tex) medan min gula flummiga sida ibland får styra och låta saker skena iväg lite. Den eldröda sidan hos mig kan också ibland va lite dominant och inte kunna se andras perspektiv, eftersom jag vet att mitt är bäst.

Nåja!

Om Johan, min man, däremot ska måla en vägg är han klar på tre timmar med samma vägg som hade tagit mig tre dagar. Att maskera är ju bra, men man behöver inte va så petnoga, det viktiga är ju att det blir gjort. Om han ska måla en vägg kommer han ofta på det på morgonen samma dag som han vill göra det, och sen gör han det. Det är det gula och röda hos honom, där solgult är starkare och det eldröda något svagare. Sen har Johan en mycket större portion skogsgrönt än vad jag har. Han är otroligt inkännande och mån om andra människor. Det var den gröna sidan som talade så starkt till mig när jag bara kände att han var mannen jag ville ha barn med. Han värnar mycket om att vara tillsammans med de personer som betyder något för honom, men har också det solgula som gillar att stå i centrum och underhålla och informera. Om jag har dåligt med skogsgrönt i mig har Johan ganska lite av det havsblåa. Och det är ofta där vi krockar. Jag kan tycka att Johan är förhastad medan han tycker att jag ibland är omständlig och planerar för mycket. Johan är mer flexibel än vad jag är men också den som inte mår lika dåligt av oordning. Framför allt möts vi i våra solgula sidor, som nog är störst hos oss båda. Kreativiteten!

Vi älskar att vara kreativa tillsammans, har tusen idéer och är ganska bra på att tro på dem. Vi är spontana båda två men har ändå en förmåga att va realistiska. Den gröna sidan hos Johan gör att vi står våra barn lika nära känslomässigt, även om jag har spenderat mer tid med barnen. Han är otroligt mån om att stå sina barn nära och vårda relationerna till sina barn, så även det är en faktor till att vi trivs med vårt liv ihop. Även om jag inte har lika mycket skogsgrönt i mig som Johan, är jag också ganska bra på att läsa av och känna in vilket gör att vi gärna pratar och kommunicerar när något känns tokigt. En av våra styrkor.

Jag analyserar nu även mina barn för fullt såklart, men det drar jag inte i detta inlägget eftersom det redan är ett sjukt långt. Det får ploppa upp vid ett senare tillfälle helt enkelt.

Om ni inte redan gjort det – fundera lite på vilka färger som är dominerande hos just dig, din partner, dina barn och vänner. Det är himla roligt, men framför allt supernyttigt för att öka förståelsen för varandra. Och självklart ska ni ju läsa Annikas senaste bok ”Make it work” som handlar om färgerna i privata relationer.

Gillade ni avsnittet? KRAM

23

När drömmarna blir en flykt

Jag funderar mycket över drömmar just nu. Men vad är det egentligen? Drömmar. Är det en längtan till något eller en längtan bort ifrån något? Ibland kan det vara svårt att urskilja.

Jag kan ibland uppfatta mina så kallade drömmar som en flykt. En flykt ifrån något, för att slippa ro det i hamn. För att slippa färdigställa. För att slippa misslyckas. Det är lättare att börja drömma om något annat, istället för att göra det bästa av den situationen man har. Den situationen som kanske varit en dröm för inte så längesen, men som man glömt bort att man längtat till. Kämpat för. Lyckats med.

Jag är en person med drömmar och mål. Jag drivs av det. Jag gör upp planer, har visioner, driver och kämpar. Det är bara sån jag är, och det är inget fel med det. Det som är fel är att jag missar att njuta av det som är. Under tiden. I perioder är jag bättre på det, för min medvetenhet har ökat under de senaste åren, men jag tappar bort det lika ofta.

Som nu. Nu är jag helt borttappad. Borttappad i tusen drömmar, inlindad i livets vilja och min oförmåga att kontrollera vad som händer. Att jag börjar tvivla på mina mål och visioner när jag ligger sjuk i influensa är kanske inte så konstigt. Samtidigt är det nu jag börjar förstå att livet kanske vill något annat med mig, än det jag går och tror att jag vill.

Jag vet inte.

Det är svårt att tänka en klar tanke när man inte andats frisk luft på en vecka, är trött i både kropp och huvud och liksom avstängd från verkligheten.

Det är kanske nu jag bara ska släppa taget. Låta kroppen bli frisk och sen bara åka med. Låta lusten ta över, släppa alla tankar på "verkligheten" och låta det gå dit det går. Låta drömmarna få leva sina egna liv ett tag, utan att försöka kontrollera dem. Och om jag hamnar någonstans där jag tvingas "drömma om", då får jag väl göra det då. Men jag behöver inte drömma om riktigt än.

Tänk. För två och ett halvt år sen brottades vi med känslorna inför att Ennis skulle gå på förskolan och var en pojke som tyckte om klänning. Jag var livrädd för vad han skulle få höra men ville såklart att han skulle få va precis som han var.

Då visste vi inte att Ennis skulle lämna klänningstiden bakom sig ganska snart och vi inte skulle behöva bekymra oss.

För ingenting vet man. Det skulle va skönt att bara vila lite i den tanken. Ingenting vet man och det får bli som det blir.

20

Nu vet jag att jag har ett beroende

Jag vet inte om ni lyssnat på avsnittet med Paula Rosas? Där säger hon i alla fall att de har några ”golden hours” på vardagarna mellan att de hämtat barnen och sen äter, nattar osv. Då får man inte ha mobil. Idag skulle jag testa det och OJ.

Snacka om att jag har ett beroende. Från att  vi kom hem till efter att barnen somnat var jag mobilfri. Sånär som på att jag spelade nattningsmusiken från luren. Men så påtagligt det blev, att jag tittar i mobilen av gammal vana ALLDELES för ofta.

Märkte det när jag lagade mat. Att jag mellan varje matlagningsmoment fick impulsen att ta mobilen. Men den var undanlagd så det gick ju då inte. Men HALLÅ? Så sjukt. Istället valde jag att tömma diskmaskinen, plocka med annat eller tramsa med Bello mellan korv-vändningarna. Och då fattade jag hur mycket slö-tid jag lägger på luren, där jag istället kan hinna med massa annat. Måste-saker och vill-saker. Privat men också när jag är i studion eller hemma och jobbar.

Och jag som alltid känner att jag inte hinner något, inte kommer nånvart, inte får saker gjorda. Att dygnet har för få timmar.

Nu vet jag varför.

Så nu blir det helt klart mer reglering av mitt mobilanvändande. Tänk att jag liksom har mer tid än jag tror - FANTASTISKT ju! Och så härligt det var att va totalt närvarande med barnen ikväll.

Någon som känner igen dig och också behöver reglera? Eller är ni duktiga på att välja era tillfällen?

Ps. Tack för rolig stil-respons på insta igår! Mer stil blir det! Kram

19