Men brudar, har ni inte lite mer självrespekt än så?

Det kan tyckas vara en skitsak. Alla får väl göra som de vill. Sköt dig själv å skit i andra. Absolut. Men jag kan ändå inte sluta irritera mig på det.

Instagrampersoner som köper följare. WHY? Har ni inte lite mer stolthet än så? Skitsamma tänker kanske ni, vem bryr sig om jag har köpt ett gäng följare? Vad gör det för skillnad liksom? Instagram är väl inte på blodigt allvar?

Nä. Det är inte på blodigt allvar. Såklart. Men om man utger sig för att vara influencer, och tjänar lite kosing på det pga sitt följarantal bla, blir det ju lite mer allvar än lek.

Dels lurar du företag som kanske inte har bästa kollen på exakt vilka dina följare är, och därmed väljer att satsa pengar på dig och din följarskara som består av.. fejkisar? Givetvis är det upp till varje företag eller byrå att ha koll på detta, men ändå. Hur tror du att du framstår när de upptäcker att hälften av dina följare är fejk? Vill du verkligen ha den auran kring dig liksom. Skulle inte tro det.

Vad som gör det hela ytterligare störande är att det drar ner andra influencers i skiten. Vi som kämpar på med våra trogna men ganska små följarskaror, eller stora för den delen. Vi som vill göra business och ägnar oss åt detta som ett yrke till och med. När du köper dina följare ses inte bara du som oseriös - vi får också ta del av den uppfattningen. Tyvärr.

Jag kan inte ta en köbeföljar-person på allvar. Jag kan inte det. När jag upptäcker köbeföljare hos någon går den personen helt bort för mig. Helt. Det är något med självrespekten, eller bristen på den, som är så frånstötande för mig.

Men orka lägga energi på det. Nu har jag gjort det lite här, så nu får det va bra (om ingen blir förbannad och vill börja bråka/diskutera förstås, då pratar jag gärna vidare).

Hej!

19

Missar vi våra barns uppväxt?

Ska våra barn växa upp och ständigt ha en kamera eller mobil upptryckt i ansiktena? Hela tiden va någon framför kameran, på stillbild eller film. Aldrig få va bara barn, bara få uppleva något som inte fastnar på bild och dokumenteras för att tittas på i efterhand. Ska de växa upp med föräldrar som alltid ser på dem genom en lins?

Nää fan.

Ni vet ju att jag inte har några problem med att ta bilder på barnen, eller filma dem, och publicera i mina sociala kanaler. Mycket av det jag gör på blogg, Instagram och YouTube kretsar ju kring barnen och föräldraskapet. Och jag tycker att det är okej. Jag väljer (för mig självklart) att inte publicera bilder på mina barn när de är nakna, ledsna eller mår dåligt. Men glada vanliga barn är inga problem för mig.

Men det slog i i lördags, inför vår söndag med kalas och besök på Hågelby gård, att vi ALDRIG upplever något (som är lite utöver det vanliga dårå) utan att dokumentera det. En ny tradition för oss är att varje höst åka på Hågelby gårds 4H- och skördedag där barnen kan prova rida, klappa djuren, åka traktor osv. Superfin miljö, glada barn och extremt många tillfällen att ta fina bilder och filma fina filmer. Men i lördags kände jag att NÄ, vi måste fan kunna åka iväg på något vackert och roligt UTAN att fota. Bara vara. Uppleva. Låta barnen få vara i nuet, och låta oss få va med.

Så jag och Johan kom överens på söndagsmorgonen, om att låta bli mobiler och kamera under dagen. Det var mitt initiativ, och det märktes väl eftersom Johan inte riktigt kunde hålla sig under dagen... men jag tog inte en enda bild. Filmade noll film. Och det känns så bra.

Men var det lätt eller? Verkligen inte.

Bara tanken på att jag inte skulle få fota mina gulliga barn under dagen gjorde mig stressad. Ennis var finklädd och skulle på kalas, och jag fick en impuls att ta bild men avstod. Jag valde att bara se på honom, hur fin han var, och insupa det. På kalaset var det inga problem, det brukar ändå va svårt att fota när man inte vet om andra barn får va med på bild osv. När vi kom till Hågelby gård kom flera tillfällen då jag i vanliga fall hade tagit upp kameran och fångat ögonblicket eller ljuset, men jag struntade i impulsen. Jag hade inte finkameran med mig, men mobilen låg ju i tygpåsen så jag hade ju kunnat om jag tvunget hade behövt.

Men så skönt det var att slippa tänka på det, att göra stories eller ta bilder. Tänk att ha två händer fria istället för en (då den andra ofta håller mobilen redo).

Och nej, jag kommer inte sluta ta bilder på barnen eller sluta filma. Men jag kommer fortsättningsvis va noga med att känna efter, vad är viktigast här? Funkar det att filma/fota detta utan att tulla på upplevelsen? Eller kan vi skippa dokumentationen här och bara vara, och leva med att vi inte kan kika på det i efterhand? Det kommer jag ha med mig från min kamerafria dag, som ofrivilligt blev två eftersom jag uppenbarligen blev kvar i känslan idag.

