Hem

En vinst och en förlust – På Alla Hjärtans Dag

Hej hörni! Glad alla hjärtans dag! Idag uppdaterade jag min sida, jag vet ju att den krånglar massor och att man ibland inte kan se senaste inlägget tex. Så då tänkte jag att jag får väl uppdatera då. Det är ju såklart bra MEN, det är helt ny miljö att jobba i (och säkert mycket bättre i längden) men jag har inte satt mig in i det än. Så OM detta inlägget blir konstigt på något vis, håll ut! Jag ska lära mig nya miljön så snabbt jag kan 😀

Jag tror dessutom att denna nya miljön och redigeraren kommer passa mig perfekt då den påminner om ett annat verktyg jag använder, till Inte bara MAMMA-sajten tex (Squarespace heter det verktyget och det är så enkelt och bra!) Nu kanske jag äntligen kan bygga en sån sida jag vill ha! Vi får se.

Idag var det ju Alla hjärtans dag och vi firade med hjärt-plättar. Jag målade hjärtan på kinderna när jag skulle hämta barnen, men det var tydligen inte så himla speciellt. Mina barn är liksom vana vid att jag är SUPERTOKIG så två små hjärtan på kinderna var ju... som vanligt...typ.

Igår och idag har jag varit i vårt förråd och sorterat mitt tyglager. Bestämt vad jag ska behålla, vad jag ska sälja och vad jag ska skänka bort. Och så kört hem det mesta som jag ska behålla. Så nu är hela hallen full med tyger. Hjälp. Ska organisera in det i min lilla skapar-garderob där uppe under helgen. Jag har inte visat er än, men jag har fått ett eget "rum" kan man säga (eller ja, garderob). Kommer visa er när jag fått lite ordning där.

Det ska i alla fall bli riktigt skönt att bli av med lite tyger som jag ändå aldrig kommer använda. Jag rensar ju i livet, ni vet.

Är det någon som är intresserad av ett litet tyglager så tjoa till! Jag kan skicka bilder 🙂

Idag hände två grejer. En bra och en dålig. Eller ja. Den dåliga var inte så farlig. Skrapade två trisslotter och vann inget 😀 Den braiga grejen var att vi har hittat en som vill ta över vår lokal - och vi ska skriva papper imorgon! Jag är lite spänd, måste ju åka dit själv eftersom Johan är iväg, men jag ska nog reda det. Har ju hjälp av mäklaren som tur är.

Men sen blir det ju liksom definitivt. Vi lämnar en era bakom oss, även om vi inte flyttar ut på studs. Men det är ändå ett steg i en riktning som känns ny och lite spännande. Man vet inte vad som ska hända.

Förresten. SKÖNT att jag inte är ensam om att va trött och ha svårt att få tummen ur. Någon skrev en sån bra kommentar, att man har alla sinnen på sin vakt när man är med barnen så när man inte är med dem slappnar man av och då blir det liksom sådär trögt. Det stämmer ju så himla bra.

Jaha, nu får vi se om detta inlägget ser normalt ut eller om det blir kaos.

Kram på er, och hoppas ni har haft en fin alla-hjärtans!

17

Nu vet jag varför jag inte får något gjort

Kolla vilken bild jag hittade, en liten Idde på armen i ett väldigt stökigt kök. Och med väldigt mycket snagg (på mig alltså). Minns att det är en ögonblicksbild som Johan tog i farten.. den är fin på nå vis!

Idag kom jag på en grej.. Nu när barnen går på förskolan (allihopa) känner jag mig lite vilsen om dagarna. Utan mål liksom. Gör lite här och lite där, men vet inte riktigt för vad. Jag har blivit lite bättre på att acceptera att vi är i ett förändringsläge, och jag tycker till och med att det är spännande stundvis, men det är svårt att va effektiv.

Jag har svårt att känna att jag tar vara på tiden, jag kan fastna lite för länge vid sådant som är lite av ett flyktbeteende. Och så dricker jag alldeles för mycket kaffe och har ett otroligt sötsug som gör att jag stoppar i mig sötsaker i tid och otid. Och jag har tänkt att det förmodligen beror på läget just nu. Och det gör det säkert, till viss del, men idag kom jag på den huvudsakliga anledningen till att jag "inte får nåt gjort" och varför jag måste hålla på att stoppa i mig hela tiden.

JAG ÄR TRÖTT.

