En riktig uppdatering kring Don Bello – 3 månader idag!

Här är han. Don Bello Lennart.

Har ni sett nå vackrare? Ja det har ni ju säkert, om ni har egna barn osv, men ändå. Jag smälter varje gång jag ser honom, han har verkligen tagit mitt hjärta med storm. Jag är så svag för honom att jag inte vet var jag ska bli av. Lille store gossen min.

Idag är han på pricken 3 månader - Det firade vi med väg, mät och vaccinering på BVC. Hur gick det då?

Bra såklart.

Vikt: 8510 g. Längd: 65 cm. Herre.

Storlek 68 i kläder och 4 i blöjor. Vart ska detta sluta?

Inte så konstigt att man inte kan bära honom på en arm lite sådär som man kanske kan med andra spädisar. Och inte så konstigt att man efter att ha konkat babyskyddet mellan ytterdörren och bilen har ont överallt pga överansträngning av konstiga muskler och blåmärken på höft och ben. Det går nästan inte liksom.  Snart får han börja gå helt enkelt.

Närå.

Sprutorna gick bra också, en i varje ben. Han skrek lite men sen blev det bra. Han är inte så pipig av sig den där Don Bello. Inte som mor sin som knappt kan se en spruta utan att kroppen skakar sönder.

Han är duktig Bello, nu kan han sitta så fint när man håller honom i händerna. Han ligger och kämpar med nacken när han ligger på mage och kan hålla upp huvudet riktigt bra. Sover gör han fortfarande supermycket om dagarna - och nätterna. Förra veckan sov han 6-7 timmar i sträck på natten, hela veckan.

Skönt att få sova men brösten flippade såklart ur eftersom han helammar och käkar som vanligt på dagen. Nu har han dock ätit lite oftare hela dygnet så nu är det lite lugnt igen för tuttarna. Vi kör helt fri amning igen, det funkar bäst.

Jag vet att bilden inte är skarp, men den är så gullig så jag kan inte låta bli.

Om jag glömt säga det så är vi nu helt fria från fler kontroller och undersökningar av hjärta, lungor och njurar. Allt ser helt enkelt bra ut och vi är heller inte oroliga längre. Han andas fortfarande häftigt ibland men det är ganska tydligt att det är för att han är uppspelt och verkar vilja mycket.

Han vill gärna prata och skratta men det är ju inte alltid det vill komma ut. Men han pratar mycket nu, och ler! Otroligt kontaktsökande och kommunikativ. Det är så fantastiskt att se och man blir aldrig mätt på det där, trots tre barn. Häftigt är det.

Nu ligger han och sover här i soffan bredvid mig. Ingen feber än, vaccinet ni vet, så jag tror han slipper. Lite rastlös här på kvällen bara, och säkert öm i låren. Men han är en kämpe min lille store Bello. Och som pricken över i, grädden på moset, i vår familj.

Fint det.

Kom ihåg att trycka på hjärtat här längst ner ifall ni gillar inlägget... och har läst hela vägen hit 😀

Såhär är planen inför hösten 2017

Nu. Börjar. Hösten.

Alltså jag menar inte vädret eller så, det kan ju gärna få va somrigt ett tag till. Helt okej även om jag gillar hösten med den friska luften, färgerna, nystarten osv.

Det är faktiskt just den där nystarten jag menar, den där känslan av att skolan börjar. Det är lite kyligt och luktar på ett speciellt sätt sådär tidigt på morgonen när man ska iväg. Ni kommer ihåg känslan, det är jag helt säker på. Och för mig är den känslan förknippad med  spänning och lust. Idéer och nya utmaningar, upplevelser.

Och idag börjar min höst. Barnen är tillbaka på förskolan från och med idag och Johan jobbar heltid med tv-projekt i vårt bolag. Jag har Bello om dagarna men jobbar 25%, dvs när Bello sover eller på kvällen när alla sover. Det är tanken i alla fall.

Och jobb för mig är just nu lite ditten och datten. Framför allt ska jag lägga krut på att researcha och fila på en ny spännande idé som har med mode och design att göra. Jag har ju mitt NyponStina sen innan, med ateljé och butikslokal på söder i Stockholm, men detta är något nytt. Jag kommer alltså inte ta upp samma verksamhet som jag hade förut, med klänningsbeställningar osv, men något med design är alltså på gång. I alla fall i tanken.

Sen ska jag måla. Har massor av idéer till tavlor, och även skulpturer, och jag siktar på att få till en utställning så småningom.  Jag har börjat så smått men det har varit svårt att få tillfällen under sommaren. Men en dag blev det tillfälle och då satte jag ut en duk i trädgården och började.. sen fick den som ville komma och hjälpa till. En stund i alla fall.

 

Långt ifrån färdig men en bra start! Och fler ska det som sagt bli, kroppen bubblar över av idéer just nu.

Det finns fler små projekt, som har med barn att göra, men de vill jag hålla för mig själv eftersom de verkligen bara är på idéstadiet. Men de finns där, tankarna. Idéerna.