Därav en kompott av gamla fina bilder i detta inlägg!

Jag hoppas ni tar med er detta och funderar över era mobil- och kamerabeteenden (även om jag tror att jag är "värre" än alla er tillsammans haha). Det handlar ju även om att glo i mobilen istället för på sina barn, men den biten kan vi ta en annan gång! Det blir för långt annars!

Kram på er! Och kom ihåg hjärtat här nere ifall ni tyckte att jag hade en poäng idag 🙂

38

Att ofrivilligt vilja ha fler barn

Idag skulle jag lägga över massa gamla bilder från min iPad till datorn, för att göra lite plats på plattan till appar och annat till barnen. Jag hade en period precis före, under och efter graviditeten med Ennis då jag använde iPaden flitigt, men sen gick jag mer över till dator och telefon och barnen har haft den.

För ett tag sen hittade jag massvis med bilder i plattan, bilder som jag trodde fanns på en hårddisk som jag inte kunnat hitta. Kanske finns det ingen hårddisk utan jag har lagrat allting där på iPaden, jag vet inte. Tycker fortfarande att det finns bilder som saknas. Jag har ju blivit lite snurrigare de senaste åren... why..? 😀

Men i alla fall.

Jag la över bilderna och snabbkollade lite.. klickade upp en av bilderna när jag hade Ennis i magen. Och en till. En när han var nyfödd. Och en till. När jag gick min första promenad med vagnen. Ultraljudsbilder och skärmdumpar från gravidappen. Bilder på mig och Johan från tillfällen jag minns, när vi berättade om graviditeten och var på rutinultraljudet för att bla få reda på att vi väntade en pojke. Och jag blev såklart nostalgisk. Men inte bara det.

 

Jag fick en känsla i kroppen som bara skrek - Jag vill inte att detta ska va förbi för mig. Att jag ska ha varit gravid för sista gången, fått mitt sista barn och genomgått min sista förlossning. Jag ÄR inte klar.

Men samtidigt vill jag inte ha fler barn. Jag har mina tre skatter (och tre bonusar på det dessutom) och det är FANTASTISKT men också intensivt. Speciellt med tanke på att de kommit till oss så tätt. Graviditeterna har tagit mycket på mig, och de senaste åren har det varit mycket. Mycket med barnen men också med att vara egna företagare. Nu vill jag kunna ta hand om de barnen vi har och göra deras barndom vacker och minnesvärd. Jag vill också hitta tillbaka till mig själv, utanför att vara förälder, och jag vill känna mig frisk och stark. Och jag vill jobba.

Så ett barn till är inget vi planerar. Eller tänker att vi ska ha. Jag har en hormonspiral insatt och den varar i fem år. Och Johan är dessutom 52 år.

Under hela året efter att Bello kom var jag nog helt övertygad om att det inte skulle bli fler barn. Jag kände det i kroppen. Jag har haft ganska lätt för att rensa, sälja och skänka grejer som är bebis- och gravidrelaterade. Men på sista tiden.. ja kanske att jag vill, fast.. om länge liksom.

Samtidigt vet jag att en graviditet till kommer bli jobbig för mig. Min  första graviditet var en dans på rosor, mådde hur bra som helst och hade aldrig ont. Men sen blev det mer under andra graviditeten och tredje hade jag riktigt mycket problem, ont och var STOR. Så en ytterligare graviditet skulle förmodligen innebära mycket foglossning och mycket åderbrock och svullna ben och fötter. OM jag skulle bli gravid igen skulle det behövas en tydlig plan med träning, kost, rätt skor och stödstrumpor, sömn osv osv. Det skulle bli ett projekt.

Men jag behöver ju inte tänka på det nu. För jag ska inte bli gravid. Och jag ska väl inte ha fler barn visst?

Tänk att man kan va sån, att man vill ha fler barn...ofrivilligt liksom. Jag uppfattar det som att många verkligen känner sig klara efter ett visst antal barn. Klart att de kan bli nostalgiska, men att de liksom inte alls tänker att de ska göra det där igen. Jag själv har tydligen väldigt svårt att se att jag är klar och undrar såklart om många känner så? Att man liksom bara får bestämma sig för att gå vidare i livet och se fram emot andra saker.

Svårt. Tack för att ni ville läsa. Det kommer nog fler tankar om detta framöver.

Nedan - Min första bebis, helt ny. Ennis.

51

Världens enklaste äppelpaj med barnen i köket – Recept!

Jag skulle gärna göra en sån proffsig äppelpaj med snygg dekoration som fantastiska Helena Lyth gjorde med sin lille son häromdagen. Och jag skulle säkert kunna göra det med ett barn hemma. Men verkligheten är verkligheten och min möjlighet att göra äppelpaj med barn är när Bello sover och Ennis och Idde är med båda två.