Så enkelt är det. Jag är så jävla trött. Jag sover aldrig en hel natt, blir väckt minst en gång per natt av Bello och minst en gång av Idde. I natt var det tre gånger Bello (som vaknade och grät) och tre gånger Idde (som hade ont på något diffust ställe och tjöt i högan sky + inte kunde slappna av). Och det är oftast flera gånger upp och ner ur sängen på nätterna. Ibland ner för att göra välling. DESSUTOM går jag och lägger mig för sent om kvällarna. Har börjat gå upp i lite god tid på morgonen, för att undvika stress och kanske hinna med en dusch eller så, och det trivs jag med (när jag väl kommer upp vill säga) men det gör ju också att jag sover ännu mindre.

Så ja. Det är kanske inte helt konstigt att jag hela tiden har känslan av att jag måste ha energi och därför dricker kaffe som vatten och äter godis titt och tätt. Och blir sittande lite för länge med luren i handen för att jag inte kan förmå mig att "komma igång".

Skönt ändå när man inser saker. Inte bara kör på och trycker ner sig själv för att man inte är så effektiv och driftig som man önskar. Ibland får man också se saker för vad de är och va lite schysst mot sig själv.

Ta hand om er! Och SOV 😀

20

Historien om Bello, den okända tvillingen, “missfallet” och den tuffa tiden

Hej hörni, hoppas ni har en bra start på veckan. Själv är jag lite vilsen men kämpar på med mina tankar om nuet och framtiden. Idag var alla tre barnen tillbaka på förskolan i alla fall och jag kunde va i studion och jobba lite.

Jag satt och skulle tömma luren lite och plötsligt dök en bild upp från ett tillfälle då jag fick fräsig frisyr i rosa/rött/orange/gult för en fotografering för Hairtalk. Och då kom minnena tillbaka. Hela historien kring Bello-gubben är ju lite speciell.

Här var jag i vecka 7 har jag för mig och var modell över dagen. Minns att det blev bråttom på slutet för jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan och Johan var inte hemma. Jag berättade tidigt om graviditeten och satt där i stolen och pratade om att jag faktiskt var gravid. Och så precis när vi skulle ut och fota kände jag att jag fick ont i magen och sen... fan. Jag blöder nog.

Jag bad Tess springa och köpa bindor medan jag satt där på toaletten och tänkte "Missfall, missfall, missfall, fan". Så kom bindorna. Jag morskade upp mig och gick ut och blev fotad. Orolig som bara den minns jag,  men bet ihop. Och sen iväg för att hämta de andra två. Och sen hem. Idag fattar jag inte att jag klarade det utan att bryta ihop.

Jag och Johan fick ju Ennis och Idde ganska tätt, och båda två var väl påtänka mer eller mindre. Ennis absolut, ett aktivt beslut. Vi ville ha barn ihop. Idde var också ett aktivt beslut, att bara "köra på" och se om det blir. Och så blev det snabbt. 17 månader mellan barnen. Men Bello... var en chock kan man säga.

Jag ska ju ärligt säga att vi inte börjat med något preventivmedel MEN vi körde säkra perioder, fast på känn typ. Och just vid denna tiden var vi väl inte heller superaktiva, om ni förstår. Så jag tror vi var med varandra två gånger den månaden och den gången som Bello blev till var jag nästan bombsäker på att det var lugnt.

Men så fel man kan ha.

Jag kände väldigt tidigt att jag var gravid. Redan i vecka fem tror jag att jag gjorde testet. Det var en dag på kontoret som jag började gråta för att redigeringsprogrammet jäklades med mig och vid lunch hade jag ingen matlust. Jag sa till Johan att jag trodde att jag var gravid, detta stämde liksom inte med mitt vanliga jag, och på eftermiddagen när jag kom hem och gjorde testet var det mycket riktigt så.

Och vi blev som sagt chockade. Kanske att vi hade tänkt en bebis till, men då om tre, fyra eller fem år kanske. Inte NU. Men jag tror att det tog en halvtimme, sen hade chocken lagt sig och både jag och Johan var helt inställda på att detta var meningen och att det inte fanns något alternativ än att behålla. Och sen var vi tacksamma och glada. (På bilden är jag i vecka 34 och tydligen skitstor om magen).

Så när blödningen kom blev jag rädd och besviken. Nu hade vi ju ställt in oss på detta. Nu ville jag ju ha denna bebisen. Och så skulle det inte bli något.