Och så det här med sociala medier. Blogg, YouTube, Instagram. Hur är planen för det egentligen? Det får jag be att återkomma till, det får bli ett eget inlägg. Det är verkligen upp och ner i det där, men det finns en liten plan. Återkommer.

Men så ser i alla fall en första plan för hösten ut. Varvat med hemmaprojekt så som städa och rensa alla skåp och utrymmen i kök och badrum, förråd och växthus. Garderoberna behöver en rejäl genomgång och mycket prylar och kläder ska få gå vidare till någon annan.

Men framför allt ska jag njuta av mitt liv och min familj denna hösten. Jag vill vara här och nu, samtidigt som jag då inte kan låta bli att blicka framåt och det där ni vet. Men det är ett handikapp jag har och det får man lära sig att leva med, rastlösheten och strömmen av idéer. Jag kan inte ba chilla sådär. Då blir jag tokig.

Men jag ska försöka att njuta mer, inte ställa så höga krav på hur allt ska va utan bara just va i det som är. Så. Nu börjar hösten.

Gör vi verkligen vårt bästa?

På sista tiden har jag skrivit en del om föräldraskap. Funderingar och reflektioner kring huruvida man  man är en god förälder eller inte och hur känslomässigt och jobbigt det kan va ibland.

Ofta har mina inlägg handlat om att vi ska va lite snälla mot vårt föräldrar-jag, inte döma oss själva för hårt. Oftast är vi de bästa föräldrarna som finns och gör vårt bästa, då bör vi inte ta fasta på de gånger vi misslyckas.

Och så är det ju i de allra flesta fall, att vi är goda föräldrar största delen av tiden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ett varv till - Gör vi verkligen alltid vårt bästa?

Det är ett gäng bloggare och mediaprofiler som skrivit en rad eller två om hur svårt det är att ha semester med sin familj och sina barn. Att det inte alls är sådär härligt som man tänkt utan mest bråk, jobbiga nattningar, avsaknad av egentid osv. Och det stämmer ju till viss del. Eftersom man spenderar mer tid tillsammans blir det självklart också fler konflikter. Samtidigt som det också blir fler goda stunder såklart.

Men. Varför blir det då sådär tråkigt som många beskriver? Jag tror att det är för att vi inte lyckas göra vårt bästa.

En god vän till mig var här i fredags kväll och som vanligt blev det mycket prat om föräldraskap. Hon har inga egna barn och då är det lätt att avfärda någons synpunkter och iakttagelser med  "Jamen hon har inga egna barn, vänta bara och se hur resonemanget kommer ändras när hon får egna barn". Typ. Men faktum är att jag fick mig en liten funderare när hon berättade om hur hon sett andra bemöta sina barn.

Jag och Johan har tidigare pratat om att man alldeles för ofta ser och hör föräldrar som har en tråkig ton mot sina barn. De tilltalar dem med anklagande eller irriterade röster och har en trist attityd mot barnen. Och vi har varit så himla överens om att vi aldrig ska va sådana mot våra barn.

Men efter att ha pratat med min vän i fredags blev jag plötsligt medveten om att vi kanske blivit sånna där föräldrar, som är tråkiga i tonen. Sådana vi aldrig skulle bli. Varför har vi blivit det då?

Det är väldigt lätt att komma in i den där tråkiga tonen när man är hemma tillsammans hela dagarna och flyter omkring i massa små projekt. Man gör en del tillsammans med barnen men de är också lämnade till sin egen fantasi till viss del. Och det blir mycket bråk mellan våra två stora små. Vi försöker reda ut, leda dem rätt osv men man påverkas ju även själv vilket leder till sämre humör och kanske även konflikter mellan vuxen och barn. Och när det blir konflikt på konflikt, flera dagar i rad, kan grundtonen bli en såndär tråkig.

Det kan bli mycket "vad är det nu då?" och "vad gjorde du nu?" och den typen av lite anklagande bemötande när man hör eller ser att något händer. Och det beror oftast på att man kanske bara några minuter tidigare haft en incident eller konflikt och därmed fortsätter med den sinnesstämningen in i nästa grej.

Istället för att börja på 0 bemöter man barnen från -3.

Jag och Johan pratade om det där dagen efter. Jag var ärlig och sa att jag tycker att vi båda hamnat i den där tråkiga tonen, även om vi såklart fortfarande är fantastiska och bra föräldrar. Han kunde förstå vad jag menade och när vi pratade kom vi på det där braiga med att börja på 0. Att varje gång det dyker upp något som man måste ta itu med eller bemöta ska vi börja på 0, alltså inte låta vårt bemötande av barnen vara påverkat av något som hänt tidigare. Kan man dessutom bemöta från +3 är det såklart fantastiskt.

Men låt oss inte lägga ribban för högt, det vet ju vem som helst att det inte är helt lätt. Man är ingen supermänniska. Vi har känslor, brist på sömn och energi, brist på tid vilket leder till stress osv. Vi kämpar på helt enkelt. Och då ska man va en superförälder mitt i allt det.