Och då får man göra det enkelt. Men vem har sagt att enkelt är tråkigt? Inte jag i alla fall! Här kommer recept på världens enklaste äppelpaj.

Jag och barnen plockade ett gäng äpplen från vårt eget träd, de flesta var inte riktigt mogna men några var sådär extra röda så de chansade vi på.

Detta behöver du:

  • 100 g smör
  • 2 dl vetemjöl
  • 1 dl havregryn
  • 1 dl strösocker
  • 2 msk sirap
  • 6 äpplen
  • 1 msk kanel
  • 5 msk strösocker

Gör såhär:

Sätt på ugnen på 200 grader.

Skiva äpplena i tunna skivor, blanda med kanel och socker i en pajform.

Knåda ihop smör, mjöl, havregryn, socker och sirap till en smulig deg och smula över äpplena i pajformen.

Sen in i ugnen i 25-30 minuter.

Vi körde grädde men vaniljsås är ju åsså smarrigt! Idde gillade inte att det var skal med men Ennis tuggade i sig. Jag tycker att färgen blir så himla fin om skalet får va med, och det blir lite mer "på riktigt". Men givetvis kan man skala äpplena innan ifall det ska passa alla ungar 🙂

Idde tröttnade på bakandet redan när vi skivade äpplena men Ennis hängde i och var med och gjorde deg och smulade. Skitlätt för barnen att va med på.

Och jag vet att det kan ta emot att ha barnen med i köket, men som vanligt puffar jag för att våga prova. Det tar lite längre tid men med rätt inställning hos vuxen blir alla glada. Sen kan det ju inte va alltid, såklart.

Kaffe å kaga!

Gillar ni sånna här recept-grejer? Tryck på hjärtat!

30

Om att rösta, klanta sig och VÅGA

Det har varit mycket röstsnack i sociala medier idag och i veckan. Jag har inte vevat så mycket, jag tycker att det är många andra som gjort det mestadels på ett bra sätt. Men idag ville jag uppmuntra till att rösta genom att visa att vi gör det. Så viktigt.

Och när jag stod där och tramsade i båset och ropade på Johan och frågade dumma frågor om hur man skulle göra och inte göra kom jag på en grej.

Det kanske är folk som skiter i att rösta för att de inte vet exakt hur man gör. Som kanske är nervösa för att göra fel, inte fatta, gå fel, säga fel sak, ställa sig i fel kö, sjabbla med legitimationen, missa nåt. Saker som kan kännas jävligt jobbiga för många. Och pinsamma situationer undviker man ju oftast om man kan.

Jag var lite nervös. Jag schabblade, jag pratade för högt och jag la fram mitt röstkort istället för legitimation. Jag frågade Johan tusen frågor trots att man ska sköta sitt där i båset och jag är fortfarande osäker på om jag tog rätt lappar där i lådorna.

Men jag har lärt mig att att ta den typen av situationer med en nypa salt. Vad är det värsta som kan hända? Vad händer om jag frågar när jag inte vet? Ingenting. Mer än att jag förmodligen får svar. Och kanske är det någon mer som undrar men inte vågar fråga och som hör min fråga och får veta svaret. Och skulle någon tycka att jag är korkad får de väl göra det på sin kant. Jag behöver inte lägga energi på det. Till nästa val ska jag nog göra en röstskola som visar precis hur det går till. Det finns säkert, men eftersom jag inte sett den är den inte tillräckligt synlig så då behövs det en som är mer tillgänglig. Påminn mig om knappt fyra år!

Och denna typen av osäkra situationer möter man ju nästan varje dag, varje dag kommer utmaningar till en som man måste ta sig an även om man känner sig lite osäker.

Men jag säger BA KÖR! Det kan inte hända nåt!

Jag hoppas kunna förmedla detta till mina barn, att inte dra sig undan för att det känns lite läskigt. De här två och den där lilla hjälmvaktaren i vagnen som ba hänger med på allt men som visar sig arg som ett bi när han inte får hålla valdagsglassen själv utanför mataffären.

Och till de stora såklart. Om fyra år får Albert rösta men han var såklart med idag och fingrade lite på lapparna. Någon frågade om han stod i kö och det kändes bra tydligen. Vem vill inte se vuxen ut liksom... harkel.

Jag ser ju numera också vuxen ut med mina små bekymmersrynkor som dykt upp under sommaren (mycket sol ger resultat...)

Och på tal om utseende - Ser inte jag liiite ut som typ en partiledare på just denna bilden?! Eller typ jättemycket? NyponPartiet tar stora steg framåt! Tror på fred på jorden, mycket pengar till alla och evigt liv. Då kommer allt bli bra.

Tack för idag och för att jag får rösta. Tack för att det verkar gå lite sämre för SD än vad många befarade och tack för att ni som kunde rösta idag gjorde det.

15