Men hur det än var åkte jag inte för att kolla upp det utan jag valde att ta det lugnt och känna efter de närmaste dagarna, om jag fortfarande kände mig gravid. Och det gjorde jag, så vi väntade md ultraljud till inskrivningen i vecka 11. Jag hade fyra stycken blödningar även under Ennis-graviditeten och då gick jag på ultraljud de tre första gångerna. Men nu var jag tydligen mer cool.

Och Bello fanns där inne. Men kanske var det en tvilling som kom ut där i vecka sju, det vet vi inte. Den där blodklumpen kan ha innehållit ett foster, men det kan också ha varit levrat blod som de andra gångerna i min första graviditet. Men jag hade ju två moderkakor när Bello föddes, så kanske. Men när det var så tidigt i graviditeten blev det inget sorgligt.. bara skönt egentligen. Vi var ju redan lite överväldigade av tanken på att få tre barn så tätt.

Graviditeten med Bello var riktigt tuff. Jag var så stor, och hade så ont i bäcken och ben. Vi sprang på många ultraljud eftersom de upptäckte trångt njurbäcken på bebisen och det fanns en viss oro eftersom jag var så stor. Jag hade ganska mycket fostervatten och ibland kan de tyda på att något inte står rätt till med bebisen. Dessutom fick vi låg siffra på KUB och jag var rätt orolig.

Förlossningen var också tuff, men jag gjorde det utan smärtlindring. Trodde mitt huvud skulle sprängas men det gjorde det inte. Och han kom ut, vår stora älskling på nästan fem kilo. Med storkbett och världens vackraste mun.

Och första tiden med Bello var lite kämpig. Vi tyckte att han andades lite hastigt och konstigt så det blev en del kontroller på hjärtat. Men det var inget fel och efter ett tag blev det bra med andningen och den oron släppte. Vi kollade njurbäckenet och det rättade också till sig ganska snabbt. Men jag hade mycket mjölkstockning och en infektion i livmodern. Kände mig ganska nedstämd och svag. Orolig.

Och jag minns inte när det släppte riktigt, men vi har haft det lite kämpigt i perioder ända sen dess. Nu senaste året vet ni ju hur det har varit för oss med sjukdomar tex.

Men så OTROLIGT tacksam jag är för att vi fick vår lille gosse Bello. Jag kan inte beskriva det. Han är bara SÅ mycket kärlek. Och gos. Och glädje. Och jag kan stå ut med allt - tuff graviditet, förlossning och "eftertid" - det gör inget. Det var verkligen meningen att han skulle komma till oss.

Tänk som livet kan bli. Ibland väljer man inte, det bara blir. Tack för det. Men aldrig att man ska ta något för givet, det försöker jag komma ihåg.

Vill ni se vår förlossningsfilm så lägger jag den här under. Kram.

39

Därför städar vi bort barnen

Det är så himla roligt att äntligen känna lust att fixa här hemma igen! Ni vet ju att jag fixade lite i vardagsrummet förra veckan, och nu tänker jag fortsätta med resten av huset. Här är fönsterkarmen från vardagsrummet, som fick ny lampa efter att jag äntligen tagit undan adventsljusstaken. Denna lampfoten hittade jag på loppis i Skåne för några somrar sen men jag har inte vågat ha den hemma när vi har haft småbarn, med rädsla för att barnen ska dra ner den. Så den har bott hos mamma och pappa tills i höstas då den fick flytta hit. Jag tog av skärmen och satte dit en stjän-glödlampa till jul. Och nu har den fått en sånhär stor rund och fin! Jag ÄLSKAR denna lampan, den är liksom fin var den än står! Den har varit placerad i fönstret i matrummet först, men nu fick den en ny plats pga vår lampbrist. Och eftersom jag nu bygger lite rum för rum fick den bidra till nya myset i vardagsrummet.

Visst är den underbar?

Johans figurer från hans tidigare resor fick komma fram, de är lite kitschiga och roliga tycker jag. Och det tycker en viss annan person också...

... Bello-bus. Vi har ju haft otroligt barnvänlig miljö hemma de sensate åren. Nästan inget i fönstren, inga ömtåliga grejer framme och vääääldigt mycket leksaker i alla rum eftersom småbarnen inte haft eget rum förut. Vi har också alla sovrum på ovanvåningen och när barnen är små leker de ju där man själv är, och vi är nästan alltid nere.

