Gör vi verkligen vårt bästa?

På sista tiden har jag skrivit en del om föräldraskap. Funderingar och reflektioner kring huruvida man  man är en god förälder eller inte och hur känslomässigt och jobbigt det kan va ibland.

Ofta har mina inlägg handlat om att vi ska va lite snälla mot vårt föräldrar-jag, inte döma oss själva för hårt. Oftast är vi de bästa föräldrarna som finns och gör vårt bästa, då bör vi inte ta fasta på de gånger vi misslyckas.

Och så är det ju i de allra flesta fall, att vi är goda föräldrar största delen av tiden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ett varv till - Gör vi verkligen alltid vårt bästa?

Det är ett gäng bloggare och mediaprofiler som skrivit en rad eller två om hur svårt det är att ha semester med sin familj och sina barn. Att det inte alls är sådär härligt som man tänkt utan mest bråk, jobbiga nattningar, avsaknad av egentid osv. Och det stämmer ju till viss del. Eftersom man spenderar mer tid tillsammans blir det självklart också fler konflikter. Samtidigt som det också blir fler goda stunder såklart.

Men. Varför blir det då sådär tråkigt som många beskriver? Jag tror att det är för att vi inte lyckas göra vårt bästa.

En god vän till mig var här i fredags kväll och som vanligt blev det mycket prat om föräldraskap. Hon har inga egna barn och då är det lätt att avfärda någons synpunkter och iakttagelser med  "Jamen hon har inga egna barn, vänta bara och se hur resonemanget kommer ändras när hon får egna barn". Typ. Men faktum är att jag fick mig en liten funderare när hon berättade om hur hon sett andra bemöta sina barn.

Jag och Johan har tidigare pratat om att man alldeles för ofta ser och hör föräldrar som har en tråkig ton mot sina barn. De tilltalar dem med anklagande eller irriterade röster och har en trist attityd mot barnen. Och vi har varit så himla överens om att vi aldrig ska va sådana mot våra barn.

Men efter att ha pratat med min vän i fredags blev jag plötsligt medveten om att vi kanske blivit sånna där föräldrar, som är tråkiga i tonen. Sådana vi aldrig skulle bli. Varför har vi blivit det då?

Det är väldigt lätt att komma in i den där tråkiga tonen när man är hemma tillsammans hela dagarna och flyter omkring i massa små projekt. Man gör en del tillsammans med barnen men de är också lämnade till sin egen fantasi till viss del. Och det blir mycket bråk mellan våra två stora små. Vi försöker reda ut, leda dem rätt osv men man påverkas ju även själv vilket leder till sämre humör och kanske även konflikter mellan vuxen och barn. Och när det blir konflikt på konflikt, flera dagar i rad, kan grundtonen bli en såndär tråkig.

Det kan bli mycket "vad är det nu då?" och "vad gjorde du nu?" och den typen av lite anklagande bemötande när man hör eller ser att något händer. Och det beror oftast på att man kanske bara några minuter tidigare haft en incident eller konflikt och därmed fortsätter med den sinnesstämningen in i nästa grej.

Istället för att börja på 0 bemöter man barnen från -3.

Jag och Johan pratade om det där dagen efter. Jag var ärlig och sa att jag tycker att vi båda hamnat i den där tråkiga tonen, även om vi såklart fortfarande är fantastiska och bra föräldrar. Han kunde förstå vad jag menade och när vi pratade kom vi på det där braiga med att börja på 0. Att varje gång det dyker upp något som man måste ta itu med eller bemöta ska vi börja på 0, alltså inte låta vårt bemötande av barnen vara påverkat av något som hänt tidigare. Kan man dessutom bemöta från +3 är det såklart fantastiskt.

Men låt oss inte lägga ribban för högt, det vet ju vem som helst att det inte är helt lätt. Man är ingen supermänniska. Vi har känslor, brist på sömn och energi, brist på tid vilket leder till stress osv. Vi kämpar på helt enkelt. Och då ska man va en superförälder mitt i allt det.

Ja. Faktiskt. I alla fall försöka. För även om man är sur, trött eller stressad kan man bestämma sig för att ändra sin ton, sitt säg eller sin handling. Det kräver bara lite mer närvaro.

Så vi bestämde oss för att blir bättre på att börjar från 0, och att påminna varandra ifall vi märker att den andra snurrat in sig i en negativ spiral. Och eftersom vi gjorde denna överenskommelse ska det också få va okej att påminna den andra, även om man kanske är som minst mottaglig för synpunkter precis när man är i den spiralen. Men vi vet också att vi båda kan hamna i det där, och att vi inte vill vara där. Och därför blir påminnelsen som en hjälp, inte en anklagelse. Och det är viktigt och bra att reda ut det innan liksom.

Givetvis menar jag inte att vi inte ska sätta gränser, säga ifrån eller bli arga när det behövs. Där har vi en ganska tydlig gemensam bild av hur vi vill ha det, och vi har tydliga gränser. Vi blir arga, vi säger ifrån. Men vi vill inte ha en tråkig grundton gentemot våra barn, och där kan vi bli bättre.