Ja. Faktiskt. I alla fall försöka. För även om man är sur, trött eller stressad kan man bestämma sig för att ändra sin ton, sitt säg eller sin handling. Det kräver bara lite mer närvaro.

Så vi bestämde oss för att blir bättre på att börjar från 0, och att påminna varandra ifall vi märker att den andra snurrat in sig i en negativ spiral. Och eftersom vi gjorde denna överenskommelse ska det också få va okej att påminna den andra, även om man kanske är som minst mottaglig för synpunkter precis när man är i den spiralen. Men vi vet också att vi båda kan hamna i det där, och att vi inte vill vara där. Och därför blir påminnelsen som en hjälp, inte en anklagelse. Och det är viktigt och bra att reda ut det innan liksom.

Givetvis menar jag inte att vi inte ska sätta gränser, säga ifrån eller bli arga när det behövs. Där har vi en ganska tydlig gemensam bild av hur vi vill ha det, och vi har tydliga gränser. Vi blir arga, vi säger ifrån. Men vi vill inte ha en tråkig grundton gentemot våra barn, och där kan vi bli bättre.

Så även om man ska va schysst mot sig själv och inte ha för höga krav på sitt föräldrar-jag bör man kanske i alla fall fundera och ställa sig frågan om man verkligen gör sitt bästa? Inte skuldbelägga sig själv, det mår ingen bra av, men tänka en vända till och höra med sig själv hur man vill vara mot och med sina barn.

Därför var det så himla bra att få en påminnelse från min vän, som då inte har egna barn, hur man tänkte innan man fick barn. Eller i början av föräldraskapet. Bli påmind om "såndär förälder ska jag aldrig bli". För visst blir det alltid annorlunda än man trodde, men vissa tankar och principer är nyttiga att hålla fast vid. Och påminna sig om ibland.

Med det sagt vill jag då berätta att jag under dagen idag blivit jättebra på att bemöta på ett bra sätt, men också misslyckats totalt några gånger. Men det viktiga är att jag är medveten och att jag laddar om inför nästa gång ifall det inte blev nå bra. Jag tror att man ökar sina chanser till en trevligare dag avsevärt genom detta, eftersom man undviker att dras in i den där spiralen som bara tar en längre och längre ner. Sen kräver det tålamod och allt det där, och det får man då se till att ha mer av när det är semester.

Men det är bara att kämpa på tänker jag. Jag vill i alla fall va den bästa föräldern som jag kan va - Och göra mitt allra bästa.

Det där lilla extra på morgonen

Johan fyllde år i onsdags.

Empan och jag vaknade vid sju och gick ner för att göra milkshake och kaffe. Gick ut i trädgården och plockade några rosor till brickan. Allt väldigt speciellt för lille Ennis som älskar sånt härnt fix.

Sen blev det sång och presenter på sängen men det har jag ingen bild på pga mörkt, jag höll i brickan och sen filmade jag små stories till Instagram. Men men, maken fick massa träningsprylar eftersom han vill bli bättre på att träna. Bla blev det ett aktivitetsband som säger att han måste ta minst 10 000 steg per dag - så nu gör han det.

Jag, Idde och Bello fixade med inhandling av mat och blomster på dagen, sen hjälpte Ennis till med tillredning av mat och bak av cheesecake. Denna buketten köpte jag från mig och barnen. Solrosorna på sista bilden köpte jag på uppdrag av mina päron.

På seneftermiddagen kom farmor Sonia och Johans bror Lasse och svägerska Annika. Det blev grill och chill och vi kunde sitta ute och äta.

Sen var det dags för det alla väntat på - Efterrätten. Jag åt mest.

Dessa  två höll ganska jämna steg med mig. Men jag åt fortfarande mest.

De byggde rymdskepp.

Väldans lagom och mysigt firande tyckte vi. Johan tyckte också att jag var en grym fru som fixade fint på födelsedagen, det känns ju bra!

Nyckeln till god hållning!

Yes! Jag har hittat nyckeln till god hållning!

För den som inte ser mig i verkligheten kan jag då berätta att min så kallade hållning alltså har blivit sämre för varje barn jag fått. Hållningen var dålig redan innan barn, nu är den då tre gånger sämre kan man säga.

Hur ska jag då göra för att få god hållning, mer än att tänka typ "sträck på dig" varje gång jag går förbi ett skyltfönster och ser mig själv?

Jo.

Jag ska ha hästsvans! Hög sådan. Något jag TYP ALDRIG haft. Någonsin. Men så häromdagen fick jag en ingivelse och satte upp det - och kände hur ryggen bara blev rak och fin, axlarna åkte bak och nacken blev lång.

I alla fall i fem minuter. Nämen alltså på allvar, jag kände mig liksom lättare på nå vis. Och lite gladare. Sen tyckte jag dessutom att jag var ganska snygg i det.

Så nu tänker jag att jag försöker ha hästsvans lite oftare, när jag orkar ha håret flaxande sådär. Och sträcker på mig lite mer.