Men det har funkat bra tycker jag. Det är roligt att ha små hörnor, som tillhör barnen, i rummen. Men sen en tid tillbaka har Idde och Ennis haft ett eget rum där uppe. Det näst största rummet faktiskt, då Albert fått Leos gamla rum och Leo flyttat ut (och Love för ett bra tag sen). Så nu finns det plötsligt plats för leksaker i dras eget rum, samtidigt som de har blivit så stora att de kan leka själva på ovanvåningen (inte Bello, men Ennis och Idde). Och jag vill liksom få ett någorlunda fint hem igen... om jag ska erkänna (även om Bello fortfarande är ganska klåfingrig så tar jag risken lite).

Så nu börjar projekt "Utrensning - BARN" haha.

Nädå, såklart ska vi inte trycka in allt i deras rum, men mycket har faktiskt fått flytta upp. Ni som följer oss vet att vi har en stor kallax-hylla i matrummet som varit fylld med massa prylar. Den hyllan håller jag på att successivt tömma för att den sen ska få flytta ut. Pyssel och skapargrejer så få plats i en ny möbel här nere medan djur, bilar, pussel, spel, böcker, utklädningskläder och dockor har fått flytta upp till barnens rum. En del klossar, plusplus, kaplastavar, tågbana, duplo och Bello-grejer får va kvar här nere ett tag till (jäklar vad mycket grejer man har).

Vi har också ett litet kök i hallen intill stora köket (ska visa en dag) och det ska få va kvar såklart. Barnen leker mycket där, speciellt nu - För vet ni vad som har hänt nu när vi flyttat upp grejer till rummet?

Barnen har börjat leka JÄTTEMYCKET uppe på sitt eget rum. Särskilt Ennis, men även Idde. Och tillsammans. Till och med utan bråk ibland. De bygger världar med djur, dinosaurier, dockhusgrejer och bilar. Ennis kan komma hem och ba "Jag går upp på rummet och leker" och man ba "Jaha, jaja, gör du det" haha. Det har Aldrig hänt tidigare. Dessutom leker de mycket mer med de sakerna som är kvar här nere, när de är här nere.

Så detta är det bästa vi gjort på länge faktiskt. Och visst, kanske är det nyhetens behag, men jag tror ändå att inspirationen kommer hålla i sig. Det blir också mer naturligt att dela på barnen, och det behövs faktiskt ibland. Så ja, det känns verkligen helt rätt att "städa bort" barnens grejer lite från nedanvåningen.

Men jag vill verkligen rekommendera andra småbarnsföräldrar att ha små hörnor till barnen i de rummen man själv är i, när barnen är små. Och så gör man det fint liksom. Som med vårt lilla kök som de nu leker mer med igen. Det är ju en begränsad tid trots allt.

Och självklart ska ni få se barnens rum en dag snart!

Kram.

33

Vi testar barndans + tips på dansklipp vi gillar!

Hej hej! Det är såhär man ser ut när man filmar klipp med vår lillkamera (tydligen) haha. Idag har Ennis och Idde testat barndans för första gången och vi gjorde ett litet klipp på det 🙂 Som jag säger i videon är jag så glad att jag har hittat en grupp för 4- och 5-åringar så de kan gå i samma, de är ju så nära varandra i ålder så det känns knäppt om de ska gå i två olika.

Vi har varit så jäkla sega på att införa aktiviteter för barnen, men det har liksom inte funnits möjlighet riktigt. Samtidigt funderar jag över våra prioriteringar, kanske tänker vi för mycket på egna projekt än på vad som skulle va kul för barnen. Jag vet inte. Nu har jag i alla fall tagit tag i detta och dessutom kommit iväg - själv med alla barn! Och så kommer det var några veckor framöver eftersom Johan jobbar Mello. Så då kan man ju va nöjd nu! Jag vill ju gärna att de ska hitta lite fritidsintressen och förstärka de bitarna som de tycker är roliga och kanske har fallenhet för. Och då vill jag inte vänta för länge heller. Kom på under dagen att Ennis faktiskt provat ridning en termin, och det tyckte han var roligt. Men han hade liksom inget behov av att fortsätta direkt.

Dans är i alla fall en bra kombo mellan rörelse och musik, så då testar vi det nu i vår!

Pga rättighetsskäl kan jag inte filma barnen när de dansar till sina favoriter här hemma (såååå tråkigt det där) men jag lägger länkar till de klipp som barnen gillar att titta på och röra sig till. Och på Instagram stories är det inte riktigt lika kinkigt (än) så där kan man ju såklart lägga några snuttar.

Vårt klipp kommer här och de andra dansklippen längst ner. Kram på er!

Här kommer lisa:

10