Så även om man ska va schysst mot sig själv och inte ha för höga krav på sitt föräldrar-jag bör man kanske i alla fall fundera och ställa sig frågan om man verkligen gör sitt bästa? Inte skuldbelägga sig själv, det mår ingen bra av, men tänka en vända till och höra med sig själv hur man vill vara mot och med sina barn.

Därför var det så himla bra att få en påminnelse från min vän, som då inte har egna barn, hur man tänkte innan man fick barn. Eller i början av föräldraskapet. Bli påmind om "såndär förälder ska jag aldrig bli". För visst blir det alltid annorlunda än man trodde, men vissa tankar och principer är nyttiga att hålla fast vid. Och påminna sig om ibland.

Med det sagt vill jag då berätta att jag under dagen idag blivit jättebra på att bemöta på ett bra sätt, men också misslyckats totalt några gånger. Men det viktiga är att jag är medveten och att jag laddar om inför nästa gång ifall det inte blev nå bra. Jag tror att man ökar sina chanser till en trevligare dag avsevärt genom detta, eftersom man undviker att dras in i den där spiralen som bara tar en längre och längre ner. Sen kräver det tålamod och allt det där, och det får man då se till att ha mer av när det är semester.

Men det är bara att kämpa på tänker jag. Jag vill i alla fall va den bästa föräldern som jag kan va - Och göra mitt allra bästa.

Det där lilla extra på morgonen

Johan fyllde år i onsdags.

Empan och jag vaknade vid sju och gick ner för att göra milkshake och kaffe. Gick ut i trädgården och plockade några rosor till brickan. Allt väldigt speciellt för lille Ennis som älskar sånt härnt fix.

Sen blev det sång och presenter på sängen men det har jag ingen bild på pga mörkt, jag höll i brickan och sen filmade jag små stories till Instagram. Men men, maken fick massa träningsprylar eftersom han vill bli bättre på att träna. Bla blev det ett aktivitetsband som säger att han måste ta minst 10 000 steg per dag - så nu gör han det.

Jag, Idde och Bello fixade med inhandling av mat och blomster på dagen, sen hjälpte Ennis till med tillredning av mat och bak av cheesecake. Denna buketten köpte jag från mig och barnen. Solrosorna på sista bilden köpte jag på uppdrag av mina päron.

På seneftermiddagen kom farmor Sonia och Johans bror Lasse och svägerska Annika. Det blev grill och chill och vi kunde sitta ute och äta.

Sen var det dags för det alla väntat på - Efterrätten. Jag åt mest.

Dessa  två höll ganska jämna steg med mig. Men jag åt fortfarande mest.

De byggde rymdskepp.

Väldans lagom och mysigt firande tyckte vi. Johan tyckte också att jag var en grym fru som fixade fint på födelsedagen, det känns ju bra!

Nyckeln till god hållning!

Yes! Jag har hittat nyckeln till god hållning!

För den som inte ser mig i verkligheten kan jag då berätta att min så kallade hållning alltså har blivit sämre för varje barn jag fått. Hållningen var dålig redan innan barn, nu är den då tre gånger sämre kan man säga.

Hur ska jag då göra för att få god hållning, mer än att tänka typ "sträck på dig" varje gång jag går förbi ett skyltfönster och ser mig själv?

Jo.

Jag ska ha hästsvans! Hög sådan. Något jag TYP ALDRIG haft. Någonsin. Men så häromdagen fick jag en ingivelse och satte upp det - och kände hur ryggen bara blev rak och fin, axlarna åkte bak och nacken blev lång.

I alla fall i fem minuter. Nämen alltså på allvar, jag kände mig liksom lättare på nå vis. Och lite gladare. Sen tyckte jag dessutom att jag var ganska snygg i det.

Så nu tänker jag att jag försöker ha hästsvans lite oftare, när jag orkar ha håret flaxande sådär. Och sträcker på mig lite mer.

Därför väljer jag bort bloggen

Vi har semester. Och det märks kanske här på bloggen.  Jag vill gärna blogga mer, men jag vill också ha semester. Jag vill göra saker med mina barn och min man, med mitt hus och min trädgård, med min kropp.

När jag väljer bort att sätta mig och blogga väljer jag istället att:

- Göra uflykter med barnen

- Sy

- Fixa i trädgården

- Gosa med Bello

- Planera och göra ett rymdrum till E och I

- Pyssla

- Sova

Bland annat.

Och det känns skönt att kunna göra de sakerna. Därför väljer jag bort bloggen lite oftare i sommar. Men när jag väl skriver, skriver jag om sådant jag verkligen vill dela med mig av. Jag skriver inte för att jag "måste" posta något varje dag. Missförstå mig rätt, jag postar aldrig något jag inte vill. Men jag har satt som mål att posta typ varje dag i vanliga fall. Men nu frångår jag det och det är ok.

Idag har vi varit i Farsta c och köpt lite grejer till rymdrumsprojektet. Ni kommer få se mer från det framöver. Barnen matchade fint i sina nya shorts de fick av Angelica och Fredrik och Lykke förra veckan.

Jag är stolt över han till vänster där uppe för han håller på och sätter lister och dörrfoder i vårt matrum och inre hall dessa dagarna - Ett projekt som stått stilla mer än ett år. Nu har vi då avsatt tid till detta, och det blir Johan som gör det. Och det är ett jäkla pill, vårt hus är liksom inte byggt igår. Så han är duktig, min älskling ❤

För övrigt har vi det mysigt, men vi har också två barn som bråkar som bara den just nu. Vi delar på dem en del men de måste ju samtidigt kunna va tillsammans. Så det blir mycket avbryta och ta konflikter. Förklara och sätta gränser. Lite trist, men vi hoppas att det är en period - med ett slut.

De är ju vänner och leker också. Busar och skojar med varandra. Idag var det Katy Perry-utklädnad här på kvällskvisten.

Roliga ungar har jag i alla fall. Och fina.

Men ja, vi har semester - och det har ju säkert ni med. Så det gör kanske inget om det blir lite glest en stund här? Följ gärna på instagram, någon bild per dag blir det ju där + små filmer på stories. Och någon live-sändning ibland!

  • Hoppas ni har det härligt! På återseende!

 

 

När vi var hos Lykke + Bellos hjärta

I lördags skulle vi åkt på kalas hos Lykke som fyllde 4 år. Men en timme innan vi skulle åka fick vi ett sms om att Lykke fått feber, att kalaset fortfarande skulle bli av men att det var förståligt om man avstod. Vi avstod.

Det kändes helt enkelt onödigt att riskera att dra på sig sjuka. Ennis blev jättebesviken och jag fick trösta honom en stund i knäet. Lykke var såklart också superbesviken men jag förstod det som att några ändå kom på kalaset, de utan bebisar kanske.

Men istället åkte vi och firade henne på tisdagen - Lycka för alla inblandade!

Vi ses otroligt sällan numera, men både barn och vuxna började leka direkt. Bara sådär.

Bellan och Nellan tog en lunch ihop. Gick hur bra som helst.

Johan fick låna.

Sen fick han sin egen igen. Och Fredrik fick sin bäbis.

Lykke och Ennis badade som bara den. Idde också efter en stund, när hon blivit varm i kläderna...

...Spindelmannen-kläderna. Och så fina fina Nell <3

Först ville Idde leka i lekrummet själv. Hon var liksom lite blyg och försiktig sådär i början, en sida vi sällan ser. Men den är helt okej den med.

Sen att man är bedårande till på köpet är inget minus precis.

Alla fick presenter till höger och vänster. Nell fick en napp-burk av oss, en som min mamma gjort. Lykke fick tre jordgubbar och en bok med Trolls. Våra ungar fick matchande shorts. Så gulligt (finns ej på bild dock).

Sen kom Emma med sina barn Silke, Louie och nyaste bebisen i sällskapet - Sid. Plötsligt var det fullt med typ likadana barn, och alla var nakna och badade. Helt omöjligt att hålla reda på vem som var vem. Bebisarna höll sig dock i varsin famn för att vara på den säkra sidan.

Sen kom vi på att vi såklart skulle ta bild på bebisarna på rad, sen upprepa varje år framöver. Får väl se om vi kan hålla traditionen men en första bild kunde vi få till, trots att Bellos ben var svåra att få med.

Bello 9 veckor och en dag, Nell 7 veckor och fem dagar och Sid 1 vecka och en dag.

Sen kom gosiga syskon och ville va med.

Vi åt alldeles för mycket onyttigheter och drack kaffe med havremjölk. Pratade och myste. Barnen hade superroligt och ville inte åka hem.  Men det fick vi förstås göra ändå för nästa dag skulle vi åka hem till Stockholm. Vi försökte få alla (bra) på bild men lyckades sådär.

Så himla fint med vänner.

Igår körde vi tillbaka till Stockholm, gick bra. Idag har vi varit på 2-månaderskontroll med Bellan och sen på ultraljud av hjärtat på samme lille man. Och det gick fint. Han vägde in sig på 7780 g och 61 cm och fick godkänt på BVC. Och ultraljudet sen - Det var bra! Pulsen har gått ner till fullt normal och hjärtat ser ut, och jobbar, precis som det ska.

Så. Himla. Skönt.

Inga fler kontroller. Älskade lille Bello.

Nu måste jag fortsätta packa upp och greja här hemma. Vi har ju varit borta i över två veckor så det är mycket grejer att ta itu med. Och klockan är visst typ tio. Men skitsamma, man får göra saker när man kan. Sen om det råkar va mitt i natten får det va mitt i natten. Just det, ska hänga en tvätt också... Godnatt!